Jag fann en bok med Torgny Segerstedts samlade Idag-artiklar i min mors bokhylla i Spanien i början av 80-talet. Jag låg i skuggan inomhus och läste med stor förundran, medan de andra solade vid poolen. Boken var en gammal kvarleva från sent 40-tal då Torgny Segerstedt fortfarande hölls för en modig antinazistisk skribent mot ett samtida mer eller mindre anpassligt etablissemang. Jag har för mig att jag la beslag på boken redan då, men finner den inte i min bokhylla idag.
Den kom antagligen får min morfar, som måste ha känt många i kretsen kring Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Det är förresten den tidning som varje dag lästes av de vuxna runt mig när jag var liten. Göteborgs-Posten var för dem (oss) en omöjlighet. Jag började dock inte läsa morgontidning regelbundet förrän på 60-talet, och då var det DN som gällde. Jag kom att tänka på det här och annat efter att ha sett Jan Troells film Dom över död man.
Livet hänger ihop. Man kan som Segerstedt ha ett trassligt relationsliv samtidigt med ett obetvingligt civilkurage. Kombinationen av att känna igen ondskan och en oförmåga att gå emot sitt samvete blev mycket lyckad i hans fall. Många såg Hitler som en pajas, men i takt med hans stegrade makt föll man undan, höll truten och anpassade sig till realiteterna som man sa. Men inte Segerstedt! Han såg klart och skärpte hela tiden tonen mot Hitler och nazisterna.
Där fanns speciella episoder i filmen som berörde mig personligen. Judinnan Maja Forssman, Segerstedts älskarinna, var morfinist och fick sitt morfin av ”Doktor Mannheimer”. Det måste ha varit den judiske kvinnoläkaren Carl-Henrik Mannheimer de talade om, bror till riksdagsmannen, kommunalpolitikern och advokaten Otto Mannheimer, som i sin tur var gift med konstnären och konstmecenaten Charlotte Mannheimer, som båda var nära vänner med den krets av konstnärer som min morfar var en del av.
Denne doktor Mannheimer var också djupt inblandad i privata och offentliga affärer från 20-talet fram till 50-talet i Göteborgs bildade borgarkretsar. Han hjälte människor på sitt sätt; bland annat Maja Forssman med morfin och min faster med en abort 1944. Abort var visserligen lagligt sedan 1938, men fortfarande en stor social skam. Särskilt för min faster, som var gift med en officer i den tyska ockupationsmakten i Prag, där hon bodde med man och dotter sedan några år. Men hon hade ute på egna äventyr i Prag träffat sitt livs stora hemliga passion och blivit med barn. I förtvivlan flydde hon med sin lilla dotter hem till Sverige och Göteborg där hon fick hjälp av sin bror (min far) att ordna aborten hos Doktor Mannheimer. Det sköttes mycket diskret och var endast känt bland några få inom familjen. Denna och andra tillbakaträngda historier yppade min mamma för mig under sina allra sista år i livet, när alla direkt inblandade för länge sedan var döda. Kanske någon enstaka efterlevande än idag kan ta anstöt av det jag skriver, men det är nog bra att vi slutar blunda för att livet och politiken trots allt hör ihop.
I filmen finns en sekvens om dagen för krigsutbrottet, 1 september 1939, där Segerstedt kommer till tidningshuset i Nordstan med sina stora hundar. Samma dag tog min morfar flera fotografier vid Kungsportsplatsen utanför GHT:s depeschkontor (HTCentralen) några kvarter bort, där folk flockades runt skyltfönstrets korta depescher och läste tidningarna ute på gatan om den fasansfulla nyheten.
Läs Segerstedts Idag-artiklar. De är många gånger lysande moralpolitisk retorik i en tradition som vi IDAG har för lite av.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Torgny Segerstedt, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, krigsutbrottet, Mannheimer, Hitler, nazismen, Dom över död man, Jan Troell
Intressant!
Och idag finner vi inte en enda Segerstedt på de större drakarna 🙁
Jag tänker ändå lite på Åsa Linderborg.
Jan Guillou är väl i klass med T. Segerstedt. IB-affären m m. Åsa L är en vindflöjel.
Tommy!
