Har nu gjort mitt besök i USA. För första och kanske sista gången. Tre heldagar i New York City – Manhattan och två dagars roadtrip till New Jerseys södra spets Cape May Point – USAs äldsta badort – gav ett kraftigt intryck.
USA har så länge jag levat haft en huvudroll bland länder. Musiken, filmerna, stjärnorna och de personliga kontakterna har varit formaterande för mig liksom för de flesta svenskar i min generation. Alla har varit där (nästan), men inte jag (eller min fru B). Har inte heller haft någon större lust att resa dit och har inte heller haft något egentligt ärende ”over there”.
Men så för ett halvår sedan bestämde vi oss att åtminstone se New York innan orken tryter för mycket. Vi ville också nöta lite på Broadways trottoarer, på Fifth Avenyn, Canal Street, Wall Street … vila på en gräsmatta i Central Park, betrakta folkliv och insupa atmosfär. Vi fick också sällskap och guidning av vår yngsta dotter, som är van USA-resenär och hade tur med behagligt sommarväder hela veckan.
För mig som är intresserad av byggnader var risken att krocka med människor och stolpar hela tiden överhängande. Alla höga hus får mig att hela tiden titta uppåt. De nyaste skyskraporna täcks av glas, ofta med väggar i oräta vinklar och fantasifullt snedställda krön. De speglar ljus, himmel och andra byggnader på ett ovanligt luftigt vis.
Dock, klassiska Empire State Building är den mest imposanta skyskrapan och är ett stort stycke skinande Art Deco. Byggnadsverket som sådant är mäkta imponerande i sin väldighet. Delstaten New York har från Förenta staternas bildande varit ”The Empire State”, och Empire State Building är dess främsta monument. Europas katedraler fick folk på medeltiden att känna sig små och Guds makt som oändlig. ESB har tjänat samma syfte i USA sedan 1931, då den stod färdig. USA har ju inga katedraler och ingen statskyrka. En fjärt i historien kanske, men ack så viktig. Även jag kände mig liten och obetydlig.
Den 11 september 2001 störtades World Trade Center i gruset . Där byggnaderna stod öppnar sig idag två stora svarta kvadratiska slukhål ner mot underjorden. Ett skrämmande monument som för alltid ska påminna om katastrofen 9/11, som varken kan förklaras trovärdigt eller förstås, som skakade USA i sina grundvalar, som satte USA på permanent krigsfot och förändrade supermakten till något ännu mycket mer skrämmande. Det här känns tydligt vid Ground Zero.
Vid sidan av slukhålen har man redan byggt upp ett ännu högre torn i stål och glas, det så kallade WTC 1, och håller på att bygga ytterligare sex(!) WTC-byggnader i samma område. USA reser sig alltså både symboliskt och bokstavligen ur gruset. Ett hotfullt, men fungerande maktsymbolisk demonstration i mina ögon.
Men långt där nere i gatuplanet runt om i den enorma staden, med sina många småstäder inom storstaden, finns ett myllrande liv av människor, kommers, nöjesetablissemang och matställen. I USA äter man ofta och mycket. Från USA kommer Mac Donalds, men är där ganska obetydligt. Istället finns så kallade ”Diners” som i sina inredningar påminner om gamla amerikanska 50-talsåk, fasta soffor, blanka ytor, krom, laminat och galon, gärna i ljus turkos. Dit går folk och äter i en slags välfungerande nostalgimiljö, ungefär på samma sätt som brittiska pubar med sitt gamla Wiktorianska brunmurr.
Här serveras enkel och god hemlagad snabbmat i stora portioner med svagt kaffeblask, isvatten, Coca Cola eller en stor lemonad alltid med mycket is. Fräscha råvaror och mycket rikligt. Man blir alltid proppmätt.
I USA är maten mycket viktig. Många människor äter för mycket och blir groteskt feta, vilket förstås är en kulturell fråga. På Dinern samsas det nyttiga och det onyttiga ätandet utan problem. Man får vad man önskar, och det kan varieras efter behag – inom ramen för det som finns på menyn. En rätt kan delas på tre personer, och orkar man inte äta upp får man med sig resten i en speciell liten frigolitlåda (doggybag). Allt är lika självklart. Var och en bestämmer själv – till döds!
