BENNY ANDERSSON, CLARTÉS ideologiske riktkarl sätter tonen i debatten inom ”vänstern” om orsakerna till Ukrainakriget på Clartébloggen 16 maj.
Jag har emellertid aldrig varit någon nära vän till Clarté, eftersom jag aldrig varit någon ideologiskt övertygad socialist eller kommunist. Det är man nämligen i Clarté. Dock har jag sedan tidiga 70-talet placerat mig själv på den partilösa vänsterkanten i politiken. Nu ser jag lite varstans att det hänvisas till Benny A:s artikel som särskilt klok, så därför bör den studeras.
Periodvis har de varit kloka inom Clarté. Men problemet tycks vara att när kartan (den socialistiska mallen) inte stämmer med terrängen stirrar de sig blinda på kartan och försöker pressa in den trilskande verkligheten i kartbilden. Demokrati i deras utopiskt socialistiska tappning är en mycket svårfångad fågel. Den kan inte överges eller definieras i andra termer, den är dem en liturgi. I denna trygga värld är alla totalitära stater och ledare – trots att de är mycket vanligt förekommande i vår värld – liksom av bara farten, minst lika farliga som USA-imperialismen, som man förstås regelmässigt också kritiserar. Att jämförelsen idag egentligen är ganska meningslös passar inte in i kartan. Att peka ut USA, EU och Nato som medskyldiga till Ukrainkriget i minst lika hög grad som Ryssland, fast på ett annat sätt, är av någon anledning hädelse. Min självklara uppfattning att stormakterna måste förhandla fram ett samlevnadsavtal – oavsett om de själva kallar sid demokratier eller inte och oavsett om Ukraina tvingas göra landavträdelser till Ryssland – annars blir det världskrig, är för Benny A ingen huvudfråga.
Så, eftersom Ryssland är en aggressiv diktatur och Putin dess enväldige diktator blir det viktiga att finna krigsorsakerna i just detta förhållande. Men Benny A blir på så sätt i mina ögon ointressant, eftersom han i praktiken sätter sig i samma båt som den samlade västvärlden inklusive den svenska Natoklacken med sina falanger, fraktioner och kotterier. Vad som enar dem alla är, att den 24 februari 2022 framstod allt som förklarat, då förändrades allt. Därefter sköts all debatt om den långa upptakten till att Ryssland anföll Ukraina åt sidan. En diktatorisk stormakt anföll ett självständigt demokratiskt grannland, då måste grävandet ske djupare in bland Rysslands mystiska filosofiska, religiösa, och nationella och mytiska rötter, för att till slut blottlägga de djupare inflytanden som till sist fick Putin att slå till mot Ukraina med full militär kraft.
Benny A finner i sitt sökande att Putin hämtat sina idéer om Ryssland, om folket, grannarna, om historien, kulturen och identiteten hos framför allt filosofen Ivan Iljin (1883–1954). Denne levde under Sovjettiden i exil i Tyskland och visade tidvis sympatier för nazismen och blev den antibolsjevikiska rörelsens (de vita under inbördeskriget) främste inspiratör. Putin påstås ha citerat Iljin vid flera tillfällen och därmed visat honom viss respekt. Simsalabim, så kopplas Putin till fascism och storryska konservativa chauvinistiska och imperialistiska ambitioner, vilka alltså lett Putin att starta detta anfallskrig. Här ligger enligt Benny A huvudorsaken till Ukrainakriget. Och han konkluderar:
”Dessa och andra liknande signaler från den ryska eliten smular sönder myten om ett fredligt och defensivt Ryssland som pressats till att begå en ’dumhet’ av NATO.”
Men, i artikelns sista stycke garderar han sig en aning genom att påpeka att inte ”USA och andra imperialistmakter har förvandlats till änglar och goda feer”. Men Ukrainakriget – säger han – är inte ett amerikanskt proxykrig mot Ryssland, utan ”ett krig där det ukrainska folket försvarar sitt nationella oberoende mot en angripare”.
Han har sedan uppenbara problem med att få ihop det om hur det hela kan komma att sluta. På grund av USA:s ansvarslösa politik kan det till och med bli atomkrig, kryper det fram liksom i en bisats. Att inte denna insikt engagerar denne rättfärdige socialist mera finner jag ynkligt. ”Upp flyger orden, tanken stilla står…” (Shakspeare)
Det finns för övrigt mycket skrivet i tidningar och böcker om Putins anknytning till Ivan Iljins tankar, Alexander Dugin och andra konservativa rysknationalister. Men, att en marxist som Benny A kan köra på samma spår och så fullständigt – i mina ögon – förirra sig i Putins tankevärld i sökandet efter krigets orsaker, och helt försumma de turbulenta ekonomiska grundförhållandena i världen; valutakrigen, kampen om råvaror, handelsvägar, det militärindustriella komplexets drivkrafter, strategiska positioner med mera – alltså materiella förhållanden – framstår som en gåta. Clarté har – i mina ögon – tyvärr mycket lite att bidra med i Ukrainafrågan.
