TEL AVIV, ISRAEL – Den israeliska författaren Amos Oz avled den 27 december 2018, på dagen 10 år efter att den israeliska armén började lägga bombmattor över Gaza och mörda ett otal oskyldiga människor. Oz beskrev denna massaker som ”förståelig och acceptabel”.
Amos Oz var 79 år gammal, hans böcker såldes i miljontals exemplar världen över och översattes till dussintals språk. Han sågs som en representant för det liberala bland Israels intellektuella som förgäves försökte driva Israel mot fred. Under denna förklädnad var han dock en sionist, som under årtionden bortförklarade de hemska brott som begicks av Israel mot det palestinska folket.
”Jag har varit här en lång tid och jag har sett stora saker hända”, sade Oz och hänvisade till den sionistiska koloniseringen av Palestina. Han var djupt imponerad av utvecklingen av det hebreiska språket och staden Tel Aviv men sa väldigt lite om att denna kultur utvecklades på bekostnad av andra, de som föregick sionismen och som nu lever sitt liv i eländiga flyktingläger.
Symmetrins mytologi
2009 intervjuades Oz av Johann Hari, på Huffington Post, i London och Hari skriver:
”Det verkar vara långt borta och mycket länge sedan men Oz drömde en gång om att bomba denna stad [London]. Han var en gång ett barn av vad han kallar ”den judiska intifadan” – det stenkastande, dödsföraktande judiska upproret mot den brittiska ockupationen.”
Hari frågar då:
”Mr Oz, om du var ett barn i Gaza nu skulle du drömma om att göra samma sak mot Israel?” Och Oz svarar: ”Jag behöver inte ens fundera över svaret på den frågan – jag vet det. Eftersom jag var ett barn i Jerusalem 1948 när staden invaderades och besköts, det var hungersnöd och vattenförsörjningen bröts. Och jag minns skräcken och jag minns förtvivlan och jag minns hopplösheten och jag känner ilskan och jag känner frustrationen.”
Det Jerusalem som Oz beskriver, Västra Jerusalem, är också den stad där jag föddes och växte upp, men mycket senare. Staden blev föremål för en etnisk rensningskampanj som slutade med att inte en enda palestinsk invånare fick stanna kvar. De underbara husen övertogs av israelerna, kvarteren finns fortfarande kvar men människorna är borta. De saker som en gång tillhörde de palestinska familjerna i Jerusalem plundrades och detta med sådan effektivitet att även sällsynta böcker samlades in, katalogiserades och är nu i händerna på Israel.
Oz jämför en bosättarkolonisatörs liv som under en relativt kort tid hade det obekvämt, under tiden som den etniska rensningen ägde rum och vissa strider pågick, med livet för palestinierna i Gaza som under sju decennier levt under omänskliga förhållanden och utsatts för bombningar och ständiga övergrepp från de israeliska styrkorna.
”Jag minns hopplösheten och jag minns ilskan och jag minns frustrationen.” Hur är det möjligt att han kan minnas? Inte olikt de européer som koloniserade Amerika säger han: ”Jag föddes här som medlem av ortsbefolkningen, under kung George V.”
I båda fallen våldtog och plundrade kolonisatörerna den inhemska befolkningen och när de tröttnade på att betala skatt till kungen i England, gjorde de uppror och framställde sig som förtryckta människor som sökte frihet.
Vid London-intervjun fortsatte Oz:
”Hamas avfyrade cirka 10.000 raketer mot södra Israel där jag bor. Och jag tror inte att något land i världen skulle vända andra kinden till i det läget. Jag tror inte att England skulle visa återhållsamhet om någon överöste Yorkshire med 10.000 raketer. Så Israels respons var förståelig och acceptabel, enligt min åsikt.”
Israel började lägga bombmattor klockan 11:25 och vid slutet av dagen hade de släppt 100 ton med bomber på en befolkning som inte har någon militärstyrka, inga stridsvagnar och inget försvar.
I en annan intervju beskriver Oz den israeliska koloniseringen och förstörelsen av Palestina och det palestinska motståndet, som ”en konflikt mellan rättigheter och rättigheter”, och i ännu en annan intervju kallar han det ”en tvist mellan oss och araberna”. Han sa också att ”Israel är angelägen om att skapa fred”, och fortsatte med att varna: ”att leva tillsammans är inte realistiskt, vi måste dela på oss.”