Storleken, alltså de enorma dimensionerna på mycket i ”det stora landet”, är något man inte kommer förbi när intrycken ska sorteras efter en snabbvisit i USA. Husen är höga, det har vi redan talat om. Maten serveras alltid i stora portioner, det vet vi också. Men, vi har också kört på bilbroar med 20 filer i vardera riktningen, groteskt, men verkar funka trots allt. Och världens längsta (fram till 1998) hängbro (1,3 km mellan Staten Island och Brooklyn) Varrazano Bridge (färdig 1964) med 70 m segelfri höjd – större än Golden Gate i San Fransisco – passerade vi på väg till JFK-Airport. Stor byggnadskonst! Vi har traskat i den till synes oändliga rena och vita sanden (inte en cigarettfimp) på Long Beach Island och ändå har vi bara rört oss lite i de två ytmässiga pyttestaterna New York och New Jersey.
En folklig generositet – eller vad man ska kalla det – präglar det mesta. Jag uppfattar det som naturlig och vänlig hjälpsamhet, som blir till ”god service” åt alla. Man gör inte skillnad på folk och folk i vardagen på gatan. Jag talar här inte om landets Social Security System, den märker man inget av som turist. Men det var betydligt färre tiggare på Manhattan än i Uppsala Centrum.
Samtidigt gäller i New York City strikta regler, som övervakas noga. Alkohol är helt förbjudet i Central Park till exempel, och det gäller lika för alla. New York-borgmästaren Bloomberg utökade i maj 2011 ett redan existerande rökförbud på arbetsplatser, restauranger och barer även till 1700 parker, till två mil badstränder, promenadvägar och till de bilfria områdena vid Times Square. Överträdelse bestraffas med dryga 300 kronor i böter. Det är därför mycket rent och välstädat överallt på offentliga platser. I Sverige rör vi oss i motsatt riktning.
Man märker också tydligt de olika stadsdelarnas karaktär. Visserligen är människor överallt – ytligt betraktat – en brokig blandning av svarta, vita, färgade av olika nationaliteter och samhällsklasser. I ”Upper West Side”, i höjd med Central Park, bor de stormrika, vilket märks mycket tydligt. Norr om Central Park däremot – i Harlem – dominerar svarta människor ur lägre samhällsklasser. Där ser man på kvällarna till exempel mycket barn ute med sina föräldrar. Känsla och stämning påminner tydligt om Afrika på ett helt annat sätt än i Mid Town eller Down Town – alltså söder om Harlem på Manhattan.
Vi besökte två kvällar restauranger, guidade av vår dotter, som hon tänkte att hennes föräldrar skulle trivas i. Maten var mycket bra som vanligt, men buller och oväsen förtog en stor del av upplevelsen. På den första var det främst musikens höga ljudnivå som störde, men på den senare blev det för mycket. Vid borden omkring oss satt unga människor och ”kommunicerade” på skriknivå (för att överrösta musiken och alla andra) med toppar som fysiskt var rent smärtsamt i våra gammelkänsliga hörselorgan. Det märkliga var att alla – utom vi alltså – skrek, skrattade och tjöt av entusiasm på ett sätt som de faktiskt verkade gilla. Vi tvingades lämna restaurangen snabbt för att vi å ena sidan led av oljudet och å andra sidan helt förhindrades att föra ett samtal.
Är det här typiskt? Jag tror det. Unga människor i New York tvingas skrika för att över huvud taget märkas, för att inte hamna utanför. En tystlåten person har klart sämre chanser. Det unga Manhattan (New York) är ett slags skriksamhälle, åtminstone att döma av de två restaurangbesöken vi gjorde.
En äldre släkting som vi besökte i Cape May menade att skolorna nu för tiden försummar utbildning i till exempel matematik och naturvetenskap till förmån för verbal talträning (retorik) och skriftlig framställning, vilket kanske gör att man i brist på goda argument höjer rösten istället. Kanske ligger det något i detta? Jag kände mig i alla fall tilltufsad av allt skrikande, utan att skrikhalsarna såg ett dugg besvärade ut.
