Min mor, sextio år gammal, pysslar våren 1962 med Lidingövillans rosenrabatt.
När man som jag, börjar närma mig nittioårsstrecket, dyker då och då upp minnesbilder från barndom och ungdom. Jag växte upp i ett område på norra delen av Lidingö där vår familj sedan 1941 bodde i en villa med stor trädgård.
När jag blev lite äldre fick jag hjälpa till med allt mer i husets trädgård som redan när vi flyttade in var välplanerad. Med en blomsterrabatt runt huset och en lång rosenrabatt runt en gräsmatta med ett antal fruktträd. De flesta av dessa rosor blommar fortfarande varje år, vilket jag kan konstatera varje gång vi besöker min brors familj. Som sedan länge bor i villan och vårdar den gamla trädgården.
Trädgårdsarbete var inte direkt favoritsysselsättningen för oss barn, utan snarare ett nödvändigt ont. Vi tog därför tacksamt emot nyupptäckta kemiska ämnen som kunde användas för att rationalisera våra arbetsuppgifter. Till exempel att hålla stånd mot de maskrosor som gärna dök upp både här och där.
Jag vet inte vad undermedlet mot maskrosor hette eller när vi fick tillgång till det. Men när vi sprutade det på maskrosorna hände liksom ett under. De växte helt enkelt ihjäl sig. Blev jättestora och dog. Vi upptäckte dock att de mycket snabbt ersattes av nya pigga maskrosor. Så det var bara att återgå till att bekämpa maskrosorna med mekaniska medel. Ett Sisyfosarbete som vår far ibland tog del i. Det var bara det att han efter att gått en vända på grusgångarna med ett skyffeljärn snabbt vände tillbaka till sin favoritfåtölj och överlät åt oss barn att städa upp efter honom.
Jag vet inte hur gammal jag var när en man flyttade in i en nybyggd villa på ängen utanför vår tomt. Vi kallade honom Andersson på ängen och han lät snart bygga till huset med en lådliknande murad byggnad där han skulle odla champinjoner. För detta behövde han gödsel och lät lägga upp en rejäl hög med hästgödsel bredvid tillbyggnaden. När den första omgången champinjoner var klara att plockas gick han runt bland grannarna och lämnade som gåva över ett prov på vad han hade odlat. Min mor konstaterade snabbt att svamparna var fulla av mask och kastade bort dem.
Snart upptäckte vi att den stora gödselhögen producerade flugor som hittade en ny bostad uppe på vår villas oinredda vind. Där vimlade nu av flugor men till vår glädje hade det börjat marknadsföras ett nytt undermedel mot insekter som kallades DDT. Det inköptes tillsammans med en enkel handspruta för medlet och jag gick upp på vinden och besprutade noggrant svärmarna av flugor. De dog som väntat likt flugor. Det var bara ett litet problem. Efter en vecka var de lika många igen.
Jag vet inte hur många gånger jag var uppe på vinden och upprepade sprutningen men jag gav så småningom upp. Kanske finns det fortfarande flugor på villans vind. Om jag fått några efterverkningar av undermedlet mot dem vet jag inte.
År 1962 kom Rachel Carsons bok Silent spring ut i USA. Det exemplar av Tyst vår som jag hittar i min bokhylla är tryckt 1979. När jag nu återigen läser igenom den blir jag lika imponerad av hennes kunnande som när jag första gången läste boken. Men fastnar nu för andra detaljer. Som att Charles Darwin en gång skrev boken The Formation of Vegetable Mould, through the Action of Worms, with Observations of their Habits, där han gav världen dess första inblick i daggmaskens liv och betydelse.
Nu imponerar det på mig att varje gång när jag rör om i vår trädgårdskompost så ser jag mängder av daggmaskar som flitigt omvandlar vårt trädgårdsavfall och innehållet i kökets kompostkruka till en näringsrik matjord. Som gör att vi aldrig behöver köpa någon handelsgödsel till rabatter och buskar.
Rachel Carson skriver i sin bok om de katastrofala följderna av människans användning av insektsgifter. Det fick fåglarna att tystna då man tog deras mat ifrån dem, de små insekterna. Samtidigt med att hennes bok kom ut startade USA sin spridning av miljontals liter av ett växtgift kallat Agent Orange över Vietnam för att avlöva djungeln, vilket fått mycket svåra konsekvenser för landets befolkning.
Man räknar med att tre miljoner vietnameser utsattes för giftet och att en miljon människor därigenom kom att lida av svåra hälsoproblem. Agent Orange innehöll ett av de kraftigaste gifter man kände till. En form av dioxin kallad TCDD.
USA:s krigsveteraner har fått ersättning för de skador och lidande som Agent Orange har orsakat dem. Men till de vietnamesiska offren har USA aldrig betalat ut några ersättningar.
Min hustru och jag bor i ett litet radhusområde där tomten ursprungligen hade en ca 50 kvadratmeter stor gräsmatta. Det är nu gått många år sedan jag beslutade mig för att sluta klippa gräsmattan och i stället låta den förvandla sig själv till en blomsteräng vilken den mycket gärna gjorde. De första blommor som flyttade in var gullvivorna och sedan har andra arter kommit efter hand. Nu i sommar har prästkragarna blommat ovanligt rikligt och rödklövern skapat sig ett eget revir.
När vi nu avnjuter vårt eftermiddagskaffe ute i trädgården, tillsammans med de humlor och fjärilar som hittat våra ängsblommor, ser vi fortfarande den lilla blåklockan blomma. En av de sista av årets ängsblommor som ännu står i blom. Och vi förvånas över de många välklippta gräsmattor som ger omgivningarnas villatomter ett ganska trist utseende.
Inte förrän nu har ett annat växtgift, Agent Blue, blivit uppmärksammat. Det var arsenikbaserat och spreds framför allt över risfälten i Mekongdeltat. Över 1000 ton arsenik spreds under ett program som med sedvanlig cynism kallades för ”Operation Ranchhand”.
Den som är intresserad kan klicka på denna länk.