Tillgång till mat – ett livsvillkor!

å 1970-talet knackade jag dörr i hyreshusen i Strängnäs och sålde Folket i Bild. Så småningom hade jag fått ihop en liten skara läsare som köpte varje nummer av tidningen. En av dem var en liten vithårig, vänlig äldre dam. Ibland växlade vi några ord i samband med tidningsköpet och hon anförtrodde mig en gång, med viss stolthet i rösten, att hennes son, som bodde i Malmö, kände Jan Myrdal. En annan gång berättade hon att hon som ensamstående mor med två små barn, kommit till Sverige från Tyskland under kriget. Den första tiden här i landet hade varit mycket svår. Hon fick ta enkla, slitsamma arbeten för att kunna försörja sin lilla familj.

Jag förstod att hon knappast hade någon bekantskapskrets i staden. När jag ringde på dörren hördes svaga steg och sedan klirrade det av mynt i en skål när hon letade fram jämna pengar för tidningen. Om mina stamkunder inte var hemma då jag ringde på, brukade jag släppa ner tidningen i brevinkastet och få betalt nästa gång. Det gjorde jag också en gång hos henne. Men nästa gång öppnade den lilla vithåriga damen som vanligt med jämna pengar för en tidning i handen. När jag talade om att hon fått ytterligare en tidning när hon var bortrest berättade hon att hennes dotter och svärson hade sett till lägenheten medan hon varit borta. Det måste vara de som hade kastat tidningen konstaterade hon lugnt.

Så småningom tappade jag kontakten med den vänliga damen. Kanske var det så att jag slutade med min tidningsförsäljning. Eller kanske hade hon flyttat. Hon hade nämnt att hon gärna skulle vilja flytta till sonen i Malmö. Dottern och svärsonen skulle jag däremot komma att träffa när jag flyttade till ett hus i en samfällighet i utkanten av Strängnäs. Där bodde de, sedan länge, längst ned på min gata. Och sonen skulle jag se, och lyssna till, när han kom till Strängnäs för att berätta om sin bok De bortglömda – andra världskriget i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika.

Nu har Folke Schimanski kommit med en ny viktig bok. MAT En krigisk historia, utgiven på Leopard förlag 2019. Den handlar om mattillgången under första och andra världskrigen för de stridande trupperna och för civilbefolkningen i de många länder som berördes av krigen. Den insikt som först och främst drabbar en läsare av boken är i hur hög grad det var de icke stridande som fick minskad tillgång till mat och i många fall helt enkelt svalt ihjäl.

Folke Schimanski har förstahandsinformation om situationen i Tyskland under de två krigen. Dels genom sin mors nedskrivna berättelse från första världskriget när hon som sextonåring bodde i Berlin. Dels genom sina egna minnen från andra världskriget när han och systern först bodde tillsammans med föräldrarna i Berlin. För att sedan hösten 1943 tillsammans med modern evakueras till de delar av Polen som inkorporerats i det tyska riket. April 1945 fick de sedan resa till Sverige med de Vita bussarna.

Men Folke Schimanski har också grundligt läst in sig på ämnet. Källförteckningen i slutet på boken upptar åtta tättskrivna sidor. Vilket inte bör avskräcka en läsare från att ge sig i kast med boken. Schimanski skriver initierat om både stort och smått vilket gör att man rycks med av skildringen av nittonhundratalets två stora krig, av vilka det första oftast brukar beskrivas utifrån livet i skyttegravarna.

Men kriget påverkade också det civila livet i de krigförande länderna liksom livet i många av de icke krigförande. Det är här frågan om försörjningen med mat kommer in och visar sig ödesdiger för civilbefolkningen. Tyskland inledde tidigt ubåtskriget för att hindra sjöfarten att försörja de brittiska öarna med mat. Från februari 1917 övergick man till det obegränsade u-båtskriget. Nu kunde även alla icke-brittiska fartyg i hela Nordsjön urskillningslöst sänkas av den tyska flottan.

Under andra världskriget ledde Churchills hårdnackade politik med sanktioner mot försörjningsstöd till länder där civilbefolkningen led av brist på mat att många svalt ihjäl. Mest känd är massvälten i Bengalen efter att britterna tillämpat den brända jordens taktik inför en väntat japansk invasion. Churchill var totalt ointresserad av situationen i Indien och den indiske nationalekonomen Amartya Sen uppskattar antalet dödsoffer till cirka 3 miljoner.

Januari 1942 dog 2.000 personer per dag i det tyskockuperade Aten. En bidragande faktor var Churchills blockadpolitik som gjorde Herbert Hoover rasande. Churchills envisa beteende upprepades mot slutet av kriget och ledde till att ca 20.000 inringade holländare svalt ihjäl i det tyskockuperade Nederländerna i den så kallade Winterhonger.

Schimanski är mycket kritisk mot Sveriges beredskap i dag och skriver så här:

”Om vi utgår från ett traditionellt scenario finns det i dagsläget ingen civil beredskap i vårt land värd namnet. Det finns ingen lagerberedskap som vi hade före andra världskriget. Det hade vi också under det kalla kriget, men den har avvecklats. Förutom den nya målsättningen att ha lager för tre månaders behov – medan man planerar en mera varaktig omställning – existerar i nuläget synbarligen inga planer om hur våra energi-, transport, finans-, tele- och hälsosektor skall ställas om till ett allomfattande kris- eller krigsläge. Vi har idag ett tekniskt och organisationsmässigt komplexare samhälle än 1939. Stora delar av infrastrukturen har utkontrakterats till privata företag, så det är svårare för beslutsfattarna att peka med hela handen. I fråga om matförsörjningen ställs enligt 2017 års försvarsberedning inga krav på privata aktörer som idag äger livsmedelsproduktionen och distributionen att säkra tillgången på livsmedel i såväl fredstid som krig.”

Schimanski hänvisar i stället till hur det ser ut i Finland, som har haft direkta erfarenheter av krig, och kan ses som ett föredöme. Där har man lagt upp beredskapslager av spannmål och utsäde i silor runt om i landet för ett halvår framåt och dessutom slutit kontrakt med livsmedelsindustrin enligt en lista av produkter som de skall kunna producera. Självförsörjningsgraden i Finland är dubbelt så hög som i Sverige. Endast 25 procent av livsmedlen importeras. Finland har gått en bit på väg.

Maj 2018 kom den svenska broschyren Om krisen eller kriget kommer. Där ger man på ett uppslag Tips för din hemberedskap. Vi enskilda svenskar skall tydligen själva svara för vår försörjning under krigsförhållanden med hjälp av privata matförråd som räcker några veckor. Då bortser man helt ifrån att de senaste två europeiska storkrigen varade i fyra respektive sex år och att 50% av vår mat nu importeras liksom större delen av den olja och de gödningsämnen som vårt jordbruk är beroende av.