USA är också ett musikaliskt tävlingssamhälle. Apollo heter ett teateretablissemang i Harlem som varje onsdag har Amateur Night, en slags underhållande tävling för amatörer. Biljetter fixade vi dagen före via nätet på hotellet. Det var en märklig och mycket rolig föreställning med ett suveränt band bestående av fyra urskickliga musiker. Apollo kan jag rekommendera till er som söker något kul att gå på någon kväll i New York. I pausen var det disco på scenen och mellan bänkarna i salongen. Alla musikalerna på Brodway är väl knappast särskilt typiska för New York, även om de ofta har sina urpremiärer där. De finns ju i alla storstäder. Men Apollo är mycket typiskt för New York.
USA var ungefär som jag förväntat mig, men det var en stor upplevelse att få traska på egna fötter omkring mitt bland allt det där man tidigare bara sett på bild, film eller hört hur det låter. Mäktigt var det i alla bemärkelser.
Nog finns det katedraler i USA, fattas bara annat.
Kul att ni tog er till New York. Staden självt är dock ett undantag i USA, det är inte riktigt så det ser ut ens på resten av östkusten. En kvinna jag träffade som var från Mellanvästern tyckte att New York City var som ett annat land (vi kanske inte ska tala om hur man i Upstate NY och i Albany ser på den korrupta storstaden längst i söder).
Kulturgeografer brukar tala om att USA är uppdelat i olika ”landsdelar” såsom New England, sydstaterna/Appalacherna, Kalifornien/Västkusten, Mellanvästern, Klippiga Bergen. Själv har jag varit rätt mycket i New England och det påminner inte så lite om Norge och Bohusläns skärgårdsmiljöer (Appalacherna och Skandiska bergskedjan satt trots allt ihop tills för 200 miljoner år sedan), även mentalt är det ganska likt delar av Skandinavien. Där lever i någon mån republikens ursprungliga ideal fortfarande kvar med sina Town Hall Meetings och små kommuner där var och en kan göra sin röst hörd i de allmänna angelägenheterna.
Stort är det i varje fall inte där, t o m portionerna på restaurangerna är mer vad man kan förvänta sig av hur det ser ut i exempelvis Frankrike. Att portionerna generellt är så stora har väldigt mycket att göra med att landet är ett invandrarland, man vill gärna visa hur bra det går i det nya landet och att man har råd att äta så mycket mat. Vi ska inte glömma bort att det fortfarande finns ganska gott om kulturer där en stor mage ses på med respekt.
I Mid West har de enorma portionerna nog mer att göra med att så många kom dit för att bli jordbrukare och att stora portioner dels behövdes i ett bondesamhälle för att orka med det fysiska arbetet och dels var ett mått på välstånd du fick ur ditt homestead. Att det jordbrukssamhället numer är borta betyder inte att normerna har förändrats lika snabbt i någon motsvarande grad, normer tar trots allt tid och generationer att ändra på.
För att komma tillbaka till New York: Manhattan har blivit nästan totalgentrifierat (domedagsfilmerna från 1970-1980-talet – ”Flykten från New York” av John Carpenter – och reportage där South Bronx liknade scener ur Mad Max är ute ur historien nu). Å andra sidan finns det andra materiella områden där väldigt lite hänt på flera årtionden.
Visst är skyskraporna häftiga men de New York-bor jag känner beklagar sig över hur lite det faktiskt har hänt sedan den stora boomen under mellankrigstiden då Chrysler Building och Rockefeller Center uppfördes. Sedan kom en period av ganska intetsägande prestigebyggnader runt 1950-1970 (FN-skrapan, Seagram building, WTC). Det som byggts sedan dess har inte lyckats bli lika ikoniska eller övertrumfat andra städers skyskrapor i höjd, de tätplaceringarna går istället till korrupta gulfstater vilket smärtar en äkta Manhattanbo.
Annat som visar hur lite som faktiskt hänt i NYC är att det är först nu efter nästan 80 år som tunnelbanenätet byggs ut igen. Infrastrukturen (broarna och tunnlarna främst) har varit eftersatt sedan Robert Moses tid, ett välbehövligt tunnelprojekt till New Jersey stoppades av guvernören Chris Christie och på vissa håll känns det som om bron man färdas på ska rasa samman. Amtrak har varnat för att en del av de broar som är över hundra år gamla riskerar att rasa. Även om tågresandet är litet skulle en sådan kollaps vara förödande för godstrafiken som är mycket mer tågbunden i USA än i Europa (främst för att bulkvaror och kinesiska containrar från västkusten går mer på tåg och tågen ägs av gruvföretag).
