Mars, 2015: Civila springer förbi när OSSE registrerar förflyttning av tunga vapen i östra Ukraina. (Foto: OSSE, CC BY-NC-ND 2.0)
Aldrig så länge man kan minnas har det varit så skrämmande att ta reda på vad som pågår under en stor internationell kris som nu i Ukraina.
Denna bistra sanning beror mycket på den totala frånvaron av trovärdiga rapporter och hederliga tolkningar och analyser i massmedia. Vi serveras stora portioner av falskhet, fantasi och hopkok. Sammanrört till en berättelse vars anknytning till verkligheten är svag.
Det nästan fullständiga accepterandet av denna blandning möjliggörs av frånvaron av ansvar – intellektuellt och politiskt – hos den amerikanska politikerklassen. Från Washingtons högsta och mäktigaste ned till samlingen av icke tänkande tankesmedjor och självupptagna akademiker.
Nu arbetar, denna legion av skribenter med sina påhittade historier, med förnyad energi för att införliva några få färska delar: President Bidens och Natos beslut att sända ett hopplock av pansar för att stödja Ukrainas stapplande styrkor, medan beläggen växer för att Rysslands överlägsna militär stegvis bryter ned och oskadliggör dessa styrkor.
Som alltid visar sig den reaktionen vara ett ett sorts flyktbeteende. De cirka hundra stridsvagnar som planeras anlända i småportioner under det kommande året skall bli en ”gamechanger”. Putins armé har visat sig vara en ”papperstiger”. ”Demokrati” är förutbestämd att segra över despotiskt barbari.
Eller i alla fall är det var vi får till oss i magpirrande doser. Men jag antar att vi alla har bättre sätt att roa oss själva.
Ett systematiskt vederläggande av detta rent mytiska narrativ är både onödig och meningslös. Under det senaste året har detta gjorts av kunniga, erfarna och eftertänksamma analytiker som verkligen vet vad de talar om: Överste Douglas Macgregor, professor Jeffrey Sachs, överste Scott Ritter och en handfull andra som allesammans är förhånade av massmedia och hänvisade till undanskymda webbplatser.
Här finns en aktuell analys av Scott Ritter på Consortium News om det verkliga militära värdet av ett tillskott av stridsvagnar och annat pansar och vad dessa innebär för påståendena om krigets utveckling.
Inledningsvis lägger jag till i min egen bedömning av den aktuella strategiska bilden och vart vi är på väg. Den baserar sig på slutledning – i viss mån – liksom på min egen tolkning av konfliktens utvecklingshistoria. Huvudpunkterna framläggs i trubbiga förklarande påståenden. Det uppfattar jag som nödvändigt för att tränga igenom dimman av konstruktioner (lögner) och beräknade snedvridningar som skymmer vad som borde vara uppenbart.
Startpunkter
Konfliktens startpunkt inträffar i februari 2014 när Obamaadministrationen orkestrerade en kupp av en grupp i Kiev, som tillskansade sig makten från den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj. Victoria Nuland, USA:s vice utrikesminister, fanns på plats på Maidantorget som ledare för hejaklacken och konspirerade tillsammans med sin kumpan i färgrevolutioner, ambassadören Geoffrey Pratt.
De samarbetade med våldsamma, extremt ultranationalistiska grupper som Washington aktivt hade odlat vänskapen med under ett antal år. Dessa ytterlighetspersoner har dominerat Ukrainas säkerhetstjänst och regeringens centrala politiska organ ända intill denna dag.
Kuppen på Maidan var kulmen på det noga planerade amerikanska målet att införliva ett antiryskt Ukraina i den västerländskt organisatoriska kretsen. Framför allt Nato – som president George W Bush försökte göra så tidigt som 2008.
Inringandet av ett Ryssland, som hållits i marginalen av ett USA-styrt Europa har varit en målsättning sedan 1991. Uppkomsten av en stark, högst effektiv ledare som Vladimir Putin gjorde att USA uppfattade nödvändigheten och påskyndade åtgärder för hålla Ryssland svagt och under kontroll.
Donbass utbrytning, framprovocerad av Maidan-kuppen, följd av att rabiata element i Kiev kom till makten inställda på att underkuva landets 10 millioner eller så ryssar, resulterade i självständighet för Donetsk och Luhansk liksom införlivande av Krim (historiskt och demografiskt en del av Ryssland) i den Ryska federationen.
