RYSSLAND SAKNAR HELT förutsättningar att vinna kriget i Ukraina, och Ukraina kan inte förlora. Jag ska förklara varför.
Frågar du någon vem som kommer att vinna kriget i Ukraina så beror svaret sannolikt på vem svarspersonen önskar ska vinna. De flesta svarar Ukraina av det enkla skälet att de är för folkrätten, emot den starkes rätt, emot diktaturer och för att Ryssland för femtielfte gången visat att man inte har den minsta respekt för mindre grannstaters territoriella integritet. De som svarar Ryssland gör det oftast för att de tillhör Putinsvansen, en salig blandning av SD-anhängare, nättroll och gamla vänstersympatisörer. Eller som Knut Lindelöf och många andra från 68-vänstern, för att Rysslands intressen går emot USA:s intressen och att i alla lägen gå emot USA:s intressen har företräde framför samtliga andra överväganden.
Det finns dock ett antal fakta som är ostridiga och som gör att frågan kan besvaras objektivt och med säkerhet:
- Ukraina är angripet och slåss för sin frihet, Ryssland är aggressorn. Den som slåss för sin frihet mot en angripare vinner alltid i längden. Undantagslöst.
- Ukraina har en i det närmaste obegränsad tillgång till nya, tunga, avancerade västliga vapensystem, som de dessutom får gratis. Det spelar ingen roll hur mycket av detta Ryssland skjuter bort, de ersätts ständigt av ny.
- Ryssland kan inte ersätta sina avancerade, tunga vapensystem i takt med att de skjuts bort då de i nästan samtliga fall innehåller västliga komponenter som de inte kan få ersatta. Ryska stridsvagnar har hittats lagade med reservdelar från stulna tvättmaskiner. Nöden är uppfinningarnas moder. Man har exempelvis förlorat 6.017 pansarfordon, varav 5.200 fotodokumenterade och geolokaliserade (fotobevis här). Det är förluster som Ryssland inte kan ersätta.
- I Afghanistan led Sovjetunionen förluster om 15.000 döda under 10 år, d v s 1500 per år i snitt. I Ukraina har Ryssland lidit förluster om 20.000–43.750 döda på 6 månader. Multiplicera det 3-4 för att få antalet sårade. Det är nästan lika många som USA förlorade i hela Vietnamkriget. Ryssland har svårt att rekrytera ny personal för att ersätta dessa förluster. Man kan inte tvångsinkalla män att tjänstgöra då det från ryskt officiellt håll inte är fråga om ett krig utan en ”specialoperation”. Putin kan förklara det vara ett krig och på så sätt möjliggöra tvångsinkallning, men det är förenat med en enorm intern prestigeförlust och det har han hittills inte velat göra.
- Ukraina håller på att mobilisera en miljon man. Detta är en hisnande mängd, ca 5-6 ggr fler än Ryssland gick in i Ukraina med. Med en befolkning på 44 miljoner och utan begränsningen att inte kunna tvångsinkalla personal kan man förverkliga det. Det kommer att ta tid att utbilda och träna dessa, men detta är inget sprinterlopp. En del av dessa kommer att utbildas på P4 i Skövde.
- Rysslands ekonomi var innan kriget lika stor som de nordiska ländernas tillsammans. Bara genom att utländska företag har lämnat landet har BNP sjunkit med 30-40 procent, lägg till detta de förlamande ekonomiska sanktionerna. Ryssland färdas flera år bakåt i tiden ekonomiskt för varje månad som sanktionerna består.
- Inkompetens i den ryska krigsmakten. Trots ett inledningsvis massivt numerärt övertag har Ryssland bara kontroll över 20 procent av Ukrainas territorium och det mesta av det hade man redan innan invasionen den 24 februari. På den bifogade bilden syns hur Ryssland har sänkt ambitionsnivån ju längre kriget gått, och man gör nu endast marginella territoriella framsteg i Donbass och då uteslutande genom att mala ner de städer man anfaller med artillerield tills det bokstavligt talat inte finns något kvar. Ryssland har inte lyckats etablera vare sig sjö- eller luftherravälde. Man har till och med lyckats få sitt flaggskepp sänkt. I ett landkrig. Mot ett land som inte har en flotta.
Utanför rysk statsmedia är ovanstående faktorer oomstridda, i vart fall i huvudsak. Det är omöjligt för Ryssland att vinna med de förutsättningarna, och det är inte mycket de kan göra för att ändra de förutsättningarna.
Några förbehåll måste göras:
- Att Ryssland inte kan vinna betyder inte automatiskt att Ukraina vinner, beroende på vad man lägger in i begreppet ”vinna”. Om kriget fastnar i ett ställningskrig där vare sig försvararen eller angriparen kommer framåt så kan man möjligen kalla båda förlorare. Huruvida Ukraina kan kasta ut Ryssland från hela territoriet beror helt på vilket pris man är beredd att betala. Allt tyder på att man är beredd att betala dyrt för att kasta ut ryssarna.
- Ryssland har mycket artilleri, och det är ett av de få vapensystem som man kan ersätta utan västerländska komponenter då det är ett förhållandevis ”dumt” system. Putin har visat att han inte drar sig för att mala ner de städer man anfaller till grus, oavsett hur stora egna förluster detta medför. Ukrainas enda chans att stoppa dessa är slå bort ammunitionsdepåerna till dessa med de HIMARS-system man fått levererade av USA. Det har hittills fungerat över förväntan.
- Ryssland kan möjligen i viss mån ersätta sina tunga, avancerade vapensystem från Kina. Det skulle inte förändra parametrarna väsentligt dels på grund av omfattningen av materielförlusterna, dels då det inte skulle hjälpa Ryssland med bristen på nya soldater.
- Putin är en diktator som inte bryr sig det minska om mänskligt lidande eller förluster. Han är sannolikt beredd att hålla på tills han fysiskt blir utkastad av Ukraina. När – inte om – han förlorar kriget så är antagligen hans dagar vid makten i Ryssland räknade.
Utgången är given utifrån objektivt observerbara fakta, det är bara en fråga om tid. Kom ihåg var ni hörde det först.
