Tysklands spöke växer

---

Den europeiska unionen förändrar sig inför ett långt krig mot Ryssland som tycks vara i tydlig motsättning till europeiska ekonomiska intressen och social stabilitet. Ett krig som är uppenbart irrationellt – som många krig är – har djupa emotionella rötter och hävdar ideologiskt berättigande. Sådana krig är svåra att avsluta, eftersom de sträcker sig utanför området för det rationella.

Under årtionden efter det att Sovjetunionen nådde Berlin och definitivt besegrade det Tredje Riket, har sovjetiska ledare bekymrat sig för hotet från ”tysk revanschism”. Då andra världskriget kan ses som Tysklands revansch för att ha blivit berövat en seger i första världskriget, kunde inte ett tyskt Drang nach Osten återuppväckas, särskilt om det åtnjöt anglo-amerikanskt stöd? Det har alltid funnits en minoritet i USA och Storbritannien, maktcirklar som skulle vilja slutföra Hitlers krig mot Sovjetunionen.

Det var inte en önskan att sprida kommunismen, utan behovet av en buffertzon som skulle stå i vägen för sådana faror som var det primära motivet för den pågående sovjetiska politiska och militära låsningen för länder från Polen till Bulgarien, som Röda armén hade befriat från tysk ockupation.

Denna oro avtog betydligt under det tidiga åttiotalet då en ung tysk generation tog till gatorna i fredsdemonstrationer mot stationeringen av nukleära ”Euromissiler” som kunde öka risken för ett atomvapenkrig på tysk mark. Rörelsen skapade en bild av ett nytt fredligt Tyskland. Jag tror att Michail Gorbatjov såg dessa förändringar som seriösa.

Den 15 juni år 1989 kom Gorbatjov till Bonn, som nu var den anspråkslösa huvudstaden för ett bedrägligt blygsamt Västtyskland. Uppenbarligen förtjust över det varma och fredliga välkomnandet, stannade Gorbatjov och skakade hand med folk längst vägen i den fridfulla universitetsstaden som hade varit scenen för stora fredsdemonstrationer.

Jag var där och upplevde hans ovanligt varma, fasta handslag och ivriga leende. Jag tvivlar inte på att Gorbatjov ärligt trodde på ett ”gemensamt europeisk hem” där östra och västra Europa kunde leva lyckligt sida vid sida förenade av någon slags demokratisk socialism.

Gorbatjov dog vid 91 års ålder – för två veckor sedan – den 30 augusti. Hans dröm om Ryssland och Tyskland levande lyckliga i sitt ”gemensamma europeiska rum” hade snart blivit oundvikligt underminerat av Clintonadministrationens gåpåaraktiga ja till Natos expansion österut. Men dagen före Gorbatjovs död raderade tyska politiker i Prag ut varje hopp för ett så lyckligt slut genom att proklamera sitt ledarskap för ett Europa ägnat att bekämpa den ryska fienden.

Detta var politiker från samma partier – SPD (socialdemokratiska partiet) och De Gröna – som tagit ledningen i 1980 års fredsrörelse.

Det tyska Europa måste expandera österut
Den tyske förbundskanslern Olaf Scholtz, är en färglös SPD-politiker men hans tal den 29:e augusti i Prag var upphetsande till sin innebörd. Scholtz appellerade för en expanderad, militariserad europeisk union under tysk ledning. Han hävdade att den ryska operationen i Ukraina reste frågan om ”var skiljelinjen i framtiden skall ligga mellan det fria Europa och en nyimperialistisk autokrati.” Vi kan inte bara se på, sade han ”när fria länder suddas ut från kartan och försvinner bakom järnridåer.”

(Observera: konflikten i Ukraina är alldeles tydligt den oavslutade affären med Sovjetunionens kollaps, förvärrad av illvilliga utifrån kommande provokationer. Liksom under det kalla kriget tolkas Moskvas defensiva reaktioner som ett förebud till en rysk invasion av Europa och därmed som en ursäkt för militär upprustning.)

