Jag har läst någonstans att folkhälsan i vårt land aldrig har varit så bra som under andra världskriget. Nära till hands tänka att ransoneringen, bristen på onyttiga livsmedel och sötsaker, spelade en viktig roll.
Och, måhända, mobiliseringsviljan? Ett land – ett folk. I bistra beredskapstider måste man hålla sig frisk, leva hälsosamt, för det allmännas bästa.
Men det är att ägna sig åt spekulationer antaga att det överhuvudtaget förekom sådana idealistiska bevekelsegrunder. Om än påhejade av staten. I vår samtid av Dagens Nyheter, se artikeln ”Försvarsmaktens oro: Svenskarna blir för feta”.[1]
Vore jag lagd åt det drastiska hållet skulle jag dra till med den ”galna” teorin att krigstillstånd är bra för folkhälsan. Då är vi medborgare så att säga på tårna, rättar mun efter matsäcken, sköter om oss, håller oss beredda.
Men det är att låta som den radikalkonservativa, tyske samhällsfilosofen Ernst Jünger om att krig ”förädlar” oss. Och jag värjer mig på det bestämdaste mot dylik krigsromantik. Det luktar blod och död om densamma.
Krig förändrar vårt beteende hursomhelst, liksom pandemier, senast under coviden. Man håller sig under en pandemi för sig själv, undviker folksamlingar och möten med alltför många andra. I syftet att slippa bli smittad.
Man beter sig försiktigt, visar omsorg om sig själv och sin somatiska status, som aldrig annars.
Pandemier är bra för den politiska maktens legitimitet: kunna utfärda förhållningsregler, visa upp sig, kalla till presskonferenser, uppträda välregisserat, myndigt och auktoritativt. Det kunde betecknas Tegnell-effekten.
Men under ett samhälleligt normaltillstånd? När allt är ”som vanligt” och det varken råder krig eller pandemi?[2]
Då vidtar hälsoupplysning från storebrors, förlåt myndigheternas sida. Minns socialstyrelsens kampanj, som fick utstå mycket spott och spe, om att vi bör äta 6-8 brödskivor om dagen.
Vid sidan om den statligt organiserade upplysningen erbjuds frivilliga hälsokontroller som kan fungera förebyggande. För att i tid detektera cancer och andra svåra sjukdomar. Omfattande vaccinationer ligger därtill på statens bord.
Hälso-ansvaret i nyliberal fredstid lämnas till den enskilde. En lukrativ arbetsmarknad för ”hälsocoacher” och ”hälsopedagoger” öppnar sig därmed genast. Och för så kallade ”influencers”.
I SVT:s morgonprogram varje dag en vältränad, flåshurtig kvinna från Umeå i Bengt Bedrup och Gun Hägglunds efterföljd – ”Träna med TV” ett populärt inslag på den svartvita televisionstiden – för att få fart på oss.
Stillasittandet är förkastligt. Upp och rör på dig, Svensson! Moralismen vilar tung över träningsmomenten som kvinnan med pedagogisk övertydlighet demonstrerar i rutan.
SVT och kvinnan i fråga får aldrig veta om tittarna följer uppmaningen. Och inga stränga kontrollåtgärder från statens sida är i princip möjliga inom ramen för den rådande nyliberala diskursen.
Hälsan är en privat angelägenhet. Och många enskilda tar till synes sitt ansvar för densamma, joggar, sliter på gym, slutar röka.
Dock, för att en nationell biopolitik (hälsopolitik), Michel Foucaults begrepp, skall kunna föras kan inte hälsan villkorslöst överlämnas till den enskilde. Folkhälsan är en statlig angelägenhet och måste administreras från centralt håll.
Eftersom det i folkhälsans upprätthållande gömmer sig ett disciplinerande, krigsförberedande – enligt krigshetsarna i DN – moment. Alltför feta krigar inte bra, hävdas det i DN.
Svenskarna snaskar skräpmat, blir allt fetare med åtföljande dålig kondition, påstås det vidare med en alarmistisk underton. Hur skall dessa tjockisar kunna ta till vapen och slåss?
Fritt fram för ryssen med alla blågula rundmagade.
Detta med folkhälsans ideologiska sprängkraft visste man om såväl i Tredje riket, liksom i DDR. Totalitära stater med strävan att genomföra en genomgripande biopolitik. ”Kraft durch Freude”, hette det i första fallet.
Alla skulle röra på sig och motionera under hakkorset.
Det vore fel i sammanhanget att inte samtidigt nämna nazisternas utrensning av ”samhällskroppens” defekta delar, i eutanasiprojektet. Och förpassandet av ”undermänniskor” till koncentrationslägren för att gasas.
Den socialistiska människan är en sund varelse, övertygelsen i det andra fallet. Ideal kontra realitet. DDR brottades med problemet med alla överviktiga medborgare. Den socialistiska hälsomedvetenheten var alltför låg trots statens ambitioner.
Samtidigt, vet vi, så pågick en omfattande dopning under statlig översyn av idrottarna. På tävlingsbanorna skulle den imperialistiska fienden detroniseras. Biopolitiken tjänade den realsocialistiska staten.
Disciplineringen ligger inte i själva den fysiska ansträngningen, som det kunde förefalla i journalfilmerna från Hitlers Tyskland.
”Själen är kroppens fängelse”, underströk disciplineringsforskaren Foucault. Det är själen makten vill åt. Hälsofostran är samhällsanpassning – eller krigsförberedelse för att fortsätta tala med DN.
Genast infinner sig ett dilemma, som jag inte kan låta bli att förstå det. Friska medborgare måste det hållas ett öga på, hur det nu ska ske. Den alltför alerte riskerar att vakna till som en aktiv och kritisk samhällsmedborgare. Inget som makten önskar.
De bekväma och samhällsfrånvända, ”soffpotatisarna”, utgör ingen fara för status quo. Den tidiga arbetarrörelsen visste det. Därför kamp mot alkoholliberaler och drogers passiviserande inverkan.
[1] En sociologisk betraktelse föranledd av Carl Cato och Paul Hansens artikel i DN 250109: ”Försvarsmaktens oro: Svenskarna blir för feta”.
[2] Frågan är om det är ”som vanligt” om man ur ett tillbakablickande perspektiv på svenskt 1900-tal beaktar tvångssteriliseringar, att utvecklingsstörda behandlades nästan sämre än djur, avvikande låstes in på sinnessjukhus.
