Tortyr och erkännanden vid Moskva-rättegångarna

1. Jag kan redan nu, innan jag ens börjat läsa artikeln, säga att inledningsbilden INTE är från någon rättegång. Källkritik efterlyses. Nu ska jag börja läsa…

2. Fotot är taget 1935 och talaren är den ökände Trofim Lysenko. Bakom honom ses från höger Stalin, Andrejev, Mikojan och Kosior (fast jag tycker mer det liknar Krustjev). Ni kan själva kolla på Wikipdeia, den ryska, finska, tyska, engelska osv.

   Att bilden inte var vad Redax utgav den för att vara visas av att Stalin och andra ledare, mig veterligt, aldrig deltog i rättegångarna, och att möblemanget inte tydde på någon rättegångssal. De anklagade talade inte heller inför publik med mikrofon osv osv

3. Där ser man hur lätt man kan komma fel. Jag sökte en bild från Moskvarättegångarna på nätet, men fann inga. Denna var den den enda som liknade i samband med en text om rättegångarna. Bildtexten antyder faktiskt detta.

4. Bildtexten på det ryska originalfotot är otydligt och svårläst men säger något i stil med att ”i den sovjetiska progressiva skörden av korn vägleds traktorförarna och de som jobbar med att tröskning av partiet och industriarbetarklassen. Kamraterna Stalin, Andreej, Mikojan och Kosior med akademiledamoten T.L.Lysenko.”

5. Vad är vitsen med att ”out of the blue” skriva om Moskvarättegångarna? För att fortsätta med engelskan, är det någon form av ”hang-up” som Arne Nilsson har?

6. I min tidigare kommentar saknas ett par kommatecken och det är ett ”att” för mycket:

   “I den sovjetiska progressiva skörden av korn vägleds traktorförarna, och de som jobbar med tröskning, av partiet och industriarbetarklassen.”

7. Artikeln innehåller de vanliga trotskistiska myterna som har mycket lite med den historiska sanningen att göra.

   Jag kommer inom kort att i detalj att bemöta det här med noggranna källhänvisningar. Det gäller dels anledningen till att de bekände, den oberoende bevisning som finns, inte minst då icke-sovjetisk och en kort granskning av Dewey-kommissionen.

8. Ett problem i det här ämnet är att huvudkällorna är ofullständiga. Från 1936 års rättegång har inget fullständigt rättegångsprotokoll publicerats, utan man har bara återgett de dagliga rapporter som vid den tiden publicerades i ”Pravda”.

   I både 1937 och 1938 års rättegångar ägde en session rum bakom stängda dörrar. Anledningen är främst att de inblandade av rättens ordförande förbjudits att namnge officiella företrädare för främmande makt (Tyskland och Japan, samt i mindre utsträckning Polen och Storbritannien) utan det skulle ske bakom stängda dörrar.

   Likaså saknas en del material från Trotskijs s k moträttegång (mycket missvisande epitet), den s k Dewey-kommissionen. Två hearingar i Paris och New York har såvitt jag vet inget protokoll publicerats. Främst är det dock frånvaron av det gigantiska förundersökningsmaterialet som är problemet. Bara i Bucharin-processen uppgår det till 280 (!) volymer.

9. Det märks, Sven-Eric H, att Du kan det viktigaste i de här frågorna. Fortsätt gärna.

   Apropå Moskvarättegångarna, så fanns det ju bland ”publiken” många sympatisörer till de anklagade. De måste ha blivit mycket besvikna och antagligen förvånade över de anklagades uppgivenhet. Varför försökte de anklagade inte vädja till de utländska journalisternas hoppfulla förväntningar genom att förklara sig oskyldiga och argumentera övertygande? Men bevismaterialet var förmodligen alltför digert. Eller vilken annan förklaring finns? Tortyr, droger?

   Sympatisörerna i domstolssalen måste ha spanat efter tecken till sådant hos de anklagade. Men just det fanns inget spår av.

   Det riktiga måste vara att se till det konkreta, läsa och förstå vad som sägs i referaten. Vysjinskij ger förresten ett skärpt intryck, hans frågor är relevanta. Här behövs nog ingen mystik.