För att möta detta inbillade hot vill Tyskland leda ett expanderande militariserat EU. Först sade Scholtz till sina europeiska åhörare i den tjeckiska huvudstaden: ”Jag har tagit ställning för utbyggandet av den Europeiska unionen till att inkludera stater som västra Balkan, Ukraina, Moldavien och på längre sikt Georgien.” Att oroa sig för att Ryssland skall förflytta delningslinjen västerut är lite udda när man planerar att inkorporera tre tidigare sovjetstater av vilka en (Georgien) är geografiskt och kulturellt mycket avlägset från Europa men på tröskeln till Rysslands.

På västra Balkan är det Albanien och fyra extremt svaga statsbildningar överblivna från det forna Jugoslavien (Nordmakedonien, Montenegro, Bosnien-Hertzegovina och det allmänt okända Kosovo) som huvudsakligen producerar emigranter och är långt från EU:s ekonomiska och sociala standard. Kosovo och Bosnien är de facto militärt ockuperade protektorat till USA. Serbien, mer stabilt än de andra, visar inga tecken på att vilja avsäga sig sina fördelaktiga relationer till Ryssland och Kina. Den folkliga entusiasmen för ”Europa” bland serber har falnat.

Att lägga till dessa som medlemsstater gör att vi kommer att uppnå ”en starkare, mer suverän, geopolitisk Europeisk union” sade Scholtz. Ett ”mer geopolitiskt Tyskland” ser det snarare ut som. När EU utvidgas österut hamnar Tyskland ”i mitten” och kommer att göra allt för att föra dem alla tillsammans. Så förutom utvidgning kräver Scholz ”ett gradvis byte till majoritetsbeslut i en gemensam utrikespolitik” för att ersätta den enhällighet som krävs idag.

Vad detta innebär måste vara uppenbart för fransmännen. Historiskt har Frankrike försvarat konsensusregeln för att inte bli indraget i en utrikespolitik som de inte önskar. Franska ledare har upphöjt det mytiska ”fransk-tyska paret” till garant för den europeiska harmonin, huvudsakligen för att hålla Tysklands ambitioner under kontroll.

Men Scholtz sade att han inte vill ha ”ett EU av exklusiva stater eller direktorat” vilket innebär den slutgiltiga skilsmässan för ”paret”. Med ett EU bestående av 30 eller 36 stater noterar han, ”krävs snabba och pragmatiska handlingar”. Och han kan vara säker på att Tysklands inflytande på merparten av dessa fattiga, skuldsatta och ofta korrupta nya medlemsstater kommer att skapa den önskade majoriteten.

Frankrike har alltid hoppats på att EU skall få en säkerhetsstyrka separerad från Nato i vilken Frankrike skall spela en ledande roll. Men Tyskland har andra idéer. ”Nato förblir garanten för vår säkerhet” säger Scholtz glädjande sig åt att president Biden är ”en övertygad trans-atlantiker”.

”Varje förbättring, varje samstämmighet av Europas försvarsstrukturer inom EU:s regelverk stärker Nato” sade Scholtz. ”Tyskland vill därför tillsammans med andra EU-partners säkerställa att EU:s planerade snabba operationsstyrka är operativ år 2025 och skall då också svara för dess kärna. Detta kräver en färdig kommandostruktur. Tyskland kommer att modigt möta detta ansvar. Det har redan beslutats att Tyskland kommer att stödja Litauen med en snabbt insättbar brigad medan Nato har ytterligare styrkor i hög beredskap.”

Tjänande till att leda – vart?
Kort sagt kommer Tysklands militära uppladdning att ge substans till Robert Habecks ökända uttalande i Washington i mars att: ”Ju starkare Tyskland fungerar, desto större blir dess roll”. De Grönas Habeck är Tysklands ekonomiminister och den näst kraftfullaste figuren i Tysklands nuvarande ledning.

