TOVE LIFVENDAHL: HON PERSONIFIERAR BARA DEN SVENSKA KULTURPOLITIKEN

1. ”Synnerligen läsvärd” kallar Knut L artikeln av Tove Lifvendahl. Jag väljer att inte vara oenig men kategoriserar texten som läsvärd av ett och endast ett skäl: den tvingar oss att fundera över alternativet till politisk kulturstyrning.

   Det är inte svårt att i raljerande ton kritiskt syna den woke-politik som för närvarande genomsyrar stora delar av det så kallade kulturlivet och dess främsta företrädares tankevärld. Men hur ser en alternativ och bättre kulturpolitik ut och vilka ska finansiera den? Låt mig dröja vid en tanke om det senare.

   – Den som betalar kusken bestämmer resans väg. Så lyder ett ryskt ordstäv, och Lifvendahl är inne på det spåret, dock utan att förlänga vandringen ens till första kröken. ”Ska konsten vara fri…kan pengarna inte ledas från den politiska makten.” skriver Lifvendahl. Men nästa tankesteg då? Vem ska stå för fiolerna? Var och en betalar sin fiolspelare, det låter väl bra? Då talar vi om den fria oreglerade marknaden, och varthän den leder kulturen i en oreglerad kapitalistisk ekonomi är ett ämne för den dystopiskt lagde.

   I den lätt reglerade kapitalismen tjänar den politiska makten sina herrar, och de är företrädesvis inte du och jag, men ännu är delar av den politiska makten påverkbara, så även kulturpolitiken. Alltså hellre ett stort politiskt inflytande över kulturpolitiken än inget alls.

   När jag skrivit detta och läser avslutningen ytterligare en gång, anar jag mina alltför blåa ögon. Det skrivna får ändå stå. Kanske vill någon annan av lindelof.nu-läsarna ta över tanketråden?

2. Jan-Peter S!
   Blir uppmuntrad av problematiserande inlägg. Du fångar här de kanske största dilemmarna (konstigt i plural) som alla som funderar på kulturpolitik brottas med. Hela mitt politiska liv (drygt 50 år) har dessa tankar sysselsatt mig och många inom FiB/K. Från allra första början har metaforen ”den som betalar kusken bestämmer…” varit en grundbult, som vi varit ganska ensamma om att påminna om inom vänstern. Det har lett oss till att förorda generella stödformer och avvisa selektiva. Fria eller subventionerade möteslokaler, momsbefrielse och portosubventioner av tidningar har varit sådant vi förordat t ex. Det nuvarande mediestödet, som tidigare kallades pressstöd styrdes av ”objektiva” kriterier men har nu utvecklats till ren politisk styrning. Det är prototypen för hur man närmar sig ett Pravdasamhälle. Vi förutsåg denna utveckling vill jag påstå.

   Men det finns en enorm flora av skattesubventioner till olika ”kulturverksamheter” inklusive till exempel stöd till invandrarföreningar och religiösa samfund som är ytterst tveksamma. Det är ju som Stina O säger ingen mänsklig rättighet att slippa bli kränkt t ex.

   Vår syn på saken bygger på att det förr fanns andra ekonomiskt starka krafter som kunde balansera statsmakten, då folkrörelserna var starka och ekonomiskt mer självständiga. Men nu när de alla diar staten finns bara det kapitalistiska näringslivet kvar vid sidan av staten. Så kulturen är en mycket problematisk sektor idag, nästan helt beroende av skattepengar. Jag tror att det blockerar mycket kulturkamp som skulle kunna frodas om skattesubventionerna minskade. Kulturen växer ur det värdeskapande arbetet. Förströelseoch underhållning är bara en bonuseffekt av kulturkampen – kampen om vem som bestämmer tankelagarna.

   En sak till att beakta är att det kostar mycket arbetstid att utveckla och framställa ett enda konstverk. En tavla till exempel som inte blir såld är en enorm förlust för den heltidsarbetande konstnären. En bok som inte säljer är en förlustaffär för författaren och förlaget. En teaterföreställning som inte drar publik blir också en förlustaffär för alla inblandade. En konsert utan publik lika så… Så, många högkvalitativa kulturuttryck är mycket svårt att göra tillräckligt inkomstbringande för upphovsmän och utövare.

   Men, även konstnärer måste betala hyra och äta sig mätta. Så är det. De flesta måste därför ha ett vanligt jobb också. I någon mening så är det nog så det måste vara. Det är ju inte heller en mänsklig rättighet att kunna försörja sig som konstnär. Konsthistorien är full av trasiga och trassliga människoöden. Det hör kanske till konstens och kulturens väsen, att den till sist är på liv och död, utan kompromisser.

   Kom igen nu alla som har något att säga om detta!

3. Pluralis av ”dilemma” är ”dilemmata”. Eftersom ”dilemmatana” vore en omöjlig form, som Adolf Noreen påpekade, får vi avstå från bestämd artikel i pluralis: ”Du fångar här de kanske största dilemmata som alla som funderar på kulturpolitik brottas med.”

   Alla lärare här har väl undervisat efter schemata?

4. I vår del av världen, det som kallas Väst, har den allmänna degenerationen gått mycket långt. Den har gått så långt, att om någon av detta Västs högre representanter visar respekt för den utpekade motståndaren, ja då blir denne representant antingen avskedad, som Vice-Amiral Kay-Achim Schönbach (från Tyskland) när han på ett möte i New Delhi menade att Rysslands president Vladimir Putin var värd att mötas med respekt, eller tvingas han be om ursäkt för sitt respektfulla uppträdande, som Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace blev, när han kom tillbaka efter ett möte med sin ryske kollega Sergei Shoigu nyligen.

   Sverige har väldigt tydligt ställt in sig i ledet av degenererade stater som tror att de under USA:s ledning kan bekämpa fienden med skällsord, falska anklagelser och bristande och grundläggande diplomatisk uppträdande; att visa respekt för motståndaren. Men det är klart, att när nu Väst upptäckt att krig mot motståndaren är mer eller mindre omöjligt, och när alla former av sanktioner mer och mer påvisats vara utan större effekt eller till och med självskadliga, ja vad skall man då ta till?

   I ett land som ställer sig bakom denna degeneration, som Sverige gör, vore det märkligt om inte också den generella kulturpolitiken skulle degenerera. När ett lands förmåga att visa respekt inför omvärlden så illa försvinner, dessutom mest för att buga vackert för USA, då försvinner naturligtvis också självrespekten, och självrespekt är en grundläggande del av ett lands kultur.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.