ORSAKEN TILL DEN sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i svenskt militärt skyddsområde år 1981 har sökts i 40 år. Händelsen har diskuterats i alla möjliga former och de två vanligaste spekulationerna som rör frågan har i slutändan stupat på sina egna inneboende orimligheter.
Den ena funderingen anger felnavigering, eventuellt kombinerad med fylleri, som grundorsak till att ubåten upptäcktes långt in i Gåsefjärden där den under inga omständigheter hade att göra.
Antagandet att ubåten navigerat fel faller dock på att från ubåtens tilldelade patrullområde öster om Bornholm fordrades det ett antal precisa kursändringar för att nå klippan där den slutligen fastnade. Dessa kursändringar under färdvägen, som också dokumenterats genom förhör med besättningen, är så exakta att de inte kan ha tillkommit av en slump. Så felnavigering som orsak till grundstötningen kan därför avfärdas.
Den andra funderingen om orsaken till ubåtens belägenhet har hävdats av en grupp höga svenska marinofficerare är att ubåten haft underrättelseuppdrag då den rände upp på grundet. Helt omöjligt att kombinera med denna fundering är att Gåsefjärden är så grund att ubåten vid dyk överallt i fjärden hade visat tornet och en bit av däcket över vattenytan när bottenläge uppnåtts. Dessutom är Gåsefjärden så pass smal att ubåten inte kunnat vända i ett svep, utan fått saxa sig runt, vilket skulle tagit cirka tio minuter. Den sovjetiska farkosten gick dessutom i övervattensläge för sina dieselmotorer med tända lanternor när kontakt med den svenska berggrunden nåddes.
Marinofficerarnas scenario är inte ett dyft bättre än den om felnavigering. I syfte att stärka upp officersgrubblerierna lanserar kommendör Nils-Ove Jansson i sin bok Omöjlig ubåt påståendet att U 137 hade haft till uppgift att plocka upp sovjetiska specialsoldater (Spetsnaz) som förberett utplaceringen av kärnvapen på Karlskronas marinbas. När sedan deras returubåt gått på grund så tog de sig obemärkt genom de svenska linjerna av kust och fallskärmsjägare och smög sig fram och simmade från ö till ö för att slutligen plockas upp av en annan Whiskeyubåt på långt avstånd från händelsernas centrum.
Janssons historia förklarar inte hur en gammal, 76 meter lång ubåt, ursprungligen byggd med den tyska andra världskrigsubåten U XXI som förlaga, kom att befinna sig i en miljö där ubåten förr eller senare under alla omständigheter skulle barkat på grund med eller utan specialsoldaterna ombord. Spetsnazhistorien har inte stärkt underrättelsefunderingen det minsta, utan torde snarare generat hans kollegor och duger möjligtvis till serietidningsberättelse för pojkar i yngre tonåren.
Nåja, U137 grundstötte den 27 oktober 1981 på Torumskär i Karlskronas skärgård. Nu har professor emeritus Ola Tunander efter nio års forskningsarbete klarlagt orsaken till ubåtens färd och grundstötning. Ola Tunander ledde under flera år PRIO:s (Oslo) program rörande utrikes och säkerhetspolitik och har författat flera böcker om ubåtar och dess kränkningar i svenska vatten. Han har publicerat sina forskningsresultat i internationell fackpress och har som civil expert deltagit i Ubåtsutredningen som behandlar Hårsfjärdenkränkningen 1982.
Genom sina efterforskningar där ledande politiker och tjänstemän inom underrättelsetjänster och militären från olika länder intervjuats har Tunander nu lagt puzzlet färdigt och sammanställt det hela i sin nyligen utkomna bok NAVIGATIONSEXPERTEN Hur Sverige lät sig bedras av U 137 på Karneval förlag.
Den svenska allmänheten, som tidigare bara haft TV och tidningar att tillgå i frågan, kläs ubåtshändelsen 1981 nu av sin maskering och fram träder ett svek på flera plan. Följande två händelser som nu genom boken blivit kända får illustrera vad som nu framkommit.