10. Tack, Tord. Det här är något jag ingående studerat de senaste 15 åren. Du har rätt om Vysjinskij. En del litteratur i ämnet har påstått att han gick an och skrek åt de åtalade. Det är ett rent påhitt. En engelsk jurist som var närvarande vid rättegången 1937 sa att det var ytterst sällan han höjde rösten och att han påminde mest om en engelsk affärsman i sitt sätt.

    Jag får korrigera mig lite grann gällande källorna. Jag har tidigare sagt att rättegångsprotokollet från Tuchatjevskij-processen är bland de mest hemligstämplade som finns i Ryssland och att inte ens de mest rabiat antikommunistiska historikerna tillåts se det. Jag fick igår veta av en kollega i Moskva att det här protokollet nu finns publicerat. En stor överraskning för mig och en väldigt välkommen sådan.

11. Det är ett faktum att de åtalade erkände sig skyldiga. Att påstå att det skulle bero på tortyr är ett praktexempel på petitio principii, alltså att man förutsätter det som ska bevisas. Det finns inga som helst bevis på att någon enda en av de anklagade skulle ha utsatts för tortyr. Den brittiske juristen Dudley Collard som var närvarande vid 1937 års rättegång noterade att samtliga åtalade föreföll välklädda, välnärda och i god hälsa. De talade helt fritt utan att utsättas för några ledande frågor överhuvudtaget. Bucharins levnadstecknare Stephen Cohen hävdar bestämt att Bucharin inte utsattes för någon tortyr.

    Vi har en artikel i den japanska tidningen ”Miyako Sinbun” från den 20 februari 1937 där den japanske krigsministern Sugijama vid ett regeringsmöte på en direkt fråga svarat att man hade full kännedom om den sovjetiska järnvägens kapacitet i händelse av krig och att man fått den informationen från sovjetiska oppositionella. Tidningsupplagan för den dagen drogs in och ansvarige utgivaren sparkades anklagad för att ha avslöjat statshemligheter. (Miyako Sinbun, 20 februari 1937 (kvällsupplagan), s. 1)

    Vi har också det s.k. Arao-telegrammet. Det var en rapport från den japanske militärattachén i Warszawa till sina överordnade i Tokyo daterat 12 april 1937 som snappades upp av NKVD där det framgår att kontakt tagits med Tuchatjevskij. (Grover Furr, Trotsky’s ’Amalgams’, s. 221-224)

    Vi har vidare en rapport från den tjeckoslovakiske Berlin-ambassadören Mastny till president Benes daterat den 9 februari 1937.

    Ett annat argument är hot mot familjen, alltså att de skulle ha erkänt för att rädda familjemedlemmar. Det finns det heller inga bevis på. Tvärtom så var det t ex i Bucharins fall att ju mer han erkände desto hårdare blev repressionen mot hans familj.

    När Bucharin skickade sitt sista brev till sin hustru i januari 1938 så visade han ingen som helst oro för hennes säkerhet utan endast för sina skrivna verk.

    Ett annat argument har varit löfte om mildhet, alltså att de skulle skonas om de erkände. Det hade möjligen kunnat haft relevans i den första rättegången men de åtalade i de efterföljande rättegångarna visste mycket väl vilket öde som drabbat de åtalade i de tidigare rättegångarna.

    De mest fantastiska förklaringarna har varit droger och/eller hypnos. Problemet är bara att det är en omöjlighet då något sådant inte existerar. Det gjorde inte då och det gör det inte heller i vår tid.

    Argumentet att det inte presenterades några materiella bevis kan avfärdas med sunt förnuft. Om nu NKVD kunde pressa fram bekännelser hade det varit en enkel sak att även fabricera materiella bevis. Tvärtom så hade närvaron av stora mängder materiella bevis varit misstänkt.

    Här kan vi citera den amerikanske författaren Gerald Posner som skrev en bok om Kennedy-mordet. Han menade att om det funnits en komplott där CIA var inblandat så kan man vara säker på att inga dokument om det skulle existera.

