Från och till har jag undrat över det omstridda fenomenet Joakim Lamotte, en gång truckförare på pappersbruket i Lilla Edet. Hur förstå hans yrkesroll, definiera det han gör?
Barfotajournalistik? Online-journalistik? Till synes närmast dödsföraktande. Vad är han gjord av för virke? Jag kastar mig nyfiket över hans tillbakablickande reportagebok Där stormen är (2024), nota bene crowdfinansierad.
Hatad är han. Inte bara av dem han konfronteras med när han, modigt eller dumdristigt, rör sig för liveinspelningar i ”utsatta” områden i Malmö, Trollhättan och Göteborg. Där ingen annan av oss frivilligt sätter sin fot.
Utsätts för långtgående hot, även hans familj som i och med hans självexponerande sätt att utöva sitt yrke dras in. Deras liv, liksom den framlidne Lars Vilks, har tvingats anpassas efter hotbilden från dem som vill åt ”nazisten” och ”horungen”.
Från polisen, ingen hjälp att hämta. Efter anmälningar från Lamotte har utredningarna nästan omedelbart lagts ned. En hög polischef i Göteborg ansåg att Lamotte hade sig själv att skylla, genom att han valt ett provocerande arbetssätt.
Familjen Lamottes bostad har utrustats med larm, övervakningskameror, rörelsesensorer och en vakthund. Varje morgon kikas det efter bomber under bilen. Aldrig svara i telefon när uppringaren är okänd.
Avskydd är Lamotte av kolleger (som nog betackar sig för att kallas så) som Robert Aschberg och andra som hånfullt avfärdar honom som ”swishhora” eller ”tiggare”, eftersom han inte som de arbetar inom msm, mainstream media.
Det tarvas en kommunationssociologisk inflikning. Ett nytt medielandskap har vuxit fram – med sociala medier som Facebook, influerare, bloggare, vloggare, youtubare och andra – som allvarligt utmanar de etablerade mediernas problemformuleringsprivilegium.
Alternativmedia har fått fäste. Och detta bakgrundsförklarar Lamottes position. Han tillhör detta landskap, det gör hans ensamvargsjournalistik möjlig.
Opinionsbildningen sker på nya, snabbare vägar. De traditionella diskursväktarna berövas sättandet av dagordning. Framförallt vänder unga medieanvändare dem ryggen.
Ett tag fanns Lamotte faktiskt som projektanställd på Uppdrag granskning, SVT i Göteborg, där Janne Josefsson regerade som obestridd kung.
Lamotte ger en i mina ögon skrämmande bild av likriktningen på en SVT-redaktion, där det inte är sanningssökandet som styr, utan värdegrunden.
Och ställningstagandet. Bortom opartiskhet och konsekvensneutralitet. Förr heliga kor för alla murvlar.
Det mångkulturella samhället ska speglas. Även i rekryteringen av folk. Lamotte undrar inför en chef varför hon i praktiken kvoterar journalister, baserat på etnicitet. Hennes svar är att hon vill att SD:are, varje gång de slår på TV:n, skall sätta kaffet i halsen.
Gunnar Sandelin, en gång i tiden också knuten till SVT, har delgivit samma bild som Lamotte av vad som händer med den som inte bara jamar med.
Sandelin stämplades som främlingsfientlig efter en migrationskritisk, faktabaserad, debattartikel i DN och kunde sedan inte få anställning någonstans.
Vad driver Lamotte och vad gör honom unik? Jag har sett honom i debattprogram i TV där han muskulös med rakad skalle uppträder i skyddsväst som han inget gör för att dölja. Tvärtom. Frestande tänka en narcissist och ett vandrande varumärke. Personal branding som det heter på företagsekonomiska.
Men man kommer ju inte ifrån att han lever farligt. Och hans familj. Och när dörrarna till msm definitivt stängdes efter att samma medier fått Lamotte ideologiskt ”på plats”, återstod endast: swishjournalistik.
Jag spekulerar inte mer i hans motiv. Ett mycket högt pris har han fått betala. Även socialt, när vänner drar sig undan, det rings till grannar och barnens dagis för att hota. Jag kan bara konstatera att han vågar göra det som ingen annan journalist gör. Eller borde göra.
