TROR YASAMINE ABDULLAHI ATT VI HADE HUS, STUGOR OCH FLOTTA BÅTAR?

1. Wokeism är ytterligare ett vapen som vår överklass och dess mediaförsvar (här i form av Yasmine Abdullahi) har för att avväpna de som försöker hålla klasskampen levande. Det mer ursprungliga vapnet är att splittra ”löntagarna” genom att få dem att bråka om vem som har mest ”rättvis” lön. Detta senare framgår klart av artikeln, där en kommentator tydligt argumenterar i samma spår som Yasmine Abdullahi. Bengt Johansson gör ett gott jobb. Hans patos är väl placerat:

   ”Vad tror hon egentligen Yasmine Abdullahi, att vårt land, vår välfärd, demokrati och trygghet kom till som genom ett trollslag? Som en magisk dröm utan hårt arbete och kamp i många former för människovärdet? Det svenska arbetande folket har i många hundratals år slagits mot överheten, för rätten till drägliga liv, för rätten till människovärde. Och nu ska vi å våra föräldrars, mor-och farföräldrars vägnar skämmas för det som under ett antal decennier i vår moderna historia blev ett tryggt land med relativt utvecklad demokrati?”

2. Det är fantastiskt med internet och det fria informationsflöet. Genom denna webbsidas vidareförmedling kan vi nu inte bara läsa en salvelsefull hatinlaga från Bengt Johansson, aktiv och t o m ordförande i ”Vi som bygger landet”. Vi får också genom bara ett klick ta del av Bitte Assarmos krypskytte i samma riktning från ”Det goda samhället”. Och slutligen även måltavlan; Yasmine Abdullahi och hennes text från ”Arbetaren”.

   Abdullahis ärende gäller utanförskap och därav följande orättvisor. Hon tycker inte om att det bara är 4 procent av första generationens invandrarbarn som har tillgång till ”fritidshus i den svenska naturen” medan siffran för etniskt svenska barn är 46 procent. Detta ser Johansson som ett furiöst angrepp på svensk arbetarklass medan Assarmo ser det som angrepp på Sverige och svenskarna i allmänhet. Tja, med så storvuxna anspråk kan en naturligtvis inte bli annat än trampad på tårna.

   Jag har svårt att bli upprörd över Abdullahis text. Det är en känslomässig beskrivning av hennes upplevelse att leva i det nutida Sverige. Hennes inledande fråga: ”När ska vi bli bjudna till lantställen?” illustrerar i det närmaste perfekt hennes känsla av utanförskap. Och den visar på att hon ännu inte uppfyller ett avgörande krav för att få en sådan inbjudan (annat än i undantagsfall); hon är inte assimilerad i Sverige. Möjligen är hon integrerad här men det är ju ingenting som kommer inifrån henne själv, som assimilationen gör. Integration är ju en av myndigheter och ”utifrån” (vissa skulle säga ”uppifrån”) eftersträvad uppfattning, som den tidigare syndikalistiska tidningen Arbetaren på senare tid gjort till sin huvuduppgift.

   Såväl Johansson som Assarmo missar den intressanta frågan som följer av Abdullahis text. När är orättvisan avskaffad? Är det när 46 procent av alla barn har tillgång till fritidshus, eller när alla barn till 100 proceent har tillgång till en sommarstuga på landet, kanske t o m i närheten av en sjö?

   Måste allt bli ännu mera gratis? Är det den outsagda frågan som upprör Johansson och Assarmo? Jag ser de båda skribenternas reaktion som en signal till folk att börja slåss allt hårdare inbördes i stället för att försöka rikta slagen mot våra verkliga fiender och utsugare. Tyvärr verkar det bli allt mer av sådant nu i samhället och inte minst bland de som tror att de är ”vänster” i någon mening.

3. Dennis Zackrisson!
   Jag är uppenbarligen inte heller assimilerad – eftersom inte heller jag får några inbjudningar att vistas på bättre bemedlades lantställen – trots att jag härstammar från två helsvenska släktled. Dessa uteblivna inbjudningar tror jag inte jag är ensam om som svensk.

   Det borde vara uppenbart att frågan om uteblivna inbjudningar till bättre bemedlades lantställen e dyl inte alls är en fråga om ras, hudfärg eller etniskt utrspung. Därför är det så oerhört provocerande att de ekonomiska flyktingarna kommer hit och kräver det inte ens vi svenskar kan få och som vi inte heller har det dåliga omdömet att göra anspråk på att få. Att bli inbjuden till andra människors lantställen e dyl är vare sig en mänsklig rättighet eller något jag anser ska ingå i dessa rättigheter. Men ger man en ekonomisk flykting ett finger så vill de uppenbarligen ha hela handen.