Anmärkningen förstods utmärkt i Washington: Genom att tjäna det västliga imperiet stärker Tyskland sin roll som Europas ledare. Precis som USA beväpnar, tränar och ockuperar Tyskland, kommer Tyskland tillhandahålla samma tjänster till mindre EU-stater framför allt österut.

Sedan starten av den ryska operationen i Ukraina har den tyska politikern Ursula von der Leyen använt sin position som chef för EU-kommisionen för att påtvinga Ryssland allt mer drastiska sanktioner. Vilket leder till hotet om en allvarlig europeisk energikris kommande vinter. Hennes fientlighet mot Ryssland tycks gränslös. Senast i Kiev i april krävde hon ett snabbt medlemskap i EU för Ukraina som är det ökänt mest korrupta landet i Europa och långt ifrån att möta EU:s normer. Hon förkunnade att ”Ryssland kommer att sjunka ned i ekonomiskt, finansiellt och teknologiskt förfall medan Ukraina marscherar mot en europeisk framtid.” För von der Leyen ”strider Ukraina vårt krig.” Allt detta rör sig långt utanför hennes befogenhet att tala för EU:s tjugosju medlemsstater men ingen stoppar henne.

Tysklands utrikesminister från det gröna partiet, Annalena Baerbock, är på alla sätt lika inställd på att ”ruinera Ryssland”. Förespråkare för en ”feministisk utrikespolitik” uttrycker hon åsikter i personliga termer. ”Om jag har gett löftet till folket i Ukraina, så står vi för det så länge det behöver oss” berättade hon för U.S. National Endowment for Democrazy (NED)-sponsrade Forum 2000 i Prag den 31 augusti. Talet höll hon på engelska.

”Så jag kommer att leverera oavsett vad de tyska väljarna säger, men jag kommer att leverera till Ukraina.

Folk kommer att gå på gatorna och säga att de inte kan betala våra energipriser och jag kommer att säga: ’Javisst, jag vet, så vi kommer att hjälpa er med sociala åtgärder. (…) Vi kommer att stå tillsammans med Ukraina och det betyder att sanktionerna kommer att bestå även under vintern även om det blir mycket tufft för politikerna.”

Stödet för Ukraina är med säkerhet mycket starkt i Tyskland, men det är kanske på grund av den hotande energibristen som en nyligen genomförd opinionsundersökning av Forsa indikerar, att 77 procent av tyskarna skulle föredra diplomatiska försök att få slut på kriget – vilket skulle vara utrikesministerns ansvar. Men Baerbock visar inget intresse för diplomati. Bara för ett ”strategiskt misslyckande” för Ryssland – oavsett hur lång tid det tar.

Under 1980-talets fredsrörelse distanserade sig en generation av tyskar från sina föräldrar och svor att övervinna ”fiendebilder” ärvda från tidigare krig. Underligt nog har Baerbock, född 1980, refererat till sin farfar (eller morfar) som slogs i Wehrmacht som någon som har bidragit till den europeiska enheten. Är detta den generationsstyrda pendelsvängningen?

Den små revanschisterna
Det finns skäl att förmoda att den nuvarande tyska russofobin till stor del legitimeras av russofobin hos tidigare nazistallierade i små europeiska länder.

Medan Tysklands antiryska revanschism kanske har behövt ett antal decennier för att hävda sig, så fanns det ett antal mindre, mera obskyra revanschister, som florerade mot slutet av det europeiska kriget och blev införlivade i USA:s kallakrigsoperationer. Dessa revanschister utsattes inte för denazifieringens gester eller för förintelseskulden som ålades Tyskland. I stället välkomnades de av CIA, Radio Free Europe och kongresskommittéer för sin brinnande antikommunism. De styrktes politiskt i USA av den antikommunistiska diasporan från östra Europa.

