Ryska presidenten Vladímir Putin och Venezuelanska presidenten Nicolás Maduro under BRICS-mötet i Kazan. (Foto: ALEXANDER NEMENOV/POOL

Nicolás Maduro deltog denna vecka i Kazan, Ryssland, på BRICS-toppmötet, där han fick stöd från Vladimir Putin. Trots det ryska stödet lyckades han inte få sitt land med i samarbetet, främst på grund av Brasiliens veto.

BRICS har nyligen utökats från fem till nio medlemmar och har en väntelista. Trots det stora intresse som Caracas visat så finns Venezuela inte med bland de kandidater som ses som möjliga framtida medlemmar.

Luiz Inácio da Silva, som inte kunde närvara på toppmötet efter att ha skadat sig i huvudet, instruerade sin minister att motsätta sig Venezuelas inträde. Hans rådgivare i internationella frågor, Celso Amorim, förklarade för CNN Brasil:
”Jag stödjer inte Venezuelas inträde. Jag tycker att vi bör gå långsamt fram. Det är ingen idé att fylla på med länder för att skapa ett nytt G-77”.

Brasilien ville inte belöna Caracas, som efter presidentvalet, avfärdat varje brasiliansk begäran om att offentliggöra röstprotokollen. Dessutom lär Maduro personligen ha lovat Lula att de skulle offentliggöras.

Kuba och Bolivia är däremot de latinamerikanska länder som, med Brasiliens godkännande, tagits med på den slutliga listan över officiella kandidater för BRICS-medlemskap.

De venezolanska myndigheterna har också avvisat Brasiliens upprepade krav på att utfärda fripass till sex oppositionella som under månader har sökt skydd på den argentinska ambassaden i Caracas, som fortfarande står under brasilianskt beskydd.

Putin, däremot, ställde sig positiv till Venezuelas inträde: ”Venezuela är en av Rysslands gamla och pålitliga partners i Latinamerika och världen i stort”, förklarade Putin i ett tal som sändes i rysk TV. ”De strategiska relationerna mellan våra länder fortsätter att stärkas. Volymerna av vår bilaterala handel växer, vi har flera projekt inom energi, läkemedelsindustrin, transporter, rymdforskning och ny teknik.”

Maduro, som flera gånger betonat sin vilja att öka samarbetet och investeringarna med Ryssland, hade även bilaterala samtal med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Belarus president Alexander Lukasjenko, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed Ali och Palestinas president Mahmoud Abbas.

”Vi är redan en del av detta multipolära och multicentriska världssystem som håller på att byggas”, förklarade Maduro vid sin ankomst till Kazan, och undvek att nämna Brasiliens avslag, samtidigt som han betonade Venezuelas intresse av att bli medlem.

Trots Venezuelas svaga ekonomi påpekade Maduro inför Putin, i en TV-sändning (i Ryssland och Venezuela), att landet ”lyckats återhämta sin ekonomi på egen hand, med mycket positiva indikatorer på ekonomisk tillväxt, inflationsbekämpning och investeringar. Vi är redo att fortsätta ta emot ryska investeringar och att stärka vårt handelsutbyte och våra affärsallianser inom alla områden.” ”Vi har korsat flera öknar och står nu upprätta, hela och segerrika”, tillade han.

Huruvida Venezuela ”lyckats återhämta sin ekonomi på egen hand” kan kanske diskuteras med tanke på den ökade närvaron av amerikanska oljeföretag (som Chevron) i Venezuela. Överhuvud taget verkar Venezuelas situation osäker, visserligen är det nästan oundvikligt att man kommer att ha tillväxt, enligt vissa ekonomiska rapporter ligger tillväxtprognoserna för Venezuela för 2024 på c:a 5 procent, men långsiktiga strukturella problem och osäkerheter kring investeringar och den politiska situationen fortsätter att påverka tillväxten negativt och kan närsomhelst hota tillväxten. USA kan dra sig ur igen och gå tillbaka till de hårdare sanktionerna och relationerna med de närmsta grannarna är osäkra.

