USA borde bli en kraft för fred i världen

2. Diplomati är ju bra, men har USA någon diplomatisk styrka/goda diplomater numera? Förhandlingar låter bra, men är Ryssland intresserad av en uppgörelse där en av motparterna ses som total opålitlig vad det gäller att hålla avtal? Är det inte mer praktiskt ur rysk synpunkt att fortsätta med det man håller på med, nämligen att mala sönder Kievregimens trupper till den grad att det snarare blir en villkorslös kapitulation än förhandlingslösning som gör slut på Ukraina som kandidat till Nato och EU? (Vill en stygg Putin ge EU-ledarna en rejäl taskspark kanske han dock säger: varsågod, ta in Ukraina som medlem … så får ni ett konkursbo att försörja för oöverskådlig tid framöver.)

   USA som fredskraft låter trevligt, men är inte det en önskedröm? Vad gör ett illa fungerande USA om man tvingas dra ner på ’det militär-industriella komplexet’? Då fortsätts förmodligen proxy-krigen och provokationerna så länge man orkar.

3. Här är mina invändningar mot det öppna brevet.

   Kärnvapenmakterna kryper inte närmare öppet krig. Återhållsamheten med det yttersta maktmedlet fungerar väl, som den gjorde under förra kalla kriget.

   Uppriktiga diplomatiska ansträngningar är alltid bra. Men när en politisk lösning skall sökas i stället för en militär, finns där alltid några principer som icke kan rubbas. I fallet med Ryska federationen och Ukraina är dessa principer följande två: 1) Ryska federationen skall upphöra med all maktutövning inom Ukrainas gränser av år 1991 (det vill säga Ryssland upphäver annekteringen av Krim och fyra oblast); 2) Ukraina skall förbli suveränt, det vill säga Ukrainas medborgare skall kunna, genom sin regering, fritt välja Ukrainas utrikespolitik, inklusive anslutning till Nato och EU, om det dem så lyster.

   Politiska lösningar som avslutar krig förhandlas ofta fram i samtal mellan en militärt starkare makt och en ”underdog” som har gjort motstånd. Goda politiska lösningar innebär alltid att angriparen eller kolonialmakten biter i det sura äpplet.

   Låt mig taga Lusakaöverenskommelsen 1974 mellan Portugal och Frelimo som exempel. Den krigförande kolonialmakten Portugal släppte Moçambique utan garantier för att Moçambigue inte skulle liera sig med Västvärldens fiender.

   ”Men”, skulle brevskrivarna säga, ”Ukraina är som en kniv in i centrala Ryssland. Ryssland har säkerhetsintressen. Förenta staterna skulle inte godtaga ett Mexico lierat med Kina och Ryssland; Förenta staterna säger ju saker som att de inte kommer att acceptera Iranska kärnvapen, vilket betyder att Förenta staterna ginge till olagligt krig om Iran använde sin rätt att välja en viss politisk kurs och vissa vapen. Vi måste vara realpolitiska”, menar brevskrivarna, ”och godtaga att Ryssland kommer att kräva en inflytandesfär, vilket är mycket blygsammare än Förenta staternas världsomspännande, ofta mördande maktprojektion.”

   Felet med åsikten att Ryssland har rätt till en inflytandesfär (eller ”säkerhetssfär” med en eufemism) är att ”länder ligger där de ligger”. Den frasen har ofta använts för att motivera att europeiska länder måste vara realistiska i sitt förhållande till det stora Ryssland. Många läsare av lindelof.nu är tillskyndare av 1812 års politik och Nato-motståndare i denna anda. Men jag vill vända frasen åt andra hållet. Från Finland över bland annat Estland, Polen och Slovakien till Ukraina finns nu stater vars medborgarmajoriteter för överskådlig framtid vill rusta sina fosterländer till försvar mot Ryssland och ansluta dem till allianser till försvar mot Ryssland. Dessa länder ”ligger där de ligger”, och Ryssland har bara att finna sig i det, och vidtaga sin egna säkerhetsåtgärder mot det – inom Rysslands gränser av 1991! Det är polacker, ester och ukrainare som har anslutit (kommer att ansluta i Ukrainas fall) sina fosterländer till Nato, inte Nato som har ”expanderat österut”.