    Låt oss dock för resonemangets skull anta att bekännelserna var framtvingade. Då måste de åtalade ha agerat utifrån ett inlärt manus i rättssalen. Alla utländska diplomater och journalister som var närvarande vid rättegångarna kunde vittna om de långa utläggningar i snabbt tempo som de åtalade gjorde. Det är helt omöjligt att det kan ha varit någon ”inlärd läxa”. Samtidigt som de lärde in sin läxa skulle de däremellan alltså ha blivit torterade. Det faller på sin egen orimlighet. Skådespelarna vid Moskva-teatern vid den här tiden ägnade tre månader eller mer åt att repetera sina repliker och då talar vi om professionella skådespelare. Flera av de åtalade här hade varit frihetsberövade åtskilligt kortare tid än så.

    Det finns som sagt oberoende bevis för de anklagades skuld. Här följer bara en del av det som finns.

    I 1937 års rättegång vittnade huvudmannen Jurij Pjatakov att han 1931 vid en resa till Berlin till överpriser inhandlat material från två tyska företag. Överskottet gick direkt till den trotskistiska rörelsen. Den amerikanske gruvingenjören John Littlepage hade följt med på resan och bekräftade till fullo Pjatakovs vittnesmål dels i en serie artiklar i ”Saturday Evening Post” och dels senare i en bok ”In Search of Soviet Gold”. (Saturday Evening Post, 1 januari 1938, s. 10-11 och 54-55)

    Vi har också den schweiziske kommunisten Jules Humbert-Droz som i sina memoarer skrev att Bucharin 1928 i samtal med honom hävdade att man beslutat sig för att röja Stalin ur vägen. Humbert-Droz och Bucharin var nära vänner. (Jules Humbert-Droz, Mémoirs de Jules Humbert-Droz. De Lénin à Staline, Dix Ans Au Service de L’Internationale Communiste 1921-31, s. 379-380)

    Vi har en artikel i den japanska tidningen ”Miyako Sinbun” från den 20 februari 1937 där den japanske krigsministern Sugijama vid ett regeringsmöte på en direkt fråga svarat att man hade full kännedom om den sovjetiska järnvägens kapacitet i händelse av krig och att man fått den informationen från sovjetiska oppositionella. Tidningsupplagan för den dagen drogs in och ansvarige utgivaren sparkades anklagad för att ha avslöjat statshemligheter. (Miyako Sinbun, 20 februari 1937 (kvällsupplagan), s. 1)

    Vi har också det s.k. Arao-telegrammet. Det var en rapport från den japanske militärattachén i Warszawa till sina överordnade i Tokyo daterat 12 april 1937 som snappades upp av NKVD där det framgår att kontakt tagits med Tuchatjevskij. (Grover Furr, Trotsky’s ’Amalgams’, s. 221-224)

    Vi har vidare en rapport från den tjeckoslovakiske Berlin-ambassadören Mastny till president Benes daterat den 9 februari 1937.

    Mastny skriver där att hans tyska kontakt meddelat honom att Hitler inte längre var intresserad av några bättre relationer med Tjeckoslovakien eftersom han väntade sig inom kort en militärkupp i Sovjetunionen som skulle avlägsna Stalin och Litvinov. (Ivan Pfaff, ”Prag und der Fall Tuchatschewski”, Vierteljahreshefte für Zeitgeschichte 35, 1 (1987), s. 120-121)

    Slutligen har vi vittnesmålet från NKVD-officeren Genrich Liushkov som hoppade av till Japan i juni 1938. Vid en presskonferens hävdade han att alla anklagelser i Moskva-rättegångarna var uppdiktade och de åtalade oskyldiga. Till sina japanska förhörare sa han dock någonting helt annat. Till dem sa han precis tvärtom och pekade bland annat ut en av huvudmännen i 1938 års rättegång, Alexej Rykov som kontaktperson med militärkonspiratörerna. (Alvin D. Coox, ”The Lesser of Two Hells: NKVD General G.S. Lyushkov’s Defection to Japan, 1938-1945”, Journal of Slavic Military Studies 11, 3 (1998), s. 156-158)

    Ingen som har sanningen på sin sida behöver ljuga. Det är ett faktum att Trotskij ljög något alldeles oerhört om en hel hop olika saker, inte minst under Dewey-kommissionens förhör. Det gäller också hans son Lev Sedov och en del andra av hans anhängare.