Bland de närmsta grannarna så har Colombia fortfarande inte intagit en definitiv position, kanske p g a att Venezuela är värd för fredsförhandlingar mellan den Colombianska regeringen och vänstergerillan ELN. Alla verkar förhålla sig till Venezuela utifrån sitt lands intresse verkar det som. Befinner man sig på stort avstånd så är stärkandet av BRICS primärt och Venezuelas demokrati sekundärt. Om man däremot tillhör Venezuelas grannar är saken mer komplicerad eftersom det nästan är omöjligt att vinna val i grannländerna och samtidigt uttrycka stöd för Maduro. Ett offentliggörande av röstprotokollen hade utan tvivel förenklat situationen, givetvis under förutsättning att Maduro verkligen vann valet.

Föregående artikelHenrik Linde rekommenderar tre viktiga böcker av Ilan Pappe
Nästa artikelEn gång ossi, för alltid ossi?
Sven Andersson
Lärare, konsult och reseledare med Latinamerika som specialitet. Har bott i Santa Marta Colombia i 17 år. Har även arbetat i Venezuela och har länge levt med Venezuelas kris.

18 KOMMENTARER

  1. Tack för den uppdateringen om Venezuela! Och i övrigt om dess nuvarande plats inom världspolitiken.

    Och vad händer på denna storpolitiska sammankomst (BRICS) som just avslutats där mycket folkrika länder ingår, med bland andra Kina, Indien och Ryssland? Utöver dessa länder tillkommer ett antal andrar, som tillsammans med nämnda utgör cirka hälften av jordens befolkning. Dessutom sägs det att även FN:s generalsekreterare var närvarande på sammankomsten. En sammankoms/konferens där västvärldens företrädare inte är, eller vill vara, delaktiga. Och ingen intressant information kommer vår allmänhet till del, vilket borde ske. Detta händer när världsordningen befinner sig under ett ytterst allvarligt tillstånd som kräver globala lösningar och då inte minst vad avser det pågående stormaktskriget på ukrainsk mark, där ingen fredsuppgörelse finns att uppbringa i något minsta synfält.

    Även kriget i Israel/Palestina befinner sig under mycket ovissa tillstånd där ett besinningslöst dödande av oskyldiga inte minst försvarslösa kvinnor och barn förekommer. Ett krig, vill jag mena, dessutom har en mycket allvarlig mänsklig och moralisk dimension, intill en nära förestående kollaps. Vad gör detta med vår respekt för livet och då inte minst med tanke på den rika västvärldens önskan om att besitta den allomfattande styrande maktordningen. Därtill föga förvånande vänder bort blicken från FN:s deklaration om alla människors lika värde. Samtidigt, utrustad med skygglappar levererar man (västvärlden) samvetslöst dom absolut modernaste vapensystem som iscensätter något fruktansvärt bortom varje moralisk spärr till kontrollfunktion.

    Det är som ondskans makt har kommit för att stanna när vårt självskadebeteende uppenbart saknar en yttre gräns.

    Som om kung Leopolds vålnad riskerar gripa tag i vårt humana beteende. Nog tänkte jag mig att den tidens grymma kolonialvälde var förbi, liksom Nazismens övergrepp ”aldrig mer” någonsin skulle drabba någon.

    För övrigt vad BRICS-länderna har att tillföra, för en bättre och mera rättvis världsordning, äger inget kristallklart svar. Men oavsett hur det förhåller sig därom måste deras erfarna kulturvärde ärligt bemötas och då inte minst vad avser utifrån hotet mot vår gemensamt levande natur och en pågående katastrof under klimatförändringar som riskerar, utan kontroll drabba goda förutsättningar till ett värdigt mänskligt liv. Detta sker i spåren av en tillväxtnorm som bygger på en obegränsad materiell varubaserad tillväxtidé grundad på ett begränsat möjligt uttag av vad jorden förmår att erbjuda i form av natur och råmaterial.

