”Två drar den tredje”, så löd den klassiska FiB-parollen som syftade till att föreningens och tidningens mer erkända skribenter/författare hade tillräcklig kraft att stödja en tredje kamrat som ännu inte stod på egna ben – men var på väg! Parollen byggde på den underliggande premissen att de två som drog närde en gemensam idé (tillsammans med den tredje) om vart de var på väg. Den tredje som fick stöd var även hon eller han överens om färdriktningen, samt delade vetskapen att snart är det dennes tur att dra en annan ”tredje”.
Denna typ av solidaritet byggde inte bara FiB/Kulturfront, den byggde även det svenska skattesystemet och därmed folkhemmet. ”Två drar den tredje”. Idag du, i morgon jag. Nu är det min tur, sedan är det din.
Det hörs ju på lång väg hur en sådan överenskommelse (gällande för ett helt land) är mycket avancerad. Den var framkommen genom decennier av diskussioner, samtal, skrivelser, delade meningar, tvivel, oenighet, kompromisser, enighet och sedermera beslutade lagar och förordningar. Tänk bara på ATP-striden 1956–1959. Tänk också på familjen utan barn som betalar skatt och sociala avgifter till generella barnbidrag i hopp om att grannens barn tar hand om mig när jag blir gammal och behöver stöd.
Subtila trådar binder oss samman. Det är mycket vackert, och skört, som ett underjordiskt mycel. Och visst var det ett utvecklingssteg för mänskligheten att orka se sig själv i andra – gällande en hel nation! Det är djupa liberala, socialistiska och kristna värden i en och samma anrättning. Vackert!
Men statsrådet, den radikala socialdemokraten Ulla Lindström anade svårigheterna: ”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria miljöer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement.” (Ulla Lindström, 1955)
Idag funkar inte ”två drar den tredje” för hela Sverige. Principen fungerar för en förening, en församling, ett nätverk eller en klan. Därför är solidariteten numera uppsplittrad efter sociala, religiösa och etniska linjer. Tiondet, växlingskontoret och skatteflykten har ersatt Riksskatteverket – som tankefigur.
Ett mycket litet men ändå ett tecken på detta är att unga studenter idag 2023 inte hyllar de två som drog dem genom hela skolsystemet, utan någon i Asmara som inte alls drog.
Att principen ”två drar den tredje” skulle gällt i det praktiska FiB/K-arbetet stämmer tyvärr inte. Det var nog mest tal för festtillfällen och jubiléer. När det kom ner till direkt handläggning av inskickade alster (i dag allt färre då folk lärt sig) var det mera ”två slår den tredje” som gavs tillämpning. ”Ska den f-n börja skriva nu också?” kunde höras i redaktionsrummet.
Och tanken var ju från början väldigt god. Men kotterier och allmänt bakdanteri kom tyvärr att prägla det interna arbetet i FiB/K. Nu är det inte mycket kvar. Men det lilla som finns har varit det starkaste yttrandefrihetsförsvaret som funnits i Sverige. Synd om detta skulle gå i graven just nu, när det behövs mer än någonsin.
Alltså, en Alex till.
För den som inte vet, ligger Asmara i Eritrea, som den eljest detaljrike skribenten av okänd anledning avstod att framhålla. Omedvetet?
Till de som för några dagar avslutade sin utbildning och inte ivrigt viftade med den svenska flaggan har somliga kritiska anmärkningar. Några antyder att det är osolidariskt att vifta med andra än den svenska flaggan. Undra om ens FN eller EU-flaggorna skulle undgå kritik?
I sak handlar det dock om annat. Att de som gjort sig skyldig till denna förseelse inte visar tillräcklig tacksamhet till skattebtalarna utan hellre sina föräldrar med ett utländskt ursprung, som om de inte bidragit med någonting alls. Storkleverans och frisk luft på matbordet?
För det stora flertalet, för att inte säga alla dessa påstått otacksamma ungdomar gäller att de själva med råge i sin skattebetalande yrkesutövning kommer att hjälpa till att dra fram många andra. Det är enbart en fråga om tidpunkt för återgäldandet.
Vad var egentligen meningen med texten?
