Utan historiskt sammanhang, som döljs av koncernmedia*, är det omöjligt att förstå Ukraina. Historikerna kommer att berätta historien. Men etablissemanget slår tillbaka mot journalisterna, liksom mot Consortium News, som försöker berätta den redan nu. Översättning till svenska av Henrik Linde.
Av Joe Lauria speciellt för Consortium News
Det sätt på vilket man presenterar förståelsen av Ukrainakriget är avsett att dölja dess historia. En ytligt tecknad version säger att konflikten startade i februari 2022 när Putin vaknade en morgon och beslöt sig för att invadera Ukraina.
Det fanns ingen annan orsak enligt denna version än att den var oprovocerad. Rysk aggression mot ett oskyldigt land.
Varsågoda, använd denna korta, historiska guide och dela med er till människor som fortfarande bara bläddrar igenom koncernmedias lättsinniga sidor i försöken att förstå vad som händer i Ukraina. Dessa medier är som att öppna en roman i mitten av boken för att läsa ett slumpmässigt kapitel som om det var början på berättelsen.
Om trettio år kommer historiker att skriva om sammanhangen kring kriget i Ukraina: kuppen, attackerna mot Donbass, Natos expansion, förkastandet av ryska förslag till fördrag – utan att bli kallade Putins marionetter. Det kommer att bli på samma sätt som när historikerna skriver om Versaillefördraget som orsak till nazismen och andra världskriget men för den skull inte blir kallade nazistmedlöpare.
Att framvisa detta sammanhang är tabu, medan kriget pågår i Ukraina, liksom det skulle varit under andra världskriget. Journalisterna måste hålla sig till programmet för krigspropagandan medan kriget pågår. Långt efter kriget kommer historikerna att vara fria att gå igenom bakgrundsfakta.
Journalister erbjuds helt klart inte samma frihet som historiker.
Efter våra (Consortium News’) ansträngningar att erbjuda sammanhang i realtid om Ukraina, som ni kan finna sammanfattade här nedan, har vi utsatts för försök från PropOrNot, PayPal och NewsGuard (betaltjänster) för att hindra oss och genom att sätta Hamilton 68, Consortium News redaktör på sin ”svarta lista” av desinformatörer. Consortium News har dock inte förskräckts, mycket tack vare sina läsares generösa stöd.
Den ukrainska tidslinjen
Andra världskriget – Ukrainas nationella fascister, ledda av Stephan Bandera, var först allierade med de tyska nazisterna och mer än hundratusen judar och polacker dödades i deras massakrer.
1950-talet till 1990 – CIA förde över ukrainska nazister till USA och samarbetade med dem för att underminera Sovjetunionens inflytande i Ukraina. Den ukrainske fascistledaren Mykola Lebed togs över till New York där han arbetade med CIA under minst 1960-talet och var fortfarande användbar för CIA ända till 1991, året för Ukrainas självständighet. Belägg för detta finns i en amerikansk regeringsrapport med början på sid 82.
November 1990: Ett år efter Berlinmurens fall antogs Charter of Paris for a new Europé – OSCE (också känt som the Paris Charter) av USA, Europa och Sovjetunionen. Stadgan baserar sig på Helsinki Accords och uppdaterades år 1999 till Charter for European Security. Dessa dokument utgör grunden till Organization for Security and Co-operation in Europe. OSCE-stadgan och säger att inget land eller block kan bevara sin egen säkerhet på bekostnad av andra länder.
25 december 1991: Sovjetunionen kollapsar. Wall Street och politiska lycksökare flyttar in under följande decennium för att lägga beslag på landets tidigare statligt ägda tillgångar, berika sig själva, hjälpa till med framväxten av oligarker och utarma Ryssland, Ukraina och andra tidigare sovjetrepubliker.
1990-talet: USA tar tillbaka löftet till den siste sovjetledaren Gorbatjov om att inte expandera Nato i Östeuropa i utbyte mot ett enat Tyskland. George Kennan, den ledande regeringsexperten i USA på Sovjetryssland, motsätter sig expansionen. Senator Joe Biden, som stöder Natos utvidgning, förutspår att Ryssland kommer att reagera fientligt på detta.