Vi sitter alla på vår kammare och läser och tänker ut var och en sin egen analys. Min analys är som följer.
1) Förenta staterna är ett imperium som vid upprepade tillfällen bevakat sina intressen på ett för världssamfundet dödsbringande sätt.
2) Att Väst sökte utsträcka Västvärldens allianssystem in i Ukraina var dock menat som en yttersta utpost i öster snarare än ett uppmarschområde för militär och icke-militär expansion in i Ryssland (SÅ galna är de inte).
3) Västlig vilja att med krigiska och andra medel angripa Ryssland saknades. Knut L, Ola Tunander med flera har inte övertygat om att ett västligt hot om maktprojektion in i Ryssland funnes. Västs fortsatta samröre med Ryssland efter 2008–2014, och Västs begränsade reaktioner på Rysslands hittillsvarande militär gränsöverskridanden tyder på att ett västligt angreppshot inte existerade.
4) Ryssland kunde tills vidare ha suttit bakom sin ohotade gräns av 1991, och behållit de kontrollerade sfärerna i Georgien, Ukraina och Moldavien. De relevanta ”materiella förhållanden” som Knut L nämner skulle inte ha ändrats till förmån för Väst och till nackdel för Ryssland, Kina med flera om Ryssland helt enkelt suttit still i båten. Fortsatt status quo skulle inte ens ha gett intryck av rysk svaghet.
5) En annan faktor än västlig fientlighet behövs således för att förklara att invasionen trots allt skedde, och där har Benny Andersson rätt om russofascismen som en viktig förklaring.
Knut L använder frasen ”Inte använda Vladimir Putins psyke som förklaring!” som en besvärjelse för att avfärda diskussion om analysen att russofascister helt enkelt VILL ha tillbaka ”sina” områden runt Kiev och Odessa, på samma sätt som fascister alltid är irredentister; Vidkun Quisling skulle ha Jämtland och Bohuslän, Benito Mussolini ville ha Nyromerska imperiet. Jag tycker inte att russofascister skall upphöjas till en mer respektabel nivå.
Vidare måste jag draga tillbaka min användning av ordet ”proxykrig”. Jag menade att ordet kan användas för att konstatera faktum att två parter ”ligger i proxykrig”, utan att säga mer om vem som är skuld till kriget. Men redaktören menar att ordet i detta fall endast må användas för att säga att ”Väst FÖR proxykrig mot Ryssland genom att först provocera fram kriget och sedan beväpna Ukraina och hålla i gång kriget genom att inte låta Ukraina sluta fred”. Knut L tycks uppfatta ”proxykrig” som ”anfallskrig genom ombud”; så uppfattar inte jag ordet.
För att förstå det geopolitiska förspelet till dagens Ukrainakrig så måste man se det geopolitiska maktspelet i Svara havsområdet, som varit de senaste 30-åren. Den bästa artikel jag sett är utav Clara Weiss, ”The economic and geostrategic significance of the Black Sea region and the imperialist proxy war against Russia in Ukraine”
… och av Gabriel Black, ”Critical resources, imperialism and the war against Russia”
Jan Arvid G:s resonemang (22-07-04 kl 06.03) är som alltid logiskt och därmed bestickande. Det är ändå inte alltför svårt att resa invändningar. Frånvaron av akut hot betyder inte att hotbild saknas, och det betyder alls inte att den som ser ett växande hot kan förväntas sitta stilla intill dess hotet blir akut. Slutsatsen att ”en annan faktor än västlig fientlighet behövs” för att förklara invasionen faller därmed, men det utesluter inte att Benny Anderssons artikel bidrager med ännu en förklaring. Krigsmotiven kan vara flera och samverkande.
Situationen är komplex. Kriget kan vara såväl en rysk reaktion mot ett västligt hot, pådrivet av rysk revanschism, ett Ukrainskt försvarskrig samt ett USA:s proxykrig mot Ryssland; allt samtidigt och prydligt inramat av den pågående maktförskjutningen från väst till öst.
