Krig och fred II
Nog förstår jag Margareta Zetterström när hon i FiB/K nr 6-97 skriver om Beijing 1989 och ställer frågan om moral och ansvar. Men hennes fråga är fel ställd. Det bör diskuteras. Ty det finns en avgörande fråga om det egna ansvaret när det gäller att ta ställning. Den att det gäller att ställa den rätt för att inte hamna fel. Jag diskuterade detta i en artikel för Aftonbladet om det allierade strategiska bombkriget mot Tyskland som bör ha varit införd när detta trycks. Dess huvudargument var: Frågan jag ställde mig år 1943 var ju inte om detta strategiska bombkrig med sitt massdödande av civila tyskar kunde accepteras. Jag är nu och var då mot dödande, mot massmord på män, kvinnor, barn och åldringar men jag accepterade det dödandet den gången som rätt och riktigt och moraliskt helt försvarbart.
Jag var inte för Hitlertyskland och var heller inte tolstoyansk radikalpacifist. Erfarenheten hade då visat mig att de franska radikalpacifisterna från trettiotalet antingen övergett sin radikalpacifism under ockupationen och accepterat det berättigade våldet eller blivit kollaboratörer. Det gick med deras fredsvilja som med trotskisternas revolution. Kollaboratörsmaterialet om fred hade jag läst. När jag våren 1944 sedan fick möjlighet att läsa det franska trotskistiska materialet såg jag – om vilket jag tidigare skrivit om såväl i FiB/K som i När morgondagarna sjöng – att också de blivit Hitlers objektiva allierade.
Denna strategi förkortade kriget genom att ödelägga Hitlers krigspotential och var därmed nödvändig och alltså moralisk hävdade jag.
Men vad med detta mitt ställningstagande till dödandet av civila tyskar om jag ansett att bombkriget icke varit nödvändigt? Hur hade jag då förhållit mig; vilken ställning hade jag då tagit? I februari 1945 bombades Dresden av de västallierade. Då var kriget i princip över. Detta anfall i vilket ca 35.000 människor dödades var – ansåg jag då – och gör så fortfarande – ha varit icke nödvändigt. Alltså brottsligt. År 1948 fick kärnfysikern, professor P M S Blacket Nobelpris bl a för sina arbeten om kosmisk strålning. Han hade just börjat frondera mot det som höll på att utvecklas till den anglo-amerikanska kärnvapendoktrinen.
Jag läste hans bok Military and political consequences of atomic energy och den fick mig att inse att jag haft fel om det strategiska bombkrigets nödvändighet. Han visade med material från de officiella utredningar han hade tillgång till att trots bombkriget steg den tyska krigsproduktionen – inklusive syntetiskt gummi och olja – fram till sommaren 1944. (Som exempel kan nämnas att år 1940 producerades i Storbritannien 1.400 stridsvagnar och i Tyskland 1.500. Dock år 1944 – alltså efter bombningarna – producerades i Storbritannien ännu blott 4.600 stridsvagnar mot 19.000 i Tyskland.) Det som kom att knäcka den tyska krigsmaterialproduktionen sommaren 1944 var taktiska anfall mot koncentrerade mål, industrier och transportleder.
Alltså hade jag haft fel när jag diskuterade år 1943. Det strategiska bombkriget hade icke varit nödvändigt. Därmed kunde frågan ställas om inte Sir Arthur Harris – Chief of the Bomber Command – varit krigsförbrytare. (Att denne ”Bomber Harris” själv ansett att massbombningen av civila mål saknade större ekonomisk betydelse och i stället hade till mål att knäcka civilbefolkningen genom att ödelägga städerna gjorde honom sannerligen inte mindre brottslig; blott mindre tillräknelig då erfarenheterna från de tyska bombningarna under ”Slaget om England” 1940 visade att effekten blev den motsatta.)
Jag ändrade uppfattning. Detta blev sedan vägledande för mig och många andra i det arbete som förde fram mot Stockholmsappellen och det vidare fredsarbetet mot kärnvapnen. Så förhåller det sig också nu. Den riktiga frågeställningen är om beslutet att ingripa militärt på Himmelska fridens torg var nödvändigt eller ej. Alltså: Det jag sagt om skeendet 1989 är att jag ändrat uppfattning. Jag gjorde det i synnerhet efter fjolårets krigshot i Taiwan-sundet och under påverkan av Washingtons allt starkare ideologiska kampanj mot Kina – och hela Syd. Men jag har inte ändrat uppfattning om det berättigade i demonstrationerna 1989, inte om den märkliga förlamning som ledde till att Kinas regering inte mötte de demonstrerande, inte heller om att det mot slutet av demonstrationsperioden också börjat förekomma grovt provokativa inslag och jag har alls inte ändrat uppfattning om den militära repressionens blodighet.
Jag har nu kommit till uppfattningen att Kina i juni 1989 stod inför en situation vilken kunnat utveckla sig till en politisk härdsmälta; ett Bosnien i jätteformat och risken för ett nytt storkrig i Stilla havsområdet. Därför anser jag nu att ingripandet den gången var nödvändigt.
Jag är inte ensam om denna uppfattning. Inte i Sverige, inte i världen. Inte heller i Kina. Många i Beijing som länge hade svårt att förlåta Li Peng för hans ansvar för ingripandet och blodsutgjutelsen har nu motvilligt kommit fram till att det som nu i våra länder kallas ”massakern på Himmelska fridens torg” blev nödvändigt för att undvika en katastrof.
Jag kan ha fel. Det bör vi diskutera. Med argument i den verkliga sakfrågan. Ty det är ju inte en privat fråga: Hur stor är risken för ett militärt Civilisationernas krig; ett fjärde världskrig och denna gång inte ett i huvudsak kallt sådant. Hur ta sitt eget ansvar i detta?