    Vi har en försägelse av Sedov i en intervju den 28 januari 1937 med den nederländska tidningen ”Het Volk”. Där säger Sedov följande med anledning av rättegången mot bl.a. Pjatakov och Radek i januari 1937: ”Med Pjatakov och Radek har vi haft långt mindre kontakt än med de andra (menandes huvudmännen i 1936 års rättegång Zinovjev och Kamenev).” Då han upptäckte vad han faktiskt sagt skyndade han sig att tillägga: ”Det vill säga, vi hade ingen kontakt alls.” Trotskij hade nämligen förnekat att han haft någon som helst kontakt med Pjatakov och Radek efter att han tvingades i utländsk exil 1929. (Het Volk, 28 januari 1937, s. 5)

    Trotskij förnekade att han haft någon som helst kontakt med någon av de åtalade i Moskva-processerna varken direkt eller indirekt. Då den stängda delen av Trotskij-arkivet i Boston öppnades för forskning 1980 framkom dock att han skickat hemliga brev till åtminstone två av de åtalade i 1937 års rättegång – Radek och Sokolnikov. Ett av det som skickats till Radek hade skickats till Genève den 3 mars 1932. Radek vittnade under rättegången om att han i februari-mars 1932 i Genève mottagit ett brev från Trotskij.

    Vad blev då konsekvensen av rättegångarna?
    Den amerikanske Moskva-ambassadören vid tiden för rättegångarna, Joseph Davies, uttryckte det så här i samband med ett tal han höll i Chicago den 25 juni 1941:
    ”Någon bland publiken frågade: ’Hur är det med femtekolonnarna i Ryssland?’ Utan att tänka mig för, svarade jag: ’Det finns inga. De är skjutna.’ … Det fanns inga sudettyska henleinare, inga slovakiska tisos, inga belgiska de grelles och inga norska quislingar i den sovjetryska bilden … Det fanns inga femtekolonnare i Ryssland 1941 – de voro skjutna. Rensningen hade befriat landet från förräderiet.” (Joseph Davies, Uppdrag i Moskva, s. 208-213)

    Det förtjänar också att återges vad en fransk diplomat yttrade i Washington 1943: ”I Ryssland sköt de sina femtekolonnare. I Frankrike gjorde vi dem till statsråd. Vi ser resultatet idag – i Vichy och på den röda krigsfronten.” (Walter Durany, Bakom Kremls kulisser, s. 87)

    Det finns oerhört mycket mer man kan säga om de här rättegångarna. För den intresserade rekommenderas att läsa rättegångsprotokollen som finns utgiven på svenska.

    Det var en allmän uppfattning bland diplomater och journalister som var närvarande i rättssalen att de åtalade var skyldiga. Men sen ändrades det med Chrusjtjovs berömda tal 1956. Men vi vet ju nu att Krusse ljög om i princip allt han anklagade Stalin förr.

12. Det finns oerhört mycket mer man kan säga om de här rättegångarna. För den intresserade rekommenderas att läsa rättegångsprotokollen som finns utgiven på svenska.

    Det var en allmän uppfattning bland diplomater och journalister som var närvarande i rättssalen att de åtalade var skyldiga. Men sen ändrades det med Chrusjtjovs berömda tal 1956. Men vi vet ju nu att Krusse ljög om i princip allt han anklagade Stalin för.

13. Sven-Eric H!
    Jag noterar att du inte på någon punkt påstår att de citat jag anför för att påvisa att tortyr förekom under Moskvarättegångarna är felaktiga.

    Inte heller de av mig citerade sovjetiska rättegångsreglerna avvisar du som felaktiga. En grundläggande skillnad mellan oss är att du anser att man skall tro på ett erkännande. Jag menar att det behövs stödbevisning för att verifiera att ett erkännande är korrekt.