Så här skriver Stefan Lindgren idag på sin blogg:
”Huvudtema i svenska debatt har en längre tid varit de hot som politiker – och nu även journalister – utsätts för. Själv är jag sedan många år utrustad med teflonhud. När man som 16-åring med Vietnambulletinen i hand fick veta att man borde ”sticka till Ryssland”, så var det naturligtvis en del som blev knäckta.”
Stefan, du och kanske några till, verkar ha sikten allvarligt grumlad av klasshat. Ni gillar inte att Åsa Linderborg kommit i smöret. Surt sa räven. Ni missbedömer därmed situationen enligt mitt förmenande och förringar de effekter som hatet och hoten från nätmobben kan få.
Jag jämförde Segerstedt/Linderborg med Jan Guillou som är i en klass för sig bland dagens journalister. Klasshat? Jag är arbetarklass och har aldrig strävat efter att ”komma i smöret?” och Stefan Lindgren är uppväxt i medelklassen och är framgångsrik enligt mig. När hamnar man ”i smöret”, har nära en miljon i årslön, arbeta på AB med bl a inkomster från porrannonser, plockat bort Chomsky, Pilger m fl från Kultursidan och kallar SAP för ett borgerligt parti. Jag har aldrig diskuterat hoten, bara haft synpunkter på journalisten Åsa L.
Knut! Jag uppskattar Din blogg och de diskussioner som förs här. Dock tycker jag att det är väldigt onödigt av Dig att leka psykolog typ ”Stefan, du och kanske några till verkar ha sikten allvarligt grumlad av klasshat. Ni gillar inte att Åsa Linderborg kommit i smöret.” Vi kan diskutera det vi faktiskt skriver, inte det vi tror ligger bakom det vi skriver.
Det är tragiskt och bedrövligt med hoten från nätmobben och dessa skall självfallet tas på allvar och kanske t o m anmälas. Vi kan samtidigt hålla i minnet att Åsa Linderborg sitter på en betydligt större makt än alla dessa mobbare gör tillsammans. Åsa Linderborg gjorde demokratin en stor otjänst med sin ”granskning av skiten”. Nätmobbarna med sina pissrännor är, än så länge, brukare av en minst sagt liten möjlighet att påverka.
Vilka effekter menar Du att ”hatet och hoten från nätmobben kan få”?
Knut skall jag tolka din tystnad som att du tycker Åsa L. är en viktigare journalist än Guillou. Kan du inte utveckla ”sikten allvarligt grmulad av klasshat. Ni gillar inte att Åsa Linderborg kommit i smöret. Surt sa räven”. Du oroas över vad ”hatet och hoten från nätmobben kan få”. Tror jag hört att 1 miljon människor bosatta i Sverige saknar Dator, jag och dom flesta jag träffar känner inte till hatsajter eller lämnar ut sig på Facebook.
Vi startade med Torgny Segerstedt och hamnar i en debatt om vilken av Åsa Linderborg och Stefan Lindgren som är ”viktigare journalist än Jan Guillou”?. Det är en, med förlov sagt, jönsig problemformulering. Allt beror ju på vad man skriver och hur man verkar.
Åsas publicering av Donald Boströms artiklar om tidig (och fortsatt) israelisk organstöld var mycket viktig, liksom hennes resoluta försvar av yttrandefriheten på den tiden hon såg sig som yttrandefrihetsfundamentalist.
Stefan har allt sedan han stod som 16-åring och sålde Vietnambulletinen, eller i vart fall sedan han några år äldre dömdes för äggkastning mot en amerikansk diplomat i Glanshammar, varit en kämpande antiimperialist, som på senare tid grundat solidaritetsorganisationer för såväl Afghanistan som Syrien.
Men det befriar ju ingen av dom från kritik när de råkar bete sig korkat på det ena eller andra sättet. Det är ju möjligt att Guillou är både mera läst och ”viktigare” som journaluist än Stefan och Åsa. I så fall blir det naturligtvis ännu viktigare att ta strid med honom när han beter sig och/eller skriver korkat.
Ett bra råd är att alltid tänka själv!