Från det ögonblicket formade och utövade USA en strategi för att återställa båda förändringarna. Att åter sätta Ryssland på plats och dra en skarp skiljelinje mellan det landet och hela Europa väster därom.
Ukraina blev de facto ett amerikanskt protektorat. Centrala ministerier fylldes med amerikanska rådgivare, inklusive finansdepartementet, som leddes av en amerikansk medborgare utsänd från Washington. Ett omfattande program för beväpning, träning och allmän upprustning av den ukrainska armén genomfördes. (Under president Barack Obamas tid övervakades projektet av vicepresident Joe Biden.)
Washington använde också sitt inflytande till att undergräva Minsk II-avtalet där Ukraina och Ryssland tecknat sig för en fredlig lösning av frågan om Donbass, förment underskrivet av Tyskland och Frankrike samt godkänt av FN:s säkerhetsråd.
Vi vet nu från öppna offentliga vittnesmål att Kiev, Berlin och Paris redan från början inte tänkte genomföra avtalet. I stället var det ett sätt att vinna tid för att stärka Ukraina så mycket att det kunde återta ”förlorade” områden genom att tillfoga Ryssland ett militärt nederlag.
Läs: Scott Ritter: Merkel Reveals West’s Dublicity
Förberedelser gjordes av Biden-administrationen att öka spänningarna till en punkt där en militär konflikt var oundviklig. Den sporadiska granatbeskjutningen av staden Donetsk (där 14.000 civila dödades mellan år 2015 och 2020 enligt en offentlig uppskattning av en FN-kommission*) ökades mångfaldigt. Ukrainska arméenheter mobiliserades en masse längst demarkationslinjen. Ryssland förebyggde med sina rustningar. Resten är historia.
(Allt vad som återges ovan är allmänt känt och dokumenterat.)
Var befinner vi oss nu?
Här kommer en slutlednng. Biden’s administration har bestämt sig för eskalering genom insättande av tidigare uteslutna tunga vapensystem. Man har också starkt beväpnat sina västerländska allierade genom att tillhandahålla vapen. Varför? Personerna som leder Washingtons politik kan inte stå ut med tanken på ett nederlag.
Det skulle betyda att ett ryskt krossande av den ukrainska armén och dess inkorporering av de fyra provinser man gör anspråk på skulle visa att den ihåliga västerländska berättelsen inte är mer än en rad lögner. Alltför mycket prestige, pengar och politiskt kapital har investerats för att tillåta en sådan utveckling.
Dessutom, precis som Ukraina har cyniskt använts som ett redskap för att tvinga Ryssland på knä, så är nedbrytandet av Ryssland som en maktfaktor en del av den globala konfrontationen med Kina, som dominerar allt strategiskt tänkande.
Alternativet att utarbeta planer för samexistens och icke tvångsmässig tävlan med Kina har helt och hållet avvisats. Nästan hela den politikerklassen i USA har bestämt sig för att förstärka sitt lands globala herravälde och väpnar sig för att kunna göra det. Resten av landet skall nu informeras men är alltför distraherat för att bry sig om att uppmärksamma de självklara tecknen på vad som är på gång.
Det strategiska programmet presenterades av Paul Wolfowitz, på den tiden Pentagons under secretary for policy, i det notoriska pm-et i mars år 1991 om att förhindra uppkomsten av någon rivaliserande supermakt. Detta har blivit grundtexten för större delen av den utrikespolitiska gemenskapen.
(Dess innehåll, tillsammans med uppkomsten av ”neo-cons” – som för länge sedan antog den som sin heliga skrift, skapade den historiska förändringen från att vara bara en sekt till att vara den halv-officiella doktrinära tron för hela det amerikanska imperiet.)
Det totala misslyckandet att knäcka den ryska ekonomin och därigenom öppna vägen för politiska förändringar i Moskva, som del i den stora planen att söka knäcka den kinesiska makten, är en besvikelse; men det rubbar inte de sant troende. Förenta staterna har enat och styrt en samlad Västvärld som villiga bondoffer, som accepterar varje rörelse som Washington vill att de ska följa.
