Nils Funcke skriver i DN 25 januari en intressant artikel om luckor i vår yttrande- och tryckfrihetslagstiftning. Han skriver bland annat:
”Kinas oblyga försök att påverka svenska medier och regeringen i fallet Gui Minhai ska ses i ett strategiskt sammanhang. Kinas agerande syftar inte bara och inte ens främst till att nå framgång för stunden i det konkreta fallet. Den aggressiva diplomatin kring Gui Minhai är ett led i att undergräva vår självständighet och självrespekt. Kina tänker och agerar taktiskt för att nå det långsiktiga målet att få ett böjbart Sverige. Vi hängmöras.”
Ja, vi ska inte vara naiva. Självklart ska vi hålla på våra rättigheter och vi ska göra allt vi kan för att täppa till eventuella luckor i vår grundlagfästa yttrande- och tryckfrihet. För vi vet av erfarenhet att efter påtryckningar utifrån kan luckor komma att utnyttjas av myndigheter för att begränsa det fria ordet. Så har skett många gånger efter 1766 (året då Sverige fick tryckfrihet), bland annat under andra världskriget med återupplivandet av den så kallade indragningsmakten. Bra att detta uppmärksammas.
Ett litet påpekande från mig – som känt mig utpekad som hängande i Maos mustascher (om han haft några) – är att även kinesiska påtryckningar förstås är påtryckningar. De som nyligen framfördes av Kinas Sverigeambassadör kändes obehagliga, nästan lika obehagliga som när USA-företrädare förklarar att man gör som man behagar och sätter sig – med den starkes rätt – över internationella regler och små länders intressen, just för att länderna är små och maktlösa. Bra alltså att det här tas upp.
Situationen är emellertid – enligt min mening – värre än så. Vi hängmöras inte bara från Kina, Ryssland och Iran. Hela vår svenska världspress hängmörar oss oavbrutet framför allt om situationen i världen – med USA som riktkarl. Det gäller krigen i Mellanöstern, den globala ekonomin, flyktingfrågor, terrorismen, demokratiförfallet…
En liten rännil fortsätter envist med olika mediala medel att hålla röven ren och blicken klar. Alla är beroende av vår yttrande- och tryckfrihetslagstiftning. Denna blogg till exempel verkar under YGL, vilket ger oss samma skydd som Dagens Nyheter.
Alltså, i denna ända gnager ständigt hoten om olika små inskränkningar, vilka alla innehåller komponenter av åsiktsvärdering med den outtalade meningen: Där måste vi ändå sätta gränsen!
Ett typiskt exempel fick vi häromdagen då vi i SVT:s nyhetssändningar upplystes om att i Norge är det i lag förbjudet att stödja och hjälpa terrororganisationer (IS) – underförstått att detta ”ännu” inte är inskrivet i svensk lag. Vet inte hur många utredningar som pågår för att ta fram lösningar för att införa någon form av ”värdegrundsbaserad” lagstiftning. Det kommer ständigt små framstötar i denna riktning. Vi hängmöras.
Yttrande- och tryckfriheten är vår allra bästa vän i oroliga tider. Det kan dock vara klokt att konstatera att den endast gäller inom vårt lands gränser, så vad som exempelvis gäller i USA, Kina, Ryssland, Iran, Burkina Faso… ska representanter för den svenska staten i princip låta dem sköta själva. Men yttrandefriheten ger alla oss andra rätt att kritisera påtryckningar och maktuppblåsta utspel varifrån de än kommer.
Den 23 januari meddelade GP följande:
”USA:s ambassadör om Kinas investeringar i Göteborg: ’Det kan ni få ångra’ Som ambassadör har han kallat Donald Trump för ’okonventionell’ – och varnar för att låta Kina investera för mycket i Sverige. GP träffade Ken Howery under hans första resa utanför huvudstaden.”
Detta hot borde ha utlöst ett ramaskri, men jag har inte sett några kommentarer alls. Vi är allt redan rejält hängmörade.