    Nu kom jag förvisso bort från ämnet Venezuela, men på något vis är dom stora världspolitiska frågorna sammanflätade med denna lilla och mycket sköra planets möjligheter att erbjuda en tillväxtbaserad samhällsmodell som kräver ett ständigt ökat materiell konsumtionsmönster.

  2. Tycker att du, Sven Andersson, snöat in lite väl mycket på de här röstprotokollen. Antag att de skulle publiceras. Inbillar du dig då att den USA-styrda oppositionen, USA och EU m fl skulle acceptera de här protokollen om de visade de officiella resultaten?

  3. Sven Eric H!
    Om det nu bara var jag som ”snöat in” på frågan om ett val var legitimt eller inte så hade det varit ett mindre problem. Men nu handlar det om att valet ifrågasätts av Venezuelas folk och större delen av Latinamerikas och världens länder. En del länder som t ex Kina och Ryssland prioriterar internationellt samarbete (t ex BRICS) och bryr sig inte om frågan om hur valet gick till. Detta ställer till stora problem både för Venezuela och dess grannar. Efter att ha varit aktiv i några valrörelser i Colombia kan jag garantera att ingen vinner val i Latinamerika som inte distanserar sig från Venezuela.

    Så där finns en dynamik, Venezuelas problem blir alla progressiva rörelsers problem och redan nu så slår pendeln tillbaka, Lula har lidit en brakförlust i de lokala valen i Brasilien t ex trots att han försöker hålla armlängds avstånd från Maduro. Legitimitet är viktigt, Putin t ex har kritiserats för att vara auktoritär, men ingen betvivlar de stöd han har hos det ryska folket. Maduro däremot har varken legitimitet eller stöd och när han blåses bort så kommer pendeln att slå tillbaka i andra riktningen, vilket ger effekter även när det gäller internationella samarbeten.

    Venezuelas valsystem är erkänt säkert och resultaten kan korsvis kontrolleras på flera sätt. Enda sättet att valfuska är att hemligstämpla bevisen. Så jag tror att både USA och EU skulle vara tvungna att acceptera resultaten.

    När du nämner den ”USA-styrda oppositionen” så känns det inte riktigt som om du förstått problemet. Valet var en misstroendeförklaring mot Maduro och inte ett val för eller mot USA. Jag tror inte att någon politiker någonstans vunnit val på att erbjuda sin befolkning en minimilön på 4 dollar i månaden.

  4. Sven Eric H!
    Du frågar om ”Inbillar du dig då att den USA-styrda oppositionen, USA och EU m fl skulle acceptera de här protokollen om de visade de officiella resultaten”.

    Kanske skall man vända på resonemanget och fråga sig om du inbillar dig att Maduro inte hade publicerat protokollen om de officiella resultaten visat att han vunnit?

  5. Sven Eric H!
    Såvitt jag vet, så den enda förklaringen som getts är vad praktisk handling utvisar d v s kartongerna med röstprotokoll dumpades hos Högsta Domstolen, som i strid med konstitutionen styrs av chavister och som inte har till uppgift att räkna röster. HD tillsatte en grupp maskerade anställda att räkna rösterna och som ett under kom man fram till exakt samma resultat som valmyndigheten CNE. CNE å sin sida lyckades få fram resultatet samma natt trots cyberattacker och elavbrott vilket är en bedrift i sig. En medlem i CNE deklarerade att valresultatet var påhittat men först efter att han lämnat Venezuela. Väl utomlands påstod han att ingen han arbetat med på CNE trodde på resultatet.

    Problemet för Maduro är att han skapat ett alltför bra valsystem, i andra länder kan man lägga till eller dra ifrån några lådor med valsedlar men ett system som kombinerar valsedlar, röstprotokoll med QR-kod som är kopplat till de digitala rösterna är tydligen svårt att manipulera. Alltså så är enda återstående möjligheten att bara tillåta att några få får se röstprotokollen och att ännu färre har tillgång till de digitala rösterna.