    Ingen av de källor som du hänvisar till binder någon av de anklagade vid de brott de anklagades för.

    Att Trotskij och hans son inför Dewey-kommissionen inte avslöjade alla de kontakter de hade inne i Sovjetunionen är naturligt. Kontakter med Trotskij och hans son, uppdiktade eller sanna, kunde leda till döden.

14. Jag ser ingen som helst anledning att kommentera dina påståenden och det av den enkla anledningen att de inte innehåller några som helst bevis för att tortyr ska ha förekommit.

    Helt irrelevant är också det här med rättegångsreglerna. Det handlar inte om det utan huruvida de åtalade var skyldiga eller inte. Det finns ingen s.k. ”smoking gun” utan det är en samling indicier som om man väver samman dem är helt överväldigande till stöd för tesen att de var skyldiga.

    De individer som Trotskij och Sedov ljög om var såna som redan var inburade eller till och med redan skjutna. Således ingenting om några ”kontakter inne i Sovjetunionen”.

    Övriga läsare får gärna komma med kommentarer också. Ser också att en bokstav fallit bort i en av källhänvisningarna. Författen till Bakom Kremls kulisser heter Duranty och inget annat.

15. Arne N!
    Bra, vi kan diskutera lugnt i de här frågorna. Vad ser Du som förklaringen till att de anklagade inför alla supporters inte tog chansen och försvarade sig med kraft? De var ju vältaliga, gjorde inget intryck av att ha torterats eller drogats, fick möjligheter till försvarsadvokater men avstod osv.

    Med tanke på de rannsakningar som gjorts på tidigt stadium vet vi inte heller vilken ev. stödbevisning som förekommit. Varför var de så resignerade i domstolen? Alla anklagade som anser sig ha handlat riktigt försvarar ju sig inför rätten.

16. Tord L!
    Det är inte alldeles ovanligt att en åtalad erkänner en gärning även fast hen är oskyldig. Det finns ingen allmängiltig sanning som förklarar varför en oskyldig erkänner. Sture Bergwall fick uppskattning av polis och vårdpersonal och inte minst de droger han efterfrågade. För de åtalade i Moskva går det bara att spekulera: tortyr, hot mot en själv och anhöriga. Man ville inte skada socialismen och partiet, och så vidare. Se min artikel ovan.

    För mitt vidkommande vill jag framhäva två omständigheter som pekar på att de åtalade var oskyldiga. För det första har det inte presenterats någon stödbevisning avseende de åtalades skuld. För det andra har Deweykommissionen gått igenom vad som hände vid de två första rättegångarna och där påvisat mängder med fel och brister i de vittnesmål som de åtalade lämnade.

    Som jag påpekande i min artikel var det inte alla som höll sig till manus och erkände direkt. Kerenitskij sprattlade mot en dag.

17. Sven-Eric H!
    Du skriver: ”Det finns ingen s.k. ’smoking gun’ utan det är en samling indicier som om man väver samman dem är helt överväldigande till stöd för tesen att de var skyldiga.” Detta är ett steg framåt. Av dina tidigare formuleringar har jag fått intrycket att just erkännandena var en ”smoking gun”. Problemet med indicier är att de går att tolka så att de passar in i ens egen verklighetsuppfattning.

    Jag har full förståelse för att Trotskij och hans son på 1930-talet ville dölja sina kontakter med levande och döda oppositionella inne i Sovjetunionen. Dessa kontakter är i sig inga bevis för att de åtalade var skyldiga.

18. Sven-Eric H!
    Du skriver: ”Jag ser ingen som helst anledning att kommentera dina påståenden och det av den enkla anledningen att de inte innehåller några som helst bevis för att tortyr ska ha förekommit.” Det är inte mina påståenden. Jag citerar Cohen som påstår att det förekom tortyr vid rättegångarna. Du har inte direkt påstått att citaten är felaktiga.

    Du skriver: ”Helt irrelevant är också det här med rättegångsreglerna. Det handlar inte om det utan huruvida de åtalade var skyldiga eller inte.” Självklart måste du förkasta de sovjetiska rättegångsreglerna. Om dessa regler hade tillämpats hade de åtalade förklarats oskyldiga.