USA är som en egen kontinent och de delar som varit det teknisk-dynamiska USA de senaste årtiondena har varit Silicon Valley och avläggare i form av Boulder, Colorado. New York dominerar givetvis som finanscentrum men inte heller där är det så monolitiskt som man ibland bibringas i uppfattning. Jordbruksbörsen i Chicago styr över en stor del av världens matpriser exv.
Utanför och mellan dessa storstäder ligger rostbältet (Detroit som bästa exempel) där i princip inga nya ekonomiska aktiviteter kunnat ersätta de gamla industriernas betydelse.
Ett gott mått på hur östkusten tappar i inflytande ges av att den demografiska mittpunkten förskjuts allt längre västerut i landet.
Tack för denna innehållsrika och kunniga kommentar!
Jag har själv besökt New York ett antal gånger, och din fylliga beskrivning får mig att längta dit igen. New Yorks centrala delar känner jag mig hyggligt hemma i – men jag har också varit i till exempel Los Angeles (inklusive Hollywood) och Washington.
Jag håller med Herman Nilsén om att New York ganska mycket avviker från andra delar av USA, men till de stora fördelarna med stan hör dess fantastiska och rikt varierade kulturutbud. Själv har jag alltså sett teater och musikal på Broadway, lyssnat på klassisk musik och kletzmer på Metropolitan och Town Hall, besökt jazz- och folkmusikklubbar. Vi har till och med besökt djurpark och varit på cirkus tillsammans med barnbarn.
Och du har hunnit med imponerande mycket och haft ett varierat besöksprogram, tycker jag.
Min poäng var kanske egentligen mest att framhäva att de materiella faktorerna som gjorde New York till vad staden är inte är lika starka som det var till för ett antal årtionden sedan:
Under första halvan av 1900-talet var hamnen den främsta immigranthamnen i USA (västkusten hade en liten invandring från Ostasien i mitten/slutet av 1800-talet men den stängdes ganska snabbt när ”gula faran” skapade panik, uttryck som ”shanghaied” kom till osv). Nästan alla europeiska invandrare landade på Ellis Island och många blev kvar i närheten efter att de klivit iland. Åt andra hållet skeppades spannmål från Mellanvästern över Eriekanalen till Europa. New York var ”the Empire state”, den mest folkrika delstaten och den mest industrialiserade/välmående. De första fyra årtiondena på 1900-talet byggdes alla utom 28 av dagens tunnelbanestationer (Subway-nätet är fortfarande en av de mest omfattande i världen vilket säger en hel del om kraften i den expansion som staden befann sig i då).
Idag flyttar en stor del av de inflyttande massorna från Mexico/Latinamerika till västkusten. Invandrarna som kommer med flyget behöver inte landa i just New York på väg in i USA. Staterna Kalifornien och Texas har en större befolkning medan ”upstate New York” dras med samma problem som Detroit i form av avindustrialisering och avveckling (Buffalo var en av USA:s största städer 1950, numer bara en skugga av sitt forna jag). Efter 1970-1980talets nedgång då det gick att hyra billigt på olika håll håller hyrorna på att tränga ut alla kulturutövare som inte är kommersiellt starka (ateljéer, studios osv). När bara de köpstarka blir kvar efter sedvanlig tillgång-efterfrågan blir det ofta en väldigt stel kultur som utvecklas, hellre satsar man på något som garanterat ger pengarna tillbaka framför något experimentellt.
Visst är staden fortfarande en av de ledande städerna i världen och inte minst som finanscentrum, inte tu tal om det. Men för den som spanar efter något nytt kulturellt eller teknologiskt-ekonomiskt eller bara spana efter de senaste trenderna i allmänhet är det inte nödvändigtvis dit man ska vända sig. Andra städer konkurrerar minst lika väl eller har kommit ikapp jämfört med hur det såg ut 1950 (Berlin inom kulturen, London som nygammalt världsfinanscentrum, Silicon Valley inom teknologin osv). Själv har jag svårt att se att en stad ensamt skulle kunna komma upp i den ställningen som New York hade inom dessa områden då 1950 (världens största stad med över 10 miljoner invånare medan övriga industrialiserade världen höll på att återhämta sig efter det förödande världskriget vars förstörelsekrafter gick USA förbi)
Supermakten är skrämmande, dess symbolik hotfull, men amerikanerna är vänliga. Javisst! Till och med tiggarna. God bless you, Sir, brukar de säga, när man ger dem en slant.