    När Maduro blev vald 2013 så la man ut allt på PSUV:s hemsida. Men redan 2015 fick man problem eftersom oppositionen vann kongressvalet. Allvarligast av allt var att oppositionen hade 4 ledamöter fler än vad som behövdes för att inleda en folkomröstning gällande avsättande av Maduro. Och som av ett under så hittade man 4 ledamöter från Amazonas som anklagades för röstköp. Alltså blev det ingen folkomröstning, men kongressens majoritet tillhörde fortfarande oppositionen. Det problemet löste man genom att helt enkelt blockera kongressen och tillsätta en konstituerande församling som övertog kongressens arbete. Kongressens president (talman) var Guaidó som alltså var kongressens president men inte landets.

    De flesta västländerna med allierade utsåg de Guaidó som president grundat på en lag som säger att vid presidentens frånfälle så tar talmannen över. Detta ledde till den fullkomligt idiotiska situationen där Guaidó, som inte hade makt över någonting överhuvudtaget, var den som länder skulle kontakta i en mängd ärenden som t ex utlämning av brottslingar m m. Under en period stoppades Guaidò från att ens besöka kongressen, men lyckades ta sig in genom att klättra över staketet.

    Den här gången tror jag att man väljer en mer praktisk lösning, ett stort antal länder kommer att neka erkännandet av valet som legitimt, men kommer att se Maduro som Venezuelas ”de facto” president. Samtidigt kommer Maduro se till att inga fler val förloras. Den nya antifascistiska lagen som gör ”fascism, neofascism och liknande” till ett brott kommer att se till att oppositionen inte kommer att tillåtas presentera sina kandidater eftersom de blir deklarerade som fascister. Det venezolanska journalistförbundet har varnat för konsekvenserna för yttrandefriheten av den nya ”antifascistlagen”. För mig låter det väldigt mycket som ”ta fast tjuven, sa tjuven”.

    Med alla dörrar stängda för en opposition som både består av kommunister och nyliberala så kvarstår bara militärkuppernas väg.

    Med höga oljepriser och mindre sanktioner kan Maduro sannolikt köpa sig stöd hos eliten ett tag till precis som tidigare. Men även det är riskabelt, fem av de åtta oljeministrarna (från Maduros närmaste krets) under det årtionde då Nicolás Maduro har suttit vid makten har fängslats eller flytt anklagade för förräderi, konspiration eller korruption. Och med varje nytt ministerbyte har några tiotal miljarder dollar gått upp i rök.

  6. Sven Eric H!
    Om jag snöat in på det där med röstprotokollen så är jag inte ensam. Från vänster till höger både i Venezuela och internationellt fortsätter man att ställa samma krav. Jag tror t o m att Stalin hade ställt samma krav om han levt och om det är sant vad du påstår att han på gamla dagar förvandlades till en vanlig socialdemokrat. Åtminstone så tycker det venezolanska kommunistpartiet det, ett parti som bildades för 93 år sedan som en del av Komintern.

    Från Ledare från Popular Tribune organ för Venezuelas kommunistiska parti 30-10-24.
    – Tre månader efter presidentvalet har venezuelanerna fortfarande inte fått se resultaten uppdelade efter vallokal, påminde i måndags Venezuelas kommunistiska partis (PCV) centralkommitté i ett pressmeddelande.

    ”Från PCV insisterar vi på att vi måste öppna lådorna och räkna rösterna; vi måste visa landet och världen på ett öppet sätt dessa resultat för att skapa det förtroende som venezolanerna kräver”, sade ledaren.

    De godtyckliga frihetsberövandena fortsätter. PCV upprepade klagomålet om ”en allt grövre repression” efter presidentvalet med hänvisning till det godtyckliga frihetsberövandet av aktivisten Omaira Salazar i delstaten Bolívar och journalisten Nelin Escalante i delstaten Miranda.