Inte felnavigering
Genom alla åren efter grundstötningen har ubåtens chef sagts vara örlogskapten Anatolij Gusjtjin som gjorde sin jungfruresa som ubåtskapten. Men med på U 137 fanns även en högre rankad officer, kommendör Josef Avrukevitj, vilken presenterade sig som navigationsexperten. Avrukevitj stod inte med på ubåtens bemanningslista. De fyra ur besättningen som förhördes av kommendörkapten Karl Andersson, var fartygschefen Gusjtijn, vakthavande officer/politiska officeren Besedin, utkiken Kovaljuk och rorgängaren Korostov. Inga andra skulle Andersson förhöra enligt den order Andersson fått av sin överordnade.
En annan uppgift som funnits med genom åren är att U 137 bullrade i flera timmar under natten för att den försökt backa sig loss. Svenska marinens dykare fann dock att cirka 10 meter akter om ubåten hade en halvcirkelformad vall av bottensediment spolats upp. Detta hade endast kunnat ske om ubåten, fast på grundet, kraftigt kört sina två propellrar för färd framåt, vilket innebar en strävan att sätta sig ännu längre upp på grund. Inte tillstymmelse till motsvarande vall framför de båda propellrarna fanns, vilket ger slutsatsen att U 137 inte gjort allvarliga försök att backa sig loss. Den dokumenterade sedimentvallen var väl känd bland marinens högsta ledning, men allmänheten fick inget veta.
Till saken hör att ubåtens två olika maskinerier, dieselmotorerna och de elektriska, vardera hade kraftigare maskinstyrka än den svenska bogserbåten Karlshamn, som slutligen drog ubåten flott. Det innebär i sin tur att ubåten hade kunnat ta sig av grundet för egna krafter.
Slutligen, Ola Tunanders bok Navigationsexperten… går inte att komma runt om man önskar förstå vad som verkligen hände i Karlskrona 1981 och Sveriges placering mellan stormaktsblocken. Boken väcker allvarliga funderingar om vad svenska folket får veta, vilka som egentligen styr landets utrikespolitik och frågan om Stig Wennerström verkligen var den siste av sitt slag med så pass hög rang.
Curt Linderholm är pensionär. Har arbetat med el i olika former och som yrkeslärare. Följt ubåtsfrågan noga, läst allt. Följer även Estonia-dramatiken liksom Palme-mordet. Gillar mat och pilsner, klipper gräs och hugger ved.
Intressant artikel, men jag förstår fortfarande inte anledningen. Måste man läsa Tunanders bok för att förstå det? Den avslutande meningen är också kryptisk.
Mitt enda bidrag till diskussionen om U137 är att jag pratat med en av de två experter från FOI som detekterade gammastrålning från U137 och därmed kunde fastställa att ubåten var kärnvapenbestyckad. Expertens uppfattning var att det inte fanns någon som helst tvekan om att U137 bar kärnvapen.
I likhet med Mats L förstår inte heller jag varför U 137 hamnade på grynnan. Det kan ju knappast ha varit i Sovjetunionens intresse utan tvärt om. Slutsatsen av artikeln är väl snarast att besättningen måste ha varit städslad av svenska försvaret eller USA:Men det är också helt orimligt.
Ubåten kördes medvetet på grund. Amerikanska signaler vilseledde ubåten som hade en oerfaren besättning. Två amerikanska officerare dök upp helt oväntat på Karlskrona örlogsbas på morgonen då ubåten gick på grund. Det hade aldrig hänt vare sig förr eller senare. Försvarsministern Weinberger hade besökt Sverige en och en halv vecka tidigare. Svenska militärer var insyltade precis som i Hårsfjärden. Högsta befälet ombord, politruken Artjukevitj, var med största sannolikhet i maskopi med amerikanerna. Då ubåten hade gått på grund gjorde man inga försök att backa ut därifrån utan tvärtom försökte köra fartyget ännu mer på grund. Tunander argumenterar i vanlig ordning ytterst väl för sin sak.
En recension finns på Gunnar Walls blogg av Anders Hasselbohm som själv skrev en bok om Hårsfjärden på 1980-talet. På Globalpolitics kommer också en recension så småningom.
Där finns många skribenter i världen, och tiden är kort. En första grovsållning är att rensa ut dem som är kapabla att tänka saker som är orimliga. Claes Hedberg har skrivit en bok om att Olof Palme inte mördades, utan det var teater. Vad med Ola Tunander?
Följande paragraf är hämtad ur en intervju med Ola Tunander i Stavanger Aftenblad.