Bland dessa var säkerligen den ukrainska diasporan den största, den mest intensivt politiska och den mest inflytelserika i Kanada och den amerikanska mellanvästern. Ukrainska fascister som tidigare hade samarbetat med de nazistiska inkräktarna var mest talrika och aktiva. De ledde Anti-Bolshevik Bloc of Nations med länkar till tyska, brittiska och amerikanska underrättelsetjänster.

Östeuropeiska Galicien, som inte skall förväxlas med spanska Galicien, har från och till varit en del av Ryssland och Polen under hundratals år. Efter andra världskriget uppdelades det mellan Polen och Ukraina. Ukrainska Galicien är centrum för en virulent variant av Ukrainsk nationalism, vars huvudsakliga hjälte i andra världskriget var Stephan Bandera. Denna nationalism kan egentligen kallas ”fascism” inte bara på grund av sina yttre tecken – dess symboler, sätt att hälsa eller tatueringar – utan för att den alltid i grunden varit elakartat rasistisk.

Hetsade av västmakter som Polen, Litauen och det Habsburska imperiet, var nyckeln till ukrainsk nationalism att det var västerländskt och därigenom överlägset. Eftersom ukrainare och ryssar härstammar från samma befolkning byggdes ukrainsk ultranationalism på imaginära myter om rasskillnad: Ukrainarna var de äkta västerlänningarna – vad det nu var – medan ryssarna är en blandning med ”mongoler” och därmed en underlägsen ras. Banderatrogna ukrainska nationalister har öppet uppmanat till eliminering av ryssarna som sådana, då de är underlägsna varelser.

Så länge Sovjetunionen existerade hade ukrainarnas hat mot ryssar antikommunism som en täckmantel och västvärldens underrättelsetjänster kunde understödja dem av den ”rena” ideologiska orsaken att en kamp pågick mot bolsjevism och kommunism. Men nu när Ryssland inte längre styrs av kommunister har masken fallit och den rasistiska naturen hos ukrainska ultranationalister är klart synlig – för alla som vill se den.

Men västvärldens ledare och medier har bestämt sig för att inte se.

Ukraina är inte som vilket västland som helst. Det är djupt och dramatiskt delat mellan Donbass i öster, ryska territorier som överlämnades till Ukraina av Sovjetunionen, och det antiryska väst där Galicien är beläget. Rysslands försvar av Donbass, klokt eller oklokt, indikerar på intet sätt en rysk avsikt att invadera andra länder. Detta falska alarm är förevändningen till remilitariseringen av Tyskland mot Ryssland i förbund med anglosaxiska krafter.

Det jugoslaviska förspelet
Hela processen började på 1990-talet med upplösningen av Jugoslavien.

Jugoslavien tillhörde inte sovjetblocket. Exakt av den anledningen fick landet lån från västvärlden, vilket på 1970-talet ledde till en skuldkris i vilken ledarna för var och en av de sex federala republikerna ville skyffla över skulden på de andra. Detta uppmuntrade separatistiska tendenser i de relativt rika Slovenien och Kroatien. Tendenser som förstärktes av etnisk chauvinism och uppmuntran från yttre krafter. Särskilt av Tyskland.

Under andra världskriget hade den tyska ockupationen splittrat landet. Serbien, allierat med Frankrike och Storbritannien under första världskriget, utsattes för en bestraffande ockupation. Det idylliska Slovenien uppgick i Tyska riket medan Tyskland understödde ett självständigt Kroatien styrt av det fascistiska partiet Ustasja och omfattade dessutom större delen av Bosnien, där det pågick blodiga interna strider. När kriget var över emigrerade många kroatiska medlemmar av Ustasja till USA och Kanada där de aldrig gav upp hoppet om att kunna återupprätta den secessionistiska kroatiska nationalismen.