1997: Zbigniew Brzezinski, tidigare USA:s nationella säkerhetsrådgivare, skrev i sin bok The
Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperiatives:
”Ukraina, ett nytt och viktigt område på det Euroasiatiska schackbrädet, är en geopolitisk svängpunkt som genom sin blotta existens som oberoende land hjälper till att förändra Ryssland. Utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett Euroasiatiskt imperium. Ryssland utan Ukraina kan fortfarande sträva efter imperiestatus. Men det kommer då att vara en företrädesvis asiatisk imperiestat”.
Nyårsafton 1999: Efter åtta år av USA-dominans och Wall Street, blir Vladimir Putin Rysslands president. Bill Clinton snäser av honom år 2000 när han begär att få bli medlem av Nato. Putin börjar då stänga dörren för västerländska inkräktare, återställer Rysslands suveränitet, vilket till slut förargar Washington och Wall Street. Denna process inträffar inte i Ukraina, som fortsätter att vara ett föremål för västlig exploatering och utarmning av det ukrainska folket.
Tionde februari 2007: Putin håller ett tal vid säkerhetskonferensen i München där han fördömer USA:s aggressiva unilateralism. Liksom dess illegala invasion av Irak och Natos expansion österut. Han sade:
”Vi har rätt att ställa frågan: Mot vem vänder sig USA:s expansion? Och vad hände med våra västeuropeiska partners försäkringar efter upplösningen av Warszawapakten? Var finns dessa deklarationer idag? Ingen kommer ens ihåg dem”.
År 2004-2005: Den oranga revolutionen. Valresultaten omkastas och ger presidentposten i en avslutande valomgång till den USA-trogne Viktor Jusjtjenko framför Viktor Janukovytj. Jusjtjenko utnämner fascistledaren Bandera till ”Ukrainas hjälte”.
Den 3 april år 2008: Vid en Nato-konferens i Bukarest uttalas i en slutdeklaration ”att vi välkomnar Ukrainas och Georgiens aspirationer till medlemskap i NATO. Vi kom i dag överens om att dessa länder skall bli medlemmar i NATO”. Ryssland avvisar hårt uttalandet. William Burns, då amerikansk ambassadör i Ryssland och numera chef för CIA, varnade i ett telegram till Washington, avslöjat av WikiLeaks för att:
”Utrikesminister Lavrov och andra högre tjänstemän har upprepade gånger opponerat sig, betonat att Ryssland skulle se fortsatt utvidgning österut som ett potentiellt militärt hot. Natos utvidgning, särskilt till Ukraina, förblir ’ett känslomässigt och påfrestande’ ämne för Ryssland. Men strategiska politiska överväganden ligger också bakom ett starkt motstånd mot medlemskap i Nato för Ukraina och Georgien. För Ukrainas del består det också i faran för att landet splittras i två vilket skulle leda till våldsamheter och även vissa krav, inbördeskrig, som skulle tvinga Ryssland att överväga om man måste blanda sig i … Lavrov underströk att Ryssland måste se fortsatt expansion österut av Nato, speciellt till Ukraina och Georgien, som ett potentiellt militärt hot”.
En kris utbryter i Georgien fyra månader senare, som leder till ett kort krig med Ryssland, vilket EU skyller på provokationer från Georgien.
November 2009: Ryssland söker efter nya säkerhetsarrangemang i Europa. Moskva släpper ett utkast till förslag till en ny europeisk säkerhetsordnng för Europa som Kreml säger skall ersätta föråldrade institutioner som Nato och organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSCE).
Texten, som publicerades på Kremls hemsida den 29 november, kom mer än ett år efter att president Dmitrij Medvedev först formellt lyft frågan. Vid ett tal i Berlin i juni 2008 hade han sagt att ett nytt fördrag var nödvändigt för att slutligen uppdatera kallakrigserans arrangemang.
”Jag är övertygad om att Europas problem inte kommer att lösas förrän en enighet har uppstått, en organisk helhet av alla ingående parter, inklusive Ryssland”, sade Medvedev.
2010: Viktor Jyanokovich väljs till president vid ett fritt och rättvist val enligt OSCE.
2013: Jyanokovich väljer ett ekonomiskt paket från Ryssland framför ett associeringsavtal med EU. Detta hotar västvärldens exploatörer i Ukraina och Ukrainas compradorer, politiska ledare och oligarker.
Februari 2014: Jyanokovich störtas i en våldsam USA-stödd kupp (förebådad av Nuland-Pyatt’s inblandning) med nyfascistiska grupper, som högra sektorn, spelande en ledande roll. Ukrainska fascister paraderar genom städerna i fackelupplysta skaror med porträtt av Bandera.