Det undrar jag medan jag vänder mitt hö till lammen och huruvida jag själv kan undgå kritik som med all säkerhet kommer att lyfta mer i pension än jag någonsin bidragit med till statskassan. Jag skäms, naturligtvis över det också…
Meningen med texten?
Min text behöver inte förklaras. Den är entydig. Jag menar det jag skriver. Texten är en hyllning till att folkvalda myndigheter och inte en maffiainstans beskattar mig.
Men, jag kan väl än en gång tydliggöra min underliggande tes. Den kommer från det Karl Marx skrev om nödvändighetens och frihetens riken: Alla som kan sätter på förmiddagen axeln till för att klara den nödvändiga ämnesomsättningen med naturen. Ju fler som samlas vid pumpen desto bättre. Därefter väntar frihetens rike där vi kan göra allt möjligt skoj.
Men om deltagandet vid den nödvändiga ämnesomsättningen med naturen svajar (folk drar sig undan, smiter i väg, föraktar morgonsysslorna, föraktar de som utför dessa sysslor) faller allt samman. (Jag skriver i min första text att solidariskt skatteuttag är ett skört system – som mycel). Då blir det anarki, gated communities, maffia och andra klansamhällen.
Därför är jag kritisk mot alla som inte hyllar den samhälleliga solidariteten. Jag är extra lyhörd när s k vänsterfolk orerar om att det är ”häftigt att betala skatt” (Mona S) och sen smiter undan med en skatteskuld på över en miljon. Eller en f d generaldirektör (Dan E) som slantar in 160.000 i månaden utan att göra ett handtag ens på elefantkyrkogården.
De skolföretag som dränerar skattebetalarna på miljarder är av ondo!
De familjer som inte förstår att skattebetalare har fixat en lång och kostnadsfri skolgång är jag också kritisk till.
Alla dessa yttringar (sammantagna) förstör solidariteten!
Jag har bekanta från Mellanöstern vars tre barn (trillingar) tog studenten förra veckan. Föräldrarna som båda är läkare sa: Vi är så tacksamma för att Sverige låtit våra barn ta studenten. I vårt hemland hade det inte varit möjligt.
Så kan man också uttrycka det! Då kan vi tillsammans närma oss frihetens rike i denna ljuva sommartid.
Lycka till med lammen.
Dennis Z!
Väldigt rolig kommentar. Den liknar vad Anders Ehnmark skrev: Alla ville skriva, men få ville läsa ”jobba med texten”.
Leif Str!
Fick associationer till en lång äldre gentleman som vid hållplatsen till Göteborgs Stadsbibliotek gick fram och tillbaka och hade ett märke på jackan där det stod ”Utan arbete stannar Sverige”. Det är nog det enda jag skulle kunna tänka mig bära.
Är mycket försiktig med liknande märken, en gång i samband med en Blåvitt-match så sa ”Janne Blaffen” från Vårgårda att gubben som går framför oss är ledande ”sosse” i Vårgårda. Vad är vitsen med att gå runt med reklam på sig när man vinglar runt på stan onykter.
Inför valet 1976 blev jag uppringd av Arbetarkommunens ordförande för att jag vägrade springa runt och dela ut röda rosor till tänkta väljare. Syns det inte i mina vardagliga gärningar var jag har mina sympatier så hjälper inga rosor.
Till Mona och Dan gäller ”ord kostar inget det är handling som gäller”.
På tal om ordspråk så skall jag leverera en favorit som passar in på många individer eller organisationer: ”Det är ingen mening att galoppera om man är på väg åt fel håll” av norrmannen Fridtjof Nansen, upptäcksresande m m.
Att två drar en tredje fick mig att tänka på idrott och då cykelsportens lagtempo eller för den delen även roddsport där lagarbete som båda är bra exempel på vägen till den gemensamma framgången. Skillnaden mellan dessa lagsporter är naturligtvis att inom rodd finns inget sådant utrymme, där tre drar/ror medan den fjärde roddaren vilar utan att detta påverkar riktning och fart.
Finns andra exempel på idrott där ett individuellt utövande kan uppmuntras av kamrater vid sidan om tävlingsområdet.
Så lek och idrott i alla sammanhang är en fin ingång för barnen att förstå sociala sammanhang och inte sällan sker detta spontant utan någon handledare.