4. Lysande skrivet Bengt!!

5. Igår eftermiddag upptäckte jag på en offentlig bekvämlighetsinrättning att jag satt på kalsongerna bakvänt. Det är inte roligt att bli gammal. Under mitt senaste besök i Sverige råkade jag ut för ett annat gubbproblem och måste uppsöka akut sjukvård. Efter åtskilligt ringande fick jag tid på en privat vårdcentral nästa dag. En ung sympatisk läkare undersökte mig och skrev ut ett penicillinrecept. Innan jag gick kunde jag inte låta bli att fråga varifrån han kom. Han hade nämligen en utländsk accent. ”Afghanistan” blev svaret. Det lär finnas svenska läkare som arbetar för hjälporganisationer i Afghanistan. Men gissningsvis finns fler afghanska läkare i Sverige än svenska i Afghanistan.

   En vecka senare fick jag en outhärdlig tandvärk och hamnade på tandakuten. Tandläkaren hade också en lätt utländsk accent samt en sådan där dräkt med endast ett hål för ansiktet. Invandrare från något muslimskt land antagligen, men det kändes lite framfusigt att fråga henne, så jag avstod.

   För Sverige är det förstås en god affär att locka till sig välutbildade invandrare från Östeuropa eller från vad som tidigare kallades ”tredje världen”.

   Vad som annars slår mig i Sverige är hur väl invandrare och deras barn faktiskt ”integrerar” sig. I de sydsvenska småstäder jag besökt var de busschauförer, apoteksanställda, restaurangarbetare, tågkonduktörer, butikskassörskor etc.

   Yasamine Abdullahis artikel i Arbetaren har jag en del att invända mot; det vore roligt att diskutera den med henne. Men Bengt Johanssons reaktion är både illvillig och absurt aggressiv. Inte heller gillar jag namnet ”VI SOM BYGGER LANDET”. Inte har det med klass att göra. Vad med alla hjälpberoende, handikappade, kroniskt sjuka, alkoholister m fl?

   Både Johansson och Assarmo får mig att erinra det amerikanska skämtet: My way or the highway. Inte särskilt inbjudande gentemot ”de andra”.

6. Magnus Berg!
   Du kallar Yasmine Abdullahi ”ekonomisk flykting”. Själv skriver hon att det är krig i hennes hemland. Vad har du som styrker din kategorisering av henne?

   När jag beskrev henne som ”icke assimilerad” var det bara ett av alla skäl att hon inte blivit inbjuden att vara på något ”lantställe”. Ett annat skäl är möjligen att hon inte känner någon som äger eller på annat sätt ”har” ett ”lantställe”, Att du ”tror” att du inte är ensam ”som svensk” om att inte få några invitationer till vistelser på landet är väl inte underligt eftersom bara 46 procent av ”svenskarna” disponerar en självklar vistelserätt där.

   Med dessa grunda tankar tror du ändå att du har rätt att känna dig ”oerhört provocerad” av det hon skriver. Frågan till dig blir naturligen varför du får dessa i mitt tycke irrelevanta känslor?

   Kenneth Eriksson!
   Jag tycker, som jag skriver i mitt tidigare inlägg, att han fiskar i tämligen grumligt vatten. Det hade varit intressant att få veta vad du tycker är så ”lysande” i hans angrepp?

7. 3 kommentarer

   1. Jag tycker om att dela med mig och bjuda in, men snyltgäster och gökungar vill jag inte ha vid mitt bord.

   2. Om folkets kamp för en sommarstuga skriver jag i den nya boken Vad folkets kultur är och kan vara. Mitt kapitel heter Volvo PV 444, osthyllor och sommarhuset.

   3. Debatten här på lindelof.nu inspirerar mig till en längre text om den gamla inuitkulturen respekt för ”the provider” och den tidiga arbetarrörelsens syn på arbetsmannen som ”driver världens hjul”.
   (Kommer snart.)

8. Bengt S!
   Röd och gul och vit och svart, gör förstås detsamma… men det arbetande folket har svårt för lättingar; ”då lättingen ej råda får”.

   Därför är Bengt J:s text så bra.