Ett intressant inlägg. Väl värt att studera noga och kommentera ärligt. Trots den objektiva tonen bygger den i huvudsak på en spekulation om hur de som i någon mån ”stöder” Ryssland bygger sitt ställningstagande på ett önsketänkande. Det hade varit intressant att få lite mer exakt information om hur den, enligt Mats Ö, undermåliga ryska ställningen uppkommit. Vad jag kan se annars är att även Mats Ö:s argumentation bygger på svajiga trosföreställningar, med ett väsentligt undantag. Hans betonande av vad viljan att gå till försvar för sin nationella identitet betyder. Där har han en tveklös poäng. Den innebär bl a att de Ukrainska fega angreppen av det sedan länge ryska territoriet Krim måste fördömas, i likhet med de av Kiev orkestrerade snart tioåriga angreppen på Luhansk och Donetsk.
Onekligen intressanta textrader att ta del av som möjligen borde inlemma vilken roll Kina kommer att inta framöver i ett bredare perspektiv vad gäller detta krig.
Vinna eller förlora, det är frågan; då menar jag att kriget och konflikten handlar inte enbart om Ryssland vs Ukraina.
Oavsett om Ukraina eller Ryssland skulle ”vinna” på slagfältet återstår ett djup sår mellan Öst och Väst som måste läkas på ett eller annat sätt.
Och under dessa förhållanden lever vanliga enkla människor som är beroende av varandra oavsett hur landgränserna är dragna. Detta i en värld som befinner sig under annalkande miljö och klimatkatastrofer. En akut verklighet och fråga om livsbetingelser som egentligen borde vara överordnat alla andra svåra problem på vår gemensamma planet.
En fråga som då måste ställas, är de globalt härskande ekonomiska makterna beredda att underordna sig denna folkvilja som i flera avseenden äger rätt till och önskar ett värdigt liv under fredliga förhållanden?
Inte ens Sverige orkade stå upp för sin alliansfrihet som verkat för fred på den internationella arenan under ett flertal av decennier under 1900-talet. Därtill har demokratins och folkrörelsens starkaste företrädare bland partierna här hemma, nämligen Socialdemokraternas ledarskikt valt en annan väg, nämligen vapensmedjornas framför fredsduvans budskap. Ett val som dessvärre går emot arbetarrörelsens omistliga kärnvärde, vilka är djupt befästa i deras politiska idétradition.
Dennis Z!
Nej, inte alls intressant. 100 procent Expressens analys, d v s en vanföreställning, närmast tvångsmässig, eftersom Ukraina har eget folkligt stöd p g a den inre korruptionen. 119 plats bland världens korrupta stater och rysktalande är minst hälften av befolkningen, som identifierar sig mest med Ryssland. Sedan är kriget i princip förlorat efter månader av nederlag och 50.000 till 60.000 dödade soldater därför att ryska övermakten med artilleribeskjutningar överträffar allt vad den retirerande ukrainska armén kan prestera. Donetsk, Luhansk, Kherson är i ryska händer. Den ryska frammarschen är långsam men tydlig och slutar förmodligen med Odessas fall. Charkov likaså.
Jag läste Mats Österholms text med stort intresse, och utgår för resonemangets skull från antagandet att situationsbeskrivningen är i stort korrekt. Flera tankar och frågor dyker då upp:
Styrker detta den ryska bedömningen att Ukraina var på väg att upptas i Nato-gemenskapen för att tjäna som framtida brygga för vidare press österut?
Är i så fall den ryska militära interventionen försvarbar, eller kan vi nu konstatera att ryssarna dragits in i en av USA gillrad fälla?
Har en initialt alltför optimistisk rysk plan förbytts i desperation, och hur agerar en pressad kärnvapenmakt när situationen förvärras?
Kan jag hoppas att denna sajts läsare – klokare än jag – vill intressera sig för dessa frågor?
Denna lägesbeskrivning vore värd ett utförligt bemötande, men här vill jag bara ifrågasätta den första trossatsen: ”Den som slåss för sin frihet mot en angripare vinner alltid i längden. Undantagslöst.” Ack om världen vore så enkel! Jugoslavien, Irak och Libyen är dock några exempel på att detta enbart är önsketänkande.
”Ukraina har en i det närmaste obegränsad tillgång till nya, tunga, avancerade västliga vapensystem, som de dessutom får gratis.”
Detta är inte korrekt. Ukraina får inte dessa vapensystem gratis. Det är ett lån som skall betalas tillbaka. Det är ett s k ”Lend-Lease”-avtal.
Motsvarande ”Lend-Lease”-avtal fick Storbritannien och det kommunistiska Sovjetunionen under 2:a världskriget teckna för att USA skulle hjälpa dem att rusta mot nazi-Tyskland.
Här kan man läsa mer om ”Ukraine Democracy Defense Lend-Lease Act of 2022”.
”A bill to provide enhanced authority for the President to enter into agreements with the Government of Ukraine to lend or lease defense articles to that Government to protect civilian populations in Ukraine from Russian military invasion, and for other purposes.”
3. CONDITION. – Any loan or lease of defense articles to the Government of Ukraine under paragraph (1) shall be subject to all applicable laws concerning the return of and reimbursement and repayment for defense articles loan or leased to foreign governments. Länk här.
————
Hoppas denna konflikt, som egentligen aldrig borde ha resulterat i ett regelrätt krig, inte urartar så att kärnvapen börjar att användas. Annars blir det tillbaka till stenåldern. :-/
Reagerade lite på två påståenden:
”Allt tyder på att man är beredd att betala dyrt för att kasta ut ryssarna”
Själv undviker jag helst ordet ”man” när jag diskuterar länder och speciellt ett land så diversifierat etniskt och historiskt som Ukraina. Vilka eller vem är denne ”man” som är beredda att betala dyrt för att kasta ut ryssarna? Zelenskyj? Azov? Den rysketniska befolkningen? Vanliga ukrainare?
