Flera gånger tidigare har det påståtts här på bloggen att Nato-medlemmen Turkiet stöder IS på olika vis. Att så skulle vara fallet förnekas kategoriskt av president Erdogan. Han påstår till och med att alla sådana anklagelser ingår i en smädeskampanj mot Turkiet. På ett möte med Council on Foreign Relations den 22 september 2014 kallade han det …
… a systematic attack on Turkey’s international reputation, complaining that Turkey has been subject to very unjust and ill-intentioned news items from media organizations. … My request from our friends in the United States is to make your assessment about Turkey by basing your information on objective sources.
Många och starka argument för att Erdogan blåljuger har nu tagits fram av Columbia University’s Program on Peace-building and Rights, som låtit en grupp forskare från USA, Europa, och Turkiet undersöka trovärdigheten i ovanstående anklagelser. Man har granskat ett spektrum av internationella källor — New York Times, Washington Post, Guardian, Daily Mail, BBC, Sky News, samt turkiska källor som CNN Turk, Hurriyet Daily News, Taraf, Cumhuriyet och Radikal bland andra.
I Huffington Post Politics presenteras resultatet. Det finns onekligen många goda skäl att på goda grunder rikta en lång rad anklagelser mot Turkiet för stöd till IS.
Anklagelserna i rapporten är:
- Turkiet levererar militär utrustning till IS,
- Turkiet tillhandahåller träning och utbildning av IS-krigare
- Turkiet erbjuder sjukvård till IS-krigare
- Turkiet stöder IS finansiellt genom köp av olja
- Turkiet bistår IS i sitt rekryteringsarbete
- Turkiet hjälpte IS i slaget om Kobane
- Turkiet och IS har samma världsbild
Under varje punkt presenteras en lång rad källor som stöder respektive anklagelse.
Punkten om vilken roll stulen irakisk och syrisk olja spelar för IS´ finanser är föremål för diskussion. Hur stor roll oljan spelar är mycket en akademisk fråga. Faktum är att ekonomiska resurser ställs till IS förfogande på dunkla vägar i enorm omfattning. Att pengarna i stor utsträckning kommer från sunnikapitalet i oljediktaturerna är omöjligt att förneka. Inga andra besitter sådana resurser. Men finansieringskällorna är naturligtvis många, men oljan är i alla fall ett brottsligt tillskott.
Med Turkiet gör nu EU (inkl. Sverige) upp om flyktingförvaring i stor skala, mot att EU ska snabba på en anslutning av Turkiet. På vilket sätt gynnas kampen mot IS av detta? Sverige har hamnat på fel sida.
Som undertecknad har framhävt flera gånger på dessa sidor är inte IS ”Västs” strategiska fiende. Om bara IS och dess sympatisörer höll sig i skinnet och…
1. inte bedrev terror i Europa och USA,
2. inte publicerade hemska videos på youtube,
3. inte värvade soldster ur EU-länder,
… så skulle det bli lättare för ”Väst” att koncentrera sig på sitt strategiska huvudmål som är att utsträcka sitt inflytande öster om Curzonlinjen.
Blir kanske det turkiska beteendet i sin helhet begripligt om vi utgår från att den yttersta ambitionen är ett neo-osmanskt Turkiet? När det inte finns något kvar av Sykes-Picot så får vi veta det.
Undrar hur de just timade händelserna i Turkiet relaterar till den plötsliga förbättringen av de rysk-turkiska relationerna för ett par veckor sedan och detsamma med Israel efter flera års spänningar.
När jag slog upp dagens UNT fastande mina blickar på ett ledarstick ”Turkiet lägger om kursen”. Det var som sjutton, tänkte jag, en kommentar till nattens kuppförsök som skrevs innan tidningen hunnit få in några rapporter!
Ledarsticket slutar lite klärvoajant ”Men vart turkisk utrikespolitik är på väg på längre sikt, det vet bara gudarna – och kanske Erdogan”, men utgör en bra sammanfattning av Turkiets utrikespolitiska problem de senaste åren.
När man läser den, och följer nyheterna på TV och nätet, inställer sig frågan: Cui bono? Vem har något att vinna på kuppförsöket? Knappast Ryssland eller Israel efter de nyliga förbättrade relationerna? Så det får bli vad man på engelska kallar ”the usual suspect”…
Den enda part som har något att vinna på försöket till statskupp är naturligtvis AKP. Independent och andra medier spekulerar i att statskuppen i själva verket är iscensatt av regimen.
Det är nog osannolikt, men som Helin Sahin sakkunnig i frågor gällande Turkiet säger, kan regimen ha fått militära underrättelser om vad som var på gång och avvaktat, för att därefter utnyttja läget i syfte att försöka eliminera all opposition.
Sahin avfärdar tanken att Gulemrörelsen och dess ledare som numer bor i USA har ett så starkt inflytande att de kan driva fram en statskupp bland ledande militärer i Turkiet. Kan bara hålla med henne.
Den traditionella genomgående konflikten handlar om att AKP hos ledande förvaltningstjänstemän och höga jurister, men även bland militärer, ses som ett direkt hot mot det sekulära samhället och dess konstitution, arvet efter Kemal Atatürk.
Erdogan har ju anklagats för att försöka driva samhället bort från det sekulära arvet, i riktning mot en mer muslimsk statsbildning. För bara några år sedan var det fortfarande förbjudet att bära huvudduk inne på de olika universiteten, direkt inskrivet i brottsbalken.
Gulenrörelsen är mer islamitisk än AKP, medan armen är och har alltid varit hårt bevakande över den sekulariserade turkiska staten.
Nu slår Erdogan och AKP alla flugor i en smäll och gör sig av med 2745 jurister, varav många på höga poster, och flyttar skulden för statskuppen i knät på ledaren för Gulenrörelsen som befinner i frivillig exil i USA. Återstår att se om detta scenario verkligen går att säkerställa för Erdogan.
EU och dess ledande politiker verkar ha gillat det upplägget och vad har de för valmöjlighet. Utan Erdogan och AKP riskerar hela flykting-uppgörelsen med Turkiet att rasa samman.
Men de demokratiska fri- och rättigheterna i landet, inte minst pressfriheten och yttrandefriheten som idag är satt på kraftigt undantag av regimen kommer knappt ens att existera när Erdogan nu rensat i hela statsapparaten för en omvälvning mot en totalitär stat. Och glöm inte att Turkiet är den nästa största militärmakten i Nato efter USA.
Detta är bara början, och i och med flyktingavtalet riskerar EU inom kort att sitta i knät på den turkiska regimen.