En svensk skribent menade att Trumpadministrationen är en parentes. 2020 har vi nått slutet av tunneln, och då kommer ljuset att flöda igen. Men jag lutar mer åt att parentesen heter Obama, en parentes mellan Bush II och Trump. Ungefär som parentesen Jimmy Carter mellan Nixon-Ford och Reagan-Bush.
Hur står det då till med och i USA? Jag tänker, att bara för att någon bott i Halmstad i 30 år behöver han ju inte ha något intressant att säga om Sveriges regering, in- och utrikespolitik eller ens något om livet i Halmstad. ”Det är väl som vanligt. Varför undrar du?”
Så det är med viss tvekan jag skriver om saken.
Budgetspelet
Den nya federala budgeten röstades nyss igenom efter några timmars ”government shutdown” alltså att staten inte längre har pengar tilldelade för att hålla igång statlig (”government”) verksamhet. Republikanerna har ju majoritet i både representanthuset och senaten, men eftersom åtskilliga vägrade godkänna budgeten (de ogillar underskottet), krävdes att ett antal demokrater röstade för Trumps budget. I ”huset” röstade 73 demokrater för och 67 republikaner emot budgeten.
Jag letar på CNN, NY Times, Washington Post, Reuters, Fox och några andra ställen för att få veta hur många Demokrater och Republikaner som röstade för resp. emot i senaten. Till sist hittar jag siffrorna 72–28, men inte hur partierna röstade. En obskyr vänstersajt påstår att fler demokrater i senaten än republikaner röstade för budgeten, som attackerades från både höger och vänster – ”opposition from the left and the right made the outcome uncertain” – enligt Washington Post. Trump befinner sig alltså någonstans i mitten av den (amerikanska) politiska skalan. Så här sa han:
The Budget Agreement today is so important for our great Military. It ends the dangerous sequester and gives Secretary Mattis what he needs to keep America Great. Republicans and Democrats must support our troops and support this Bill!
Och senare:
Just signed Bill. Our Military will now be stronger than ever before. We love and need our Military and gave them everything.
Demokraternas minoritetsledare i senaten, Charles Schumer sa att överenskommelsen…
gives our fighting forces the resources they need to keep our country safe.
Den senaste skolmassakern i Florida ställer särskilt demokraten Schumers uttalande i ett grymt, ironiskt ljus. Att hålla landet säkert, alltså!
Militären fick 165 miljarder dollar i påökt över två år. 80 miljarder är mer än till exempel Rysslands årliga militärbudget.
Underskottet i budgeten var 587 miljarder dollar under Obamas sista år, 666 miljarder under Trumps första år. Årets budget beräknas få ett underskott på ca en biljon dollar (1000 miljarder).
Så här kan man (eller snarare vem som helst med tillgång till internet) fortsätta.
Hur reagerar folket?
Rätt mycket på en massa sajter. Vad gör folket? Ingenting! Deras opinionsyttringar är motsägelsefulla och dåligt organiserade och tar i stort sett ut varandra.
Märkte jag något personligen, när republikanerna satte stopp för statens betalningar (government shutdown) i ca två veckor (militären undantagen) under Obama? Minns inte, förmodligen inte. Än mindre häromsistens, när samma sak hände några dagar. Detta är förstås en del av systemets styrka. Om föraren somnar bakom ratten tuffar det på ännu ett tag utan att någon märker något. Arbetslösheten är lägre än på mycket länge läser jag också. Det talas om brist på folk. Å andra sidan har andelen vuxna utanför arbetsmarknaden inte varit så hög sedan 1970-talet, när kvinnorna började överge hemmafrurollen.
På en 20 minuters kvällspromenad i mina hemkvarter kan jag säkert registrera ett halvt dussin hemlösa som ligger i portgångar och ser miserabla ut, men knappast värre än tidigare. Det enda nya är att det verkar finnas fler asiater bland utesovarna. Tiggarna är mer synliga i svenska småstäder än i amerikanska (där de inte tillåts sitta på första parkett utanför snabbköpet).
Föraktet för svaghet
En annan sak jag ibland påminns om, är vad jag skulle vilja kalla ”föraktet för svaghet”. De fattiga antas vara moraliskt undermåliga, vilket får förklara deras fattigdom. Är de vita kallas de ”white trash”, vita sopor. Reagan myntade det föraktfulla uttrycket ”welfare queens”. Socialhjälp ges bland annat i form av matkuponger, en sorts monopolpengar folk kunde handla för i butiker som accepterade dem. De dedikerades till vissa mängder av vissa varor (två paket kex okej, men ingen tårta eller öl), vilket gjorde det byråkratiskt omständligt. Jag tror kupongerna ersattes med ett betalkort för några år sedan. Nu aviseras ytterligare sänkningar. Staten ska börja distribuera matpaket till behövande fattiga familjer med garanterat hälsosamma konservburkar lovas det.
Ja, det känns trist, men ännu tristare känns det att skriva om det. Omärkligt har jag själv blivit allt ”amerikanskare” med åren: ”Du som haft det bra, vad klagar du för?”
Låt mig sluta med att citera vad justitieminister Sessions sa om opioidepidemin, som krävde över 60.000 liv förra året. “I mean, people need to take some aspirin sometimes,”. “Tough it out.”, ungefär: Ta en aspirin istället och skärp er.
Alltså, sociala problem beror på att vissa individer har dåliga vanor och dålig moral. Spårar de ur får polisen rycka in.
Fenomenen du beskriver påverkas nog marginellt av vem som är president, och kongressen är ingen balanserande kraft, krigshökar dräller det av oavsett partitillhörighet.
Maktens nav är ”in great messaure, the Pentagon runs on Lockheed Martin. The US arms maker racket up usd 36.2 billion in sales to the US government, last year” (Jason Ditz)
I dagsläget får Lockheed Martin lika mycket resurser från regeringen som Utrikesdepatementet, en symbios för framtida profiter och nya krig.
Skuldsättningen som rasar vidare mot 30 triljoner dollar… till sist spricker det. Vad som då händer återstår att se. Trots den aggressiva inblandningen i alla existerande väpnade konflikter värden över finns en bromskloss.
USA krigar endast via ombud genom olika militias som YPG och SDF och motsvarande. Med stöd av ett begränsat antal egna specialstyrkor uppbackat av potent flygvapen.
Det som saknas är ”boots on the ground”. Att skicka 50.000 trupp är politiskt omöjligt i dagens USA. Tursamt nog.