Drygt en vecka har nu gått sedan skolattentatet i Trollhättan. Gärningsmannen var en sorts svensk Breivik med det helsvenska namnet Anton Lundin Pettersson, ett namn vi aldrig kommer att glömma.
Han var en stackars pojke med huvudet fullt av griller om att samhället hotas av svartskallar och att han därför måste agera som en man, visa att han står upp för sina idéer genom att välja ut några icke-vita i lämplig skola och sticka ner dem med sina införskaffade vapen. Som tur var fick polisen ganska snabbt kontroll på situationen och sköt skarpt för att stoppa honom. Skotten var oundvikliga och råkade vara dödande.
Grillerna i Antons huvud har han inte hittat på själv. De har han snappat upp från sina förebilder i sin omgivning. Vilka som var hans förebilder styrdes av hans uppväxtförhållanden. Det här plus hans sociala situation i övrigt gjorde honom i dessa tider av hopplös social upplösning till en våldsman.
Så länge vi inte vänder utvecklingen till något som kan inge människor en smula hopp om en bättre framtid, kommer vi att se fler vansinnesdåd från unga pojkar som åtminstone vill synas ordentligt en gång i livet och skriva in sina namn i historien.
Varje diskussion om vakter på skolor, låsta portar, övervakningskameror, elektroniska inpasseringssystem, IT-övervakning … framstår som enda åtgärder för att en liten aning minska osäkerheten i våra vardagsliv nu. Men alla dessa i nuläget ganska ”rimliga förslag” leder oss bara vidare ut i större spänningsfält, större sprängladdningar och effektivare vapen i de enskilda vansinnesdåden.
För att finna en strimma hopp i denna till synes hopplösa utveckling ger den engelske professorn Guy Standing oss lite verktyg att åtminstone förstå vad det är som händer och vad som skapar vår för närvarande oberäkneliga och skrämmande värld. Med en sådan förståelse kan man åtminstone själv kanske se framåt mot det som måste komma utan direkta panikkänslor.
Vad är det då som pågår? Vi ser ett helt nytt klassamhälle formas runt om oss. Våra gamla föreställningar om överklass, arbetarklass och en däremellan vacklande medelklass – som tillsammans format samhället med hjälp av demokratiskt stiftade lagar, som balanserar klassernas intressen, men som också ger varje individ likhet inför lagen och ett likvärdigt medborgarskap – är allt mindre relevant.
Denna samhällsbild omfattas alltså inte längre av alla medborgare! Det är kärnan i det som nu sker, och det är svårsmält för alla som växt upp med denna samhällsbild. Resultatet blir en politisk polarisering där en del i bitterhet förkastar den gamla bilden och blir antidemokrater, medan resten biter sig fast vid de gamla strukturerna trots att det är mycket tydligt att de inte längre fungerar.
Alltså, rättssäkerhet, rösträtt, yttrandefrihet och medborgarskap har inte längre något värde för många i det nya klassamhället. För den gamla arbetarklassen med fackföreningar, fasta, reglerade och trygga anställningar, a-kassa, pensioner m m gäller visserligen detta fortfarande, men de som har något ut av de systemen blir allt färre. Helt nya arbets- och levnadsvillkor gäller för de allra flesta.
Vad är det då som gäller? Jo, en helt ny samhällsklass är i vardande, lika viktig som en gång arbetarklassen var i det framväxande industrisamhället. Den kallas prekariatet. Den nya globala ekonomin med sitt produktionssystemen kräver en helt ny arbetare med närmast gränslös flexibilitet. Det gamla systemet med landgränser, nationella lagar och nationella avtal fungerar inte längre som regleringar. Ja, ni har hört det förr …
Så länge individerna inom prekariatet inte omfattas av någon egen klassidentitet, tillhörighet och upplever gemenskap i sin sociala belägenhet och organiserar sig som klass och agerar kollektivt för sina klassintressen, kommer känslan av hopplöshet och brist på framtidstro att behärska människornas föreställningar. Tänker osökt på Karl Marx´ begrepp alienation, här öppnas för vidare resonemang. All verklig förändring som inte tar sin utgångspunkt i den uppstigande samhällsklassens intressen kommer att leda fel. Därför går för närvarande det mesta åt helvete framför våra ögon. Men å andra sidan kommer allt som sätter käppar i hjulet för denna onda utveckling att bromsa och till slut förändra världen till det bättre. Fler käppar i hjulen på alla fronter är vad vi bör försöka prestera.
Nå, det är alltså i det här hopplösa – i ordrätt mening – samhällsklimatet med osäkerhet, den försämrade utbildningen, de minskande arbetsmöjligheterna, den sociala nedrustningen, bostadsbristen och flyktingströmmarna blir konkret hotfulla upplevelser. Och det är i denna mylla som islamister och fascister sprider sina plattityder och rekryterar nya proselyter till äventyrliga uppdrag med livet som insats på olika krigsskådeplatser. Martyrskap och skrytdödande ger erkännande i respektive krets. Samt, för att knyta ihop det här, det är i det här osäkra samhällsklimatet som Breivikar och Lundin-Petterssöner tar till storsläggan i individuella vansinnesdåd.
Utomordentligt klargörande inlägg. Kan man inte få den i FiB?
Knut!