Men även det amerikanska samhället är skrämmande. I södra Oregon finns staden Roseburg med 23000 invånare. Vilket jag inte skulle haft en aning om, ifall inte den 26-årige Chris Harper Mercer, som led av Aspergers syndrom och brist på flickvän, hade bott där och genomfört en ”mass killing” av nio elever och lärare på stans ”community college” (ungefär kommunal högskola/folkhögskola) och sedan skjutit ihjäl sig själv. Nyheten gick ut över världen för att glömmas några dagar senare.
”Mass killing” definieras som att minst fyra personer dödas. Några timmar efter den i Roseburg genomfördes ännu en i Florida (Inglis, 1300 invånare, jag måste slå upp det). 57-årige Walter Tyson sköt ihjäl sin separerade hustru och hennes nye pojkvän. En åskådare dödades också, när han försökte förhindra dådet. Även Tyson sköt ihjäl sig själv. Nej, pojkvännen överlevde, ser jag, men han är hjärndöd och hålls vid liv endast till dess de har ”skördat” hans organ. Tidigare hade hans ende son dött i en bilolycka, och hans hustru i cancer, berättas det också. Men ”He’s at peace now”, säger hans syster.
Under 2015 har i snitt mer än en ”mass killing” inträffat varje dag i USA, och trenden pekar uppåt. Det var mer än dubbelt så många 2008-2013 jämfört med 2000-2007. Bland ca 300 miljoner vänliga amerikaner vandrar alltså också omkring ett ovanligt stort antal desperata, kallblodiga, välbeväpnade, potentiella massmördare.
Olika lösningar testas. I Syddakota ges kurser för lärare i skjutvapenhantering, och de får sedan 2013 ta med sig en laddad puffra in i klassrummet. Annars är det mest impotenta rop på ”gun control” som gäller. Men varje massmord följs av ett uppsving i vapenförsäljningen.
Våldet inom landet och krigen utåt är två av USA:s signaturer. Sveriges politiker och militärer vill nu kasta sitt land i famnen på detta imperium, så fullt av interna och externa problem och, vill jag påstå, så okänt i Sverige.
Den utbredda vänligheten kan kanske ses som ett försvar, ett smart sätt att hålla det hemska på avstånd och försäkra sin omgivning: Jag är inte så’n!
Bland 319 miljoner finns ett antal galningar, som beter sig som samhället ”förväntar” sig. I USA skjuter man med handeldvapen. Om det är färre eller fler galningar än inom andra länders befolkningar vet jag inte.
Och: ”Trump on Friday was asked what he would do as president to try to prevent attacks like the shooting at Umpqua Community College, but he said there are ”millions and millions of sick people all over the world” that make it difficult, no matter how strong the laws are.”
Skillnaden är tillgång till vapen och ”kulturen” att vapen är lösningen om du är ”sick people”, d v s mobbad, misslyckad, galen etc i ett extremt tävlingssamhälle där ”popularity/success” är avgörande för individen. Ta livet av sig (extrem svensk lösning), hämnd (i USA).
Våldsdbrotten i USA har minskat under flera decennier, inte minst i New York City.
”There were 418 murders total in New York City in 2012, a low number not seen since the ’60s. For historical perspective, 2,245 people were murdered in New York City in 1990 …”. huffingtonpost.com. Men mass shootings, school shootings, active shootings eller vad de kallas, är ett nytt och växande problem, ca 25 år gammalt. Det är inte lättare att komma över vapen nu än för 25 år sedan.
Tillgången till vapen är, vad gäller pistoler, kanske unik för USA, men annars inte. I Sverige, t ex med alla jägare, skytteföreningar och tills nyligen, värnplikt, var och är tillgången till skjutvapen också hög.
Jag har inget emot ökade restriktioner för vapeninnehav, men allt annat oförändrat skulle det inte ändra mycket på ”school shooting”- fronten.
Erik S!
Förutom Trump hoppas Jeb Bush bli näste president. Hans kommentar till Roseburg: ”Stuff happens”.
Och Obama: Detta har blivit rutin.
Den kommentaren kunde lika gärna gällt bombningen av sjukhuset i Kunduz.