16 maj 2014: Som motdrag mot kuppen och den grundlagsstridiga installationen av en antirysk regering i Kiev väljer 87 procent av Krims befolkning i ett val med 97 procents valdeltagande att ansluta sig till Ryssland. Den privata Wagner-organisationen skapas för att stödja Krim. Praktiskt taget inga skott avlossas och ingen dödas i vad västmedia lögnaktigt beskriver som en ”rysk invasion av Krim”.
4 maj 2014: Dussintals etniskt ryska demonstranter innebränns levande i en byggnad i Odessa av nynazistiska ligister. Fem dagar senare förklarar sig Luhansk och Donetsk självständiga och röstar för att lämna Ukraina.
12 april 2014: Kuppregimen i Kiev inleder ett krig mot de antikupp och pro-demokratiska separatisterna i Donbass. Den neonazistiska Azov-bataljonen spelar för Kiev en nyckelroll i striderna. Wagner-styrkor anländer som stöd till Donbass milis. USA framhäver igen detta som en rysk ”invasion” av Ukraina. ”Man uppför sig inte på 21-hundratalet på ett 19-hundratalssätt genom att invadera ett land med en helt påhittad förevändning” säger USA:s utrikesminister John Kerry, vilken som senator röstade för USA:s invasion av Irak år 2003 efter en helt påhittad förevändning.
5 september 2014: Det första Minsk-avtalet undertecknas i Minsk i Vitryssland av Ryssland, Ukraina, OSCE och ledarna för utbrytarrepublikerna i Donbass. Det skedde efter medling av Tyskland och Frankrike i det så kallade Normandi-formatet. En lösning av konflikten misslyckas dock.
Den 12 februari 2015: Minsk II undertecknas i Vitryssland, vilket skulle leda till ett slut på striderna och garantera republikernas självstyrelse medan de förblev en del av Ukraina. Överenskommelsen blev enhälligt godkänd av FN:s säkerhetsråd den 15 februari. I december 2022 erkänner Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel att västvärlden aldrig hade för avsikt att trycka på för avtalets genomförande och istället i huvudsak använde det för att ge Nato tid att beväpna och träna Ukrainas militära styrkor.
2016: Det demokratiska partiet (i USA) tillgriper bluffen kallad Russiagate liksom dess följsamma medier i USA för att falskeligen påstå att Ryssland blandade sig i det amerikanska presidentvalet år 2016 för att få Donald Trump vald. Den falska skandalen användes för att ytterligare demonisera Ryssland i USA och höja spänningen mellan de två atomvapenmakterna.
12 maj 2016: USA aktiverar sitt missilsystem i Rumänien, vilket upprör Ryssland. USA hävdar att det är rent defensivt men Ryssland säger att systemet också kan användas offensivt och skulle minska tiden för ett angrepp på Ryssland till 10–12 minuter.
6 juni 2016: Symboliskt på årsdagen av invasionen i Normandie (1944) inleder Nato en aggressiv övning mot Ryssland. Man startar war games med 31.000 man nära Rysslands gränser. Den största övningen i östra Europa sedan slutet av kalla kriget. För första gången på 75 år följer tyska trupper i fotspåren till naziinvasionen mot Sovjet genom Polen.
Den tyske utrikesministern Frank Walter-Steinmeier uttalar sig: ”Vad vi inte borde göra nu är att inflammera situationen ytterligare genom sabel-skrammel och krigshets”. Steinmeier säger häpnadsväckande till nyhetstidningen Bild am Sontag: ”Den som tror att en symbolisk stridsvagnsparad vid alliansens östra gräns leder till säkerhet misstar sig”. I stället föreslår Steinmeier en dialog med Moskva. ”Det vore välbetänkt av oss att inte skapa förevändningar för att återuppliva gamla konfrontationer”, säger han och tillägger att det skulle vara ”fatalt att endast söka efter militära lösningar och en avskräckande politik”.
December 2021: Ryssland erbjuder ett förslag till fördragsutkast till USA och Nato och föreslår en ny säkerhetsordning i Europa som återupplivar det misslyckade ryska försöket från år 2009. Fördraget föreslår avlägsnande av det rumänska missilsystemet och tillbakadragande av Natotrupper från Östeuropa. Ryssland säger att det kommer ett militärtekniskt svar om det inte kommer till seriösa om fördragsförhandlingar. USA och Nato avvisar dem i huvudsak direkt.