”Putin är en diktator som inte bryr sig det minsta om mänskligt lidande eller förluster”
Rent formellt sett så är väl Zelenskyj lika mycket diktator som Putin samtidigt som de bägge formellt sett är valda. Zelenskyjs förbjudande av i stort sett alla partier och media som uttryckt den minsta opposition är talande. Inte heller Zelenskyj bryr sig det minsta om mänskligt lidande eller förluster. Hade han brytt sig hade han förhandlat om fred för länge sedan t ex med Minsk II-avtalet som bas. Istället vill denne nya Churchill fortsätta ett krig utan slut.
Putin och Zelenskyj står bägge för en typ av nationalism, i den senares fall en etnonationalism där man vill förvandla alla till etniska ukrainare med tvång via t ex språklagar. Putin är en märklig kombination av slavofil och försvarare av det mångkulturella Ryssland. Egentligen är de mer lika än olika med undantaget att Putin folkrättsligt är angriparen.
”RYSSLAND SAKNAR HELT förutsättningar att vinna kriget i Ukraina, och Ukraina kan inte förlora. Jag ska förklara varför. Frågar du någon vem som kommer att vinna kriget i Ukraina så beror svaret sannolikt på vem svarspersonen önskar ska vinna. De flesta svarar Ukraina av det enkla skälet att de är för folkrätten, emot den starkes rätt, emot diktaturer och för att Ryssland för femtielfte gången visat att man inte har den minsta respekt för mindre grannstaters territoriella integritet. De som svarar Ryssland gör det oftast för att de tillhör Putinsvansen, en salig blandning av SD-anhängare, nättroll och gamla vänstersympatisörer.”
Så uttrycker sig Mats Österholm, Knuts gamle vän, och så uttrycker sig flera av mina gamla vänner. Men så uttrycker sig INTE den 99-årige, i Bayern födde, fredspristagaren, reaktionäre och cyniske säkerhetsrådgivaren, utrikesministern m m åt USA-imperiet på 1970-talet, Henry Kissinger. Bägge står de för ett försvar av USA-imperialismen, den förre kanske mer omedvetet och indirekt, den senare klart och tydligt. Den senare skulle förmodligen avfärda den förres hela artikel som i stort sett irrelevant och okunnig.
I citatet ovan har Mats Ö meningen att ”De flesta svarar Ukraina av det enkla skälet att de är för folkrätten, emot den starkes rätt, emot diktaturer och för att Ryssland för femtielfte gången visat att man inte har den minsta respekt för mindre grannstaters territoriella integritet.” Bortsett från det obevisade i ”någon”, ”är för folkrätten”, ”flesta”, ”för femtielfte gången” ”diktatur”, så skulle Henry K. avfärda hela Mats Ö:s resonemang av det enkla skälet, att det inte handlar om krigets realiteter.
Henry K. sade, på WEF:s senaste möte 22–26 maj, att Ukraina hade ett ”fönster” på ett antal veckor för att genom förhandlingar få ett någorlunda förmånligt avslut på kriget. Han såg, liksom många pensionerade höga USA-militärer, att den ryska krigsmaskinen var totalt överlägen den som Nato hjälpt Kievregeringen att bygga upp sedan Maidankuppen. Han såg också att USA/Nato genom sitt obegåvade beteende hade fått Ryssland och Kina att bli mycket nära vänner. Han såg vidare att länderna i det Globala Syd mer och mer insåg att USA/Nato/EU, i sin sanktionspolitik mot framför allt Ryssland, visat att de var fullständigt opålitliga; varför de mer och mer kommit att vända sig till Ryssland.
De krigets realitet vi har idag är att det omtalade ”fönstret” nu är stängt. Det var öppet någon vecka i början på kriget, när Ryssland och Ukraina började en förhandling, och Ukraina lämnade ett förslag. Men Boris Johnson, bland andra, fick Zelenskyregeringen att ta tillbaka sitt förslag. Fönstret stängdes.
Den synnerligen skarpe reaktionären Henry Kissinger fattar allt detta. Det gör – den mindre reaktionäre, men också mindre skarpe – Mats Österholm förmodligen inte. Det gör inte heller många av mina bekanta. Men så studerar de inte heller regelbundet the Duran, Military Summary, The New Atlas, steigan.no eller lindelof.nu.
Christer L pekar klart på bristerna i Mats Ö:s inledande ”trossats”, för övrigt en mycket korrekt benämning. Däremot bör man inte underskatta kraften hos de som slåss för sin egen identitet, och det är särskilt viktigt när det är fråga om nationell och etnisk sådan. Ukraina är ett stort och mångfacetterat landområde med en brokig historia, vilken går tillbaks nära ett millennium.
Ur dessa rötter går att hämta åtskilligt med näring och stridskraft. De nazianstrukna kämparna slåss, i eller vid sidan av den ukrainska statsarmén, för ”sitt” Ukraina på samma sätt som den tyska militärmakten slogs för sin idé om ”identitet” under 1930- och 40-tal. Men ur detta har blivit en nationell splittring, vilken endast kan framställas som enig med den kvalité som den medieskolade presidenten definitivt har och hans förskräckliga vision hålls under armarna av en samlad ”västlig enighet” under amerikanskt ideologiskt herravälde.
Jag ser bistra tider framöver och vågar ännu inte på något vis sia om hur det hela slutar. Det kan mycket väl bli en glidande övergång till ett fullskaligt världskrig. Och med tanke på att vi redan nästan kan ”höra” stridsmullret från andra orosläger runt om i världen (t ex Taiwan) så misstänker jag att detta i varje fall är en strategisk option ur Washingtons synvinkel.
Låt oss resonera vidare om detta, så vi hursomhelst avlägsnar oss från den fruktansvärda och osanna bilden av att ”allt ändrades den 24 februari”, som blivit svenska regeringens officiella kapitulationsståndpunkt för tillfället.
Den svenska diskussionen och rapporteringen om kriget i Ukraina håller sig nästan undantagslöst på en nivå av ren krigspropaganda. Bedömningar och ställningstaganden grundar sig, såsom Österholm påpekar, nästan undantagslöst på förutfattade meningar. Analyser av aktörernas politiska målsättningar och styrkeförhållanden lyser med sin frånvaro. Österholm tar i vart fall upp det senare.