9. Dennis Zackrisson!
   Det som provocerar är – som jag skriver – att kraven ställs på en nivå som svenskar aldrig skulle komma på att ställa. Jag har då aldrig tidigare hört eller läst någon som klagat över att aldrig bli inbjuden till någon icke bekants sommarstuga.

   Ekonomiska flyktingar borde de väl vara som på sommarlovet kan åka ”till sin släkting i Kurdistan” eller ”sina morföräldrar i Peru”.

   Jag är uppenbarligen betydligt fattigare än de som kan resa till dessa länder på sommaren ändå är jag nöjd med min lott. Därför ser jag det som totalt oacceptabelt att någon så kallad flykting kommer på tanken att klaga över ett lyxproblem när de fått komma till Sverige och få ta del av svensk välfärd.

   Bengt Svensson!
   Visst är många vårdgivare invandrade, men det är också många vårdtagare som är invandrade. Det vore intressant med en siffra på andelen invandrade vårdgivare i relation till andelen invandrade vårdtagare.

   Det jag vet är att Region Stockholm ger en något högre vårdpeng till vårdcentraler för listade invandrade patienter. Därmed kan jag konstatera att det uppskattas kosta mer per kapita att vårda invandrare än infödda.

10. Magnus B!
    Ditt svar gör mig något konfunderad. Du pratar om ”ekonomiska flyktingar” och jag frågar dig vad du menar och vilket faktastöd du har för din klassificering, men på detta inget förtydligande, bara ett upprepande av vad du sagt tidigare.

11. Dennis Zackrisson!
    Bevis har jag inte. Däremot är det väl belagt att somalier regelbundet brukar besöka hemlandet, vilket de knappast skulle göra om det vore farligt. Då är de inte flyktingar i ordets rätta betydelse.

12. Dennis Zackrisson!
    Jag vet inte vilket grumligt vatten Bengt J fiskar i. Det jag anser lysande är att Bengt biter sig fast vid det klassmässiga. Det försöker även Yasmine, men i hennes fall blir klass lika med etnicitet. Kräver hon av sina journalistiska klassbröder att bli inbjuden till ett torp. Hon kan ju knappast vända sig till de svenska fattigpensionärerna som ju saknar stuga. Yasmine är kanske i ett läge där hon, till skillnad från många etniska svenskar, har råd att köpa en stuga!

13. En intressant debatt! Det är viktigt att tala om flyktingar och andra invandrare, men än viktigare att tala med dem. Yasmine A är en självutnämnd talesperson för utlandsfödda. Bara för att hon påstår att de sitter och väntar på att bli inbjudna till svenska fritidshus, betyder det ju inte att särskilt många faktiskt gör det. För utlandsfödda föräldrar tror jag det ligger rätt långt ner på prioritetslistan. Så var det för mig. Vi kunde väl skaffat ett fritidshus uppåt Sierras eller någonstans norrut när barnen var små. Om inte annat hade det varit en god investering. Men på sommarloven skickade vi i stället ungarna till – inte Peru eller Somalia – utan till Sverige. Inte särskilt dyrt eftersom farföräldrarna glatt tog hand om dem. Det där med ”etnicitet” är rätt flummigt, och man ska akta sig för att hetsa upp sig för mycket över det. Jag vet inte riktigt vad det är, men det existerar. Jag har bott dubbelt så länge i San Francisco som i byn där jag växte upp, men det är fortfarande byn (som knappt existerar längre) som är ”hemma”.

14. Bengt S!
    Jo, en by är en by är en by. Tänk bara hur globetrottern PO Enquist i sitt författarskap ständigt återvände till huset i byn Sjön i Hjoggböle i Västerbotten.

    Men det finnas stora skillnader mellan din familj i Kalifornien och de över en miljon invandrare som kommit till Sverige under den senaste tioårsperioden. För, jag gissar att du och din familj INTE fått något av alla bidrag som de nytillkomna i Sverige får från dag 1. Och inte tror jag heller att du klagat och vill ha mer och mer. Och inte tror jag att Kalifornien betalade barnens semesterbiljetter till Sverige. Men precis så är det i Sverige. Över 600.000 av personer i arbetsför ålder med utländsk härkomst försörjer sig inte själva! De försörjs! Det är den siffran som är navet i debatten – inte etnicitet. Den gör detsamma har Jesus sagt. Grunden är det solidariska slitet för de gemensamma arbetsuppgifterna ”i ämnesomsättningen med naturen” – efter det (på eftermiddagen och kvällen, som Marx skrev) får människorna göra vad de vill, tro på vad de vill, läsa de böcker de vill, klä sig hur de vill.