Vid en konferens i Tel-Aviv med titeln ”2000-talets Säkerhetsutmaningar” förklarade Oz att en demokrati med lika rättigheter är oacceptabel eftersom ”en enda stat från Jordanfloden till Medelhavet kommer att bli en arabisk stat och om det skulle hända, befinner sig våra barn och barnbarn inte i en avundsvärd situation.” Den enda lösningen han rekommenderade var ett starkt militariserat Israel, om än inom 1967 års gränser och han sa att: ”under 70 år och till och med idag har vår militärstyrka stått mellan oss och undergången.”
I en annan intervju på hebreiska berättade Oz att även om han hade besökt Tyskland och Österrike otaliga gånger så kunde han inte sova på natten där och han var tvungen att ta till sömntabletter – ”många, många sömnpiller”.
Vad med att kunna sova i Khulda, den kibbutz som han valde att leva i under tre decennier? Khulda ligger bara några kilometer från den palestinska byn Khulda, som förstördes av sionistiska terrorister 1948.
Vad med att sova i Arad, en sionistisk koloni där Oz valde att leva under ytterligare tre decennier? Den byggdes i Naqab på den egendom som togs i beslag från den palestinska beduinstammen Jahalin, som än i denna dag terroriseras av sionistiska kolonisatörer.
Oz kallade Tel Aviv en dröm, ett mirakel, men sa lite om att det var en stad byggd på ruinerna av flera förstörda palestinska städer – som den stora staden Jaffa som fanns en gång och varifrån palestinier tvingades att marschera till sin exil.
Att tala illa om de döda
Det är fel att tala illa om de döda. Amos Oz var dock inte en privatperson eller enskild individ utan han var en ikon. Han trivdes och gynnades i sin roll som sionist och patriot och med bilden som en fredsälskande man, en ”duva”. Oz var ikonen för kolonisatörernas kultur.
Kan ett kolonialt bosättarsamhälle som också är rasistiskt och brutalt utveckla ett kulturellt motstånd, en kultur som inte är förtryckande? Filmen Black Butterflies, som skildrar den sydafrikanska poeten Ingrid Jonkers liv, ger oss svaret på den frågan. Jonker var afrikand och en ikon för den afrikandiska kulturen, men hon skrev om det för folket orättvisa apartheidsystemet och hon fick betala dyrt för det. I maj 1994 talade Nelson Mandela om henne och reciterade från hennes dikt ”Die Kind” (Barnet) som hon skrev i efterdyningarna efter massakern i Sharpeville 1960.
I Palestina, liksom i Sydafrika, har kolonisatören skapat en ny kultur med nya människor. Israeler är som de vita sydafrikanerna och de är båda en del av landskapet i dessa länder som blev så brutalt koloniserade. Det är emellertid skillnad mellan en kultur som åtminstone erkänner och uppskattar orättvisorna i vilken den existerar, och en som ignorerar dem. Jonker representerar den förstnämnda och Oz den sistnämnda. Det är osannolikt att en president för ett nytt och fritt Palestina kommer att recitera Amos Oz.
Översättning: Kjersti Rekve
Palestinafrågan är en av de svåraste att hitta en lösning på. Väldigt många tycker säkert i dag att FN:s beslut 1947 om att dela Palestina i en judisk och en arabisk del var ett allvarligt misstag. Ett sådant beslut förutsatte att de direkt berörda parterna var tämligen överens om saken, vilket ju inte alls var fallet. Och än i dag talar nästan alla febrilt om en ”tvåstatslösning”.
Men vad är alternativet? Israel har gjort åtskilligt för att sabotera en lösning, främst den huvudlösa och helt illegala bosättarpolitiken. Men är palestinierna och deras allierade enbart oskyldiga offer? Håller inte Hamas fast vid att i ett ”demokratiskt” Palestina enligt deras mönster, skulle endast de judar få bo som bodde där redan 1947? Och för bara ett par dagar sedan sa Irans utrikesminister att deras mål var att ”utplåna den sionistiska fienden”, alltså att krossa staten Israel. Finns det något annat exempel i världen på när representanter för en stat öppet säger att de vill utplåna en annan stat?