”Olika former av rasism har visserligen både olika orsaker och olika lösningar, men genom att relativisera och osynliggöra ett visst slags rasism undermineras arbetet mot all slags rasism.”
Detta är den förenkling som blir Tobias Hübinettes och Christer Mattssons banala slutsats i sin DN-artikel den 12 januari 2025. Men riskerar de inte att med denna slutsats fastna i sin egen fälla?
Deras utgångspunkt är att delar av den antirasistiska ”vänstern” med alltför stor upprördhet kritiserat den judiska staten Israels folkmordskrig mot palestinier efter händelserna den 7 oktober 2024.
De menar att Palestinarörelsen spårat ur och nu är inne på en farlig väg bort från den sanna antirasistiska rörelsen. Det har fr a kommit till uttryck i offentliga manifestationer och på sociala medier. De skriver att denna Palestinarörelse ”utgörs av en bred koalition som bland annat består av personer som har varit aktiva i den svenska solidaritetsrörelsen för Palestina sedan många decennier tillbaka samt personer med bakgrund i Palestina, Mellanöstern och Nordafrika…” Denna sista släng är intressant, återkommer till den.
Rasism är enligt Hübinette/Mattsson, trots olika orsaker och olika lösningar entydigt. Jag hävdar däremot att begreppet rasism förblir ett svävande begrepp som kan ta sig de mest märkliga uttryck i olika tider och i olika sammanhang. Så, enkelt är det inte!
I ett historiskt perspektiv blir det istället mycket komplicerat. Folkgrupper har mötts och blandats. Kulturer har formats och omformats för det mesta i fredlig samverkat, men också efter strider. Obeskrivbara grymheter har förekommit och har alltid i efterhand förklarats med att den ena folkgruppen är god (segraren) och den andra var ond (förloraren). Så är det fortfarande i vår nutida värld. Tänk bara på den lilla korta historiska glimt vi själva lever i, vad som hänt och hur segrarna beskrivit förlorarna i de krig som vi har i klart minne.
I vår lilla europeiska värld har vi med all rätt förfasat oss över hur Nazityskland motiverade sin krigs- och folkmordspolitik med slavisk, judisk, romsk, afrikansk… underlägsenhet – ”Untermenschen”. Judarna var talrika på nära håll och stod i vägen för nazisterna. Det fanns också gammal kulturellt och religiöst rotad judefientlighet som lätt kunde blåsas upp, vilket vi alla lärt oss mycket om, allt ifrån pogromerna, Wannseekonferensen, Ghettona till uppvaknandet från mardrömmen 1945.
Men när nu Hübinette/Mattsson menar att det är helt ok att vara antirasist och samtidigt blunda för Israels (som med stolthet framhåller sig som en judisk stat) rasistiska inrikespolitik och dess folkmordspolitik mot palestinierna börjar det skava ordentligt. Det här borde inte vara svårt att bena ut för välrenommerade akademiker, man kan ju lätt skilja – på ett intellektuellt europeiskt plan – på antisemitism (judehat) och antisionism (politisk kritik).
Man kan möjligen förstå att detta resonemang kan vara aningen svårsmält för människor som i århundraden lidit under västerländsk kolonialt förtryck och plundring och/eller i 80 år under israelisk bosättarpolitik. Bland dessa människor finns en växande våg av upprördhet som kanske ibland slarvar med min europeiskt intellektuellt motiverade distinktion mellan antisionism och antisemitism.
I sin huvudledare 27 januari – på Förintelsens minnesdag – tar DN upp tråden efter Hübinette/Mattsson om ”den ’blindhet inför antisemitiska uttryck’ som präglar delar av den svenska antirasistiska rörelsen. […] det kommer också påståenden om att medier och politiker i väst styrs av ’sionister’ – en klassisk antisemitisk myt. […] De stora sociala medierna är avfyringsramper för naket judehat, världens rikaste man gör Hitlerhälsning och innan han hunnit sänka armen börjar hans miljoner fans backa honom. […] redan samma dag som Hamas terrorangrepp på civila israeler exploderar uttrycken av antisemitism. […] ’Hur var det möjligt’, frågade vi länge, som om hatet var något frikopplat från oss och vår tid. Nu märker vi varje dag hur det var möjligt.”