Krig är politikens fortsättning med militära medel och Ukrainakriget är en del av det politiska spelet efter Sovjetunionens fall. Då ville Ryssland bli en del av Västvärlden, men det satte segermakterna i det kalla kriget stopp för och försökte i stället förvandla Ryssland till ett andra Afrika. Med Putins makttillträde stoppades detta och i stället slog man in på en egen politisk utveckling vilket USA inte kunde acceptera. Inringning och provokationer följde vilket ledde till krigen i Ukraina. Situationen där liknar i hög grad den under Irakkrigen. Saddam provocerades till att anfalla Kuwait vilket gav USA goda skäl att först kasta ut Irak därifrån och sedan knäcka Irak fullständigt genom sanktioner och nytt krig. Det mesta tyder på att detta är planen också då det gäller Ryssland.
Beträffande de militära styrkeförhållandena delar jag Österholms bedömning och har gjort det ganska länge. Ryssland har kört fast och inringningarna har misslyckats. De ryska vapnen är underlägsna Natos och det är bara en tidsfråga innan Ryssland har drivits ut ur Ukraina. Troligtvis drar Västmakterna medvetet ut på kriget genom att begränsa vapenleveranserna för att försvaga Ryssland inför nästa steg; den dödsstöt man hoppas kunna utdela.
För USA är inte Ryssland – utan Kina – huvudmålet. Därför räcker det inte med att kasta ut dem ur Ukraina. Det förstärker enbart alliansen mellan Ryssland och Kina. Ryssland måste besegras fullständigt och en marionettregim installeras. Det lär inte bli lika lätt. På rysk mark har ryssarna hittills visat sig vara oövervinnliga.
Tack till Knut L för att ge plats till Mats Österholms inlägg. Det ökar läsvärdet av bloggen betydligt. Jag har med stigande förvåning tagit del av Knuts och andras utläggningar av den ryska invasionen liksom i än högre grad med Pål Steigans alt mer besynnerliga blogg. Jag efterfrågar inte balans eller enighet om vad jag själv menar men relevansen får inte gå förlorad. Mats Österholms bidrag ger ett visst hopp.
Egentligen är det väl inget fel på uttrycket ”Den som slåss för sin frihet mot en angripare vinner alltid i längden. Undantagslöst.” (”Den” får då inte syfta på en enskild individ) Det är som att säga ”Efter regn kommer solsken”.
Gången natt fick jag gå upp och ta in nätfönster på grund av regn. Nu skiner solen!
Problemet rör själva längden. Ni kan väl alla Maos citat från den gamla kinesiska folksagan om ”Den dumme gamle mannen som flyttade berg”. Den finns med i ”Den lilla röda”. Mitt barnbarns uppfattning om ”länge” och ”mycket”, skiljer sig påtagligt från min. Tyvärr är jag ”en dum gammal man” som emellanåt glömmer bort det.
Samma resonemang kan föras om uttrycket ”allt ändrades den 24 februari”. Bilden är långtifrån osann, om man ändrar på perspektivet. Jag ser tydligt hur skribenter, som är förankrade utanför det kollektiva Väst, har ett annat perspektiv. Jag skulle inte vara förvånad om H. Kissinger också har det perspektivet, även om han, trots sina 99 år, ser negativt på det, medan andra, som jag, ser positivt på det.
Jag håller på Ryssland av en anledning: Jag tycker det vore förskräckligt och förödande om USA fick det totala världsherravälde som USA eftersträvar. Skulle detta inträffa skulle USA inte ens låtsas ha några andra intressen än egenintresset. Då skulle världens länder vara helt utlämnade till USAs godtycke. Då skulle USA utöva sin råa hänsynslösa makt över oss alla.
Nu vill ”våra” politiker i vilket fall som helst undertälla Sverige under USAs förmyndarskap. Men vi undersåtar kan i alla fall fortsätta hoppas på att bli en självständig nation någon gång i framtiden. Med USA som herre på täppan skulle inte en det hoppet finnas. Därför hoppas jag på Ryssland och Kina som motkrafter till USAs hänsynslöshet.
Jag läser inlägget och blir väldigt frågande till innehållet som till stora delar inte verkar ta någon hänsyn till vad som faktiskt sker på marken. Österholms analys verkar fr a bygga på information från Ukraina, västlig underrättelsetjänst (framförallt brittisk som inte alls verkar vara uppdaterad om det verkliga läget, utan snarast verkar styras av önsketänkande) och slentriantänkande om ”gammalvänster” som i varje läge är emot USA.
En analys kan vara briljant i sig, men om den bygger på felaktig, bristfällig eller ovidkommande information leder den ändå fel. När jag läser de olika punkter Österholm radar upp – och som utgör argumentation för textens rubrik (”Ukraina kan inte förlora kriget”) – verkar detta vara fallet. I vilken mån rent önsketänkande spelar in har jag ingen kännedom om.
Österholm gör det till ett krig mellan Ukraina och Ryssland, medan det egentligen är ett krig mellan USA och Ryssland, eller mellan Nato och Ryssland om man så vill.
Efter åratal av USA:s press in i Ukraina och press mot Ryssland samt Kievs åtta års provokationer med artilleri mot östra Ukraina kom den punkten då detta måste få ett slut. Ryssland handlade.
Det som händer får omfattande följder i hela världen. Nu vänder sig Ryssland ännu mera mot söder och öster. Den del av kriget som består av ekonomiska sanktioner slår tillbaka mot Europa och öppnar för Europas distansering från krigsgruppen i USA. Det påskyndar också den politiska röran i USA, och fredskrafter där kommer antagligen att lyckas ta initiativ. Donald Trump är en fredskraft som jagas med blåslampa.
Skribenten menar sig hänvisa till ”ostridiga fakta”. Det är, som andra påpekat, inte svårt att se varifrån dessa är hämtade. Det finns uppenbara felaktigheter och därtill säger han emot sig själv.
Först påståendet om en numerärt överlägsen rysk angripare. En militär tumregel är att den attackerande bör ha en överlägsenhet 3:1. I det pågående kriget är förhållandet precis det omvända. Hur många av stjärngossarna som befolkar TV-sofforna har påpekat detta enkla faktum. J Paasikivi tyckte t o m att jämförelsen med finska vinterkriget var relevant.