Nyckelhändelsen som visade på den extraordinära underordning var Tysklands medgivande att tillåta USA (och dess medarbetare) att spränga Nordstream-ledningen, den som flera tidigare tyska regeringar ansett absolut nödvändig för att möta Tysklands behov av energi.
Man kan rationalisera det hela, som förbundskanslern Olaf Scholtz, att göra det hela ”en insats för laget”. Vilket lag? Vilket övergripande nationellt intresse? I historiens annaler går inte att finna något liknande; att en suverän stat tillfogat sig själv en så allvarlig skada av egen och fri vilja.
Ett annat plus för den Ukrainska affären, i amerikanska beslutsfattares ögon, är framväxten av ett internationellt system vars grundläggande struktur är bipolärt – ett ”vi mot dem”, ord liknande det kalla kriget – bekvämt då det ställer låga krav på intellektuell fantasi eller kvalificerad diplomati, för vilket de har varken har fallenhet eller lust.
Alla medlemmar av den samlade västvärlden har skrivit under på Bidens plan för upptrappning. Så givetvis också de dominerande fraktionerna i Ukrainas president Volodymyr Zelenskys regering.
Det finns goda skäl att anta att syftet med CIA-chefen William Burns´ plötsliga besök i Kiev några dagar före att beslutet att skicka Abram-stridsvagnar offentliggjordes var att försäkra sig om att det inte fanns några avhoppare inom Zelenskys inre cirkel, eller andra högre tjänstemän, som skulle tänkas få kalla fötter inför möjligheten att Ukraina skulle bli slagfält för ett rysk-amerikanskt krig med effekter liknande dem de fått utstå åren 1941–1944.
Burns besök följdes nästan omedelbart av en massiv utrensning i ledarskapsleden tillsammans med tjänstemän på lägre nivåer. Den officiella linjen, accepterad av de evigt följsamma medierna, har varit att denna utrensning i själva verket är en kraftig anti-korruptionskampanj – om än mitt i ett fullskaligt krig.
Det sägs oss att Burns reste hela vägen för att klara ut några mindre frågor (och kanske för att ta ett bad?). Zelensky själv har blivit en alltför stor fixstjärna som Ukrainas frälsare för att själv försvinna – som Ngo Dinh Diem gjorde i Vietnam år 1963.
Burns gav tveklöst garantier för att Zelensky satt säkert – och för vem som skulle kastas överbord. Det är så gott som omöjligt att förstå hur USA:s mål ska kunna nås i Ukraina. De nykonstervativa (neocons) har emellertid ingen ”backväxel” – för att använda analytikern Alexander Mercouris passande fras.
De har inlett ett korståg med målet att säkra USA:s globala dominans – för tid och evighet. Ukraina är en mellanstation på vägen till det visionära Jerusalem. I sin stora plan har de dock misslyckats med att bry sig om en sammanhängande, genomförbar strategi för att lösa dagens alla kriser.
Vad gäller president Joe Biden, så ser han ut att bara vara delvis ansvarig. Han blev helt fångad av ”neocons”. Han hör inga andra röster. Som den instinktiva hök han varit hela livet lutar han förstås åt deras håll. Han är dessutom gammal och svag.
Innan året är slut kommer vi alla troligen att möta sanningens ögonblick. Ryska styrkor kommer att vara vid Dnepr och på några ställen till och med på andra sidan av floden. Ukrainas armé kommer att ha satt sin sista potatis – oaktat Abram, Leopard II, Challenger, Bradley och så vidare. Vad kommer den överlistade och hjälplösa Bidenkretsen att göra då? Allt är möjligt.
*Tillägg 2023-02-03 kl. 17:36:
Siffran 14.000 döda är hämtad från FN-rapporten ”Conflict-related civilian casualties in Ukraine1” den 27 januari 2022, sidan 3:
”Total conflict-related casualties in Ukraine in 2014-20217
OHCHR estimates the total number of conflict-related casualties in Ukraine from 14 April 2014 to 31 December 2021 to be 51,000–54,000: 14,200-14,400 killed (at least 3,404 civilians, estimated 4,400 Ukrainian forces, and estimated 6,500 members of armed groups), and 37-39,000 injured (7,000–9,000 civilians, 13,800–14,200 Ukrainian forces and 15,800-16,200 members of armed groups).