Benny A. missar, eller missförstår vad historikern Eric Zuesse klart begriper. Mike Pompeo begriper det också. Det handlar om huvudmotsättningen på jorden. Antingen Gud (USA med allierade d v s de 15 procenten) eller Djävulen, får man då anta, (d v s de 85 procenten) under ledning av Kina och Ryssland. Eller menar MP möjligen att det är Kina och Ryssland som är Djävulen, vilken försöker förföra alla de 85 procenten, som ännu inte klart fångats in i Guds gemenskap.
Så här inleder Eric Z:
”Den 24 juni, höll förre CIA-chefen och USA:s president Trumps utrikesminister Mike Pompeo, ett tal på 5.000 ord vid tankesmedjan Hudson Institute, ett tal som antydde att USA har ett i huvudsak gudagivet uppdrag att kontrollera världen, för att bevara frihet och demokrati för alla, och att seger mot Ryssland och Kina därför är obligatorisk för USA och dess allierade, inte bara för att tjäna Gud utan också för att tjäna Guds folk, ty ”centralt för amerikanska familjers ekonomiska välbefinnande är ett USA som har ledningen. Det leder över hela världen, både med militär och ekonomisk makt”; och så, ”Vi måste handla i samförstånd med våra allierade för att få till stånd strategisk klarhet, omisskännlig för både Vladimir Putin och Xi Jinping. Vi måste förhindra bildandet av en paneurasisk koloss som införlivar Ryssland, men leds av Kina. För att göra det måste vi stärka Nato.” Dessutom bör ”AUKUS-unionen [den nyligen skapade asiatiska militäralliansen mellan USA, Australien och Storbritannien] tas in i denna utvidgade säkerhetsallians”, så att Nato kommer att bli en global allians mot Ryssland och Kina för att bevara USA:s världsledarskap. Hans grundläggande argument var att det antingen är vi eller dem, och de måste erövras, för Gud vill ha det så, och vi tjänar honom.
Föredömligt resonerande inlägg från Jan-Peter S. Dock menar jag att icke blott ett “akut hot” om ett västligt infall i Ryssland saknades, utan även ett långsiktigt hot. Jag kan inte se hur väst- och centraleuropéer skulle kunna ha förmåtts att deltaga i fientligheter mot ryssar.
Ett av ryssar upplevt hot påminner mig om de östtyska officerarna som slösade bort sina bästa år på att ligga i beredskap mot Nato på lördagar och söndagar. Efter kalla krigets slut fick de till sin grämelse veta hur omöjligt det var att nederländare, västtyskar, danskar och andra välmående 70-talsvästeuropéer skulle angripa DDR. De satt hemma hos familjen och tittade på TV.
Jan Arvid G!
Dessvärre tror jag du har fel på nästan varje punkt i ditt resonemang. Att väst försöker använda Ukraina som ”ett uppmarschområde för militär och icke-militär expansion in i Ryssland” framstår inte alls som osannolikt.
Uppenbart är att väst gjorde allt dom kunde för att provocera fram en rysk invasion, precis som dom nu provocerar allt dom kan för att få till en kinesiskt invasion av Taiwan. Syftet i bägge fallen är att försvaga både Ryssland och Kina i långdragna utnötningskrig.
Varken Ryssland eller Kina kan utgå från att Ukraina respektive Taiwan inte kommer att bli uppmarschområden för direkta amerikanska attacker om dom inte ingriper.
Bägge länderna är naturligtvis förtrogna med Wolfowitzdoktrinen från 1992 som slår fast att USA aldrig mer kommer att tolerera konkurrerande stormakter att växa upp i öst efter Sovjetunionens fall.
Hur galna krigshökarna i USA är vet ingen, men tanken på första slag med kärnvapen lever i dessa kretsar.
Västlig vilja att angripa Ryssland saknas inte alls. Den har funnits där sedan 1918. Churchill kastade år 1945 fram sin plan på ”Operation unthinkable” d v s den att USA, England, Polen och resterna av Wehrmacht skulle samlas ihop för ett angrepp på Röda armén i Europa. Planen avvisades dessbättre som alltför farlig.
USA förefaller i det mesta att fortfarande agera efter Wolfowitzdoktrinen och där utesluts ingenting för att krossa Ryssland och med största sannolikhet även Kina.
Russofascismen tror jag är en konstruktion gjord av den västliga krigsindustrins springpojkar och Benny Andersson.
Det finns säkert fascister i Ryssland och landet är visserligen ett auktoritärt styrt land, men Putin verkar inte vara mer fascist än vår egen statsminister.
Dom som öppet och aktivt stöder fascism är västvärlden, inklusive vi själva, som inte tvekar inför att skicka vapen till Ukrainska högerextremister. Även muslimska terrorister finns med på vår kompislista.