19. Arne N!
    Tack för Ditt svar häromdagen. Du tycks fortfarande se tortyr av de anklagade som en möjlighet och förklaring till deras uppgivenhet. Är det då inte högst egendomligt att det aldrig hördes ett knyst i den vägen från någon av de anklagade som alla fritt fick hålla sina försvarstal?

    Och om tortyr förekommit, skulle det ha funnits fysiska tecken och spår hos de anklagade.

    Jag förmodar att Du har tillgång till referaten. Jag läser om förhöret med Sjestov och de tragiska sprängningarna, anlagda bränder i gruvor, dödade barn o s v. Varför skulle Sjestovs erkännanden vara fantasifoster, de är mycket detaljrika och lätt kontrollerbara. Här finns åtskilligt med stödbevisning. – Var man läser i referaten så berättar de anklagade, uppenbarligen utan tvång, om sin skadegörande verksamhet, sitt spioneri, sitt förräderi. Att ifrågasätta deras berättelser är mot all rim och reson.

    En annan viktig stödbevisning är den amerikanske ingenjören Littlepage, som avslöjade skadegörandet.

20. Sven-Eric H!
    Tack för Din fylliga och upplysande artikel som punkterar många myter kring Moskvarättegångarna. – Visst är det viktigt med referenser. Samtidigt tror jag att vi själva kan tänka. Är de anklagades utsagor sanna eller inte? Jag menar att det är helt omöjligt att de anklagade kan ha hittat på allt de säger i rätten. De måste i så fall alla varit enastående fantasimänniskor och historieberättare. Och visst måste många av erkännandena varit kontrollerbara, som skadegörelsen, industrisabotagen. Ju mer jag läser i rättegångsreferaten, ju säkrare blir jag på att de anklagade var skyldiga. Det är det konkreta i erkännandena man bör hålla sig till.

21. Arne N!
    Det fanns inget ”manus”. Hittills har du inte klarat av att prestera ett enda BEVIS för den saken! Det här är något som jag tidigare sa faller på sin egen orimlighet.

    Poängen med att Trotskij och Sedov ljög är att deras ord i och med det väger väldigt lätt. Ingen som har sanningen på sin sida behöver ljuga. Tar man alla indicierna sammantaget så är bevisen överväldigande för de åtalades skuld. Indiciebevis kan, och är ofta, mer övertygande än direkt bevisning.

    Cohen framför en ÅSIKT. Det är inget bevis. Dessutom som jag sa så hävdar han bestämt att Bucharin inte utsattes för någon tortyr.

    Knäckfrågan är återigen huruvida de åtalade var skyldiga eller inte, och inte om de fick en rättvis prövning.

22. Vad Dewey-kommissionen framförde har ett begränsat värde. Den här kommissionen tillkom på Trotskijs eget initiativ och i princip alla de inblandade i ledningen var kopplade till Trotskijs amerikanska försvarskommitté.

    Deras arbete kan i flertalet fall i bästa fall karakteriseras som slarvigt och i värsta fall direkt ohederligt. Det visar inte minst deras hantering av frågan om Hotel Bristol i den första rättegången och Pjatakovs flygning till Norge i den andra rättegången.

    En av kommissionärerna, Carleton Beals, hoppade av i förtid i protest mot kommissionens uppenbara partiskhet till Trotskijs favör.

23. Tord L!
    Du har helt rätt. Mitt långa inlägg (förlåt att det blev så långt) tar bara upp en bråkdel av den oberoende bevisning som finns.

    Själv har jag nu till min stora glädje fått fatt i rättegångsprotokollet från Tuchatjevskij-processen. Det trodde jag aldrig skulle inträffa. Anledningen är att det här materialet har varit bland det mest hemligstämplade som tänkas kan i de ryska arkiven. Det väcker hopp om att mer material ska kunna se dagens ljus framöver. Jag har renskrivit det här materialet och så sakteliga börjat översätta det. Det innehåller vad jag kan se inga direkta överraskningar.