”Hvordan forklarer man at en rekke vitneutsagn og fotografier viser at det lenge etter angrepet lå smeltet metall i ruinene? Brannmenn har fortalt at det var som å stå ved en vulkan. Eksperter har også fortalt New York Times at stål i bygningene hadde fordampet. Dette lar seg ikke forklare ved hjelp av brennende flybensin, da temperaturen i en slik brann aldri kan smelte stål, enda mindre få det til å fordampe. Da må man spørre om noen hadde plassert meget kraftige eksplosiver i bygningene før angrepet. Et hundretall brannmenn sier da også at de hørte eksplosjoner i bygningene.”
Man kan ha hypoteser om vad som ledde fram till att ett antal personer flög in i skyskraporna. Men om en person säger ”da må man spørre om noen hadde plassert meget kraftige eksplosiver i bygningene før angrepet”, då är det inte möjligt att tala med personen.
Jag har fundrat på att sätta mig in i vad Ola Tunander har skrivit om ubåtar. Man vill ju vara intellektuellt öppen och prövande. Men när det visar sig att en skribent inte tänker inom det rationella tänkandets gränser i ett fall, då kan man strunta i att läsa vad vederbörande säger om andra saker.
Jan Arvid Götesson!
Det var ett tag sedan jag läste Ola Tunanders bok Det Svenska ubåtskriget men på mig verkar den vederhäftig. Det som jag ser som en av Tunanders styrkor är hans vida kontaktnät med höga militärer. Han går igenom observationer som gjordes i svenska skärgården noga. Ett intressant avslöjande är att Sovjet hade inga miniubåtar på 1980-talet. Norge var också utsatt för intrång men de valde att hålla tyst vilket för övrigt också var deras råd till sina svenska kollegor, ett råd som man uppenbarligen inte följde. En märklighet var att dokument bara tycktes försvinna när den tredje ubåtsutredningen 2001 ville att man skulle plocka fram dem ur arkiven. Det finns säkert fel i en del detaljer eftersom undersökningen är mycket omfattande men håller man sig till det som beläggs i dokument gör den på mig ett trovärdigt intryck.
Crister Olsson!
Man måste välja vad man skall läsa under sina 80–110 år på jorden. Om en skribent uppenbart är irrationell – tror att en betydande mängd sprängämnen hade lagrats i World Trade Centre 19 september 2001 – då är risken stor att hans övriga skriverier är oanvändbara.
Att stryka irrationella skribenter från sin läslista är en matematisk fråga. Nära där jag bor har mycket guld letats fram i och under bäckfåror. Men jag går inte och rotar i marken för att jag KAN finna en guldklimp.
Då är vi där igen. Det du och dina likasinnade borde lära er, Jan Arvid Götesson, är att värdera en författare utifrån källorna. Ola Tunander har en mycket gedigen notapparat med starka källor. En av hans viktigaste källor är intervjuerna han hade med dåvarande stabschefen i Sydkustens örlogsbas, Karl Andersson, samma person som skötte förhören med ubåtsbesättningen. Andersson var något så ovanligt som en hederlig militär vilket gav honom mycket skit bland sina Nato-dyrkande kollegor.
Sven-Eric H!
Jo, men man kan ju inte läsa ALLA författare. Man måste göra ett urval. Om en person inte är rationell, då ökar risken att personens verk inte är användbart, även om källorna ser bra ut.
För övrigt undrar jag vilka mina likasinnade är. Dem har jag tyvärr aldrig träffat.
Med likasinnade menar jag folk som dömer ut någon bara på grund av att den personen fört fram något i deras ögon mindre seriösa saker i helt andra sammanhang som inte har med ämnet att göra. Det finns gott om såna människor – i alla politiska läger!
Sven-Eric H!
Med ”likasinnade” trodde jag menades att det var sådana som tänkte på ungefär samma sätt. D v s att denna bedömning inte nödvändigt betyder att ”personen fört fram något i deras ögon mindre seriösa saker i helt andra sammanhang som inte har med ämnet att göra”. Eftersom ”det finns gott om såna människor” kan du väl nämna några stycken och när de ”fört fram” sådant du påstår. Det skulle i varje fall underlätta förståelsen av ditt något svårtydda inlägg!
Sven-Eric H!