På 1990-talet fick medlemmar av kongressen i Washington sina intryck av Jugoslavien från en enda expert: den 35-årige kroat-amerikanen Mira Baratta, som arbetade som expert åt senator Bob Dole (Republikansk presidentkandidat år 1996). Barattas farfar hade varit en viktig Ustasjaofficer i Bosnien och hennes far var aktiv i kroatiska diasporan i Kalifornien. Baratta vann över inte bara Dole men praktiskt taget hela kongressen för den kroatiska versionen av Jugoslaviens interna konflikter där allting skylldes på serberna.

Tyskar och österrikare i Europa, mest anmärkningsvärt Otto von Habsburg, arvinge till det nedlagda Österrike-Ungerska imperiet och bajersk medlem av Europa-parlamentet, lyckades utmåla serberna som skurkar. Därigenom uppnåddes en effektiv hämnd på deras fiende Serbien från första världskriget. I västvärlden blev det normalt att utmåla Serbien som ”Rysslands historiska allierade”, medan man glömde bort att i den senare historien var Serbiens närmaste allierade Storbritannien och särskilt Frankrike.

En ledande tysk kristdemokratisk politiker och konstitutionell advokat förklarade varför Tyskland skulle verka för en upplösning av Jugoslavien genom att erkänna de slovenska och kroatiska utbrytarrepublikerna. (Rupert Scholz tidigare försvarsminister för CDU, vid sjätte Fürstenfeldbrucker Symposiet för ledare av tysk militär och affärsvärld som hölls den 23–24 september år 1991).

Vid avslutandet av Tysklands uppdelning sade Rupert Scholz ”Vi har, så att säga, övervunnit och bemästrat de viktigaste konsekvenserna av andra världskriget … men på andra platser tar vi fortfarande hand om konsekvenserna av första världskriget – vilket startade i Serbien” noterade han.

”Jugoslavien, som en följd av första världskriget, är en mycket konstlad konstruktion, aldrig förenlig med tanken om självbestämmande” sade samme Rupert Scholtz och fortsatte: ”Enligt min åsikt måste Slovenien och Kroatien omedelbart erkännas internationellt. (…) När detta erkännande har ägt rum kommer den Jugoslaviska konflikten inte längre att vara ett inhemskt problem. Där ingen internationell intervention kan tillåtas.”

Och verkligen, erkännandet följdes av massiv västerländsk intervention, vilken fortsätter än idag. Genom att välja sida har Tyskland och USA i sista hand åstadkommit ett katastrofalt resultat, ett halvt dussin småstater med många ouppklarade frågor och tungt beroende av västkrafter. Bosnien-Hertzegovina är under militär ockupation liksom under diktaten av en ”High Representative” som råkar vara tysk. Och har förlorat halva sin befolkning till följd av emigration.

Bara Serbien visar tecken till oberoende och vägrar att följa västvärldens sanktioner mot Ryssland trots kraftiga påtryckningar. För Washingtons strateger var upplösningen av Jugoslavien en övning i att använda etnisk splittring för att bryta sönder större enheter. Till exempel först USSR och därpå Ryssland.

Humanitär bombning
Västvärldens politiker och media övertygade allmänheten om att Natos bombningar av Serbien var ett ”humanitärt krig” generöst utkämpat för att försvara ”kosovarerna” (efter flera mord utförda av beväpnade utbrytare som provocerade Serbien till ett oundvikligt förtryck som användes som ursäkt för bombningarna).

Men den verkliga poängen med kriget i Kosovo var att det förvandlade Nato från att vara en defensiv allians till en aggressiv. Beredd att föra krig var som helst utan FN-mandat. Enligt den förevändning det väljer.

Denna lektion var tydlig för Ryssland. Efter Kosovokriget kunde inte längre Nato trovärdigt hävda att den var en rent ”defensiv” allians.