Sedan om de ryska förlusterna: Om siffran 40.000 stupade stämmer torde minst hälften av den ryska styrkan redan vara försatt ur stridbart skick.
Vad ingen i våra medier påpekar är att Ryssland har en enorm överlägsenhet i luftrummet. Större än Ukrainas med en faktor 10 ifråga om stridsflyg. Det har använts mycket sparsamt. Som jämförelse släppte USA fler bomber över Bagdad redan under det första dygnet än vad Ryssland använt under den första månaden efter anfallet.
Det är förbluffande hur många – Mats Ö inräknade – som anser sig känna till de ryska ambitionerna. Hur det ryska militära planerna ser ut vet vi ju inget om. De politiska är något annat, ”avnazifiering” och ”avmilitarisering”.
Med detta sagt är jag helt överens med skribenten om det folkrättsstridiga i attacken. Jag har dessutom svårt att se annat än ett politiskt nederlag för Kreml, även med ett lyckosamt fälttåg.
Torde vara förödande för den nationella sammanhållningen och lämna djupa sår för generationer framöver.
Egentligen är situationen inte särskilt komplicerad.
Ryssland ser USA, Nato och EU, som farligt fientliga.
Detta är vad som nödvändiggjorde Rysslands ”speciella operation” i Ukraina sedan februari 2022, syftande till att demilitarisera avnazifiera Ukraina, för att få ett avtal om fred med innebörden: ett neutralt Ukraina fritt från all USA- och Nato-inblandning.
Efter regn kommer solsken, och efter krig kommer fred. Men denna abstrakta sanning säger inget om de konkreta fredsvillkoren. Fred är inte alltid synonymt med frihet. Och vems frihet talar vi om?
Som Dennis Zackrisson påpekar, är kampen för nationell och etnisk identitet en kraft som inte bör underskattas. Jag läser Sanningen om Ukraina, en stridsskrift mot Ryssland av Bohdan Kentrschynskyj, utgiven i Helsingfors 1943, med förord av Herman Gummerus, som presenterar sig som ”Finlands f d diplomatiska representant i Kyjiv på Skoropadskyjs och nationalhjälten Petluras tid”. Enligt honom är boken ”i högsta grad aktuell vid en tidpunkt som denna, då en strid på liv och död utkämpas mot Ukrainas, Finlands och hela Europas dödsfiende”. (Att det nazistiska Tyskland var huvudkraften i den då pågående stora invasionen för att kuva och kolonisera ”dödsfienden” Ryssland behövde inte sägas rent ut.)
Visst finns det rimliga historiska och andra argument mot storrysk chauvinism och för Ukrainas språkliga och kulturella särart. Men kärnan är förstås att den antiryska ukrainska nationalismen då var nära lierad med Hitlertyskland och ideologiskt fascistisk, nära besläktad med nazismen.
I andra världskriget besegrades den antiryska ukrainska nationalismen, liksom Wehrmacht och dess övriga allierade, i blodiga strider genom de sovjetiska folkens försvarskamp. Den ryska och allmänt antifascistiska kampen var och är också en kraft som inte bör underskattas.
Ukraina fick efter Sovjetunionens upplösning en möjlighet att formera sig som nationalstat. Det hade förutsatt en balansgång och försoning mellan dessa två huvudkrafter (och en motsvarande balansgång mellan Ryssland och EU/Nato i enlighet med landets dåvarande konstitution). Men denna möjlighet omintetgjordes av USA, EU och Nato i samverkan med de extrema ukrainska nationalisterna. Dödsstöten mot det självständiga och enade Ukraina kom i februari 2014, inte genom någon rysk ”annektering”, utan genom den USA-regisserade pronazistiska statskuppen som på nytt blåste liv i flammorna från andra världskriget.
Vem det egentligen är som slåss för sin frihet mot en angripare, och som därmed kan förväntas vinna i längden, är en fråga om perspektiv – inte bara tidsmässigt, utan också nationellt och ur klasståndpunkt.
I diskussionen om Ukrainakriget är det ganska ointressant vilken sida som den ena och andra personen hejar på. Att vissa dessutom förolämpar personer som hejar på andra laget har jag ingen förståelse för. Sådant borde Reedax stoppa.
Vi som diskuterar här är på det hela taget maktlösa åskådare. Det är makteliten som bestämmer vilket inte minst visas av att Natoanslutningen och inställningen till maktkampen i världen är icke-frågor i kommande val. De beslut som tas i dessa frågor kommer förmodligen att vara de viktigaste som tas under detta årtionde.
Desto viktigare är det att försöka förstå hur makteliten resonerar. Under de få veckor då Natofrågan diskuterades, innan sossarna slutgiltigt svängt, tjatades det mycket om hur farligt Ryssland var och att Natoanslutning var nödvändig för att skydda oss mot ryssen. Det var till och med långa diskussioner om faran under ansökningsperioden innan pappa Nato lagt sin skyddande hand över oss. De diskussionerna ser jag som ren demagogi för att lura folk att acceptera Natoanslutningen.
Hade man trott att Ryssland var en stark stormakt med ambitioner att starta ett krig i Europa vore det bättre att stå utanför militära allianser, såsom vi gjort i 200 år. Ryssarna har ingen anledning att slösa bomber på ett neutralt Sverige i ett krig mot mäktiga fiender, men om vårt land förvandlas till ett basområde i ett Natokrig blir vi däremot ett legitimt och logiskt mål för ryska bomber.
Uppenbarligen tar våra makthavare gärna denna risk. Rimligen gör de bedömningen att Ryssland är relativt svagt och säkerligen vill man vara med och dela krigsbytet efter detta och kommande krig. Vid en västlig seger kommer framtida kontrakt på återuppbyggnad, råvaruexploatering och jordbruk att öppna lysande affärsmöjligheter.