Februari 2022: Ryssland inleder sin militära intervention i Donbass i det fortfarande pågående Ukrainska inbördeskriget efter att först ha erkänt Luhansk och Donetsk självständighet. Före interventionen visar OSCE kartor på en signifikant ökning av granatbeskjutningen från Ukraina mot de två separatistrepublikerna där mer än 10.000 personer har dödats sedan år 2014.
Mars–april 2022: Ryssland och Ukraina kommer överens om ett ramverk som skall avsluta kriget där det ingår att Ukraina förbinder sig att inte ansluta sig till Nato. USA och Storbritannien invänder. Premiärminister Boris Johnson flyger till Kiev för att tala om för Ukrainas president Volodymyr Zelensky att sluta förhandla med Ryssland. Kriget fortsätter och Ryssland erövrar större delen av Donbass.
26 march 26, 2022: Biden erkänner i ett tal i Warszawa att USA via ett proxykrig mot Ryssland försöker störta is Putina regering.
September 2022: Republikerna i Donbass röstar för att ansluta sig till den ryska federationen liksom också två andra regioner: Kherson och Zaporizhzhia.
Maj 2023: Ukraina startar en motoffensiv i ett försök att ta tillbaka territorier som kontrolleras av Ryssland. I tidigare läckta dokument från USA:s underrättelsetjänst har man dragit slutsatsen att offensiven kommer att misslyckas innan den ens inletts.
Juni 2023: Ett 36 timmars uppror av Wagner-gruppen misslyckas. Dess ledare Jevgeniv Prigozjin ingår ett avtal om att han går i exil i Belarus. Wagners privatarmé som grundades och beväpnades av Rysslands försvarsministerium införlivas i den ryska armen.
Tidslinjen visar tydligt på västmakternas aggressiva avsikter gentemot Ryssland och hur tragedin hade kunnat undvikas om Nato inte tillåtit Ukraina att ansluta sig; Om Minsk-överenskommelsen hade genomförts; och om USA och Nato hade förhandlat om ett nytt arrangemang för säkerheten i Europa där man tagit Rysslands säkerhetsproblem i beaktande.
* corporate media (koncernmedia) är svåröversatt. Uppfattar det som stora privata medier ofta förenade i stora koncerner, mediehus på modern svenska. /Redax
Joe Lauria är chefredaktör för Consortium News och tidigare FN korrespondent för The Wall Street Journal, Boston Globe och många andra tidningar inklusive The Montreal Gazette och The Star i Johannesburg. Han var undersökande reporter för Sunday Times i London, ekonomisk reporter för Bloomberg News och började sin professionella karriär som 19-årig stringer för The New York Times. Han kan nås på joelauria@consortiumnews.com och följas på Twitter @unjoe.
En oerhört bra sammanfattning om det nuvarande Ukrainakrigets bakgrund. Här står allt som man måste veta för att uttala sig om utvecklingen till ”varmt” krig i Ukraina. Efter ett noggrant studium av dessa oumkullrunkeliga fakta kan alla ta en välinformerad ställning om vem som har ”rätt” och vem som har ”fel” i Ukrainafrågan.
Vill man därefter spå lite om försvars- och anfallsviljan i befolkningen (vilken som bekant kan vara något annorlunda än den aktuella statsledningens) bör man nog även se på relationer mellan de i Sovjetunionen ingående förbundsrepublikerna Ryssland och Ukraina och inte på något sätt glömma folkens och republikernas relationer under tidigare århundraden. Dessa fakta har dock mindre att göra med det nuvarande krigets direkta orsaker som med vad vi har att förvänta oss på grundval av tro, viljor och förhoppningar.
Då kan vi äntligen nå en sakligare grund för våra ställningstaganden än Magdalögnas högst förvånande historiebefriade betoning av 24/2 förra året som ursprunget och nå en förståelse för eventuellt framtida ”terrorbombningar” av Gotland och andra högst möjliga händelser som kan ackompanjera de svenska ansträngningarna att bli medlemmar i anfallsalliansen Nato.