    ”Journalism håller på att bli ett mycket riskabelt yrke i landet”, sade Díaz och påminde om att under kampanjen och efter valet har minst 15 reportrar arresterats.

    ”Dessa arresteringar kännetecknas av att man kränker rätten till en rättvis rättegång, utan att de anhöriga vet var de fängslade befinner sig och utan möjlighet att ha privata försvarare”.

    ”Vi ber om full frihet för de fängslade ungdomarna och minderåriga; liksom för de fängslade journalisterna och arbetarna; och vi sympatiserar med deras släktingar – som har kastat av sig rädslan från sina axlar – och trätt fram för att fördöma orättvisorna”, sade Díaz från PCV.

  7. Sven A!
    Det jag menar, är att oavsett vad regeringen än skulle göra så skulle USA och EU och högerregimerna i Latinamerika aldrig acceptera det ändå. Det ser man nu i Georgien.

    Stalin socialdemokrat? Nja, det han ville var att införa ett system med hemliga val med deltagande av tidigare politiska motståndare, till och med gamla vitgardister samt att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Han avfärdade farhågorna om att gamla fiender skulle kunna få makt.

    ”Några säger att det här är farligt, eftersom sovjetfientliga element skulle kunna nästla sig in på höga positioner, några f d vitgardister, kulaker, präster m fl. Men verkligen, vad finns det att vara rädd för? Om du är rädd för vargar, ska du inte gå i skogen. För det första så är inte alla f d vitgardister, kulaker och präster fientliga till sovjetmakten. För det andra, om folket här och där skulle välja fientliga krafter, betyder det bara att vårt agitationsarbete varit dåligt organiserat, och då har vi till fullo förtjänat denna skam.”

    Det här kämpade Stalin för från mitten av 1930-talet fram till sin död, men förlorade den kampen mot lokala partiledare. Ett av många exempel på att Stalin aldrig var någon diktator i ordets rätta bemärkelse.

  8. Sven-Eric H!
    Om du citerar Stalin och förväntar dig att någon ska ta det på allvar måste du ange källan och vem som gjort översättningen. Jag förmodar att Stalin inte pratade svenska.

  9. Sedan när blev du nån hobbymoderator, Mats Larsson?

    Nåväl, det finns flera källor men ursprungskällan är ett tal han höll den 25 november 1936 på den extraordinära åttonde sovjetkongressen ”On the draft constitution of the U.S.S.R.” som finns återgivet i J Stalin, Problems of Leninism, sidan 832. Finns att läsa under punkt 13 i denna länk.

    Översättningen till svenska är min egen.

  10. Sven Eric H!
    Om vi tillämpar liberalen/socialdemokraten Stalins demokratiska kriterier på valet i Venezuela d v s
    ”det han (Stalin) ville var att införa ett system med hemliga val med deltagande av tidigare politiska motståndare, till och med gamla vitgardister samt att frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet. Han avfärdade farhågorna om att gamla fiender skulle kunna få makt”

    Men innan vi gör testet så undrar jag om Stalin verkligen var beredd att släppa ifrån sig makten till t ex vitgardister om kommunistpartiet förlorat ett val, eller bara saknade han farhågor om en valförlust? Vet du det Sven Eric H?

    Men så till Stalin-testet:
    1. ”Hemliga val”
    Valet i Venezuela var hemligt både när det röstades och när det gäller att presentera valresultatet så där var utfallet bättre än Stalins kriterier, ett totalhemligt val alltså. Man får i hemlighet lägga sin röst och valresultatet är Maduros hemlighet. Så i det fallet får Maduro högsta betyg på en Stalin-skala.