Anmärkningsvärt är att man kopplat Natoanslutningen och Sveriges kommande försvar till Finlands agerande. Att Finland stod på Hitlers sida och deltog i anfallet på Sovjetunionen med stora truppstyrkor förtigs systematiskt. Finland var till och med pådrivande då det gällde belägringen och försöken att erövra Leningrad. I början av 1942 försökte USA få Finland att sluta fred och Sovjet som erbjöd en fred där Finland skulle få tillbaka de områden de förlorat i Vinterkriget, men finnarna nobbade. De ville ha mera. (Christer Bergström, Stalingrad… 2022). I den fred som sedan förhandlades fram 1944, när kriget vänt, förlorade Finland viktiga områden.
Om USA drar igång Operation Barbarossa 2.0 är risken stor att Finland hakar på för att få tillbaka Karelska näset, den isfria hamnen i Petsamo, och kanske mera. Som Natomedlem kommer Sverige sannolikt också hoppa på ett sådant tåg om det blir aktuellt.
Ekonomiska problem som en följd av kriget i Ukraina och USA, EU och ytterligare några länders sanktioner har drabbat ett flertal länder. Det gäller inte bara Ryssland som sanktionerna riktats mot utan flertalet länder. Tyskland som har varit en större importör av rysk gas än andra länder har drabbats extra hårt. Ryssland har ökat sin export till Kina, Indien m fl länder och priserna har stigit vilket gjort att inkomsterna ökat. Andra delar av sanktionerna, som begränsningar i tillgång till finansiella marknader, har försvårat för Rysslands ekonomi. Kina m fl länder har redan utvecklat ett betalningssystem som inte är beroende av USA, så dessa problem är nog övergående. Motsvarande gäller nog även tillgång till viktig teknik. Beroendet i andra riktningen är också ett problem. Ryssland är störst exportör av, gas, vete, handelsgödsel och palladium och stort på flera andra områden.
En jämförelse mellan centrala ekonomiska mått för Ryssland och Ukraina kan vara intressant att göra. Båda länderna har höga kostnader för militärens aktiviteter. Ukraina har fått ekonomiska bidrag och Ryssland har utsatts för sanktioner. Om det är ekonomisk kris i något av de två länderna är det i Ukraina – inte i Ryssland.
Det har talats om att effekterna för Ryssland av sanktionerna är mycket allvarliga, syftet var att knäcka den ryska förmågan att fortsätta kriget, men det har inte lyckats. Mats Ö har påstått att rysk BNP minskat med 30-40 % (trovärdig källa?). De skattningar som gjorts av trovärdiga globala finansinstitut som Bloomsberg, IMF och Världsbanken pekar på att det snarare handlar om nivåer kring en minskning med 4-6 procent räknat per år. Nedgången i Ukraina kan vara ungefär 10 ggr större.
Den ukrainska hryvnian har fallit ner till 60 procent av ryska rubeln i jämförelse med hur utbytesförhållandet var just före kriget. Det beror på en uppgång för rubeln och en nedgång för hryvnian. Räntan ligger på 7-8 procent i Ryssland och 25 procent i Ukraina. Det är klart dåligt redan när räntan närmar sig 10 procent. Inflationen är runt 30 procent i Ukraina och 15 procent i Ryssland.
Jag vet genom direktrapporter att livet i Ryssland än så länge rullar på som vanligt.
Eftersom Redax inte rättar det jag kommenterade om Ukrainakriget skickar jag en rättelse för att inte verka helt förvirrad. Angående megakorruptionen i korruptionen i Ukraina med oligarker som suger ut massorna menar jag tillsammans med 30 procent de rysktalande i befolkningen att det kan vara problem att få upp känslan att förvarar landet och att ständiga nederlag på alla fronter i kriget visar att försvaret har siktat så pass att 25 procent av de viktigaste indusdiernen är i ryska händer och ryssarna har inte problem med vapen som kommer med järnväg från Ryssland, nya vapen hela tiden.
Försvarsviljan och med en militärledning som inte retirera i tid, utan låter folk dö under massivt ryskt artilleri är förödande och jag ser ingen glimt av att ukrainarna kan hävda sig nånstans i landet och USA verkar ha glesat ut miljardleveranserna av vapen särskilt Heimer, där Ryssland skjutit bort hälften, enligt de rapporter jag hört, vilket aldrig nämns i vår totalt ensidiga medier.
I intervjun med Syriens president, som nu är publicerad på denna blogg, säger Bashar al-Assad ungefär ”att kriget i Ukraina är en del av kampen för en ny världsordning, och det gynnar små stater som Syrien”. Henry Kissinger har nog samma perspektiv, och han gläds inte åt det. Jag har samma perspektiv och jag gläds åt det, eftersom det även en dag kommer att gynna Sverige ”i det långa loppet”!
Sedan håller jag helt med Christer Lundgren när han skriver ”Vem det egentligen är som slåss för sin frihet mot en angripare, och som därmed kan förväntas vinna i längden, är en fråga om perspektiv – inte bara tidsmässigt, utan också nationellt och ur klasståndpunkt.”
Perspektiv; just det är det frågan om. Vi har en global övergripande motsättning mellan det kollektiva Väst, under ledning av USA, och det Gobala Syd, under ledning av framför allt Ryssland och Kina. Denna motsättning och dess nuvarande utveckling talar Bashar al-Assad om i intervjun.
Sedan har vi den för fler människor välkända nationella klasskampen. Även den måste naturligtvis Syriens president förhålla sig till, precis som Magdalena Andersson måste, antingen dessa två förstår det eller inte, och antingen de vill eller inte.
Christer Lundgren förstår det, Benny Andersson (i Tidskriften Clarté) och Mats Parner (på clartébloggen) har inte begripit det. Med stor kraft koncentrerar de två senare sig på att framställa Ryssland, under V Putins presidentskap, som en fascistisk stat. Tidningen Proletären verkar inte heller ha begripit. När kriget i Ukraina startade i februari, hade tidningen en ledare som gick ut på att förklara att ”All kamp inte är klasskamp”, antydande att kriget INTE var en del av den internationella klasskampen. Redaktionsmedlemmarna på Proletären har naturligtvis läst Mao Zedongs ”Om motsättningar”. Frågan är om de fattat de oerhört viktiga erfarenheter som Kinas kommunistiska parti drog av sin kamp mot de japanska angriparna (1937–1945) som var en del av Inbördeskriget 1927 till 1949. Ibland var Kuomintang en allierad ibland, och till slut, inte.