Ja, jag ”dömer” ut vissa skribenter, i den meningen att jag inte kommer att läsa deras texter under mitt korta liv. Men orsaken är inte att de ”fört fram några i [mina] ögon mindre seriösa saker i helt andra sammanhang som inte har med ämnet att göra”. Jag slutar läsa skribenter när det är uppenbart att deras rationella hjärnprocesser inte fungerar.
I undatagsfall behöver man ompröva utdömanden, om en person med orimliga tankeprocesser skulle komma på något intressant inom matematik, till exempel.
En person som tror att hemliga operatörer baxat in och applicerat erforderliga mängder sprängämnen, och gjort så att de detonerar på rätt våningsplan, så att kollapsen ser ut att orsakas av flygplanen och branden, den personen är inte mindre seriös utan irrationell och slöseri med lästid.
Bäste Jan Arvid G!
Angående flygplan och sprängämnen finns en intressant och hittills obesvarad fråga. Hur kunde det slutliga raset av byggnaderna ske på det sättet som det skedde? D v s varför blev det som en kontrollerad sprängning när varje byggnad i stort sett föll ihop på en och samma plats utan att ramla åt något håll? När man river en högre byggnad appliceras vanligen sprängladdningar på ett flertal våningsplan så byggnadens fall blir i stort sett vertikalt. Det finns väl utarbetad teknik för detta. Går det att åstadkomma även på annat sätt, exempelvis genom vissa redan i byggskedet vidtagna konstruktioner och åtgärder? OBS! För att svara på frågorna så att klarhet kan spridas krävs givetvis andra överväganden än trossatser!
Dennis Z!
Ja, ”varför föll varje byggnad i stort sett ihop på en och samma plats utan att ramla åt något håll?”
Det korta svaret är: Därför att de gjorde det.
Om man arrangerar fysiska kroppar på ett sätt som tillåter att de rör sig, är det fysikens lagar som styr deras rörelse.
De övre våningarna på de två tornen utgjorde två rätblock med stor massa (och mycket lägesenergi). De hade håligheter i sig, men var rigida nog att falla som sammanhållna kroppar. Om de undre våningsplanen plötsligt hade försvunnit genom magi, skulle de två rätblocken ha fallit ungefär rakt ner utan att ”ramla”. Nu går jag och hämtar en rätblocksformad mjölkförpackning med kvadratiskt tvärsnitt ur kylskåpet. Nu släpper jag den så att den faller två meter ner på en madrass på golvet. Jag var noggrann med att inte låta några andra krafter än en rakt nedåt riktad kraft verka på förpackningen. Den föll mycket rakt, utan att ramla åt något håll – tröghet
När bärande element i de försvagade våningsplanen i ett WTC-torn gav vika, måste det rimligvis ha varit så att sammanbrottet började i vissa områden, och inte var jämt spritt över ett helt horisontellt tvärsnitt. Om vissa delar av skyskraporna hade stått emot topvåningarnas rätblock när de började röra sig nedåt, så skulle de kanske ha ”ramlat” lite grand åt något väderstreck. Men det blev inte så. När de övre rätblocken hade rört sig en liten bit nedåt, fortsatte de nedåt och krossade underliggande våningsplan utan att någon del av de underliggande våningsplanen bjöd nog temporärt motstånd för att förmå de nedrasande övre rätblocken att ”ramla”.
Eventuella ojämt fördelade hinder som rätblocken mötte på vägen ner var för svaga för att ändra rätblocken att i enlighet med tröghetslagen falla rakt ned utan att påbörja ”ramlande” åt något håll.
Rimligtvis måste det initialt ha funnits en liten påverkan i sidled på rätblocken när underliggande våningsplan gav vika. Men ”experimentet” visade att den effekten var försumbar.
Frågan ”hur kunde” är knappast meningsfull, eftersom ”experimentet” är utfört. Vi vet hur tornen var konstruerade. Vi vet att bara flygplanskropparna och eld försvagade byggnaderna – inga sprängmedel.
Utfallet av ”experimentet” är det som syns på videofilmerna från tornrasen.
En övergripande kommentar. Jan Andersson har skrivit en bra artikel i Göteborg-Posten. Bland annat skriver han ”till slut avskydde jag ’Norra Magasinet’ med varje fiber i min kropp”.