Kanske dags att damma av det av den mediekritiska Noam Chomsky inspirerade begreppet samtyckesproducenter. De senare, delar av Juholts ”klägg”, är inga ”riktiga” journalister. De har ”glömt” allt vad kritisk granskning och integritet heter. Legitimerar makten.
De lever ett privilegierat liv i symbios med makthavarna. Ljusår till Lamottes journalistiska vardagsverklighet. Osökt tänker jag Günter Wallraff och hans metod, men han uppträdde undercover. Lamotte blottar strupen.
Lamotte skriver bra, boken är lättläst, jag slukade den på ett par timmar. Han drar sig inte för att kärleksfullt och ömsint berätta om hustrun och döttrarna. Mycket av hänsyn till dem tog han en time-out från journalistiken.
Hans Sverige före, och ännu mer efter 2015, osminkat och ofiltrerat skildrat, värjer jag mig mot. Jag vill blunda och somna om, förneka och förtränga. Hur kunde det bli så här? Utomlands varnas det för Sverige som en gång pekades på som ett föregångsland.
Och inte låter det sig korrigeras. Klockan kan inte vridas tillbaka. Lamotte rapporterar från ett Sverige, på många ställen liknande en krigszon, fem minuter över tolv.
Trots den mörka slutklämmen skriver jag till hundra procent under på vad Lamotte säger på bokens sista sida:
”/…/ det behövs personer som går mot strömmen och gör sådant som kan upplevas som obekvämt.”
Det är lite märkligt det där med skrivandet, antingen mot betalning eller gratis. Ingen får kvacka i läkaryrket med mindre än att man har legitimation, ingen får kalla sig advokat som inte är medlem i samfundet. Den som rotar i ditt proppskåp måste vara behörig elektriker. Lokförare, flygplanspilot allt kräver behörighet.
Men skriva får vem som helst, helst bör man vara läs- och skrivkunnig förstås, men annars inga krav. Till stor förargelse för etablerade journalister som anser sig ha ensamrätt. De stora tidningarna granskar ju vad de vill publicera men på nätet finns det plats för de flesta. Man får förstås hålla sig inom lagen när det gäller förtal, hets mot folkgrupp och liknande, men skriva kan man.
Jag har Dagens Nyheter och tycker en del ledarskribenter presterar usla urvattnade krönikor om i stort sett ingenting. Inget Swish skulle det bli där. Andra sidor är bättre, exempelvis Hanne Kjöller som numera återgått till att vara sjuksköterska och lyckas Wallraffa, fast utan täckmantel, om brister i sjukvården. Eller Cronemans konsekvent tvärs emot strömmen skrivande.
Och åter till denne Lamotte. Om Vilks fick ett så extremt kostsamt skydd, så varför inte skydd till den som skriver i stället för att producera konst?
Jag har stött på Joakim Lamottes namn någon gång men i stort sett vet jag väldigt lite om honom. Men av det jag läst på hans Facebook-sida så uttrycker han sin fientlighet mot islam och människor från Västasien.
Lasse Ekstrand skriver i sin berömmande artikel ”Trots den mörka slutklämmen skriver jag till hundra procent under på vad Lamotte säger på bokens sista sida: /…/ det behövs personer som går mot strömmen och gör sådant som kan upplevas som obekvämt.”. Det låter maoistiskt då Mao lär ha sagt ”Att gå mot strömmen är en marxistisk-leninistisk princip”. Men att ha modet att gå mot strömmen hänger intimt samman med att man måste ha förmågan att kunna urskilja och fastställa att den gängse strömningen är felaktig.
Vidare verkar Lamotte ofta dra fram att gängse massmedia har statliga subventioner. Det påpekar också vi som är fibbare, men har vi för det någon intressegemenskap med honom? Nej det tycker inte jag.
Går Lamotte verkligen mot gängse massmedia och den partipolitiska vanliga strömmen?
Han skriver mycket om den brottslighet som begås av kriminella i de gettoliknande bostadsområdena som våra politiker låtit växa fram i Sverige. Men är det inte det som massmedia sysslat med de senaste 10 åren? Han visar massor med exempel på gängbrottslighet, på bilbränder och våldtäkter som begås av dessa ”ortens” brottslingar. Men han gör det enkelsidig och förenklat, han försöker aldrig problematisera eller söka några bakomliggande orsaker till denna brottslighet. Han tar inte upp gettofieringen, den ekonomiska nöden eller att invandrarnas majoritet tillhör den nedre delen av Sveriges proletariat. Han tar heller inte upp att flyktingströmmarna under de senaste 25 åren i huvudsak orsakas av USA:s krig eller av USA stödda krig Irak, Libanon, Syrien och Libyen. Krig som har haft riksdagsmajoritet och flertalet av de gängse massmediernas stöd.