Till all lycka för den fortsatta utvecklingen för människorna på jorden, så spelar min, Christer Lundgrens, Benny Anderssons, Magdalena Anderssons, Mats Parners, Proletärenredaktionens och Henry Kissingers ställningstaganden en mycket liten roll. Bashar al-Assads tankar om kriget i Ukraina samt hans handlande är av större vikt, för det är en väsentlig del av den kamp för en ny världsordning som nu fått ny fart.
När det gäller narrativ om Ukrainakriget är det viktigt att framhålla att båda sidor har varsitt narrativ, beroende på vilken sida man intar. Ofta beskylls ena sidan för sitt ”narrativ”, inte den andra sidans betraktelser. Sedan får du fylla ditt ”narrativ” med fakta bäst det går.
Var det inte Lars Gustafsson som myntade begreppet ”Problemformuleringsprivilegiet” i ett helt annat sammanhang? Perspektiven omkring Ukrainafrågan verkar handla mycket om vad som är problemet (Rysslandsinvasionen eller Nato-tryck mot öster) bakom det som händer idag. Här i väst bidrar mainstreammedia till att formulera problemet som ”invasion” medan Ryssland och större delen av den övriga världen formulerar problemet som ”Nato- och USA-inblandning på platser där de inte hör hemma”. I sanning behöver vi ett FN som det var tänkt från början och därmed en säkerhetsordning som hela världen kan sluta upp bakom.
Till Bengt Håkansson!
Högst osannolikt att Finland skulle börja nåt krig för att få tillbaka nånting. De fick erbjudande av den totalt oduglige Jeltsin att köpa tillbaka Karelska näset. Man tackade nej till det.
Mycket lämpligt länkar lindelof.nu till en artikel under rubriken: ”Återkomsten av industriell krigföring”. Artikelns slutsats är denna: ”Kriget i Ukraina visar, att krig mellan jämbördiga eller nästan jämbördiga motståndare, kräver att det i den industriella tidsåldern finns en tekniskt avancerad produktionskapacitet i stor skala. Det ryska angreppet förbrukar ammunition i hastigheter som massivt överstiger USA:s prognoser och ammunitionsproduktion. För att USA ska kunna fungera som demokratins vapendragare till försvar för Ukraina, måste man noga granska hur och i vilken omfattning USA organiserar sin industriella bas. Denna situation är särskilt kritisk eftersom bakom den ryska invasionen står världens tillverkningshuvudstad – Kina. När USA börjar spendera mer och mer av sina lager för att hålla Ukraina gående i kriget, har Kina ännu inte gett något betydelsefullt militärt bistånd till Ryssland. Väst måste anta att Kina inte kommer att tillåta att Ryssland besegras, särskilt inte på grund av brist på ammunition. Om konkurrensen mellan autokratier och demokratier verkligen har gått in i en militär fas, måste demokratins vapendragare först radikalt förbättra sin inställning till produktion av materiel i krigstid.”
Genast kommer jag att tänka på, att ekonomen Michael Hudson vid ett par tillfällen har kommit med en mycket bra kommentar om begreppen autokratier och demokratier. Han påpekar att när politikerklassen i Väst använder dessa ord så betyder ”demokratier” länder som gör allt vad de kan för att dominera och röva åt sig andra länders resurser. ”Autokratier” betyder länder, som genom strävan att skapa en stark självständig statsapparat mot de självutnämnda ”demokratierna”, är ”demokratiernas” lovliga villebråd.
Jag kom också att tänka på vad jag skrev i en bokanmälan av M Hudsons bok ”The destiny of civilisation: finance capitalism, industrial capitalism or socialism”. Jag skrev ”Kan det handla om dagens USA (finanskapitalism), dagens Ryssland (industrikapitalism) och dagens Kina (socialism med ’kinesiska förtecken’)?”
Tydligt har författaren till ”Återkomsten av industriell krigföring” beskrivit ett viktigt problem, troligen utan att helt förstå det, att ett finanskapitalistiskt land, som till stora delar gjort sig av med sin produktionsapparat, måste ha stora svårigheter att besegra två klart samarbetande motparter, där den ena är ett starkt industrikapitalistiskt land, och det andra ett socialistiskt med en nu enormt stark produktionsapparat.
Advokaten och marinofficeren Mats Österholm saknar alltså också tillräckliga kunskaper i ekonomi för att vara värd att lyssna på i frågan om Ukrainakriget.
Det bär mig något litet emot att korrigera Bertil Carlmans slutord i tidigare kommentar, så låt mig istället säga att jag spinner vidare på det sagda. Alltså: Till allas lycka har vårt individuella ställningstagande största betydelse ty den ”övre” profiterande klassen kan inget åstadkomma utan den producerande klassens tillåtelse. Ovanstående doftar revolutionsromantik från sextio- och sjuttiotal och ni får gärna le, men vi är säkert överens om att diskussionen här på lindelof.nu har någon – om än liten – betydelse.
En hel del i artikeln har ju bemötts, och kriget var förlorat för Ukraina redan efter några dygn, så det är ju inte mycket att orda om. Men jag tar upp en annan detalj som kanske inte är så obetydlig eller fånig som den verkar. ”Ryska stridsvagnar har hittats lagade med reservdelar från stulna tvättmaskiner.” (Hur vet man att de var stulna [eller ens från tvättmaskiner], har någon arg ägare presenterat sig?)
Det verkar ju väldigt fattigt det här. I själva verket kan det vara något helt annat. För rätt många år sedan skrev Andrej Rajevsky på sin blogg The Saker artiklar som handlade om sovjetisk och i viss mån nuvarande rysk filosofi vad det gäller militär hårdvara, i jämförelse med USA:s tänkande. I det senare fallet svindyr, exklusiv, underpresterande och svårunderhållen tingel-tangel. För den sovjetiska militären gällde det billig, lätthanterlig i produktion och hantering, och lättreparerbar utrustning. En detalj i det hela är att man kan ta komponenter från en sorts enheter och använda för att reparera andra, i stället för att försöka få tag på specialkomponenter från ett förråd långt borta. Jag minns inte detaljerna, men sådana enkla saker som skruvar och muttrar bör på konstruktionsstadiet bestämmas som gemensamma för olika typer av fordon. Det underlättar vid snabbreparationer i fält. Och det är ju klart att man nedlåtande kan kommentera detta med att ”Nöden är uppfinningarnas moder.” Man kan ju också säga att det är en intelligent attityd, anpassad till en snabbrörligt modernt slagfält.