    2. ”Deltagande av tidigare politiska motståndare”
    Att motståndare överhuvud taget fick ställa upp i Venezuelavalet beror mycket på Barbadosavtalet som
    den 17 oktober 2023 undertecknades mellan Venezuelas regering och opposition i utbyte mot löfte från USA om lättnader av sanktionerna. Med Venezuelas nya antifascistlag så lär utgallringen av de partier som får ställa upp bli ännu hårdare, hela oppositionen kallas ju för fascister och terrorister. Maduros huvudmotståndare Gonzales Urrutia var dessutom anklagad av Maduro för massmord i El Salvador då han var Venezuelas ambassadör där. (Samma Gonzales Urrutia var sen Chavez ambassadör i Argentina). Så att en fascist, terrorist och massmördare skulle få ställa upp igen i ett val låter inte så troligt med den nya antifascistlagen.

    Här får Maduro ett lågt betyg på Stalin-skalan, det var ju bara Maduros handplockade kandidater som fick ställa upp + de som han tvingades acceptera enligt Barbadosavtalet.

    3. ”Frånta kommunistpartiet rätten att direkt styra landet”
    Här får Maduro högsta betyg på Stalin-skalan, Venezuelas kommunistparti kommer aldrig att nå makten via demokratiska val. De fick ju inte ens ställa upp i senaste valet. I och för sig fanns det ett parti med samma namn och symboler men det var ett parti som Maduro hittat på några månader innan och inte det parti som är landets äldsta (från 1931).

    4. ”Han (Stalin) avfärdade farhågorna om att gamla fiender skulle kunna få makt.”
    Här får Maduro ett högt betyg på Stalin-skalan när det gäller vägran att låta gamla fiender komma till makten. När det gäller om han har farhågor så blir betyget lägre. Maduros förföljande och fängslande av oppositionen, de nya lagarna och mängden av utbytta ledare inom den politiska och militära eliten tyder på att Maduro har väldigt många farhågor. Dessutom är han omgiven av CIA-agenter, Lula och Petro är CIA-agenter och Guyana är väl inte så vänligt inställd efter att ha fått veta att Maduro planerar att erövra 1/3 av sitt territorium.

    Så Maduro får väl på sin höjd medelbetyg på en Stalin-skala.

  11. ”Men innan vi gör testet så undrar jag om Stalin verkligen var beredd att släppa ifrån sig makten till t ex vitgardister om kommunistpartiet förlorat ett val, eller bara saknade han farhågor om en valförlust? Vet du det Sven Eric H?”

    Vi kan bara veta det han förespråkade från mitten av 1930-talet och framåt. Om hans projekt hade genomförts kan vi vara säker på att han avsatts i en kupp och en organisation som Memorial hade hyllat honom och verkat för hans återupprättelse.

  12. Sven Eric H!
    Ditt Stalincitat från 1936 då ”världens mest demokratiska konstitution” presenterades innehöll alla möjliga demokratiska reformer. Klasskampen avskaffades samtidigt eftersom Stalin i samma artikel säger:

    ”I överensstämmelse med dessa förändringar i Sovjetunionens ekonomi har också klass-strukturen i vårt samhälle förändrats.

    Godsägarklassen, som ni vet, hade redan eliminerats som ett resultat av det segerrika slutet på inbördeskriget. När det gäller de andra exploaterande klasserna har de delat godsägarklassens öde. Kapitalistklassen inom industrisektorn har upphört att existera. Kulakklassen inom jordbruket har upphört att existera. Och köpmännen och profitörerna inom handelssektorn har upphört att existera. Således har alla exploaterande klasser nu eliminerats.

    Det återstår arbetarklassen.
    Det återstår bondeklassen.
    Det återstår intelligentsian”

    Så eftersom inga fientliga klasser längre fanns enligt Stalin så kunde man bara döma de anklagade (ett år senare) under Moskvaprocesserna för att vara utländska agenter.

    Min slutsats är att så fort någon påstår i ett land att klassmotsättningarna upphört så är det ett tecken på att situationen verkligen är allvarlig. Och om vi kopplar tillbaka till Maduro så är det länge sedan landets egen borgarklass kritiserades. Numera är fienden agenterna från CIA, inom landet och utom landet, oppositionen är CIA-agenter, vänsterpresidenterna i grannländerna är CIA-agenter osv. Motståndaren i den nationella idyllen kommer utifrån och har inte sin grund i att människor p g a olika klassintresse intar olika ideologiska ståndpunkter.