Jag kan alltså inte finna att Joakim Lamotte är något föredöme när det gäller att gå mot strömmen!
Kenneth Lundgren!
Självklart förtjänar Joakim Lamotte att kritiskt diskuteras och granskas. Jag rör också vid min text om vilka hans motiv är för sin exponering. Klart står att han, liksom den framlidne Lars Vilks, och hans familj lever under ständigt hot från dem som vill få tyst på honom och det han förmedlar av den kriminaliserade samtiden i så kallade ”utsatta” områden. Man kan, förstås som du, peka på vad han ”glömmer” i sin samhällsrapportering. Men de verkliga syndarna därvidlag är ”gammelmedierna” som fullkomligt svikit när det har gällt att närsyna vad som hänt med vårt land genom en havererad migrationspolitik. Där ingen har vågat gå emot strömmen. Och därigenom svikit sitt journalistiska uppdrag. Robert Aschberg och andras nedlåtande hånande av ”swishhoran” slår bara tillbaka mot dem själva. Läs gärna Lamottes bok, Kenneth!
Att Joakim Lamotte och hans familj liksom Lars Vilks blivit hotade med våld och även hotade till livet för sina verksamheter är oacceptabelt. Men för det måste man kunna kritisera dessas handlingar. Vilks ska naturligtvis ha rätt att i sin konst uttrycka antiislamiska ståndpunkter. Men jag menade att han gjorde fel då han med sina Mohamedbilder banade väg för bombliberalernas kampanj mot folken i Irak, Libyen och Syrien. Samma är det med Lamotte. Hans skriverier, reportage och bloggande är inte solidariskt med människorna i invandrargettona, han är inte en av dem, utan kommer utifrån och förfasas. På så sätt blir han en vägröjare för de verkligt mörka krafterna.
Jag har läst Lamottes bok Där stormen är. Både i prologen och i slutkapitlet (kap 39) beskriver Lamotte att han förbereder ett våldsdåd med batong mot en man som hotat honom och hans familj. Han hade noga prövat vilken batong som var den lämpligaste, bland annat genom slå med olika batonger mot trädstammar och sandsäckar. Lamotte valde en batong som var samma modell som den tjeckiska polisen använder i yttre tjänst. Han funderade på hur han skulle bete sig för att undgå upptäckt. Han följde efter mannen i en gångtunnel ropade hans namn och deras blickar möttes. Själva våldsdådet eller om det utfördes beskrivs inte.
Jag menar att Lamotte inte går mot den gängse strömmen, han mera är en upphöjd exponent för den rasism och/eller invandrarförakt som överheten uppvisar. Överhetens politiker uttrycker sällan sin rasism/invandrarförakt i klara ord (Ett sällsynt undantag är EU:s utrikeschef Josep Borrell i ett tal i Brügge, menade att Europa är en vacker trädgård där allting fungerar. Och att ”Det mesta av resten av världen är en djungel, och djungeln kan invadera trädgården”.) Den överhetspolitiken visar sig i signalpolitik som språkkrav och inrättande visiteringszoner eller det uppifrån fingerpekande som när Moderaterna påstod att 700 tusen invandrare inte kunde försörja sig själv.
Nu visar det sig att i siffran ingick bland annat studerande och de som tjänar under 17.500 kr i månaden. Att se ned på de som har låga löner är ett klassförakt från överklassens sida. Samtidigt som den den förhärskande borgerliga ekonomiska ekonomiska teorin – nyliberalismen – förordar ett mer utsträckt lönespann i de lägre löneregionerna så föraktas de som har dessa låga löner.
Imperialism och kolonialism är en annan källa till rasism, en rasism som samhällseliterna uppvisar när den inte värderar palestinska liv lika mycket som israeliska. Att den svenska samhällstoppen försöker stoppa människor från krigets Syrien men öppnar gränserna – utan protester från SD – för människor från krigets Ukraina.
Joakim Lamottes tankegods står alltså inte i opposition till den härskande klassens tankar och handlande, utan är istället själva bottensatsen av dessa nedsipprande förhärskande tankar.