Vi (den som önskar får känna sig inbegripen) har ett stort problem rörande ”luckor i vår yttrande- och tryckfrihetslagstiftning”. Inte konstigt när den svenska staten via all sin överlägsna berättelseförmåga, i nämnda fall DN 25:e januari, ställer villkoren. Och ”vi” ränner efter och småskäller och gnabbas inbördes. Jag är medansvarig. Ta nu det aktuella fallet med Kinas koleriske ambassadör. ”För djävligt”, ”Inte bra” och ”Mycket illa” håller vi med om. Men var är proportionerna? Var har vi analysen om det generella läget? Bert Hoflunds inlägg pekar tydligt på vad huvudproblemet är. Sverige som stat med sina MSM, inklusive public service, är nästan uteslutande intresserad av svensk lagstiftning när den trampas på av Kina, Ryssland etc. Ogenerat kan Imperiets tjänstemän lägga sig i alla andra länders göranden och låtanden utan att svenska tjänstemän tycker det är konstigt.
I Norge fick ett organ som heter SINTEF i uppdrag att ”prøve å finne ut om det hadde vært noen forsøk på påvirkning av det norske kommunevalget i 2019”. Inte ett ord om all påverkan från USA eller Storbritannien. I Norge, liksom i Sverige, anses sådan påverkan vara normal. Jag har förstått att Pål Steigan redan 2014 på en konferens i Varberg föreslog en ny Kalmarunion för att försöka dränera det träsk som allt mer breder ut sig i Norden. En utmärkt idé. Alternativet är att bli än mer hängmörade. Steigan exempel 1, Steigan exempel 2.
Jag är inte för läsandet av DN, men är inte emot att du citerar DN, återger innehållet, eller tar diskurs med innehåll, eller felande innehåll i DN, men när du länkar till DN, så tycker jag inte att du gör varken folket eller vår kultur någon tjänst, snarare går Bonnier AB:s ärende.
Det finns bättre alternativa medier och debattörer att ge fokus och länkar anser jag.
Ja men Martin G, DN är ju som Jan Guillou en gång så träffande uttryckte det Sveriges Malligaste Morgontidning (SMM) och läses av väldigt många. Men inte av mig. Därför är jag tacksam, när det i SMM kommer något intressant som många kanske tar del av, att jag också får ta del av det. Alltid kan min förståelse för vad som sker i ”uvena på fölk” ökas.
När nu Imperiet är på fallrepet blir dess vasaller utom sig. Estland är en sådan vasall. Därför vill den hjälpa Imperiet att få tyst på Ryssland. Undras om vasallen Sverige törs vara lika korkad och följa efter? Men för en timme sedan läste jag en glad nyhet ”Stellan Skarsgård ryter ifrån – efter politikernas beslut: ’Det håller på att leda till en katastrof’” Blandade karameller i yttrandefrihetsfrågan.
Denna och många andra bloggars arbete blir allt viktigare.
Här kommer en återblick på en som stod för tryck-och yttrandefrihet. Bo Cavefors – den nakne förläggaren
Grötiga terroristtankar, banbrytande filosofi och viktiga litterära författarskap.
Allt rymdes hos Bo Cavefors förlag. Det får en av fundera över dagens
intellektuella klimat, säger Tor Billgren.
OBS! Kulturkvarten-11 min – tor 14 jun 2018
Ragni Svensson: Cavefors – förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982. Ellerströms, 2018.
Anna-Lina Brunell, Ragni Svensson, Jonas Ellerström, Bo Cavefors: BOC –
en bok om Bo Cavefors förlag. Tragus förlag, 2018.
Leif Holmstrand & Bo Cavefors: ”Ett rum på tredje våningen”
(Holmstrand Böcker, 2015)
Martin Bladh & Bo I. Cavefors: ”Qualis artifex perero” (Styx, 2013)