Möjligen att detta intresse numera förekommer mer i organiserad form till skillnad från i mina unga år, då det begav sig. Och med tanke på att dagens barn o ungdomsidrott i regel organiseras av vuxna genom klubb/förening, och att skolans värld därtill skall erbjuda så mycket mer och bättre utbildning för våra barn och ungdomar, borde just dagens unga generationen äga ännu bättre förutsättningar att samarbeta än min 40/50-talsgeneration. Därmed som jämförelse, bättre förstå betydelsen att verka tillsammans för att utveckla sociala samhällsstrukturer om jämlikhet, frihet och rättvisa.
Frågan är mer komplex än så kan jag tänka mig, ty samtidigt som det höjs röster om att göra tillsammans har vårt samhälle blivit än mera individuellt präglat. Inte minst visar en tydlig boendesegregation på detta liksom vår obligatoriska skolundervisning där vi inte lyckas med skyldigheten att ge alla elever en bra grundkunskap som nyckelverktyg vidare ut mot vuxenlivets inte alltid omhändertagande verklighet.
Och beträffande skolan som tveklöst är vår absolut viktigaste gemensamma framtidsinvestering. Inte minst är det så i en tid där idéströmningar dessutom med auktoritära inslag tar allt större plats och söker påverka framtidens samhällsbygge i en för mig icke önskvärd riktning.
Kom på att jag glömde dom värsta banditerna.
2018 fick jag tvinga in mig på Sahlgrenska via dess akutintag. Efter ett utnötningskrig på minst
6 timmar så blev jag äntligen föremål för undersökning av läkare, svimmade och blev inlagd i 14 dagar. Genomgick 4 gastroskopier, dropp i en vecka och fick fast föda dom sista dagarna innan utskrivning.
Ett av mina stora problem är att jag är av den envisa sorten och när jag är allvarligt sjuk syns det inte på mig. Hade spytt upp all mat i över en vecka och blev sämre och sämre, orkade knappt ta mig ut för att köpa mat, nyponsoppa m m.
Det visade sig att nedre magmunnen hade dragit ihop sig på grund av magsår. Det hänger ihop, magsårsbakterien fräter utan att man märker det.
Det enda man kunde göra var att titta på TV, en dag kom det upp på Text-TV att det finns 335 miljarder gömda utomlands på hemliga konton. Ekonomisk brottslighet som mig veterligen inget parti eller blogg för den delen tagit upp, obegripligt. Tänk vad många problem vi skulle kunna lösa med dessa miljarder.
Vad gör myndigheten mot ekonomisk brottslighet, jagar småskojare. Den nyheten har jag inte sett sedan 2018. I Sverige sysslar vi med dom stora problemen och dom senaste 30 åren har väl budskapet varit ”beriken eder”. Läs Balzac eller Jan Myrdals bok om Strindberg och Honore de B.
Tommy S!
Det sistnämna citatet borde André ha lyssnat till med stor eftertanke. Han fick säkert höra det. Nansen och han träffades ju hos unionskungen ibland. Men André var lomhörd. Han VISSTE hur allt låg till. Därför irrade de tre i alla väderstreck på isen – som rörde sig under deras fötter och slädar.
Att Dra och eller Bedra
Att sila ungdomar med
utländska föräldrar eller att
svälja skattefuskares 335 miljarder
kronor är också en annan
fråga man kan dra fram…
Det högsta formen
av rättvisa är nog tyvärr att
orättvisorna delas lika…
Två drar fram en tredje
var en gång en fin levnadsregel
som idag upprätthålls med
ROT- och RUT-avdrag…
Leif S!
Det viktiga kommer i min andra kommentar. 335 miljarder är ingen struntsumma. Det verkar som det är en icke-fråga väckt av en marginaliserad person.
”Största möjliga tystnad” som cirkusdirektören påkallade.
Vi skulle t ex kunna dela ut gratis mat till alla hungrande barn, anställa 500 busschaufförer som saknas enligt Text-TV o s v.
Peter P!
RUT-avdraget är väl inget bra exempel på ”två drar den tredje”. Snarare är det väl i detta fall ”en drar någon annan”. ROT-avdraget med dess konjunkturella inledningsförutsättningar är väl ännu svårare att passa in i mallen. Eller beror det bara från vems sida man blickar ut i världen omkring sig?