   Ryssland har självt, genom dålig och ibland mordisk politik genom århundraden, bidragit till denna geopolitiska realitet. Europeiska folk vet att där finns två europeiska folk som kan utveckla mordiskt vanvett inom Europa och ägna sig åt storskalig folkförstörelse: tyskarna och ryssarna. Tyskarna har kommit en bit på väg med att göra upp med detta arv. Ryssarna har inte börjat. Därför kommer medborgarmajoriteter i europeiska stater att vilja skaffa sig väpnat skydd mot Ryssland. De är inte förledda till detta av massmedia och politiker.

   Brevskrivarnas förslag är ”omedelbar vapenvila och förhandlingar”. De bedyrar hur mycket de lider med dem som drabbats av Vladimir Putins olagliga invasion och ockupation. Men detta är bara omskrivningar för att ”vi kräver att Västvärlden tvingar Ukraina att avträda stora landområden till Ryska federationen”.

   Som vanligt drar brevskrivarna argumentet om att ryskt tänkande bestäms av minnet av Karl XII, Napoleon, Wilhelm II, interventionen efter bolsjevikernas maktövertagande och Adolf Hitler. Ryskt tänkande domineras, sägs det, av slättlandet mellan Karpaterna och Östersjön, varest arméer kan tåga österut. Men om vi européer skulle grunda vår politik på vad olika folk minns av historien, då skulle ju allting kretsa kring ”säkerhetsgarantier” för Polen!

   Brevskrivarna är inte ”goda krafter”, utan skenheliga kapitulationister i putinismen-xíismens tjänst.

4. Kärnvapenmakterna kryper närmare öppet krig. Varje dag eskalerar konflikten i Ukraina lite till och i nuläget syns ingen vilja från någon av dom att sätta sig vid förhandlingsbordet.

   För Ryssland är en fortsättning av Natos aggressiva militära expansion ett existentiellt hot och att släppa Krim och Donbass tillbaka till dom extrema rysshatande krafter i Ukraina som används av USA är därför omöjligt.

   Kennedys ord att kärnvapenmakter måste ”avvärja de konfrontationer som leder en motståndare till ett val mellan antingen en förödmjukande reträtt eller ett kärnvapenkrig” klingar idag ohörda bland krigets profitörer i USA.

   För USA:s oligarker är försvaret av sin världsomspännande hegemoni och sin dollar också en existentiell fråga. Utmaningen kommer i första hand från Kina och är av den kalibern att USA sannolikt behöver krossa Kina militärt eller genom sanktioner knäcka Kinas ekonomi.

   För att kunna krossa Kina behöver Ryssland krossas först.

   Det är troligen förklaringen till den oerhörda ekonomiska och militära satsningen på Ukraina.

   Alla självtänkande inser naturligtvis att USA:s svammel om mänskliga rättigheter, nationell suveränitet och solidaritet med Ukrainas folk är lögn. Ukraina ligger där det ligger och är därför möjligt för USA att använda som redskap i sitt försök att krossa Ryssland.

   USA:s arbetsmetod är att provocera fram krig i Rysslands och Kinas närområden och sedan hoppas på destabilisering och helst ”regim change”.

   I vår del av världen har politiker och media låtit sig köpas av krigsprofitörerna alla dom gamla imperialist- och kolonialstaterna kämpar nu tillsammans sin förhoppningsvis sista strid.

   Deras patetiska försvarare dominerar totalt i västmedia och tråkigt nog syns dom även här, men dom har verkligheten och logiken emot sig och sannolikheten att dom har totalfel och att USA förlorar är överväldigande. Alternativet är troligen mänsklighetens undergång i atomvinter.