Ryssland är ju istället det enda land som konsekvent bekämpar både nazister och terrorister.
Vi får inte glömma hur det såg ut i Ryssland när Putin tog över på initiativ från Jeltsin som nyårsgåva 1999. Ryssland var ju nära statskollaps i slutet på 1990-talet.
Jag läste någonstans att BNP sjönk med 50 procent under den av väst hyllade frihetshjälten? Jeltsin.
Putin är ju i alla fall nykter jämfört med fyllot Jeltsin. Har sett klipp där J. får hjälp av 2 livvakter för att kunna lägga en krans på något monument för krigshjältar WW2.
Wolfowitzdoktrinen och Mike Pompeos tal åberopas ovan av Anders Å respektive Bertil C. Hur kan vi veta att sådana dokument betyder att Västvärlden under Förenta staternas ledning verkligen under de senaste årtiondena har haft och har en fast vilja och förmåga att projicera militär makt och destruktiv icke-militär makt över 1991 års ryska gränser?
Min fråga är ingen hyperkritisk fråga som försöker avvärja meddebattörernas analyser genom överdrivet ifrågasättande. Jag undrar hur Väst- och Centraleuropa skulle ha kunnat fungera som språngbräda för sådant vanvett. Utan Väst- och Centraleuropas medverkan skulle angrepp med och utan vapenvåld inte fungera.
Gasköpande och rustningsovilliga tyskar, och andra fredliga européer, skulle inte ha velat och vill inte vräka krig och imperialistiskt elände över vanligt folk i Tver och Volgograd.
Frågan om fascism innehåller många delfrågor. Judehat är långt ifrån den enda, men en undersökning som jag anfört tidigare är en undersökning av Pew Research Center som visade att Ukraina vore det minst judehatande landet i Central- och Östeuropa. Fler sådana kvantitativa uppgifter skulle underlätta diskussionen om de politiska strömningarna i Ukraina och Ryssland.
Jan Arvid G!
Ordet veta är kanske knepigt att använda. Egentligen kan vi inte veta någonting med säkerhet om hur diverse mer eller mindre hemlighetsfulla höjdare i världens stormakter tänker.
Rimligt stöd för olika hypoteser verkar dock uppnåeligt även i sådana här frågor.
USA:s 700+ militärbaser runt om i världen, plus alla dessa krig till stöd för dollarn, säger oss en hel del om hur man tänker i det landet.
I Ukraina har vi den USA-finansierade kuppen 2014, plus en massiv satsning på att bygga upp landets militär och nu då det helt makalösa ekonomiska stödet till Zelenskyregimen.
Tanken att USA skulle ha gjort detta av omsorg och solidaritet med Ukrainas folk är en hypotes som helt saknar stöd. USA har gång efter gång visat upp sitt totala förakt för människoliv och staters nationella suveränitet. Alla floskler om moral, mänskliga rättigheter och demokrati kan vi avfärda direkt.
Återstår gör då hypotesen om amerikansk exceptionalitet och starka vilja till dominans och hegemoni i världen. I praktiken försvaret av den unipolära världsordning som nu utmanas av dom framväxande supermakterna i öst. Alltså exakt det som Wolfowitz ville sätta stopp för.
Jag har svårt att se annat än att USA har tagit total kontroll över Västeuropa och att deras agerande passar mycket väl in i Wolfowitzdoktrinens föreskrifter. Hur långt detta kan gå vet ingen, men att faran för stormaktskrig med kärnvapen aldrig har varit större är nog också en välgrundad hypotes.
”hur Väst- och Centraleuropa skulle ha kunnat fungera som språngbräda för sådant vanvett”
Som det ser ut så är det precis så dom fungerar just nu. Den egna ekonomin och energiförsörjningen och därmed den internationella konkurrenskraften offras nu mitt framför ögonen på oss av ryggradslösa och fjärrstyrda politiker i hela Västeuropa.
Hur denna häpnadsväckande underkastelse har kunnat odlas fram så oerhört framgångsrikt är ju den stora frågan, men den kräver nog skarpare hjärnor än min för att besvaras.
Igår (4/7) inkom en lång intressant kommentar på detta inlägg från någon som kallar sig ”seth b”. För att den ska publiceras måste skribenten meddela hela sitt namn till Redax – kontakt@lindelof.nu. Har försökt nå vederbörande via e-post, men e-postadressen verkar påhittad.
Anders Å!