Vill mena att det blev en väl uppdaterat läsupplevelse med innehåll om en historisk bakgrund till kriget i Ukraina. Som upplysning till allmän kännedom något vårt stora medieutbud har ansvar att förmedla, såväl med textat innehåll som muntlig framställning, framförallt vad gäller inom SR o SVT
Dessvärre låter sig inte detta ske utan allt talar för att vägen ligger öppen mot ett inträde under krigsmakten Natos paraply.
Till detta vill jag lägga ett stort ansvar på socialdemokraterna. Ett parti som, om något av våra politiska partier, borde vårda den demokratiska beslutsgången.
Putin kunde inte vara mer nöjd över denna artikel, dess översättning och de andra som helt okritiskt försöker prångla ut Putins historierevisionism i syfte att legitimera Rysslands aggression. Talande exempel: Ryssland har bara ”intervenerat” i ett ”inbördeskrig”.
Historiens dom kommer att vara hård över aggressorns medlöpare.
Finns inte mycket i den, som jag uppfattar den, rätt skruvade beskrivningen av Ukrainas historia. Den divergerar sådär 180 grader mot min uppfattning. Skribenten kunde väl börjat med den avgrund som skapades i svältkatastrcfens 30-tal där Ukrainas matproduktion exporterades och befolkningen svalt ihjäl. Eller ännu tidigare om det verkligen var önskat av Ukrainas folk att ansluta sig till Sovjetunionen. ent
Så till mer nutid där en officiell uppgift anger 96 procent valdeltagande på Krim. En osannolik siffra, sånt har man i obskyra diktaturer. Wikipedia anger en källa i Kreml som säger mer måttliga 50 procent deltagande med 50 procent ja, vilket knappast ger legitimitet åt folkomröstningen. Sedan kommer det ena påståendet efter det andra.
Var verkligen Janukovytjs entledigande organiserat av USA? Eller var det rättfärdiga demonstrationer på Majdan mot som det visade sig en korrupt ledare som ville styra landets ekonomi mot Ryssland när folket längtade efter EU? Avsättningen var i vart fall legitim med beslut i Ukrainas parlament. Efter avfärden kunde häpna ukrainare beskåda det enastående presidentpalats han låtit bygga för deras skattepengar.
Helt korrekt uppfattat, Mats Ö!
Efter fruktlösa förhandlingsförsök med av USA gisslantagna ”europeer” där det igen spelades under täcket och ljögs fanns bara den begränsade invasionen som utväg.
Om det nu blir någon ”historisk” dom över denna dumhet kanske Gotland blir ett minne blott. Medlöpare finns det just nu i massor och de springer med amerikanarna.
Men än har de ultimata bomberna inte briserat.
Dennis Z!
https://twitter.com/vtchakarova/status/1485216838694981632?s=20
Dennis Z!
Ja, man får ha förståelse för att världens näst största krigsmakt än en gång kände sig så hotad av en mindre granne att de inte hade något annat val än att invadera. Jag menar, Ryssland har ju blivit angripet av aggressiva grannstater i tid och otid. Jag menar, hur vågar Ukraina välja att närma sig väst? Klart att det inte finns något alternativ till att mörda, bränna, våldta och begå folkmord då?
Mats Ö!
”Historiens dom kommer att vara hård över aggressorns medlöpare”
Vilka historien kommer att utse till medlöpare vet varken du eller jag. På annan plats har jag tipsat om Gunnar Adler-Karlssons avhandling ”Western Economic Warfare” (doktorsavhandling) (1968) där han avslöjar att Sverige deltog i den av Förenta Staternas teknikembargo mot länderna i Östblocket, påtvingad med hot om repressalier. Där västallierade deltog för att i första hand försvåra för Sovjet. Detta skedde mellan 1947–67. Detta bör vara med i en historieskrivning om hur man försökt att förminska Sovjets teknikutveckling.
Då liksom nu sker sanktioner av ”Demokratierna” mot Ryssland. Papegojsjukan verkar vara en svårbotad sjukdom, när orsaken är ett massivt medieövertag.
Har du hört talas om sanktioner mot Förenta Staterna någon gång? Efter Hiroshima? Efter Vietnam? Grenada 1983? Irak 2003? Förenta Staterna har inte haft främmande trupper inom sina gränser sedan 1812, men på att kränka andra är man bäst i klassen. Har man betalat skadestånd till Vietnam, som förlorade 3 miljoner av sina medborgare.