Det gåtfulla med dessa skruvade utfall som leder till att olika ”Förintelser” mäts med olika måttstockar. Att folkmordet på Europas judar 80 år senare kan urskulda den judiska statens folkmord på palestinier har nu blivit det enda ”politiskt anständiga”. Det är sanslöst.
Jag anar förklaringen i att judar trots allt ses som närstående vårt eget ”demokratiska” folk, medan palestinierna är främmande och som i värsta fall kan tänkas bort i sammanhanget. Den tidigare citerade meningen: …denna Palestinarörelse ”utgörs av en bred koalition som bland annat består av personer som har varit aktiva i den svenska solidaritetsrörelsen för Palestina sedan många decennier tillbaka samt personer med bakgrund i Palestina, Mellanöstern och Nordafrika…” bär på en obehaglig öppning mot ”godkänd rasism”. För vad har detta med – att ”personer med med bakgrund i…” ingår i rörelsen – med saken att göra? Vad står denna retoriska släng för? Jo, att där finns ett oönskat främmande inslag.
Alltså, inte nog med att rörelsen består av de konstiga gamla svenskarna som varit aktiva i Palestinarörelsen sedan 1960-talet, utan att rörelsen nu även fått stöd, ja nästan helt kommit att domineras av invandrade palestinier. Det här står förstås inte utskrivet, men jag känner odören av främlingsfientlighet; Palestinierna är inte demokrater, de sympatiserar säkert med brutala jihaddister som Hamas och Hisbollah – på våra gator!
Jag skulle också vilja tillägga att Hübinette/Mattsson kan ses som typexempel på hur intellektuella som justerar sin forskning och vänder kappan efter den politiskt rådande vinden, alltså för att vara sina anslags- och arbetsgivare till lags.
Hübinette/Mattsson och DN tycker säkert att jag ”relativiserar” antisemitismen och därmed är en smygrasist, medan jag menar att med deras resonemang – som uppenbart relativiserar folkmordet i Gaza – hamnar de bland dagens allra lömskaste rasister, de ”demokratiska” rasisterna.
Bra skrivet, speciellt tror jag du träffar rätt när du skriver:
Om ”hur intellektuella som justerar sin forskning och vänder kappan efter den politiskt rådande vinden, alltså för att vara sina anslags- och arbetsgivare till lags”.
Jag tror aldrig jag varit med om ett sådant krypande som vi ser idag. Redan när Ryssland invaderade Ukraina deklarerade den antirasistiska tidskriften Expo att man skulle sluta skriva artiklar om hotet från Ukrainsk nazism. Samtidigt skapade media indirekt myten om den goda och den onda nazisten.
Vänsterpartiet är ytterligare ett exempel som fullständigt krälar fram i dyngan i sina försök att hamna i regeringen och för att ingen skall kunna anklaga dem för att vara för fred och mot Nato och sionismen. Undrar om vi inte passerat den nivå på krälande som existerade i Sverige inför Tyskland fram till 1942?
Knut L!
Du gör fel, eftersom du vänder en sak som Tobias Hübinette och Christer Mattsson MÅSTE skriva mot Tobias H och Christer M. Det fullständiga citatet är ”Palestinarörelsen utgörs av en bred koalition som bland annat består av personer som har varit aktiva i den svenska solidaritetsrörelsen för Palestina sedan många decennier tillbaka, personer med bakgrund i Palestina och i Menaregionen (Mellanöstern och Nordafrika) i övrigt, unga personer som upplever att detta är vår tids Vietnamrörelse och sist men inte minst av personer, däribland forskare, som genom åren har engagerat sig mot rasism.”
I en debattartikel måste man skriva vilka personer eller grupper man skriver OM i sin kritik, vilket också betyder att man skriver TILL de grupperna, förutom alla andra läsare. TH:s och ChM:s uppräkning av grupper är nödvändig, fullständig och oklanderlig. Därmed varder din anklagelse om främlingsfientlighet hos författarna orimlig.
(Att jag och Jan Myrdal inte skriver ”Mellanöstern”, eftersom ordet är eurocentriskt, är oviktigt i sammanhanget, men jag sätter alltid ut denna fotnot närhelst jag är tvungen att skriva ordet ”Mellanöstern”.)