5. Skönt med klarspråk, Jan Arvid G!

   Ditt ”klarspråk” börjar med 1991. Då råder följande läge i Europa:

   Sovjetunionen har fattat beslut om avveckling. Den baseras på de federativa gränserna inom det övergripande samväldet samt Natos vid flera fall lämnade löften om ”icke-expansion” in över gränserna till den tidigare unionen och ”icke-uppmuntran” till anslutning av de tidigare östeuropeiska medlemmarna av Warszawa-pakten.

   Tämligen snabbt under 1990-talet börjar dock arbetet för att underminera dessa stater genom s k ”färgrevolutioner”. Till stor del hittills ett framgångsrikt arbete. Lyckas inte detta kan Nato bistå med strategiska bombningar, som med Belgrad och separatistiska delar av Serbien (läs Kosovo).

   Vad betyder nu detta för Rysslands position i Europa och världen? Vem kan de lita på?

   Fundera lite över vad dessa av dig så omhuldade ”orubbliga principer” betyder i ljuset av diplomati och ordhållighet! Och gäller dess ”orubblighet” enbart ett enda fall, nämligen Ukraina, som är det enda dessa principer enligt dig handlar om?

   När detta orubbliga faktum påtalas i en diskussionsinledande framställan från Rysslands helt lagliga regering till Nato-länder (gamla så väl som nyblivna) sparkar USA med hantlangare i Europa genast bakut och meddelar att någon diskussion kan det överhuvudtaget aldrig bli tal om!

   I slutet av din kommentar växlar du helt plötsligt perspektiv och går ”århundraden” tillbaka i delen för att bevis Rysslands tydligen evigt ”mordiska politik”. Det är bra att du höjer blicken något så du kan se historien bakåt längre än de senaste lite drygt trettio åren. Men jag undrar om ditt perspektiv med ”Karl XII, Napoleon, Wilhelm II” samt ”interventionerna” efter ryska revolutionen och av Adolf Hitler ger tillräcklig bakgrund. Du bör nog söka dig ytterligare ett halvt millenium bakåt till Kievrus och grundandet av det ryska riket, vilket åtminstone sedan 1700-talet omfattade större delen av det som i dag kallas för ”Ukraina”. Annars riskerar du att låta lika historiskt okunnig som en gängse USA-imperialistisk lakej. Och taktiskt ”glömma bort” vilken stat som är den enda som använt kärnvapen mot fienden i något krig över huvud taget.

6. Dennis Z!
   De s k färgrevolutionerna ägde i rum Georgien och Ukraina år 2003 och 2004, alltså mer än ett decennium efter 1991. Vad som gick betydligt snabbare var Ukrainas frivilliga avveckling av sina kärnvapen. Från att ha varit nr 3 i världen 1991 tog det bara tre år innan Budapest-meomorandum undertecknades, även av Ryssland. Ukraina avvecklade alltså sina kärnvapen frivilligt mot att dess territorium erkändes av undertecknarna. Detta brukar sällan eller aldrig nämnas av de som har förståelse för Rysslands angreppskrig. Passar inte riktigt in i narrativet, som det heter numera.

   Jag har precis avslutat mitt sjuåriga probono-uppdrag för Ukrainas vetenskaps- och utbildningsministerium. Jag och mina sju kolleger, en del i Ukraina, några utanför, utser ledamöter i ett vetenskapligt råd. Några av de starkaste sökanden har utmärkta och långvariga kontakter med Kina, kontakter som de i sitt kommande uppdrag kommer att ha stor nytta av. Vetenskapliga kontakter med Ryssland lyckades jag av sextiotalet sökanden inte hitta någon som hade.

