På rådhustorget i Mariefred står en pelare med informationspilar som pekar ut riktning och avstånd till ett antal sevärdheter. Två av dem pekar givetvis mot Mariefreds största turistattraktioner: Gripsholms Slott och Museijärnvägen. Men en pekar också mot staden Rheinsberg i norra Tyskland och en annan mot Kurt Tucholskys grav på Mariefreds nya kyrkogård.
Mellan de två senare finns ett samband. År 1912 utkom Tucholskys första roman. Rheinsberg – ein Bilderbuch fur Verliebte. Och 1931 hans andra roman med titeln Schloss Gripsholm. En bok som sedan länge finns översatt till svenska med titeln Gripsholms slott – en sommarsaga. Varje gång jag läser om den boken, och det händer ofta, förvånas jag över hur en bok, som först ger intryck av att vara en humoristisk bagatell, kan vara så fylld av allvar och djup människokännedom.
Boken blev anledningen till att Kurt Tucholsky fick sin grav i Mariefred efter sin död år 1935 och att Mariefred har blivit något av en vallfartsort för tyska turister. Hans första roman å sin sida har resulterat i att Rheinsberg blivit Mariefreds tyska vänort.
Stolpen på torget borde ha ytterligare en pil som skulle peka i riktning nedåt Storgatan och ange avståndet 50 meter till Mariefreds lilla välsorterade bokhandel. Där finns alltid Gripsholms Slott till försäljning och sedan några år också Rheinsberg – En bilderbok för förälskade. Resultatet av ett samarbete mellan vänorterna för att också få denna bok utgiven på svenska. I ett vackert litet band med Kurt Szafranskis originalillustrationer från den första tyska upplagan.
Nu kan den lilla bokhandeln utöka sin repertoar av Tucholskys böcker med Tyskland, vårt Tyskland. En nyutgåva från Celanders förlag av den bok med Tucholskys politiska texter som första gången kom år 1977. Då som nu med en informativ presentation skriven av Jan Stolpe men den här gången kompletterad med ytterligare elva dikttolkningar av Carsten och Ola Palmaer.
I en tid när bokmarknaden överflödar av böcker som beskriver nazismens övergrepp är det tacknämligt att det också ges ut en bok om en av dem i Tyskland som kämpade emot.
För visst fanns det många som arbetade mot den framväxande nazismen.
Av dem torde Kurt Tucholsky vara den mest produktive. Han hade redan före första världskriget börjat medarbeta i Die Shaubühne (Teaterscenen), som genom Tucholskys medverkan utvecklades till en politisk radikal veckotidning, som 1918 bytte namn till Die Weltbühne (Världsscenen).
I varje nummer fanns en rad bidrag av Tucholsky som använde sig av ett antal pseudonymer som var och en skrev i sin egen personliga stil. Förutom prosa skrev Tucholsky dikter, kabarésånger och litteraturkritik. I boken Tyskland, vårt Tyskland finns prov på alla dessa typer av texter, som alla har det gemensamma draget att vända sig mot översitteri och militarism. Och ofta använder sig av en mycket pricksäker humor för att textens pilar skall nå sitt mål.
På 1960-talet besökte jag en solig höstdag staden Verdun och fortet Douaumont. Platsen för en av de största striderna under första världskriget. Från fortet kunde jag blicka ut över en omgivning så förstörd och förgiftad av fallande granater att den ännu var så gott som fri från växtlighet. Som guider vid fortet arbetade veteraner från kriget klädda i tidsenliga uniformer. De berättade med stolthet, och faktiskt glädje, om striderna vid fortet och ledde oss turister ner i fortets kalla och fuktiga gångar. Där kämpade fransmän och tyskar man mot man när fortet först erövrades av tyska styrkor och sedan återerövrades av fransmännen.
Redan hösten 1924 besökte Tucholsky samma plats och har i texten ”Utanför Verdun” beskrivit krigets verklighet på ett så skakande sätt att den texten skulle sätta stopp för alla framtida krig om en text hade förmågan att göra det. Det har den ju inte och det skrivna ordets oförmåga att i en given situation stoppa oförnuftets framgångar blev en alltför tung börda att bära för Tucholsky.
Han hade tidigare samma år flyttat till Paris, intill döden trött på det politiska klimatet i Tyskland, och skrev en dikt som uttryckte hans lättnad över att befinna sig i ett annat land, i en annan kultur.
PARC MONCEAU
Här är det skönt. Här sitter jag och njuter.
Här är man människa. Inte bara civilist.
Här står det inte vad som är förbjudet
på vita skyltar under grönan kvist.
En stor boll ligger kastad på en gräsplan.
En fågel rycker i ett ljusgrönt blad.
En liten pojke petar sig i näsan
och när han hittar något blir han glad.
Och fyra amerikanskor kontrollerar
om Cook har rätt och träd finns häromkring.
Paris! Paris! De måste se på mera,
allt ska de se och ser dock ingenting.
Och ungarna snor runt varann och härmas.
En solkatt glimmar mot ett hus ibland.
Jag sitter still och låter solen värma
och vilar ut ifrån mitt fosterland.
Tucholsky fortsatte att skriva för Die Weltbühne och 1926 var han tvungen att återvända till Tyskland när tidningens chefredaktör hade avlidit. Tillfälligt övertog han ledningen, men lämnade snart över den till Carl von Ossietsky som 1931 åtalades och dömdes för landsförräderi. Men då hade Tucholsky redan lämnat Tyskland och bosatt sig i Sverige. År 1932 skrev han sin sista text för tidningen och sedan tystnade han som författare. I slutet av december 1935 meddelades från Hindås utanför Göteborg att han tagit sitt liv.
Tack för en intressant artikel om Tucholsky. Jag visste inte att han dog i Hindås. Jag hyrde en stuga utanför Hindås i augusti i år och tittade i en del hembygdsböcker i en hantverksbutik. Jag kunde inte se något om Tucholskys närvaro i Hindås, däremot en del om att Pelé och det brasilianska världsmästarlaget från 1958 var förlagda där under VM i Sveriges detta år.
Hindås lär förresten ha kallats ”Sveriges Holmenkollen” en gång i tiden och det gick skidtåg dit från Göteborg när det var snörika vintrar. Hoppbacken finns fortfarande kvar även om den är i så dåligt skick att den inte får användas.
Det är sorgligt att så få av dom i Tyskland, som arbetade mot nazismen, hade något begrepp om vad som gjorde denna attraktiv – nazismens motstånd mot neoklassisk ekonomi, och fokus på att bygga landet när en fjärdedel av de arbetsföra gick arbetslösa. Inte ens tyska LO vågade kräva något så radikalt, berättar Mark Blyth i sin bok Austerity – a history of a dangerous idea.
Mycket riktigt klarar dom i Europa som vill göra motstånd mot dagens högerpopulism inte av att göra detta heller. De gör precis som de dåtida tyska liberalerna, sätter upp nån sorts allmän ”godhet” – i våra dagar mot flyktingar – som alternativ. Med samma usla resultat.