Tom Paxal Foto: Kerstin Hafren
”Jag är fortfarande fjärrstyrd av det förgångna med en känsla av oreda. Minnena är svåra.” skriver Tom Paxal.
Tom Paxals skiljer sig från många andra svenskspråkiga Helsingforsförfattares (jfr Kjell Westö) i den meningen att han är uppvuxen i Rödbergen som i hans barn- och ungdom var en typisk arbetarstadsdel, dessutom med ett påfallande stort finlandssvenskt inslag. Nu är allt detta redan historia. De gamla arbetarna har antingen dött eller för länge sedan flyttat bort. In kom istället arkitekter, bankdirektörer, försäkringstjänstemän, universitetslektorer, ingenjörer, konstnärer mm.
Paxals far hade bland annat jobbat som ölkusk vid Sinebrychoffs bryggeri i Rödbergen. Han hade som sjuttonåring gått med som frivillig i fortsättningskriget. I boken finns beskrivningar av hur hans far, ofta alkoholpåverkad, gång på gång återkom till sina traumatiska minnen från fronten. De fanns i hans mardrömmar nattetid, i svordomar och hugg och slag mot de andra familjemedlemmarna dagtid. I sin bortgångne mammas lösöre hittade Paxal ett kasettband där hans far berättar om kriget. Här varvas fasorna med de klassiska finska svordomarna saatana, perkele och ryskans ruki verh, händerna upp, som varje finsk soldat fick lära sig. Finland igår, Ukraina idag. Paxal jämför den finländska krigsgenerationen och vad dagens ukrainare måste gå igenom.
Tom Paxal (-47) anses vara Svenskfinlands mesta proletärförfattare. Pappan hade alltså sina krigstrauman som präglade familjen. En ångestfylld och ansvarstagande mamma tog med de tre bröderna till Stockmans varuhus där de fick väga sig på en offentlig våg och åka rulltrappa till övervåningens leksaksavdelning. Ett fint barndomsminne.
Tom Paxal som gick i Svenska Normallyceum i Helsingfors är alltså uppvuxen i Rödbergen – den gamla arbetarstadsdelen i centrum av Helsingfors, i slang kallad ”Rööperi”. Mot den bakgrunden har Paxal ibland betecknats som en av de få finlandssvenska proletärförfattarna från Helsingfors. I sina tidigare böcker återkommer han ofta till Rödbergen. Men det är inte någon idyll han skildrar. Tvärtom skriver han: ”Det är alltid samma historia; barn från fattiga slummiljöer med allt vad det innebär. Fått stryk som barn, upplevt våld, misär, har det svårt i livet igenom, precis som alla mina barndomsvänner från Rödbergen.” […]
Tom Paxals bok Sirenernas sång består av minnesbilder från ett färgstarkt liv. Uppväxten i Rödbergen. Pappans krigstrauman. Skolgången. Sjömanslivet men även lugnare hamnar på ålderns höst i Borgå. Intressant är kapitlet, med tanke på nutida förhållanden, om kulturresan i fredens tjänst 1992 där han deltog. Den 24 februari 1992 i Sankt Petersburgs hamn steg 300 författare och andra kulturpersonligheter ombord på passagerafartyget Konstantin Simonov. ”Fredens hav”, Baltic Waves var namnet på den historiska färden. Deltagarna kom från Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Norge, Sverige och Finland.