Så snart som den serbiske presidenten Milosevic, för att rädda sitt lands infrastruktur från Natos förstörelse, gick med på att låta Nato-trupper gå in i Kosovo, lade USA utan några ceremonier beslag på ett stort område uppodlad mark för sin första militärbas på Balkan. Nato-trupperna är fortfarande kvar där. Bäst som USA skyndade att bygga basen i Kosovo var det tydligt vad som var att vänta från USA efter att de år 2014 lyckats installera en regering i Kiev som var angelägen att gå med i Nato. Detta skulle utgöra möjligheten för USA att överta Rysslands marinbas på Krim. Eftersom det var känt att en majoritet av befolkningen på Krim önskade återvända till Ryssland (som de hade tillhört från 1783 till 1954) var det möjligt för Putin att förebygga detta hot genom att hålla en folkomröstning som bekräftade dess återvändande.

Östeuropeisk revanschism infångar EU
Appellen från Tysklands förbundskansler Scholz att utvidga den europeiska unionen med upp till nio nya medlemmar påminner om utvidgningarna år 2004 och 2007 som anslöt tolv nya medlemmar, nio av dessa från det tidigare Sovjetblocket, inklusive de tre baltiska staterna, som en gång varit delar av Sovjetunionen.

Denna utvidgning skiftade redan balansen österut och ökade Tysklands inflytande. Den politiska eliten i Polen och alldeles särskilt i de tre baltiska staterna stod under ett tungt inflytande från USA och Storbritannien, där många hade levt i exil under Sovjettiden. De förde in en ny våg av antikommunism i EU:s institutioner som inte alltid gick att skilja från russofobi.

Europaparlamentet, besatt av dygden att signalera mänskliga rättigheter, var särskilt mottagligt för den nitiska antitotalitarismen hos de nya östeuropeiska medlemmarna.

Revanschism och minnesvapnet
Som en aspekt av antikommunistisk illustration eller utrensning, sponsrade stater i östeuropa ”Minnesinstitut” ägnade åt fördömande av kommunismens brott. Givetvis användes sådana kampanjer av politiker, som stod extremt långt till höger, för att rikta misstankar mot vänstern i allmänhet. Som det förklarats av den europeiske forskaren Zoltan Dujisin lyckades ”antikommunistiska minnesentreprenörer”, som var ledare för dessa institut, att lyfta sin offentliga informationsverksamhet från nationell nivå till EU-nivå och använde västvärldens förbud mot förintelseförnekande för att beskärma sig över att medan nazismens brott blivit fördömda och bestraffade i Nürnberg så gällde detta inte kommunismens brott.

De antikommunistiska entreprenörernas taktik var att kräva att referenser till förintelsen skulle åtföljas av fördömande av Gulag. Denna kampanj hade att hantera en känslig motsägelse då den tenderade att utmana förintelsens unikhet, en dogm nödvändig för att vinna finansiellt och politiskt stöd från västeuropeiska minnesinstitut.

År 2008 antog Europaparlamentet en resolution som fastställde den 23 augusti som ”European Day of Remembrance for the victims of Stalinism and Nazism” – ett första godkännande av vad som hade varit en relativt isolerad åsikt hos extremhögern om likvärdighet. En resolution i Europaparlamentet om ”Europeiskt samvete och totalitarism” efterlyste stöd från nationella institutioner specialiserade på totalitär historia.

Dujisin förklarar att ”Europa är nu besatt av ett spöke av ett nytt minne. Förintelsen ensam stående som en negativ grundformel för europeisk integration är kulmen av en långvarig formel för europeisk integration. Kulmen av en långvarig ansträngning av prominenta europeiska ledare … den är alltmer hotat av minnet av kommunismen, vilket ifrågasätter dess unikhet.”

