Känslorna svallar nu på ett farligt sätt. Jean Claude Arnault (JCA) är enligt den svenska världspressen och stora delar av etablissemanget ett manschauvinistiskt svin (vilket förmodligen stämmer). Därför ska man också jubla över att han nu är dömd, inte bara för en utan för två våldtäkter mot samma kvinna.
Två frågor!
Men det här måste ses som två frågor, varav den ena är hur denne man tillåtits – obs! av både kvinnor och män – att härja runt i kretsen kring Svenska Akademien. Den andra är om våldtäktsdomen är juridiskt rimlig eller inte.
Att hävda detta visar sig hart när omöjligt utan att bli betraktad som ett nästan fullgånget manschauvinistiskt svin. I de mest oväntade sammanhang kan mycket dålig stämning uppstå när t ex Lena Anderssons eller Åsa Lindeborgs inlägg i frågan kommer på tal. Sällskapet delar sig lätt i två; domen är bra! – domen är en skandal!
Kanske är det till dels en generationsfråga. Jag har stor förståelse för att yngre kvinnor kan ryckas med i drevet mot JCA och Horace Engdahl när de blånekar till allt som kvinnorna i det stora DN-reportaget lägger JCA till last och framställer sig som nära vänner med gemensamma intressen. För livepornografi i högreståndsmiljö är ju lika vidrigt som kvinnoförnedringen på gatan.
Till dessa yngre kvinnor som med rätta upprörs, men som har svårt att svälja Linderborgs och Anderssons texter, vill jag säga att kvinnokampen i allmänhet och i alla tider gynnats av ökad rättssäkerhet och minskat godtycke i domstolar. Det uppenbara problemet med att våldtäktsmål sällan leder till fällande domar (på grund av att bevisläget ofta är svårt) kan inte lösas med godtycklig och svårtolkad lagstiftning. Den nya samtyckesparagrafen ser jag knappast som ett framsteg för jämställdheten t ex.
Nej, det måste till ett mindre sexfixerat samhälle som inte boostar brunstiga pojkar och män och våpiga kvinnor. Jag önskar mig ett förnuftigare samhälle som främjar en mera respektfull syn på sexualitet och som ger kvinnor mer råg i ryggen. Se på Lila Cerullo i Elena Ferrantes Neapeltrilogi, just nu aktuell också som fascinerande serie på HBO. Där har vi ett föredöme som kan ge svar på tal och som ingen tafsar på ostraffat.
Att män med makt kan utnyttja kvinnor i underläge är känt sedan Hedenhös. När flickor blir kvinnor växer ett ökat medvetande om mäns blickar, lustar och det egna inflytandet över dessa. Det skänker också viss makt. Några kan utnyttja detta till sin fördel med mer eller mindre hederliga avsikter. Vilket också varit känt sedan Hedenhös. Sådant avskaffas inte i en handvändning. Det hör till livet helt enkelt och måste hanteras. Men samhällsklimatet har stor betydelse. Vem skapar de ideal som framhävs i vår kultur och varför?
Det personliga ansvaret måste få råda fullt ut i kärleksförhållanden. När man börjar laborera med kvinnor som det svagare könet blir det mycket fort fel och ojämställt.
Knappast snille och smak
Att det under ytan i kretsen kring Svenska Akademien finns intriger, illvilliga intressen och brist på snille och smak är helt uppenbart. Precis som det gjorde i fallet Julian Assange för övrigt. I dessa kretsar är få så änglalika som de gärna framställs i våra idealskapande medier (inte ens kvinnor). Nej, förhållandena runt Svenska Akademien liknar just sådant depraverat amuserande, som alltid förekommit i så kallat finare kretsar. Studera litteraturen, inget att förvåna sig över alltså.
Åter till juridiken
Det finns en klassisk amerikansk film ”12 edsvurna män” från 1957, som berör juridiken i det här. En ung man anklagas för ett brutalt mord och mycket pekar i riktning mot att han är skyldig. Men Henry Fonda, som spelar en av jurymedlemmarna, lyckas till slut övertyga en majoritet av juryn att fria, eftersom det finns ”rimligt tvivel”.
Problemet med att en brottsling går fri på grund av bristande bevisning anses som mindre än problemet att en oskyldig döms. Detta är fortfarande en juridisk grundprincip i demokratier som måste gälla även i våldtäktsmål. Ingen kan få mig att vackla på den punkten.
Det fanns en tid och en plats där kvinnors ord och berättelse inte ifrågasattes på något sätt, utan de sågs som helt sanna, någon bevisning krävdes ej. Tänker på Sydstaterna i USA där det var ca 30.000 till 40.000 svarta män som lynchades till döds från 1800-talet fram till 1960. Vi har väl alla lyssnat till hjärtskärande sången av Billey Holiday Strange fruit…
Jag tror hon heter Ludovica Nasti.
Anders P!
Menar du vem som spelar Lina Cerullo? Jag har nu kollat runt lite och tror skådespelaren heter Gaia Girace
Kan det vara så att Ludovica Nasti spelade rollen som Lila Cerullo i barnaåren och Gaia Girace henne som lite äldre?
Vad gäller själva sakfrågan så undrar jag om det bara är Jan Myrdal som pekat ut de problem, i form av förtal mm, som en man möter sedan han avvisat en ”villig” kvinna?
”För livepornografi i högreståndsmiljö är ju lika vidrigt som kvinnoförnedringen på gatan.” Tja! Om högreståndsmiljö betyder inom bourgeoisien så vete attan. När klassperspektivet tillkommer, ökar enligt mitt förmenande graden av vidrighet; om det nu finns en vidrighetsskala.
Allmänt sett är jag lite förvånad över det stora intresse som denna blogg, FiB-bloggen med flera visar inför frågor som rör överklassen internt. Intresset för t ex familjerna Stolpe/Schulman påminner mycket om Svensk Damtidning, om den nu fortfarande finns.
”Vem skapar de ideal som framhävs i vår kultur och varför?” Just Knut! Där är kärnfrågan, vad är det för sorts samhälle vi lever i?
Har också sett ”12 angry men” flera gånger. En av de bästa amerikanska filmer som gjorts, antagligen. Henry Fonda var en fin humanist, kanske lite av en socialist. – Budskapet i filmen är att man alltid ska våga vara skeptisk när det finns skäl till tvivel och när majoriteten vill snabba på och fälla någon. –
Arnault må vara skyldig. Det som är underligt är att den kvinna som vittnade mot honom och fällde honom, frivilligt träffade honom och följde med honom till Paris efter det förmenta övergreppet. Här är det något som inte stämmer. När det finns skäl till tvivel…
Hela atmosfären före och under rättegången mot Arnault präglades av me too-rörelsens värderingar. Arnault hade nog aldrig en chans.
Allt annat än en fällande dom hade setts som en sensation, ja en skandal. – Arnault är måhända skyldig. Men…