24. I Sven Erik H:s lista 28 januari nämndes en rapport från den tjeckoslovakiske Berlin-ambassadören Mastny till president Benes daterat den 9 februari 1937.

    ”Mastny skriver där att hans tyska kontakt meddelat honom att Hitler inte längre var intresserad av några bättre relationer med Tjeckoslovakien eftersom han väntade sig inom kort en militärkupp i Sovjetunionen som skulle avlägsna Stalin och Litvinov. (Ivan Pfaff, ”Prag und der Fall Tuchatschewski”, Vierteljahreshefte für Zeitgeschichte 35, 1 (1987), s. 120-121)”

    På min bokhylla har jag en pocketbok från 1943, 5:e (pocket) upplagan av den amerikanske Moskvaambassadören Joseph E. Davies Mission to Moscow. Vid resan dit (16 januari 1937, dvs strax innan den anteckning gjordes som Sven-Erik refererar till) stannade han till i Berlin.

    På tyska UD, ifrågasatte en av deras experter på Sovjetunionen att Davies uppfattning att den sovjetiska regimen satt säkert i sadeln. Davies ”would probably find that there was much revolutionary activity there which might shortly break out into the open.”

    ”Shortly” = ”inom kort”.

25. Om man inte fått en rättvis rättegång så är det inte samma sak som att man är oskyldig. Det finns några exempel på det.

    Det är en allmän uppfattning bland historiker att de åtalade i Haymarket-affären i USA 1886 inte fick en rättvis rättegång men det finns tecken på att en av de åtalade August Spies kan ha konstruerat bomben som kastades och att en annan, Louis Lingg, var den som kastade den.

    Likaså har vi Saccho-Vanzetti-fallet i USA på 1920-talet. Även här är det en bred uppfattning att de åtalade inte fick en rättvis rättegång men däremot finns bland en del historiker att den ene av, Nicola Sacco, kan ha begått morden för vilka de båda blev avrättade.

26. Sven Eric H!
    Du skriver: "Det fanns inget 'manus'. Hittills har du inte klarat av att prestera ett enda BEVIS för den saken! Det här är något som jag tidigare sa faller på sin egen orimlighet." Om du tror att jag med "strikt manus" menar att de åtalade läste ur ett manuskript då de förhördes har du missuppfattat mig. Vad jag menar är att de framtvingade bekännelserna är det manuskript de åtalade har att följa under de öppna rättegångarna.

    Apropå Trotskij och Sedov skriver du: "Poängen med att Trotskij och Sedov ljög är att deras ord i och med det väger väldigt lätt. Ingen som har sanningen på sin sida behöver ljuga.". I ett samhälle, Sovjetunionen, utan demokratiska fri och rättigheter är det vanskligt att bedriva oppositionsarbete. Därför är det inte särskilt tillrådligt att tala allt för öppet om att det finns en opposition eller vilka som har ingått eller ingår i den.

    Om Cohen skriver du följande: "Cohen framför en ÅSIKT. Det är inget bevis. Dessutom som jag sa så hävdar han bestämt att Bucharin inte utsattes för någon tortyr." Delar din uppfattning att Cohen framför en åsikt. Frågan är om man skall tro honom eller ej. Cohen hävdar faktiskt att Bucharin blev utsatt för tortyr: Ovan citerar jag Cohen på följande sätt:
    
    "Under de följande två veckorna [under 1937] blev flera mindre framträdande bucharinister ’bearbetade’ i polisens källare och deras ’bekännelser’ överlämnades till Bucharin som ett slags ’psykisk tortyr’.” Och “I själva verket gick han [Bucharin] till slut med på att delta i det groteska skådespelet för att rädda sin familj…”

    Om indicier har du följande uppfattning: "Tar man alla indicierna sammantaget så är bevisen överväldigande för de åtalades skuld. Indiciebevis kan, och är ofta, mer övertygande än direkt bevisning." Delar inte din uppfattning att indicier väger tyngre än direkta bevis. De indicier du har framfört binder inte det åtalade vid de brott de anklagades för. Dessa indicier presenterades inte vid rättegångarna utan efter dessa rättegångar. Min uppfattning är att man skall döma med utgångspunkt från vad som presenteras under en rättegång och inte efter densamma.