Först vill jag nämna några saker som vi och många andra kan vara överens om:
många (för många) USA-militärbaser, JA;
många förödande USA-krig, JA;
stort militärt och civilt USA-stöd till Ukraina, JA;
selektiva USA-fraser om demokrati med mera, JA;
makt-intresset styr snarare än omsorg om mindre staters väl, JA.
Men även en mycket mäktig supermakt utan moralisk kompass har troligen gränser i sin planering för vad supermakten tror sig kunna göra. Min hypotes, som bland andra du kritiserar, är att Förenta staterna inte har tagit ett strategiskt beslut om att först krossa Ryssland och sedan krossa Kina. Stormakter och supermakter har genom historien ibland visat återhållsamhet. Tror vi att Förenta staterna har en långsiktig plan för ett allt-på-ett-kort-krig à la Adolf Hitler? Jag tror inte att Väst har planerat att översvämma Rysslands gräns av 1991 med en våg av krig och ekonomisk fientlighet. Jag kan ha fel!
Fungerar Väst-, Central- och Nordeuropa just nu som en språngbräda för ett Förenta staternas generalangrepp på Ryssland? Nja, gränsen för europeiska staters medverkan går nog vid Ukrainas östgräns. Och Rysslands anfall är väl förutsättningen för att stater som Tyskland alls skall närma sig Förenta staterna så mycket som skett?
Vilket leder tillbaka till frågan varför Ryssland anföll.
Jag tror på en irrationell faktor i Rysslands beslutsfattande, eftersom jag tror att Ryssland var säkert för angrepp. Ryssland hade ju vissa skyddslinjer väster om sin statsgräns. Till exempel: Finland ville alltid tala med Ryssland. Ryssland hade stöd bland medborgare i Estland. Tyskland och Ungern ville handla med Ryssland. Serbien är panslaviskt. Krim hade annekterats. Och så vidare.
Med debatt i denna förnämliga tidning har vi kommit fram till klara formuleringar av skilda tolkningar av orsakerna till kriget.
Jan Arvid G!
Nu blir det lite hur man definierar ”krossa” och en hopplös debatt om den exakta planeringen i Pentagon.
Det förefaller iallafall mig som ytterst sannolikt att USA har som mål att försvaga både Ryssland och Kina i Wolfowitzdoktrinens anda och att det, som det verkar, framprovocerade kriget i Ukraina är en del i den planeringen. Det verkar också sannolikt att vi ser ett allvarligt menat försök att göra om bravaden på Taiwan.
Om målet är att krossa dessa länder, att bara försvaga dom, eller att först försvaga dom för att sedan krossa dom vet vi inte. Vi vet inte ens om det finns en detaljerad plan alls i Pentagon, eller om dom bara kör på för att se var det landar.
Kunskap om det kommer vi kanske att få om 20 år om vi fortfarande lever då. Det är dock en kunskap som vi inte nödvändigtvis måste ha för att göra ett rimligt ställningstagande idag.
Vilken den exakta planeringen än är så ser vi tydligt hur den medvetet skapar konflikter, krig och förstörelse. Vi ser också hur USA/Nato inte drar sig för att stödja och beväpna både nazister och terrorister för att nå sina mål och hur dom lika medvetet tar risken att utlösa ett stormaktskrig med kärnvapen. Allt i syfte att upprätthålla USA:s militära och ekonomiska dominans i världen.
Det räcker alldeles utmärkt väl för att utnämna Nato och USA till dom stora hoten mot mänsklighetens överlevnad och rentav till civilisationens fiender.
Det räcker också för att utgå ifrån att varenda ord som kommer från denna primitiva krigarklans toppstyrda media om Ryssland och Kina är rena propagandalögner.
Säger västmedia att Ryssland styrs av russofascister och att Putin har vilda ambitioner att återupprätta Sovjetunionen, så är det inte trovärdigt. Alla fredsälskande människor bör akta sig noga för att sprida deras lögner och istället fokusera på att avslöja dom.
Dessvärre tycks inte Clarté riktigt begripa vad imperialismen är för något och går precis som V och andra s k vänsterkrafter vilse i pannkakan.
Ja jösses. Intressant diskussion och bra argument. Från de flesta.
Jan Arvid G, du frågar varför Ryssland anföll. Du kan väl inte ha missat de senaste åtta åren av raket- och artilleribeskjutning mot civilbefolkningen i Donbass från Azov-styrkor och deras gelikar? En beskjutning som trappades upp dag för dag i slutet av februari, tillsammans med en ökning av styrkorna i något som knappast gick att misstolka; en upptrappning inför en massiv markinvasion, vilket med tanke på hur dessa styrkor betraktar Ukrainare som är Ryssland-vänliga (minns hur anti-Majdan-demonstranter brändes ihjäl i Odessa 2014, av en mobb som hetsats upp av agents provocateurs) antagligen hade lett till ett folkmord i en nivå vi inte sett i Europa sedan… tja, på länge.