Jag har en fråga till redaktören och översättaren. I texten står detta: ”Den sporadiska granatbeskjutningen av staden Donetsk (där 14 000 civila dödades mellan år 2015 och 2020 enligt en offentlig uppskattning av en FN-kommission)”
Är detta riktigt? Var finns uppgiften om att en FN-kommission publicerat denna uppskattning?
Jan Arvid Götesson!
För textens innehåll ansvarar bara dess författare. Om du hittar vad du anser vara sakfel kan du ju påpeka det i en kommentar eller ännu hellre i en text där du tar upp frågan.
I sammanhanget är denna artikel intressant, som publicerades häromdagen i New York Post:
”Left-wing think tank responsible for thousands of fake Russia stories: new Twitter Files”
”A left-wing think tank erroneously claiming to track Russian online activity was responsible for thousands of bogus stories asserting the nation’s influence in US politics, according to the latest batch of Twitter Files.
The Hamilton 68 “dashboard” was the brainchild of former FBI special agent and MSNBC contributor Clint Watts and operated under the Alliance for Securing Democracy, a think tank founded in 2017 — shortly after former President Trump took office.”
Jan Arvid G!
Hittade denna med en enkel googling. Är det denna som menas?
Ukraine: More than 14,000 casualties to date but ‘actual numbers are likely considerably higher’
Slutfrågan vad som kommer att hända ”när Ukraina förlorat kriget” ja Ukraina har redan förlorat kriget, uppehåller styrfart och konstgjord andning med hjälp av västs sändningar som inte har någon betydelse p g a att ryssarna manglar ned manskapet allt eftersom. USA och Nato kommer få slicka såren efter ett större nederlag än Afghanistan med tanke på kopplingen till regimchange i Ryska federationen. Många befarar kärnvapenkrig om Ukraina förlorar kriget det är inte troligt eller så är tanken så hemsk att den inte landar hos mig. Men nej även dårar har sitt eget liv att skydda! Atomvintern används som ett hot för att få in mera vapen i Ukraina antagligen.
Henrik Linde!
Originalet säger: ”The sporadic shelling of the Donbass (where 14,000 civilians were killed between 2015 and 2020, according to an official estimate by a U.N. commission). Ett översättningsfel finns i översättningen: ”Donbass” har blivit ”staden Donetsk”. (Jag förutsätter att originaltexten inte har ändrats.)
Men även det engelska originalet är väl ett sakfel? Jag har bara funnit FN-uppskattningen 3098 döda civila Donbassbor under den längre perioden 14 april 2014 till 31 december 2021.
Jan Arvid Götesson!
Utsagan ”över 14000 döda” kommer härfrån.
Kanske andra ställen också. Jag vet att OSSE (OSCE på engelska) på plats observerade och räknade brott mot vapenvila och skottväxling i allmänhet.
Om vi börjar med FN-rapporten så är det INTE korrekt att det var över 14.000 dödade civila. I alla fall är det inte det rapporten säger. Den säger att det var över 14.000 dödade totalt, uppdelat på minst 3.404 civila, ca 4.400 ukrainska styrkor ca 6.500 milisstyrkor. Den slår också fast att mellan 2018 och 2021 var 81.4 procent av de civila offren på området som utropat sig självständigt och 16.3 procent på områden kontrollerade av Ukraina. Vissa har blandat ihop detaljer eller kanske förvanskar siffrorna, jag går inte in på det.
Slående är väl (än mer) OSSE:s rapporter på explosioner i Donbass 14-22 februari 2022. Artilleri- och raketbeskjutningen ökade då exponentiellt fyra dagar i rad och stannade sedan på en hög nivå vilket tydligt talade om för Ryssland att en storoffensiv var i görningen av ukrainska styrkor. Med tanke på allt som hänt innan och uttalanden från ledande personer, inte bara i Azov-bataljonen, utan även Ukrainas politiker och journalister, förstod Putin att en ukrainsk offensiv mot Donbass skulle leda till ett blodbad, ett folkmord på etniska ryssar i östra Ukraina, och tog beslutet att använda FN:s artikel 51 och intervenera.