15. Grejen är förstås att ingen får barnbidrag i USA. De är också snåla med att ta emot flyktingar. Ukrainska flyktingar, t ex, måste ha visum för att kunna flyga direkt hit. Så de flyger till Mexico City istället, dit de inte behöver visum, och vidare norrut till USA:s gräns, där de kan anmäla sig som någon typ av flyktingar. Situationen kan ha ändrats sista månaden. Samtidigt gör säkert frånvaron av generella sociala förmåner i USA det lättare att acceptera flyktingar här. De sponsras ofta av respektive etniskt ”community”.

    Lite bortom ämnet kan jag berätta att i San Francisco (ungefär lika många invånare som i Stockholm) spenderades förra året 1,1 miljard dollar på de hemlösa i federala och kommunala pengar.

    Räknar vi med det mycket höga talet 20.000 hemlösa (många är det tillfälligt några veckor eller månader), så blir det över en halv miljon kronor per hemlös. Mycket går till ”nonprofits”, d v s privata välgörare. En ung bekant startade härom året sin egen nonprofit. Den verkar rätt profitabel. Hon åkte just på semester till Europa.

    (The San Francisco Chronicle investigated the city’s Department of Homelessness and Supportive Housing (HSH), which pays nonprofits to provide hotel rooms that are rented from hotel owners and aid to homeless people in about 70 hotels. This program is the major component of the city’s larger permanent supportive housing program, which costs about $160 million annually. Chronicle reporters evaluated living conditions in 16 of these hotels and found that the city’s failure to oversee and evaluate this program has created “a pattern of chaos, crime and death” within these hotels.)

    Så varför är folk hemlösa? Svar: De har inte råd att betala hyran.

16. Bengt S!
    Precis så. Inga barnbidrag (och andra förmåner) i USA gör det ”lättare att acceptera flyktingar”, skriver du. Ja, precis så. Och då vänder vi på kuttingen: barnbidrag, pensioner ja, alla välfärdsförmåner som finns i Sverige är tillgängliga för den som kommer till vårt land och säger sig vara flykting. Kan du tänka vilken jackpot det är att komma från Somalia med sju barn och en gammal mamma, för att inte tala om du kommer med en handikappad kusin – då rasslar hela LSS-stödet in. Kommer du som ensamkommande och uppger att mamma och pappa är döda får du direkt drygt 3.000 i månaden i efterlevandestöd – m m m m.

    Kan du då förstå att det för svensken i gemen kan vara lite svårt att ”acceptera flyktingar”.

17. Jo, jag förstår att folk kan ha svårt att acceptera flyktingar och andra nykomlingar. Anledningen till att jag gav mig in i denna debatt var de hätska angreppen på en ung skribent som arbetar på en liten tidning få svenskar vet existerar. Hon är alltså inte ledarskribent på AB/DN/SvD/Expressen. Eller ens partiledare.

    Det andra jag vill säga är att det leder inte till något gott att etikettera somalier m fl som omoraliska, sluga, snyltgäster, folk som inte vill göra rätt för sig. De har, som alla andra, rätt att utnyttja de regler som finns i eget ekonomiskt intresse. Det är vad de förväntas göra enligt gängse kapitalistisk teori. Reglerna kan förstås vara dåliga, men då får de ändras.

    Det tredje är att Sverige de senaste decennierna deltagit i USA/Natos krig lite varstans. Dessa krig har lett till enorm förstörelse, fattigdom, död och elände för den drabbade civibefolkningen. Det har skapat många föräldralösa barn och svårt skadade som permanent är oförmögna att försörja ens sig själva. Det olustiga är att det i stort sett är de politiska partier som tidigare varit så ivriga att delta i dessa krigsäventyr, som nu är minst benägna att ta ansvar för det kaos de bidragit till. Än är dock inte Sverige lika duktigt som USA på att springa från sitt ansvar och skylla på andra.

18. Jo, välfärdsgåvor är bra. Men det måste ju finnas en relation mellan det som stoppas in i gåvosäcken och det som tas ut. Meningen med The New Deal är ju den balansen. Och den existerar inte i dagens Sverige. Mer plockas ut än det som sätts in. Och det finns många orsaker till det. En orsak är den jag skrev om i förra kommentaren. I ett framtida lyckorike kan vi leva enligt Apostlagärningarna (2:44) och dela ut ”till alla efter behov”. Till dess må vi leva efter den maoistiska principen om ”risskål av järn” som Jan Myrdal ofta återkom till.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.