Det var mycket tydligt för en del av oss vad som var på väg att hända och Ryssland gav till slut(!) upp sina fruktlösa försök att få till en fredlig lösning, något som Washington D C med flera och Zelensky och nazisterna som kontrollerar honom saboterat respektive vägrat alla dessa år. Minsk I och Minsk II, äh!
Jag skulle kunna prata om alla gånger Finland ingått avtal bara för att bryta det lite senare, Ryssland är nog rätt trött på att tala med Finland. Eller har åtminstone väldigt lågt ställda förväntningar.
Och det där ordvalet ”annekterats” när det gäller Krim. Det hölls en folkomröstning som överväldigande tydligt visade att befolkningen ville komma tillbaka till Ryssland, vilket inte var så konstigt efter våldsamheterna under statskuppen och slakten i Odessa. ”Annektera” trodde jag bara användes av amerikansk MSM och korrupta svenskar som jobbat i Nato-kopplade tankesmedjor, eftersom ordet har en antydan om orättmätighet. Som USA med Hawaii t ex. Eller du kanske har en annan definition?
Ja, vi har väldigt olika tolkningar av orsakerna till kriget. Eller kanske snarare olika uppfattningar av händelseförloppen som ledde upp till det. Jag kan rekommendera John Mearsheimers föreläsning för två veckor sedan i ämnet. Eller Aaron Matés (på The Grayzone) intervju med framlidne Stephen Cohen för två år sedan, Cohen var klarsynt. Nästan synsk.
Känner du till 2019-rapporten från RAND Corporation? Det har varit klart att USA sedan ett tag tillbaka betraktar Kina som sin främsta rival om världens handel och resurser och att USA haft som strategi att först försvaga Ryssland, gärna se det balkaniseras, för att eliminera Ryssland som stöd i den kommande striden med Kina, vilken form den striden än tar. Men dessbättre är imperiet USA på väg i graven. Dollarn är på väg att krascha och resten av världen, den majoritet av världens befolkning som inte tar order från USA längre, handlar mer och mer med varandra som svar på imperiets sanktioner, blockader och hot, och gör det mer och mer i sina egna valutor. Det enda jag är orolig för i samband med USA:s ras är att de ska göra något desperat och likt ett gigantiskt monster slå sönder hela världen i sina dödsryckningar. Ett kärnvapenkrig t ex i ”förebyggande” syfte, när de ser att de håller på att förlora greppet.
Bra tänkt, Niclas H!
En liten randanmärkning bara. Ockupation är när en mot en annan stat fientlig militär styrka bemäktigar sig ett territorium tillhörigt (på något sätt) denna andra stat. Territoriet styrs därefter av ockupationsmakten via militärstyre. Militären tar givetvis i vanlig ordning sina order från den stat som militärtrupperna tillhör.
Därefter kan territoriet annekteras av den ockuperande makten (vanligen en stat), varvid det övergår till ett civilt styre med en civil organisation inom den tidigare ockupationsstaten. Typexempel är Golanhöjderna på gränsen mellan det s k ”Israel” och Syrien. Annektering är således en rent objektiv term, som uttrycker ett distinkt sakförhållande. Formellt juridiskt är detta således en tveksam benämning på Krims status och det kommer att vara det även för Lukhansk och Donetsk, när dessa utropade självständiga områden äntligen ”befriats” från Ukraina och dess nazianstrukna frontkompanier.
Jan Arvid G!
USA planerar med all säkerhet inget direkt anfall mot Ryssland. Däremot är det för mig tydligt att tänket i USA går ut på att Ryssland kollapsar och upplöses i mindre stater. Viktiga kretsar ser försöket att locka Sovjets till invasion av Afghanistan som första steget, vilket man anser lyckades och vilket ledde till Sovjets upplösning. Andra steget var att locka in Ryssland i Ukraina med målet att försvaga Ryssland. Tredje steget är att stödja och påverka varje nationell eller etnisk grupp i den ryska federationen att söka sin befrielse. Man kallar detta en antikolonialistisk rörelse. Exempel på dessa tankegångar här.
Jag tror att Sven A har helt rätt. Just nu sammanfaller USA:s intressen med Ukrainas, som just nu utkämpar sitt ”fosterländska krig” mot moskoviten. Exemplen som ges i den länkade artikeln är talande. Tatarstan kommer självklart upp, likaså Dagestan. Min fru bodde i Dagestan en sommar under sovjettiden. Hon säger att det var som att förflyttas till stenåldern. Slutklämmen i artikeln, hur Moskva suger blodet ur Novosibirsk är exakt det intryck jag fick under besöket där för sex år sedan.