Det är bara det att jag har svårt att se varför detta ”prekariat” skulle utgöra en egen klass, skild från ”arbetarklassen”? Den här typen av ”flexibla” och rättslösa arbetare har alltid funnits, också i Sverige. Vad som borde vara mer angeläget är att få dagens existerande arbetarklass att inse att de fortfarande är ”arbetarklass” trots att de har det materiellt bättre än sina far- och morföräldrar.
Har nu fått minst tre motstridiga reaktioner, ett efter inlägget om Guy Standings föreläsning av Kjell Martinsson. Det är utmärkt. Kanske ett klargörande meningsutbyte kunde ta sin utgångspunkt här …
Det är onödigt att uppfinna nya klasser när de gamla räcker gott som förklaring. Prekariatet ser mer ut som en modern version av den tidiga tillfällighetsarbetande arbetarklassen (ibland kallade ”daglönare”) än något helt nytt som aldrig synts till tidigare.
Det väsentliga borde väl vara att se vilken roll de spelar i produktion och cirkulation av mervärde. Om man kallar dem för ”ny klass” som inte fungerar som proletariatet eller någon annan känd klass, så kan ju resonemanget i sin förlängning betyda att det kapitalistiska klassamhället är borta. Men vad är det då för samhälle vi har? Varför krångla till saker när vi har Marx?
Björn N!
Ja, varför krångla till saker? Kanske för att gamla fökraringsmodeller inte duger för dagens förhållanden. ”Det väsentliga är ju att se vilken roll de spelar i produktion och cirkulation av mervärde” idag, vilket är just vad Standing försöker sig på, som jag uppfattar det.
Björn!
Du skrev ”Varför krångla till saker när vi har Marx?”
Låt oss byta ut ”Marx” emot ”Newton”. Han lanserade för över 300 år sedan sina tre lagar plus sin gravitationslag. Allt detta ryms på en A4-sida.
Bredvid mig på bordet har jag nu en bok av astronomerna C. D. Murray och S. F. Dermott. Den heter Solar System Dynamics och är på nästan 600 sidor (och kostar drygt en krona per sida).
Det finns en sökruta på sajten ovan och skriver ni in ordet ”Lagrange” (som var en fransk vetenskapsman på 1700-talet) får ni ett drygt 30-tal träffar med en massa matematiska utläggningar.
Dessa träffar handlar bl a om ”Lagrangepunkter”, de konstiga ansamlingar av 100-tals små asterioder framför och bakom Jupiter i dess bana. De asteroider som ligger före Jupiter kallas ”Grekerna” och de som ligger efter kallas ”Trojanerna”. De senare ”jagar” alltså de förra. Tillsammans med solen bildar de med Jupiter en liksidig triangel, dvs med 60 grader i varje vinkel.
Skulle någon asteriod, i en av dessa två ”Lagrangepunkter”, få en knuff av någon förbipasserade meteor eller mindre komet kommer den troligen att återvända till sin flock.
Om denna märkvärdighet och massa andra kan man läsa i Murray och Dermotts bok. Allt på den 600 sidorna i boken bygger i allt väsentligt på Newtons tre lagar samt gravitationslagen – vad som får plats på en A4-sida.
Men det skulle vara ganska poänglöst att rikta ett anklagande finger mot Murray och Dermott, hålla upp deras 600-sidiga bok och säga ”Varför krångla till saker när vi har Newton?”
På samma sätt har Marx lagt i dagen ett flertal historiska och ekonomiska lagbundenheter. Flera av dessa har i all tysthet tagits upp av historie- och ekonomivetenskaperna. Huruvida de teoribyggen som skett utifrån Marx (och Engels) grund är giltiga eller ej är svårt att avgöra eftersom varken historia eller ekonomi är några exakta vetenskaper.
Men att de är invecklade utgör inget argument för att de är fel. Ty int’ kan man omedelbart inse dynamiken hos asteroiderna i ”Lagrangepunkterna” bara för att man lärt sig Newtons tre lagar och gravitationslagen.
Det gamla klassiska proletariatet hade väl ungefär samma arbetsvillkor som dagens prekariat – ”arbetsmarknaden” var i början av 1800-talet en verklig marknad där de arbetssökande trängdes om att hitta nån som ville anställa dem så de fick mat för dagen. Sen organiserade de sig, fackligt och politiskt, för att ändra på dessa förhållanden. Gårdagens fulla sysselsättning med rättssäkerhet var den kompromiss som utgick ur denna kamp.
Problemet är inte att prekariatet skulle vara så särskilt nytt, utan att kapitalisterna har sagt upp sin del av kompromissavtalet – men dumma är de inte, de har inte sagt upp det för alla på en gång. Frågan är vad svaret på det ska vara. Att återuppliva kompromissen? Eller att skapa den självständiga makt som gör att kapitalisterna kommer krypande och ber om att den ska återupprättas?
”De senare ´jagar´ alltså de förra. Tillsammans med solen bildar de med Jupiter en liksidig triangel, dvs med 60 grader i varje vinkel.”
Borde inte ”med Jupiter” strykas ur meningen. Annars verkar det bli en liksidig triangel med fyra hörn.
Sorry, Trojanerna, Solen och Jupiter bildar en liksidig triangel, Grekerna, Solen och Jupiter en andra. Det som får ”rymningsbenägna” asteroider att återvända är, tro det eller ej, Corioliseffekten.