Jag tycker man skall vara rationell och inte avsky, men jag förstår vad han menar. Det finns en typ av människa (vanligen en man) som jag genast känner igen och kategoriserar i facket ”onödiga intellektuella”. Det är dessa män som inte är medicinskt psykotiska men ”vet hur det är”: Gunnar Wall, Ola Tunander, Tomas Bresky, Lars Borgnäs, Lars Bern.
OM en av dessa personer skulle få fram något smoking gun-bevis på att något oväntat sakförhållande kan man börja läsa vad de skriver, inte annars.
Det som jag är nyfiken på är varför andra av oss medelåders och äldre herrar som grubblar på politiska frågor inte har samma reaktion inför denna människotyp. Jag skulle tro att vi har samma reaktion när vi ser personer som är dryga eller arroganta. Så varför har vi olika reaktion inför medlemmarna av ”jag vet hur det är”-klubben?
Jan Arvid G!
Javisst, tvillingtornen föll på det sätt du beskriver även om de (som de flesta byggnader) står utomhus och på så sätt skiljer sig från ditt ”mjölkpaket”. Däremot förklarar inte detta på något sätt vad som hände med WTC7!
Nu är det stopp och belägg. Denna tråd handlar om boken Navigationsexperten, inte om WTC 2001.
Dennis Z!
Du slösar tid på J A Götesson. Tunanders kompetens i ämnet talar för sig själv. Bland annat så har hans avhandling från 1989 använts som kurslitteratur på US Naval War College. 2001 var han civil expert i Ubåtsutredningen. Han har anlitats som vetenskaplig referent i flera engelskspråkiga tidskrifter och för Kennedy School of Government, London School of Economics m m m m.
Den jag spontant kommer på är den ryske författaren Jurij Muchin. Han var från mitten av 1990-talet fram till början av 2000-talet en pionjär då det gällde att ifrågasätta den officiella versionen av Katyn-massakern. Han argumenterade ytterst väl för sin sak. Han hade i den här frågan mycket goda analyser av både primärkällor och sekundärkällor. Han skrev också en intressant bok, som jag dessvärre inte haft tid att sätta mig in i än, om att Stalin och Beria ska ha mördats 1953. Dessvärre ägnade han sig också åt en del andra excentriska saker som ifrågasättande av månlandningarna och att Jeltsin skulle haft en dubbelgångare. Det gjorde att många tog avstånd från honom.
Jan Arvid Götesson!
Hur vet du, att Ola Tunander ”inte tänker inom det rationella tänkandets gränser” i ett fall (WTC 11/9/201)?
Är du brandman, civilingenjör, kemist, rivningsspecialist, skadereglerare eller materialfysiker?
Minst en fysiker har i alla fall räknat på saken. Här länken p 21–26
Guy Coste!
Antalet läsvärda ord i världens bibliotek och elektroniska datafiler är en million gånger större än vad en läsande människa hinner läsa i sitt liv. Vi är tvungna att välja.
Om man drar slutsatsen, på grundval av en persons egna ord, att personen är förmögen att tänka tokigt, då är det rimligt att nedprioritera hela livsverket. Det kan förstås finnas sunda delar av livsverket, och ens omdöme om personen kan vara felaktigt. Men eftersom man bara kan läsa en tusendel av böcker som känner till namnet och skulle vilja läsa, är man tvungen att rata det mesta UTAN skäl. Så mycket större anledning att nedprioritera författare om vilka man har ett litet men dock beslutsunderlag.
När det gäller rapporter, som vill framlägga bevisning för olika historiska händelseförlopp eller vetenskapliga teorier, förhåller det sig så, att man kan skriva rapporter som ytligt sett ger gott stöd för det som man vill tro på. Tack för tipset, men just denna timme står jag inför valet att bedriva lite mer grundforskning om guugu yimithirr-språket eller att läsa om sprängmedel i WTC.
Inte ens Kalle Kvirr (Karl Andersson) var säker på U137:s grundstötnings verkliga orsaker, han ändrade sin uppfattning ett par gånger. Det finns massor av motsägelsefulla fakta, och det är faktiskt rätt korkat att tvärsäkert påstå det ena eller andra. Det blir som med Palme-mordet, vi står här med en händelse vi aldrig kommer att få helt utredd. Vi kan konstatera vissa fakta, men exakt hur de hänger ihop, eller vilka fakta som är avgörande och vilka som är irrelevanta blir troligen aldrig avgjort.