Förenta Staterna beter sig som i filmen ”Chaplins pojk” där pojken pangar rutor som sedan pappan snabbt dyker upp och erbjuder nya glasrutor.
Först krig sedan business. Historiens dom kommer att straffa anstiftare och medlöpare. Det krig som nu pågår är på kort sikt en triumf för USA/NATO/EU, men när alla kort kommer upp på bordet så kommer Ukrainas folk vända sig mot B-skådespelaren Zelinsky.
Mats Ö!
Jag känner igen den där skämtteckningen från tidigare. Den har inte blivit mer mittiprick nu, utan får betraktas som en partsinlaga från Ukraina eller ukrainasympatisörer. Inga fakta som stöder bakgrunden till teckningen finns.
Men att recensera humor är kanske inte riktigt vad vi bör syssla med här och nu. Nato och EU är som bekant beredda att slåss till den siste ukrainaren. Men för vad frågar man sig lite oroligt. Diplomatiskt har ALLA länder rätt att slåss för sin oberoende och alliansfria position. Att man skulle ha rätt att slåss för att någon gång i framtiden bli ansluten till en anfallsallians med helt och hållet kriigiska ambitioner (med stor sannolikhet futila i framtiden, gör en enkel folkräkning) är mer tveksamt.
Så låt oss diskutera de reellt tvistiga motsättningarna i stället för att kasta skämt på varandra!
Tommy Sjöberg!
Skadestånd till Vietnam är ett intressant kapitel. I Parisöverenskommelsen 1973 åtog sig USA att betala ett bistånd för återuppbyggnad av Vietnam.
Biståndet var utan politiska villkor, inte fastställt till exakt belopp men uppskattades av USA till omkring 3 miljarder US Dollar under en tioårsperiod. Detta betalades aldrig ut med motiveringen att Vietnam inte redogjort för de många USA-piloternas öden som försvunnit med nedskjutna flyg. En i praktiken rätt omöjlig uppgift.
USA har väl ändå i nutid en hygglig relation till Vietnam.
Bra kommentar, Lennart P!
MEN, den fråga vi bör ställa oss är vilken ”relation” USA kommer att ha framöver just till den Socialistiska republiken Vietnam. Och, som det ser ut, kommer den relationen att i inte ringa grad ha bäring på den tvåtusenåriga relationen mellan Kina och Vietnam. Hur kommer detta att se ut i den framtida uppladdningen i världen med konfrontationen mellan Vietnam o Kina i fokus? DÄR har du en avgörande fråga för det framtida scenariot.
Det du relaterar till här är ett passerat stadium i världshistorien och jag tror inte att det har en ens liten betydelse för framtiden.
Vilket system vill vi (eller du och jag) offra livet för. Jag är genuint osäker, vad vill du?
Mats Ö!
Jag såg inte ditt efterkommande inlägg (18.24 igår) förrän nu. Kriget är fruktansvärt, det är något vi alla känner till, inte minst du med din militära erfarenhet. Och det borde göra dig en liten del mindre säker på ditt fördömande (om än i satirisk version) av det ”fullskaliga kriget”, som regimmedia fortsätter att tjata om.
Min uppfattning är att det vi hittills sett i Ukraina inte är i närheten av vad ett ”fullskaligt krig” skulle innebära. Om din uppfattning divergerar på den punkten vore jag glad om du i ett svar kunde, på faktamässig grund, vederlägga detta. Då skulle vi båda veta vad vi samtalade om.
Lennart P!
Första gången jag reagerade på Förenta Staternas brott och skuld till Vietnam var när jag var elev på Viskadalens Folkhögskola 1979-81. Det var några som skulle åka till Borås och titta på F F Coppolas film ”Apocalypse Now”. Blev tillfrågad om jag ville följa med, min spontana
reaktion var att vore det inte bättre om Förenta Staterna betalade skadestånd istället för att tjäna pengar på spektakulära filmer om Vietnamkriget.
Nedanstående text, citat, är felaktigt gällande datum.
”4 maj 2014: Dussintals etniskt ryska demonstranter innebränns levande i en byggnad i Odessa av nynazistiska ligister. Fem dagar senare förklarar sig Luhansk och Donetsk självständiga och röstar för att lämna Ukraina”
2 maj ägde Odessa händelsen rum med ca 50 döda. Luhansk och Donetsk förklarar sig självständiga 12 maj. 10 dagar efter Odessa händelsen.