Uppsala kommuns grundskolor har sämre skolresultat än förväntat. Dessutom har betygsresultaten ytterligare försämrats de senaste åren. Segregationen ökar, vilket gör många skolor till riktiga multiproblemskolor. Det här förnekas inte längre av någon. Även Skolverkets inspektioner och betygsstatistik bekräftar bilden.
De enda som förvånas av dessa rapporter är ansvariga tjänstemän och politiker. Stavros Giangozoglu förklarar det med att lärarna inte har fått rätt fortbildning, så de fortsätter med samma gamla katederundervisning som eleverna inte gillar. Och segregationen ökar för att ”rika” föräldrar skjutsar på egen bekostnad sina barn till de invandrarglesa skolorna. Grunskolans högste chef Per Pettersson avgår om man inte kommit till rätta med problemen. Alla är nu överens. Uppsalas grundskolor fyller inte sina viktigaste uppgifter.
Lärare, föräldrar och andra har varnat för den här utvecklingen sedan tidigt 90-tal då kommunaliseringen och därmed de stora nedskärningarna startade. Dessa hade inte heller kunnat genomföras utan den så kallat nya pedagogiken; den som förespeglade bättre kunskaper hos eleverna bara de först får en god elevomsorg så att de trivs. Denna bakvända skolsyn har på 15 år lyckats dränera skolan på alla bildningsambitioner. Kunskap har blivit helt underordnat svårtolkade begrepp som individuell trivsel och skapande av positiva självbilder hos barnen.
Villkoren för undervisning har helt underordnats de ekonomiska resultaten. Räcker inte pengarna minskas lärartätheten, vilket passar väl samman med att eleverna ska jobba mer självständigt, problembaserat, undersökande, projektinriktat för att trivas bättre. Men så har det alltså inte blivit. Allt fler elever ramlar istället ur ramen, klarar inte det mest elementära och får skolproblem. Det här genererar mer specialundervisning, mer små undervisningsgrupper, mer skoldaghem, fler så kallade individintegrerade och fler särskoleelever och mycket mer så kallad elevvård (resursteam etc.). Att ”bokstavsdiagnostisering” av barn med problem brett ut sig i detta skolklimat är lätt att förstå. Behovet av ”objektiva” gallringskriterier i organisationen har ju ökat.
Ovanstående mönster är absolut tabu att diskutera bland skolledare i Uppsala. Det kan jag intyga efter att ha försökt under åren 2001-2005. Måttet rågades för mig våren 2004 då min skola ålades ett besparingsbeting som inte kunde klaras utan att minska lärartätheten i klasserna 3-6. Det innebar för oss uppbrott av åldershomogena ganska välfungerande klasser och sammansättning av nya större åldersblandade. Så kunde några lärartjänster sparas. Som biträdande rektor och ansvarig för undervisningens kvalité motsatte jag mig detta, men röstades ner och tvingades genomföra försämringen.
Den 13 juli 2004 anmälde jag Uppsala kommun (och mig själv) till Skolverket för brott mot skollagen och läroplanen. Jag ville testa hur långt stolta formuleringar i skollag och läroplan kan vara ett stöd mot kvalitetsförsämringar och ökad segregation. Kommunen och rektorer är ju ansvariga för skolans utveckling, kvalitet och likvärdighet. Jag hävdade i anmälan att de genomförda åtgärderna var både pedagogiskt och ekonomiskt (på sikt) vansinne. Skolverket svarade att det föll utanför tillsynsuppdraget att ”kontrollera hur en kommun fördelar sina resurser och organiserar sin verksamhet”. Visserligen ska kommunerna följa bestämmelser ”i skolförfattningarna”, men ”Skolverket utreder inte uppgifter om befarade brister i skolverksamheten.” Därmed ”avvisar Skolverket ärendet” (Beslut 2004-08-19). Hur det här går ihop är svårt att begripa.
Just den här typen av operationer har genomförts gång efter annan i kommunens grundskolor. Kontinuiteten och fungerande mönster har brutits upp trots protester från lärare, elever och föräldrar. Nu har dessutom all entusiasm för den nya pedagogiken svalnat och slentrian och håglöshet präglar de flesta skolor. Stavros Giangozoglu tror förmodligen fortfarande att problemen beror på dålig lärarfortbildning, för lite undersökande arbetssätt och annat för länge sedan av forskningen och beprövad erfarenhet utdömda patentknep. Ledande socialdemokrater är alltför mycket förknippade med denna så kallade nya pedagogik och kommer aldrig att förstå att behovet av lärarauktoritet och fast ledarskap i klassrummen är grundläggande för all skolundervisning.
Det är mycket som idag saknas i våra skolor. Det viktigaste är, till att börja med, att allt åter måste underordnas kunskapsmålen. Skolans lärare måste jobba på samma sätt gentemot alla elever på sin skola för att någorlunda entydigt visa eleverna vägen framåt mot mera kunskap. Skolan har för lite strukturerad katederundervisning, för lite systematisk dokumentation, skriftliga omdömen och betyg. Lärare ska alltså arbeta likartat – i handling.
Det är alltså inte med värdegrunden man ska börja. Denna svårfångade ideologiska materia kan inte formuleras så att den passar alla, den växer sakta fram i det praktiska arbetet. Det här är mycket svårt att förstå för dagens skolpotentater.
Uppsalas politiker och höga tjänstemän är ansvariga för den sjunkande kvalitén i grundskolan. Man fortsätter att låta skola och barnomsorg (förskola) flyta omkring i samma organisation med otydliga mål och gränser. Man underskattar värdet av den skriftspråkliga svenskan för alla elever. Man inser inte att undervisningen i hela grundskolan måste inriktas på klart formulerade kunskapsmål i alla ämnen. Man underlåter att utforma ett enhetligt system för dokumentation av elevresultat, vägrar anbefalla mer av skriftliga omdömen och betyg.
De så kallade individuella utvecklingsplanerna (IUP) fyller inte detta tomrum. Lokala variationer (segregationen) kommer fortsätta att öka. Mera av friskolor förvärrar bara problemen. Och sist men inte minst: Man har ingen strategi för skolledning. Enda kravet på rektorer är att få budget i balans. Det var precis vad Stavros Giangozoglu sa när TV4 Uppland intervjuade honom med anledning av min anmälan till Skolverket: ”Vårt överordnade mål är budget i balans.”
Knut Lindelöf
(f d skolledare, nu fri skribent)
Artikeln publicerades i Uppsala Nya Tidning 16/6 -06