Östeuropeiska minnesinstitut har tillsammans formulerat ”Plattformen för europeiskt minne och medvetande” vilken mellan 2012 och 2016 organiserade en serie utställningar om ”Totalitarianism i Europa: Fascism–Nazism–Kommunism” som flyttade mellan muséer, minnesmärken, stiftelser, stadshus, parlament, kulturcentra och universitet i femton europeiska länder. Förment för att ”förbättra allmänhetens medvetande och utbildning om de allvarliga brott som begåtts av totalitära diktaturer.”

Under detta inflytande antog Europaparlamentet den 19 september 2019 en resolution ”om vikten av europeiskt minne för Europas framtid”, som gick långt utöver att jämställa politiska brott genom att förkunna en tydlig polsk tolkning av historien som europeiska unionens politik. Den går så långt som att förkunna att Molotov-Ribbentrop-pakten är ansvarig för andra världskriget – och alltså Sovjetryssland är lika skyldig till kriget som Nazityskland.

Resolutionen: ”Understryker att andra världskriget, det mest förödande kriget i Europas historia, startade som ett omedelbart resultat av den ökända pakten om nonaggression den 23 augusti 1939, också känd som Molotov-Ribbentrop-pakten, och dess hemliga protokoll, genom vilket två totalitära regimer, som delade målet om världserövring, delade Europa i två intreessesfärer.”

Vidare:

”Påminner om att nazistiska och kommunistiska regimer utförde massmord, folkmord och deportationer och orsakade förluster av liv och egendom under det tjugonde århundradet i en skala icke tidigare känd i den mänskliga historien och påminner om förintelsens fruktansvärda brott begångna av nazistregimen; fördömer på det starkaste sätt aggressionshandlingarna, brotten mot mänskligheten och mängden av kränkningar av mänskliga rättigheter utförda av nazister, kommunister och andra totalitära regimer.”

Givetvis motsade detta inte bara direkt det ryska firandet av det ”stora patriotiska kriget” för att besegra den nazistiska invasionen. Det tog också upp de senaste ansträngningarna av Rysslands president Vladimir Putin att sätta in Molotov-Ribbentrop-pakten i samband med tidigare avslag från östeuropeiska stater, i synnerhet Polen, att alliera sig med Ryssland mot Hitler.

Men Europaparlamentets resolution… ”är djupt oroad över försöken från det nuvarande ryska ledarskapet att förvränga historiska fakta och rentvå brott förövade av den sovjetiska totalitära regimen och ser dem som en farlig komponent i det nuvarande informationskriget som bedrivs mot det demokratiska Europa och uppmanar därför kommissionen att bestämt motverka dessa försök.”

Sålunda visar sig vikten av minnet inför framtiden för att vara en ideologisk deklaration av krig mot Ryssland baserad på tolkningarna av andra världskriget. Särskilt eftersom minnesentreprenörerna underförstått antyder att kommunismens tidigare brott förtjänar straff – liksom nazismens brott. Det är inte omöjligt att denna tankelinje väcker tyst tillfredsställelse bland vissa individer i Tyskland.

När västledare talar om ”ekonomiskt krig mot Ryssland” eller om att ”ruinera Ryssland” genom att beväpna och understödja Ukraina, undrar man om de medvetet förbereder ett tredje världskrig eller om de försöker skapa ett nytt slut på det andra världskriget. Eller kommer de två att sammansmälta?

Som det nu formar sig, med Nato som öppet försöker att ”överbelasta” och därigenom besegra Ryssland i ett utmattningskrig i Ukraina, är det som om Storbritannien och USA – ungefär åttio år senare – bytt sida och förenade sig med Tyskland för att föra krig mot Ryssland, tillsammans med arvtagarna till Östeuropas antikommunister, varav några var allierade med Hitler.

Historien kan vara en hjälp till att förstå händelser, men dyrkan av minnen blir lätt en dyrkan av hämnd. Hämnden är en cirkel utan slut. Den använder det förgångna för att döda framtiden. Europa behöver klara huvuden som blickar framåt, som har förmågan att förstå nutiden.

---

Länk till originalartikeln