Till Dennis Zachrisson
Jag nämnde Guillou för att KL jämförde Segerstedt med Åsa L. och att det inte finns någon jämförbar idag. Jo JG. Att hamna någon annanstans bidrar ju självaste DZ med. Vem jämför Åsa L. och Stefan L.? Har du lyssnat på radioprogrammet Medierna den 24/11, där tar Åsa L. tillbaka felaktigheter om Israels organstölder, hela sakfrågan har publicerats i media under 10 år, en ickenyhet alltså.
Du får läsa på genom att gå till kommentarerna till ”Nätmobbarna …”.
Ett bra råd är att läsa alla inlägg innan skendebatterna drar iväg!
Finns det någon på dessa sidor som inte tänker själv?
Jag tog upp Guillou därför att han inte är en påtaglig kämpe för just yttrandefriheten. Till det är han alltför kär i ”professionen”, dvs de som (av det ena eller andra goda skälet) är yrkesmässiga skibenter. Oss andra är det inte så noga med.
Tja, nu var det sagt så här till årets sista skälvande minuter, så när det kommer till allmän kännedom så här på nyåret 2013 är det bara att huka i bänkarna!
Skulle alltså Jan Guillou, som suttit ett år i fängelse för IB-avslöjandena i Folket i Bild/Kulturfront, inte vara ”en påtaglig kämpe för just yttrandefriheten”? Eller Johan och Martin, som skenavrättats och sedan suttit fängslade i ett etiopiskt fängelse, för att de ville skildra förhållandena i den slutna Ogadenprovinsen?
Att konstruera en motsättning mellan professionella skribenter och ”oss andra” är både dumt och farligt. Tryckfriheten är ju samtidigt ”läsfrihet” för övriga medborgare, möjlighet till kunskapsinhämtning och bättre förståelse av den verklighet vi alla lever i.
Yttrande- och tryckfrihet är någonting som alla är betjänta av (utom de som Makten haver). Varför då göda populismen och utså misstro mot proffsskribenter bara för att de är just yrkesmässigt verksamma som sådana?
Även om Guillou gör och har gjort mycket nytta, träffar här Dennis huvudet på spiken. Nu senast anser Guillou att filmen Call Girl gott kan anmälas och vad gäller yttrandefriheten på nätet är han motståndare till den folkbildning och kulturspridning, som internet så befriande har möjliggjort.
Janne B!
Är inte ”Call Girl” förtal av avliden d.v.s Olof Palme? Kan du inte visa källan till Guillous motstånd till den Folkbildning och kulturspridning via nätet? Är PirateBay befriande kulturspridning på nätet?
Dennis Zachrisson!
Du lyckas med konststycket att nästan i varje kommentar häva ur dig nedsättande omdömen om andra människor, grattis! Jag har fått mina slängar och nu Guillou, finns det några människor i din värld som duger för kampen om vår yttrandefrihet? Kan du inte svara på följande fråga: Finns det någon på dessa sidor som inte tänker själv?
Jag såg ”Dom över död man”, filmen om Torgny Segerstedt i SVT i går kväll och blev mycket besviken. Så intressant var inte hans kärleksliv att det motiverade en långfilm. Poängen verkade mest ha varit att visa att denne uppskattade personlighet var ganska osympatisk och moraliskt tvivelaktig.
Men hur ofta går den yttre bilden ihop med den inre, familjära, intima? Var inte koncentrationslägerkommendanten Höss en bra familjefar, trogen sin hustru som han älskade?
Jag hörde en gång om en journalist från landsorten som kom till Stockholm för att träffa alla dessa berömda diktare han läst om hemma. De sågs på Operabaren, vilket var illa nog. Värre var att de legendariska poeterna var mest intresserade av att diskutera de senaste matcherna i fotbollsallsvenskan.
Men gör detta dem till sämre poeter?
Anders!
Håller med om att gårdagens film inte lyckades få mig kvar hela filmen. Tänk vad mycket intressantare det hade varit att göra en film om Ture Nerman som också hade en vass penna, även om Bengt Nerman kritiserat Ture för att både vara revolutionär och försöka efterapa borgerlighetens yttre kännetecken.
Svensk arbetarlitteratur är dåligt representerade i vår filmhistoria. Ivar Lo-Johanssons ”Geniet”, Lars Ahlins ”Tåbb med manifestet”, Folke Fridells
”Död mans hand” och Åugust Strindbergs ”Svarta fanor” väntar ännu på att bli
filmatiserade.