    Enligt min åsikt är idén om den enade nationen ett av kännetecknen på åtminstone begynnande fascism. Även i Sverige idag är vi märkligt enade, åtminstone i riksdagen. Hotet kommer från invandrare eller Ryssland som dränker oss i påverkansåtgärder och får våra tåg att spåra ur. De politiska motsättningar (lotterier mm) som spelas upp liknar mer teater medan enheten manifesteras både på bild och i praktiken. Ingen har väl glömt Magda och Uffe tillsammans på en stridsvagn?

  13. Ett citat måste återges exakt. I Sven-Eric H:s version av citatet utelämnas en parentes med ”skratt och höga applåder” som finns med i originalet. Så får man inte göra. Dessutom är citatet utan förklaring taget ad hoc från den punkt 13, som i originalet är betydligt längre och ger ett annat perspektiv på vad Stalin faktiskt sa.

    Lite off-topic men intressant är varför ”Tatar republic” (Tatarstan) enligt Stalin inte kan bli en unionsrepublik. Jag antar att flera läsare också noterat och förstått varför Putin förlade BRICS-mötet till Tatarstans huvudstad Kazan.

    Slutligen kan noteras att Ukraina uppfyller Stalins krav på en unionsrepublik, och 1991, efter en folkomröstning med högt valdeltagande, utnyttjade sin lagliga rätt att lämna unionen (Stalin påpekar i sitt tal explicit en unionsrepubliks lagliga rätt att lämna unionen).

  14. Mats L!
    Vadå inte få göra. Skulle jag ha översatt hela alltihopa? Nej, det ger inte på något vis något annat perspektiv. Han säger i klartext det jag översatte. Det går inte att missförstå. Vad är det förresten som gör dig till någon auktoritet då det gäller översättningar?

    Inte alla som dömdes i Moskva-rättegångarna hade gjort sig skyldiga till samarbete med främmande makt (läs Tyskland och Japan samt, i mindre utsträckning, Storbritannien och Polen). Flera av de åtalade fick först under rättegångarna klart för sig att deras ledare samarbetat med de här länderna.

  15. Med anledning av att Brasilien stoppade Venezuela att bli en del av BRICS. Lyssna på den brasilianske journalisten Peppe Escobars kommentarer till detta och hur det mottogs på mötet. Någon minuter in i intervjun.

  16. Jan F!
    Komplicerat det där men intressant. Personligen tycker jag att Brasilien borde skilja på inrikespolitik och utrikespolitik. Över huvud taget så är det få BRICS-länder som ligger högt på min demokratiskala så bristen på demokrati i Venezuela kan knappast vara ett skäl att bli nekad medlemskap i BRICS. Varken Ryssland eller Kina lägger in demokrati som krav när de väljer sina allierade.

    Men jag tror att brist på demokrati är lättare att svälja om man har tillväxt i ekonomin såsom t ex Kina och Ryssland. Värre är det om man som i fallet Venezuela krympt ekonomin till 1/3 av vad den var när Maduro 2013 tog makten. Venezolanernas majoritet röstade redan 2015 mot regeringen i kongressvalet men röstade kanske främst med fötterna genom att lämna landet, c:a 8 miljoner lämnade av de 30 miljoner som var Venezuelas befolkning när Maduro fick makten. Detta fick till följd att hela Latinamerikas befolkning lärde känna Venezuelas situation inte minst p g a att i princip alla lärde känna venezolaner eller såg dem sova på gator och torg.

    Politiskt sett så innebär det att i stort sett ingen politiker kan bli vald i Latinamerika som sympatiserar med Venezuelas modell. Bolivia är kanske undantaget, vilket beror på att landets ekonomi har varit välskött (alltså inte kopierat Venezuela) och att oppositionen är en katastrof, Nicaragua, Kuba och några önationer i Karibien har i stor utsträckning levt på Venezuelas bidrag, men i övrigt är stödet för Venezuelas modell obefintligt.