Vi vet ju numera att Sovjetunionen stod på randen av ett självförvållat inbördeskrig 1964, strax innan Krusses fall.
Det krävs ordentliga skygglappar för att inte uppfatta spänningarna när man reser i Ryssland. Kommer Kaliningrad att kunna behållas, vad kommer att hända med Fjärran Östern, osv.
En nackdel som Ryssland har jämfört med Kina och USA är att allt koncentreras till ett centrum, Moskva. I Kina är makten uppdelad mellan landets politiska centrum (Peking) och finansiella centrum (Shanghai). När jag senast besökte Kina och Shanghai, våren 2019, fick jag en grundlig genomgång av det stora forskningsinfrastrukturprojekt som pågår där (en supraledande frielektronlaser är under uppbyggnad). ”Betalar kinesiska staten hela detta projekt” var min fråga, varpå svaret blev ”inte alls, de lokala politikerna ställer upp med 80 procent av kostnaden”.
Den som skrivit mycket intressant om Ryssland är Jan Myrdal. På sid 140 i Skriftställning 12 hittar man noggranna referenser till vad Marx och Engels skrev om Ryssland. Eller för att citera JM på sid 131: ”För dem [Marx&Engels] var den europeiska demokratins första uppgift att enas kring en kraftfull anti-rysk politik”.
Götesson skriver att ”västs begränsade interventioner i Ukrainakriget” mm mm. Hur kan jättelika sanktioner mot Ryska federationen vara ”begränsande interventioner” hela Europa gungar nu på gungfly på grund av nämnda sanktioner, och de enorma vapenleveranserna från USA England, Frankrike, Tyskland som rör sig om för mig okända summor miljarder efter miljarder kronor och som liknar det vapenstöd terroristerna erhöll från väst under Syrienkrigets värsta tider. Natoprovokationerna och Majdankuppen 2014 inklusive beskjutningen av Donbass 2014 till februari 2022 kan inte separeras från specialoperationen som Ryska federationen kallar kriget. Allt detta hänger samman och kan inte uteslutas vara ett proxykrig och målet är regiemchange som från USA sipprar ut mellan, och ibland i öppna rader från Washington och Pentagon. Att Clartés redaktion inte ser detta är inte förvånande, det finns i deras allmänvänstersyn sedan tidigare.
Dan Kotka!
Jag skrev otydligt i ett inlägg. Jag menade att Västs åtgärder mot Ryssland före februari 2022 var begränsade. Det var de ju, jämförelsevis.
Att det västallierade Europas politik fortfarande är ”begränsad” – ingen militär och ingen betydande icke-militär maktprojektion in i Ryssland av 1991 års gränser – är däremot min bedömning.
Clarté kallar sig ”övervintrade maoister”. Antar då att de härrör från gamla SKP/KFML. Deras syn är som som Dan K säger, i så fall inte förvånande. Jag har sett ytterst få exempel, om ens något, på självkritik från det hållet gällande deras syn på historiska och internationella frågor som gjorde sig gällande ända från 1978–79 fram till att partiet dog sotdöden i slutet av 80-talet.
Niclas H och Dennis Z!
Vi diskuterar alltså korrektheten av utsagan ”Ryssland har annekterat Krim”.
Till att börja med kan vi konstatera att det allmänna språkbruket är sådant. För att vara säker på att jag inte är väst-centrisk tog jag reda på att Sydafrikas jordbruksdepartement och Indiens public service har använt frasen ”annekteringen av Krim”.
Men det allmänna språkbruket kan ju vara fel och styrt av Förenta staternas informationsövertag, så jag gick till källor som kan upplysa om hur det förhåller sig ”formellt juridiskt”. Men där finns ingen enhetlig världslagstiftning och ingen världsdomstol, vilka skulle ha definierat begreppet. Alltså måste man gå till folkrättsprofessorer och dylika.
Då finner man att blott en liten minoritet har något att invända mot utsagan ”Ryssland har annekterat Krim”. En professor vid ett av Folkrepubliken Kinas ledande universitet skrev ”Moskvas annektering av Krim”.
Om man vill säga att det är osäkert huruvida “Ryssland har annekterat Krim” måste man hävda att nuvarande allmänna språkbruk och nuvarande akademiska språkbruk är fel. Och det kan man göra! Man kan säga att nuvarande etablerade begrepp styrs av en orättfärdig världsordning, och att språket och begreppen BORDE vara annorlunda.