Försöken att vitmena Israels krigsförbrytelser och terrorklassa palestinier som kämpar mot en olaglig ockupation är lika gamla som den delningsplan FN:s säkerhetsråd aldrig ratificerade.
Man kunde ju önska att någon gång få höra eller läsa att ockupationsmakten Israel har ansvar för den ockuperade civilbefolkningens liv och egendom, men inte. Israels försvarare följer Leif Silberskys advokatyr när han började citera Stig Dagerman under försvaret av Anders Eklund. Då gällde det att till varje pris försöka skapa förståelse för en barnamördare.
I Palestina handlar det om att skapa förståelse för mord på 10.000-tals barn, krossade under rasmassor, sönderslitna av USA:s bomber eller skjutna av prickskyttar. Det skrivna ordet har makt över oss människor. Kampen om själarna pågår ständigt och Gud Fader är åter aktiv i demokratiernas beslutsfattande. Jesus föreslog att vi skulle lämna träldomen under bokstaven och se och tänka själva. Det är inte svårare än att ett barn kan klara av det.
Samhällen som börjar straffa barn och ungdomar som faktiskt ser och tänker själva bör nog börja fundera över framtiden efter kvartalsrapporten.
Bra skrivet, är synnerligen trött på framför allt Christer Mattsson som utges för att ta kampen mot rasism, högerextremism men är samtidigt en hårdför Israelvän. Israel, som är ett högerextremt, rasistiskt samhälle! Det är som att säga att man var antirasist men samtidigt aktivit stödde apartheidregimen i Sydafrika!
Ditt sista stycke är också klockrent. Det är Mattsson/Hubinette som bär på rasistiska grumliga åsikter och de om palestinier/araber, det är dom som relativiserar rasism, det är dom som mitt under folkmord fortfarande inte kan slita sig från sitt stöd till den rasistiska aktören – Israel. Dessa herrar, likt andra Israelvänner/sionister anser helt klart att palestinier inte uppnår samma värde som judar gör.
Dessutom förstår jag inte besattheten hos Mattson&Co att förneka att Israelvänner/sionister har mycket makt i världen, man kan tycka vad man vill om det, men det är ett faktum. Alltifrån Elon Musk, uttalad Israelvän till chefen för Internationella domstolen i Haag, Julia Sebutinde, uttalad Israelvän till DN:s egna chefredaktör, Peter Wolodarski o s v.
Varför är detta kontroversiellt att säga det här för dessa s k ”antirasister”?
Medias mycket medvetna ”terrorstämplade av Hamas” och ständigt upprepade fras är de facto daglig rasism i svenska vardagsrum. Och att deklassera en motståndsrörelse på klassiskt imperialistiskt manér och som under Vietnamkriget kalla motståndsren för ”vietcong” etc var och är liksom ”terrorstämplade Hamas” indoktrinering och försök att blockera vad motståndaren står för, nämligen rättmätig folkrättslig motståndskamp mot en ockupant, och mot en folkmördarregim. Det står aldrig och heter aldrig ”terrorststen Israel” i svensk ”mediakrigföring” vilket borde vara vederhäftigt. Alltså rasism dagligen i svensk media; palestinier är slemma terrorister.
Jan Arvid Götesson har rätt ifråga om Hübinette och Mattssons uppradning av gamla och unga och folk från MENA länder.
Knut Lindelöf har rätt om ”att begreppet rasism förblir ett svävande begrepp som kan ta sig de mest märkliga uttryck i olika tider och i olika sammanhang.” Om invändningen riktad mot Hübinette och Mattsson är rätt kan jag inte bedöma då jag inte har tillgång till artikeln och Knut Lindelöf tycks mig inte ge tillräckligt med citat för att det ska bli klart.
Knut Lindelöf har en statscentrerad syn på hur rasism kan skiljas från politisk kritik, antisionism är inte antisemitism. Frågan är om det inte leder in i två återvändsgränder. Å ena sidan anklagelser för att inte vara nog tydligt antirasistisk/antisemitisk vilket är den fälla Corbyn och Labour gick in i. Å andra sidan inte föra fram tillräckligt stark politisk kritik genom att fokusera på en enskild stat istället för världsordningen.
När Knut Lindelöf konkretiserar en form av rasism blir problemet tydligt. Hans beskrivning av Nazityskland rasism stämmer inte på en avgörande punkt. Det gör att en avgörande kritik till stöd för hans påståenden mot Hübinette och Mattsson går förlorad.