Än idag, när Ukraina har sinande förråd av artilleriammunition och raketer, kastar de stora mängder av dessa förråd mot civilbefolkningen i Donbass, staden Donetsk beskjuts regelbundet trots att det inte finns några militära mål i närheten av nedslagen. Det tycks viktigare att döda etniska ryssar i östra Ukraina än att bekämpa en invaderande armé…
Om du är ärligt intresserad av att veta så mycket som möjligt om konflikten och dess bakgrund kan jag rekommendera den oberoende nyhetssajten The Grayzone och deras i regel utmärkta och väl refererade artiklar. T ex denna.
All verklig bakgrund till konflikten får man leta efter i mindre nyhetsbyråers artiklar eftersom de stora mediebolagen sällan låter dem komma till tals, eller tala fritt. När Jeffrey Sachs t ex sade rakt ut att USA antagligen sprängde Nordstream 2 i en intervju på Bloomberg TV fick nyhetsankaret nästan spel och avbröt honom, och det är inte enda tillfället han blivit stoppad i offentliga sammanhang.
Massmedia hjälper till att förmedla ren och skär krigspropaganda, precis på samma sätt som de gjorde under första världskriget, och alla krig därefter. Och den svenska ”journalistiken” är inte bättre. Tyvärr. Om de vill behålla sina jobb.
ETC:s Kajsa Ekis Ekman fick inte fortsätta efter att hon ställde den obekväma frågan ”Varför accepteras Kyiv Independents nazistkopplingar?”. Kyiv Independent som jag sett användas som källa för en del ”nyheter” i svensk media.
Så har snart ett år förflutit sedan Rysslands krigsmaskin rullade in i på Ukrainas landområde.
Än i dag tar medborgare, bland annat inom vårt EU och blivande Nato-land Sverige, del av en omfattande rapportering från kriget som innehåller tragedier där död och andra hemska katastrofbilder uppmärksammas.
Samtidigt berörs jag med obehag av hur kontraproduktiv dessa krigsmedverkande maktmänniskors tankevärld är när dom menar att en fredlig världsordning måste skapas genom mer av kraftfullare krigsmaskiner, vars konsekvenser innebär död och lidande för hundratusentals oskyldiga människor. Därutöver inte utan betydande skador på andra viktiga livsbetingelser samt i övrigt omfattande förstörelse av väl uppbyggd infrastruktur.
Denna djupa spricka mellan maktsfärerna kommer sannolikt att bestå efter kriget i form av en ny världsordning som förmodligen sätter svåra spår med minnen hos generationer framöver. Det innebär förlust av betydande internationellt utbyte utifrån erfarenheter av skilda slag, som handel och annat kulturutbyte samt i övrigt nödvändiga samarbetsformer för global utveckling vilket betyder inte minst när det berör globala klimatfrågor av yttersta vikt.
Och då måste en berättigad fråga bli ställd till dem som makten innehar, vad gäller såväl valda som andra folkets representanter samt multinationella aktörer inom affärsvärldens makter och i övrigt militära komplex av skilda slag. Var går deras yttersta gräns innan helveteskatastrofen löser ut? Troligtvis kan eller vill ingen svara var denna gräns är dragen med tanke på hur låst dessa medverkande parter i kriget står mot varandra.
Betänk därtill att vår numera ytterst bräckliga världsordning befinner sig nära avgrundens rand på grund av människans hänsynslösa behandling av sina egna livsbetingelser som solen så generöst erbjuder vår planet med möjligheter till ett bra liv att leva.
Jag hade önskat att FN tog några steg fram och belyste denna ytterst akut allvarliga fråga, genom att verka för en allmän global opinionsbildning i någon form av ett omfattande internationellt folkbildnigsperspektiv.
Samtidigt har Brasiliens nyvalda president Lula da Silva tagit till orda med förslag till möjligheter att stoppa detta krig genom en koalition vars uppgift är att medla mellan Ukraina och Ryssland.
Jo, det ser onekligen illa ut för den vardagliga människans genuina önskan att det byggs en stabil världsordning i ett ytterst alarmerande läge, där önskan om mer samarbete mellan olika makters besittare är av större värde än någonsin.
Dennis Z!
Slarva inte! Läs innantill! Jag frågade om artikelns uppgift att FN har uppskattat att 14.000 civila dödats i Donbas mellan 2015 and 2020, vilket av författaren knyts till granatbeskjutning av Ukrainas regeringsstyrkor. (Genom slarvfel blev det civila dödade i ”staden Donetsk” i stället för dödade ”i Donbass”; redaktören har fortfarande inte rättat det.)