Men påstå inte att jag har fel inom den nuvarande etablerade globala begreppsapparaten. Det går inte.
Ryssland har annekterat Krim. Det är rätt ordval, eftersom den utslagsgivande faktorn var att Rysslands statsledning VILLE överföra Krim till Ryssland, och vidtog de avgörande åtgärder som behövdes för att det skulle bli så, inklusive militär, och Ukrainas statsledning motsatte sig gränsändringen. Folkomröstningen, Krims historia, och Ukrainas regerings eventuella moraliska uselhet är inte relevanta för frågan huruvida utsagan ”Ryssland har annekterat Krim” är riktig.
En annan sak som ni två skulle kunna göra är att säga att detta är en politisk fråga. Ni skulle kunna säga att det viktiga är att Förenta staternas imperium störtas med de kampmetoder som fordras, och att Krim-frågan har fått en rättvis lösning oavsett vad folkrätten säger. Jan Myrdal skrev om Goa-frågan att det viktiga var kolonialismens avskaffande och att avkoloniseringen var viktigare än folkrätten, så det var bra att Indien annekterade Goa med militära maktmedel.
Men detta tar mig åter till min stående kritik av en stor del av det som skrivs i denna tidning. Skribenterna har en politisk uppfattning på den högre nivå, som jag kallar ”nivå B”. Inget fel i det. Men många av er går sedan ner på grundfaktanivån (av mig kallad ”nivå A”) och vill ändra på fakta så att de stämmer bättre med er övergripande politiska analys på nivå B.
Gör inte det! Nöj er med att lägga fram er politiska syn, grundad på de korrekta fakta som talar för den synen.
Jan Arvid G!
Det är bra att du också gör ett försök att reda ut begreppen. Men jag tyckte nog att jag var tillräckligt klar när jag skrev om ”annektering” i mitt förra inlägg. Annektering och Ockupation är distinkta, objektiva, begrepp.
Eftersom du drar mig och Niklas Hallander genom samma kam har jag bara en liten fundering: På vilket sätt framgår det av det jag skrivit här på lindelof.nu sedan februari i år att jag söker ”ändra på fakta” i syfte att få verkligheten (det du kallar nivå A) att stämma bättre min påstådda ideologiska karta (enligt dig nivå B)? Vore klädsamt med några konkreta ”grundfakta” för dina påståenden!
Dennis Z!
Du skrev att ”[f]ormellt juridiskt är detta [annektering] således en tveksam benämning på Krims status”. Den skrivningen är att ändra på ett faktum. Ryssland har annekterat Krim, enligt vår (världssamfundets) nuvarande språkbruk och rättsliga begrepp. Utsagan i föregående mening är ett faktum. Faktumet ändras inte av att den annekterande staten Ryssland inte använder den termen, och några andra stater stödjer Ryssland i frågan.
Förlåt Jan Arvid, men jag har uttryckt mig oklart, det ser jag nu när jag läser om vad jag skrivit. Annektering är den korrekta juridiska termen. Problemet jag ser hänger egentligen på tidsfaktorn. Varken en ockupation eller en annektering kan vara för evigt, även om det kan tyckas så när det gäller Palestinas skilda territorier.
Genom att bilda egna ”utbrytarstater”, hålla folkomröstningar och därefter ansluta sig till en annan stat (eller en förbundsstat) kommer själva annekteringen att överlagras av det senare historiska skeendet. Därmed blir ”formaljuridiken”, som du redan från början insett är amorf till sin karaktär (ingen ”världslagstiftning” som kan tillämpas av en ”världsdomstol”) alltmer obsolet ju längre tiden går. Och en ”etablerad … begreppsapparat” kommer liksom vårt dagliga tal att förändras, vilket du som språkvetare säkert känner till.
Jag är t ex noga med att inte i något sammanhang skänka sanktion åt den sionistiska stasapparat, som just för tillfället behärskar större delen av Palestina, utan i stället tala om ”den judiska statsbildningen Israel” eller något liknande. De östra och sydöstra delarna av Ukraina glider nu långsamt men säkert ur sin tidigare stats tillhörighet. Detta till priset av såväl ryska som ukrainska människoliv, oerhörd materiell förstörelse (genom bl a de ukrainska styrkornas ständigt upprepade krigsbrottsliga sätt att bemäktiga sig byggnader för i huvudsak civila ändamål) och sist men inte minst risken för allmän svält i stora och fattiga områden i världen.
Naturligtvis borde detta lösas genom förhandlingar, men det måste ju vara två parter som vill samtala då!