Knut Lindelöf skriver: ”Nazityskland motiverade sin krigs- och folkmordspolitik med slavisk, judisk, romsk, afrikansk… underlägsenhet – ’Untermenschen’. Judarna var talrika på nära håll och stod i vägen för nazisterna.” Nazitysklands rasism riktades också mot det hot mot den organiska tyska folkkroppen som en stat byggd på klassförståelse innebar. Nazitysklands anti-judeboljevism var en odelbar rasism som samtidigt hade en politisk udd mot Sovjetunionen och kommunismen och en udd mot individer som underlägsna där judar var särskilt utpekade inte för att de var nära utan oförmögna av bilda en egen stat vilket gjorde dem särskilt farliga. Att tyskar/germaner var överlägsna andra folk ingick också som ideologisk goda med hedersarierna i Japan som medlemmar i den överlägsna skaran. Nazitysklands till synes osammanhängande rasism bekräftar till fullo Knut Lindelöfs tes om svävande begrepp.
En mer effektiv väg ut ur de två återvändsgränder som jag påtalade ovan är att kritisera den avpolitiserade antirasismen som utnyttjar en stympad moraliserade version av den i våra dagar närmast obegripligt förvirrade nazityska antijudebolsjevikiska ideologin som sin fasta punkt. Förslagsvis:
Relativisera inte Förintelsen!
Auschwitz befriades av sovjetiska trupper för 80 år sedan. Det gör det angeläget att kritisera relativisering av Förintelsen på de olika sätt det sker. EU har muséet House of European History i Bryssel och i en resolution i EU-parlamenetet utpekas både Nazityskland och Sovjet som stater som begår folkmord. Det är ett sätt att relativisera Förintelsen.
Både före och efter epoken då andra världskriget skedde har folkmord begåtts som liknade Nazitysklands mot judarna som mot Hererofolket i nuvarande Namibia och tutsier i Rwanda. Men inte under den epok som Förintelsen skedde. Den terror som britterna bedrev i Bengalen med miljontals svältoffer 1942 kan jämställas med terrorn och massvälten i Sovjet på 1930-talet, som värst i Kazakhstan, Ukraina och södra Ryssland, men däremot inte med Förintelsen.
Genom att kritisera västvärldens relativisering av Förintelsen kan solidariska folkrörelser komma ut ur de återvändsgränder där man hamnat i försvarsposition. Då kan västvärldens delaktighet i Israels politik och en antirasistisk hållning sättas in i ett vidare globalt sammanhang. Att frikänna demokratiska stater från att bedriva terror och ha ansvar för massvält är att ha dubbla måttstockar och inte stå upp för allas lika värde. Att kritisera relativiseringen av Förintelsen innebär en skarpare hållning mot antisemitismen än att begränsa sig till att antisionism inte är antisemitism.
Dan Johan Kotka!
Exakt, ”terrorstämplade Hamas”, hur många gånger har man inte hört den trötta frasen i media. Det är ett enormt propagandavärde att utpeka grupper som ”terrorister”, något som såklart svensk media mycket väl vet om.
Intressant på ämnet är att t o m BBC tidigt gick ut och sa att man inte kommer kalla Hamas för ”terrorister”, inte för att de nödvändigtvis inte anser detta, utan menade helt korrekt att det är upp till mediekonsumenten att själv bedöma detta:
”Why BBC doesn’t call Hamas militants ’terrorists’ – John Simpson”
Ja, ska man kalla palestinska grupper för terrorister så bör man såklart kalla Israel för en terrorstat, de har mördat betydligt fler civila än palestinierna någonsin gjort.
På många sätt är den svenska bevakningen av Gaza (för att inte nämna Ukraina/Ryssland!) extremt hårt vinklad, mer än i andra länder. Jag sympatiserar mer med amerikansk media där man lätt kan hitta pro-palestinska röster uppe i mainstreammedia.
Förstår inte alls hur denna snedvridning för Israel här i Sverige kunnat ske, i synnerhet SVT/SR som jag ändå trodde befolkades av folk med lite mer vett och reson men här hade jag fel, förstår jag.
Har inget mer att tillägga än att det var utmärkt skrivet!