    Självklart vänder du dig med emfas mot detta synsätt. Du skriver: "Knäckfrågan är återigen huruvida de åtalade var skyldiga eller inte, och inte om de fick en rättvis prövning." Detta implicerar att du håller med om att de åtalade inte "fick en rättvis prövning".

    Detta synsätt leder till att allt som förknippas med rättssäkerhet spolas över bord.

    Om Deweykommissionen skriver du: "Vad Dewey-kommissionen framförde har ett begränsat värde. Den här kommissionen tillkom på Trotskijs eget initiativ och i princip alla de inblandade i ledningen var kopplade till Trotskijs amerikanska försvarskommitté." Jag har full förståelse för att du inte tycker om Deweykommissionens slutrapport. Den är en påle i köttet på alla som försöker att rättfärdiga Moskvarättegångarna. Ett sätt att diskreditera en företeelse är genom "guilt by association", skyldig genom sammankoppling. Här görs detta genom hänvisning till "Trotskij" och att ledningen för Deweykommissionens "var kopplade till Trotskijs amerikanska försvarskommitté.". Man kan faktiskt inse att Moskvarättgångarna var skådeprocesser utan att vara trotskist. John Dewey var en framstående liberal och pedagog som man knappast kan anklaga för att ha trotskistiska böjelser.

    En av de mest uppmärksammade aspekterna gällande Moskvarättegångarna är E. S. Holtzmans vittnesmål i den första rättegången 1936 där han vittnade om att han hade träffat Leo Trotskijs son, Leon Sedov, på Hotel Britstol i Köpenhamn i slutet av 1932. Enligt vittnesmålet begav sig Sedov och Holtzman därefter iväg och träffade Trotskij, som under drygt en vecka befann sig i Köpenhamn. Efter att Holtzman hade avrättats visade det sig att Hotel Bristol inte existerade 1932. Deweykommission konstaterade att Sedov inte var i Köpenhamn vid den aktuella tidpunkten och således inte kunde ha träffat Holtzman vid detta tillfälle. Inte heller träffade Holtzman Trotskij vid detta tillfälle.

    En annan händelse som skapade problem för de som försvarade Moskvarättegångarna var den åtalade Pjatakovs vittnesmål vid andra Moskvarättegången 1937 då han gjorde gällande att han i slutet av 1935 flugit från Berlin till Oslo för att träffa Trotskij som vid den tiden vistades i Norge. Deweykommission går igenom omständigheterna kring Pjatakovs vittnesmål och slår fast att Pjatakov inte träffade Trotskij vid den tidpunkten.

27. Ett problem vi har är att ”historiens dom” inte alltid är densamma som ”domstolens dom”. Vi har många fall, också i Sverige, där en människa frigivits i brist på bevis, men ändå av varje förnuftig människa anses skyldig. O J Simpson är kanske det mest berömda fallet, men jag har för mig att vi har liknande i Sverige. Jag har för mig att juridiken fungerar så att den dömde ”bevisas skyldig” eller ”icke-bevisas skyldig”. Tyvärr kan inte domstolarna döma ”bevisas oskyldig”, vilket lett till en del rättstragedier.

    De anklagade i Moskvarättegångarna fick ingen rättvis rättegång, vad nu det innebär. När jag kom tillbaka från över 10 år i England där pressen inte får skriva mycket under en pågående rättegång, var jag förvånad över hur rättegångarna i Sverige utspelades inför öppen press.

    Om en i England anklagad barnamördare tidigare suttit inne för försök till barnamord får åklagaren och pressen inte ge ett knyst om detta förrän efteråt. Han ska dömas endast på bevis i det aktuella fallet.

28. Anders Persson!
    Storbritannien har en historia att fabricera bevis som håller i rättegång, eller undanhålla bevis för försvarsadvokaten. Och det gäller framförallt politiska händelser. En av dessa är kanske den mest välkända, rättegången mot ’Birmingham Six’.

    Det gjordes en film om Birmingham Six. Den hette – eller heter – på svenska: I Faderns Namn.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.