Du hänvisar till en irrelevant uppgift om 14.059 civila CASUALTIES under de sju första månaderna av RYSSLANDS ANGREPP PÅ UKRAINA (24 februari 2022 till början av september 2022), med 5.767 döda and 8.292 skadade, inom Ukrainas gränser av 1991.
De allra flesta av dessa 14.059 (nu många fler) har dödats och skadats av Ryska federationen, inte av regeringen i Kyiv.” Som du så riktigt citerar är ”actual numbers […] likely considerably higher”.
Vad gäller min ursprungliga fråga om antalet civila döda i Donbas 2015–2020 är det bästa svaret att NN:s uppskattning är att 3.098 civila Donbassbor och 8 besökare dödades under perioden 14 april 2014 till 31 december 2021 (en något längre period än 2015–2020. Då räknas inte in de döda från flygplanet MH17, som dödades av en grupp av ryska medborgare och medborgare i Ukraina som allierat sig med Ryssland.
Har någon av mina värderade meddebattörer ett bättre svar på frågan ”Vad är FN:s uppskattning av dödade civila i Donbass från 2014 till 2021?” en annan siffra än 3.098?
Den intressant frågan är denna: Dennis Z, varför känner du dig så manad att skynda till försvar för de slarviga och konstiga uppgifterna i artikeln, så att du hafsar i väg ett inlägg som är ännu ovederhäftigare än passusen i artikeln?
På s 3 i FN-rapporten hittar du följande:
”Total conflict-related casualties in Ukraine in 2014-20217
OHCHR estimates the total number of conflict-related casualties in Ukraine from 14 April 2014 to 31 December 2021 to be 51,000–54,008: 14,200-14,400 killed (at least 3,404 civilians, estimated 4,400 Ukrainian forces, and estimated 6,500 members of armed groups), and 37-39,000 injured (7,000–9,000 civilians, 13,800–14,200 Ukrainian forces and 15,800-16,200 members of armed groups).”
Niclas Hallander och Hanspeter Kelleer, era hänvisningar till källor är riktiga. Jag känner till de källorna, men jag valde att formulera en öppen fråga (Var finns uppgiften om att en FN-kommission publicerat denna uppskattning om 14.000 civila döda i Donbass?), fastän jag visste att det inte fanns ett svar: en sådan uppgift finns inte publicerad i någon FN-källa.
Niclas H har rätt att ”Vissa har blandat ihop detaljer eller kanske förvanskar siffrorna”.
Resten av Niclas H:s inlägg handlar om andra frågor, som är värda att diskutera, men det blir en annan diskussion.
Den viktiga frågan är denna: hur kom en så uppenbart konstig uppgift in i denna kvalitetstidning?
Jan Arvid G!
Din kritik mot mig är stark och (förmodligen) helt rättvis. Jag googlade och hittade rubriken med 14.000 och hade själv inte tid att just då göra en faktakoll (vilket jag väl borde gjort) utan ställde frågan till dig (och andra) om det fanns något här att gräva vidare i. Ber om ursäkt för detta oförlåtliga slarvfel!
Med glädje tog jag del av Niklas H:s klarlägganden ovan (030201 20:26) som ger alla nödvändiga svar på VEM som är den aggressive krigföraren i Donbass! Det är naturligtvis så den ansvarsfulle debattören arbetar!
Dennis Z!
Enligt Dr Mårten Luthers råd i Lilla katekesen skall jag tyda allt till det bästa. Dessutom, ”oförlåtlig” är blott synd mot den Helige Ande. Ernst-Hugo Järegård förklarar detta i sin uppläsning av Fritjof Nilsson Piratens ”Ko och konfirmand”.
Jag finner översättarens och redaktörens inaktivitet förvånande. Varför finns fortfarande översättningsfelet ”staden Donetsk” i artikeln utan rättande fotnot? Varför ingen kommentar om hur en så konstig uppgift som 14.000 civila döda kunde bli publicerad i lindelof.nu?
Alla som bryr sig om fakta har länge haft i bakhuvudet FN:s uppgift att 3.098 civila donbassbor dödades 2014–2021, varav 88 procent 2014–2015 (jag menar inte att alla har haft den exakta siffran i huvet, utan ungefär 3.000).
Kommer USA flyga in och bygga en bas i Odessa?