Man kan göra några allmänna antaganden:
– Det är inte okänt att alkohol kan få människor att göra de konstigaste saker, och det är inte okänt att alkoholkonsumtionen i ryska/sovjetiska flottan är hög. Det är faktiskt inte helt omöjligt att grundstötningen var resultatet av en rad tekniska småfel och en rejäl portion Moskovskaya. Sannolikt? Vet ej. Omöjligt? Nej.
– Om grundstötningen inte var ett resultat av tekniska fel och fylla, återstår bara provokationsteorin. Alla fakta tyder i så fall på att det var meningen att båten skulle hittas. Provokationens syfte och dess upphovsmän är okänt (det är väl bara ”-män” som är någorlunda säkert, listan över misstänkta kvinnor är kort).
A: Kanske var alltihop en skenmanöver för att dölja någon annan sovjetisk operation som pågick? Det förefaller mig som ett ganska sannolikt scenario. Om det var orsaken, var det också framgångsrikt. Vi har ingen aning om vad som i så fall skulle döljas
B: Kanske var det ett försök från sovjetisk sida att stötta svenska försvaret i dess roll som kudde mellan Nato och Warzawapakten? (”Vi ger dom en gammal rostig ubåt, så får dom fart på sina försvarsanslag”)? I så fall lyckades även det försöket ganska bra.
C: Eller var det en maktdemonstration från Sovjet – ”Vi gör som vi vill i Östersjön”?? Ja det blev ju tydligt uppvisat, och regeringen Fälldin gav snabbt vika för sovjetisk press att släppa båt och besättning utan föregående grundlig undersökning.
Provokationen/skenmanövern förefaller alltså ha lyckats ganska bra!
Föreslår att du, Jens Marklund, läser Tunanders bok. Det handlar om fakta, inte att man som du påstår ”göra antaganden”.
Jag är medveten om att det här inlägget är gammalt och alla läsare säkert gått vidare, men jag upptäckte inlägget tack vare länken i ett färskare inlägg och kan inte låta bli att notera; för att gnälla om hur lite tid han har att läsa böcker av författare han dömt ut p g a olika uppfattningar i en helt annan fråga, lägger han väl mycket tid på att skriva kommentarer i saken, nästan så man kan få för sig att han vill uppmuntra andra till att inte heller läsa boken i fråga, för att inte säga något alls av författaren i fråga. Olika uppfattningar som dessutom inte baseras på vetenskap utan på den officiella versionen av händelseförloppet, vilket är den största konspirationsteorin av dem alla.
”Vi vet att bara flygplanskropparna och eld försvagade byggnaderna – inga sprängmedel.” Det finns fler hjärnor än ”vi som vet”…. apropå Hårsfjärden berättar USA:s försvarsminister Weinberger att det var konsultationer och samförstånd mellan Sverige och USA (s 314). Amiral Lyons och hans stab satte ihop alla de vapen och farkoster som framstod som något annat än vad de var (s 98…) det var den mest framgångsrika operationen någonsin (s 109) från det svenska ubåtskriget av Ola Tunander, som sågas så här av överstelöjtnant Per Andersson i tidskrift för sjöväsendet 1 2020: ”När svenska officiella statliga utredningar och svenska höga marinofficerares trovärdighet ifrågasätts för att man i stället ska tro på en enskild forskares konspiratoriska teser och vars forskning dessutom har starkt ifrågasatts, då måste man reagera kraftigt. Tunander ifrågasätter ju på detta sätt hela strukturen av hur ledningen av Sverige som ett öppet demokratiskt samhälle fungerar. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att Tunanders forskningsmetoder inte är vetenskapliga och att kontrollerbara källor i stort saknas. Tunanders bok och hans olika teser kan i bästa fall betraktas som ett slags fiction med ringa förankring i det som verkligen inträffade under åren av undervattenskränkningar. Boken Det svenska ubåtskriget har lågt läsvärde!”
Vad ”svenska höga marinofficerare” kan tänkas föra fram i ubåtsfrågan har samma värde som det som katten lämnar efter sig i sandlådan. 2009 hade Tunander en debatt med Bengt Gustafsson i tidskriften Historisk tidskrift. Gustafsson blev totalt pulvriserad.