När jag nu gräver i minnet från förr, angående utskrattad sovjetisk efterblivenhet, så dyker det upp något från 1980-talet (tror jag): när USA fick tag på ett sovjetiskt stridsflygplan gjordes det glada miner när elektroniken visade sig vara urmodig. Det var väl elektronrör inblandade. Sedan kom någon på det där med EMP, elektronisk-magnetiska pulser, som kan uppstå vid kärnvapenexplosioner och som dödar all modern elektronik i närheten. Elektronrör var ute redan då, men de tålde EMP. Sovjet hade alltså flyg som skulle kunna överleva att röra sig ganska nära atombombsmällar. Hur man löser det idag vet jag inte. Kanske gör som på telefonstationer på den tiden: lindar stanniolpapper runt allt känsligt?
Nog med minnen för idag.
Jag måste tacka Knut L, som gjort det möjligt för mig att växla tankar med ett antal personer i den viktiga frågan om en ”ny världsordning”. Jan-Peter S skriver att ett av mina inlägg ”doftar revolutionsromantik från sextio- och sjuttiotal”, och det gör det förmodligen. Min nuvarande politiska uppfattning är nästan helt och hållet baserad på studier. Framförallt var det studier av vad Mao Zedong skrivit som gav ”de romantiska fantasierna”. Min konkreta politiska erfarenhet består enbart av att sälja tidningen Proletären framför systembolaget i Högdalen och klistra affischer om demonstrationer mot USA:s krig mot Vietnam; på ”sextio- och sjuttiotal”.
Min nuvarande revolutionsromantiska hållning har sitt ursprung i fantasier kring vad ”en ny världsordning” skulle kunna innebära. Tidigare i morse fick den mig att skriva ett mejl.
”Till Proletärenredaktionen.
Jag antar att ni studerat följande mycket viktiga anförande av den ryske presidenten Vladimir Putin:
“Address to participants and guests of the 10th Moscow Conference on International Security” och anförandet av Rysslands försvarsminister Sergei Shoigu vid samma tillfälle:
“Welcoming speech of the Russian Minister of Defence at the opening of 10th Moscow Conference on International Security”.
Ni har kanske också lyssnat på Alexander Mercouris genomgång av dessa två anföranden.
Eftersom ni alltsedan kriget i Ukraina startade, på ett förvånande sätt undvikit att för er läsekrets tydligare redogöra för vad detta krig betyder, både för den internationella kampen mot imperialism och för klasskampen i Sverige, vore det bra om ni gör det nu inför valet. Även vi i Sverige har en politikerklass som uppenbarligen totalt tappat förmågan att styra landet på ett sätt som inte ytterligare ökar klasskillnaderna och försämrar levnadsvillkoren för vanligt folk.
Ni har skrivit många och utförliga artiklar om klasskampen i Sverige och om hur Sverige genom SAP:s försorg nu även formellt anslutit sig till krigsorganisationen Nato. Men var är den viktiga analysen av hur detta allt förhåller sig till den internationella kampen för en ny multipolär världsordning, under ledning av framför allt Ryssland och Kina? Eftersom denna kamp, i och med kriget i Ukraina och USA:s provokationer mot Kina, kommit in i en allt snabbare och farligare fas, utgår jag ifrån att också proletärenredaktionen finner den viktig att förklara för tidningens läsare, extra viktig inför valet.
Med vänlig hälsning
Bertil Carlman”
Först något om Rysslands ekonomi. Mats Österholm skriver att ”Bara genom att utländska företag har lämnat landet har BNP sjunkit med 30-40 procent, lägg till detta de förlamande ekonomiska sanktionerna.”
Lars Drake ifrågasätter denna siffra och efterlyser en trovärdig källa.
Jag har plockat from referensen som jag gissar att Mats Ö använt (från Yale-universitetet i New Haven)
Som en av punkterna skriver författarna:
”As a result of the business retreat, Russia has lost companies representing ~40% of its GDP, reversing nearly all of three decades’ worth of foreign investment and buttressing unprecedented simultaneous capital and population flight in a mass exodus of Russia’s economic base.”
Jag har varit i Tyskland i veckan och pratat med företrädare för Tysklands två stora internationella forskningsanläggningar. Tysklands regering har en mycket hård attityd gentemot ryska forskare (i Ryssland): de tillåts inte komma till anläggningarna, trots att Ryssland betalar en ansenlig medlemsavgift. Jag har påpekat det tidigare, men gör det igen. Ryssland isoleras från frontlinjeforskning inom teknologiskt kritiska områden. Detta kommer i längden att vara förödande för Rysslands konkurrenskraft.
Jag pratade mycket med en gammal medarbetare på resan, från Vitryssland men numera boende och arbetande i Sverige. Han berättade att det råder en uppgiven stämning i Vitryssland, med kanske 15-20 proceent som fortfarande stöder Lukasjenko. Det vitryska folket vill till varje pris undvika att bli indragna i kriget, knappast förvånande med tanke på det enorma lidande de utsattes för under det stora fosterländska kriget.
Att allt skulle rulla på som vanligt i Ryssland, som Lars D hävdar, tvivlar jag starkt på. Men så pratar jag bara med ryssar på tu man hand, och skulle inte drömma om att ta kontakter via telefon, Skype, okrypterad zoom eller e-post.
Slutligen tror jag det kommer att bli mycket svårt för ryssarna att knäcka den ukrainska motståndsviljan; de viker inte ner sig för moskoviterna. Som en rysktalande ukrainsk astrofysiker från Charkov (en som enligt ytliga uppfattningar på denna blogg är detsamma som ”ryss”) sa till mig för ett par år sedan: ”ryssarna förstår sig inte på oss ukrainare”. Putins besinningslösa krig visar att han har rätt.