    Detta måste alla latinamerikanska politiker ta hänsyn till och det är här utrikespolitik och inrikespolitik går ihop. För Lula är det ett problem, han har satsat hela sin prestige på sin förmåga att övertyga Maduro om att han måste öppet redovisa valresultaten och hittills förlorat. Viker han sig vinner han kanske Maduros kärlek men inte det brasilianska folkets. Å andra sidan så är det inte givet att Brasilien lämnar BRICS om Bolsonaro återfår makten, Bolsonaro hade en komplex och ibland motsägelsefull inställning till BRICS. Han erkände värdet av ekonomiskt samarbete och politiskt inflytande inom gruppen, men hans skeptiska syn på Kina och hans prioritering av relationerna med USA skapade ibland spänningar inom BRICS. I fallet Argentina däremot ledde regeringsbytet till att man lämnade BRICS-sammarbetet. Så inrikespolitik och relationerna med BRICS kan utan tvivel vara sammankopplade.

    Putin och Xi lär inte förlora makten om de stöder Maduro, så där tar utrikespolitiska hänsyn överhanden. Escobars kritik mot Lula för att vara USA:s demokratiska partis man i Brasilien är kanske träffande i strikt ideologisk mening, men i praktisk mening politiskt naiv. USA:s roll i Latinamerika är minskande, men har inte upphört. Venezuelas välval har varit stolta revolutionära proklamationer mot USA-imperialismen kombinerat med mindre kända affärsrelationer.

    Resten av Latinamerika har en mer praktisk inställning till sin norra granne som existerar antingen de vill det eller inte, ungefär samma position som en stor del av BRICS-länderna kanske med Ryssland som undantag (som ju i princip ligger i krig med USA). Ingen i BRICS vill lyda under USA:s diktat men få vill avstå från goda relationer om de är möjliga. I Colombias fall så har försöken att lämna 60 års inbördeskrig bakom sig gjort att man försökt knyta den tidigare pariastaten till olika internationella institutioner och domstolar som en försäkring mot ett återfall i det inbördeskrig som kostade nästan 400.000 livet. USA har gett ett visst stöd åt den fredsprocessen och jag tror det skulle vara dumt att kasta bort det stödet i utbyte mot stolta revolutionära deklarationer. USA kritiseras när det krävs men inte av princip.

  17. Jan F!
    Skickar tillbaka en video som kommenterar Brasiliens vägran att släppa in Venezuela i BRICS. Du hittar kommentaren på 20.47 ungefär.

    Argumenten är intressanta, d v s det var bättre att släppa in Bolivia som är respekterade i regionen på ett annat sätt än Venezuela. Det ligger onekligen något i resonemanget, tjänar det BRICS:s syften att ta in en impopulär regim som dessutom vill erövra 1/3 av grannlandet Guyana?

    Ytterligare ett argument fördes fram i en intervju med Paulo Velasco, professor i internationella relationer i Rio. Brasilien har val 2026 och skall Arbetarpartiets PT:s kandidat ha en chans så måste denne ha stöd från mitten i brasiliansk politik. Att sammankopplas med Maduro kan då innebära valförlust. Ungefär vad jag tidigare påstått d v s att inställningen till Venezuela är en inrikespolitisk fråga i varje land i regionen. D:r Doctorow kommenterar dessutom hans personliga intryck av Maduro som mycket positivt. Det var också mitt intryck så länge han var utrikesminister. När han sen skulle ta på sig Chavez kostym som populist blev det i bästa fall pinsamt. Bland de vanliga venezolanerna går ryktet att Maduro egentligen inte är bekväm i den roll han har, utan det är Diosdado Cabello, inrikesminister och justitie- och fredsminister som är landets starke man. Men som sagt det är mest rykten. Venezolanska bekanta med släkt inom militären tror dessutom att något skall hända efter USA-valet. Som sagt bara rykten!

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.