   Som kuriosa kan nämnas att min fru upptäckte att det är billigare att åka från Stockholm till Kiev än att ta tåget (2:a klass X2000) från Stockholm till Hässleholm. Tågresan gjorde vi i april och Kiev-resan går av stapeln i juni (och gick av stapeln i februari).

7. Tack för din kommentar, Mats L!
   När det gäller Ukraina tror jag tyvärr vi står på olika sidor i konflikten. Jag har stor förståelse för dina bevekelsegrunder, men kan inte instämma i dina ställningstaganden, även om de är väl motiverade av känslomässiga kopplingar och argument.

   När det gäller din redovisade ”kuriosa” i slutet av kommentaren finner jag den helt naturlig i rådande opinionslöge. Eller, med andra ord: allt stöd till Ukraina mot det bestialiska Ryssland (eller ”den bestialiske Putin”). Billiga tågresor och allt annat.

   Men jag gratulerar till dina resor till det på alla sätt krigsdrabbade landet. Själv har jag bara en mycket stark upplevelse av ett föredrag jag var på för några månader sedan av en nu helt ”naturaliserad” svensk, tidigare invandrare från Chile under 1970-talet, mångårigt aktiv i det kommunistiska partiet (tidigare KFML/r/) i Sverige och sedan länge gift med en Ukrainska och med erfarenheter från långa vistelser i Ukraina under de senaste 25 åren. Han gav skakande skildringar av hur positiva signaler från tidigt 2000-tal gradvis byttes mot en allt tydligare hets från nazistiska och fascistiska grupperingar, ledda av oligarker, vilka under 1990-talet lyckats berika sig på det tidigare hyfsade jordbruksbaserade välståndet i Ukraina. Från den tydliga tendensen under Majdan-kravallerna 2014 och via den då ”fredsälskande” Zelenskijs totala seger i presidentvalet 2015 (73% i andra valomgången) till dagens situation.

   Därav mitt nu allt starkare stöd för det ryska försvaret för sin statsbildning och försök att helt ”avnazifiera” Ukraina. Det Ukrainska folket vill uppenbart inte leva i konstant krig med folk i sin allra närmaste omvärld! Så till fredsförhandlingsbordet, vad det än må kosta i territoriella avståelser.

8. (Svar på kommentar ovan 2023-05-24 10:15)

   Jan Arvid G!
   Det är helt riskfritt att påstå att kärnvapenmakterna inte kryper närmare öppet krig. Så länge det kriget inte bryter ut kan man hävda den saken. Men efter det kriget brutit ut blir det poänglöst att ställa JAG till svars för sin felbedömning.

   Att JAG:s två principer ovan inte kan rubbas är rent nonsens. Rysslands maktutövning inom Ukraina kommer inte att upphöra (1) och ju längre kriget pågår desto mindre är chansen att något ”suveränt” Ukraina finns kvar (2).

   I denna rävsax sitter USA-världen (och JAG) fast. Någon räddning för deras principer finns inte i denna världen.

   Att inte acceptera ”länder ligger där de ligger”, alltså att länders geografiska position inte har betydelse är också nonsens, vilket bevisas väl av brevskrivarnas tankeexperiment med utplacerade ryska missiler i Canada och Mexico.

   Att ”medborgarmajoriteter” i länder på gränsen till Ryssland i Europa vill gå med i Nato – som försvar mot Ryssland – är lika demokratiskt tveksamt som att Sverige sökt medlemskap i Nato utan varken folkomröstning eller ens en riktig debatt inom de stora riksdagspartierna eller i våra stora medier.

   Att krav på vapenvila och förhandlingar skulle vara synonymt med krav ”att Västvärlden tvingar Ukraina att avträda stora landområden till Ryska federationen” uppfattar jag som att JAG kan tänka sig att offra Ukraina och dess medborgare till sista man i ett krig för synnerligen luftiga ”västerländska” moraliska värden. Grymt och orealistiskt!

9. Knut L, jag vill ge ett förtydligande om vad jag menade när jag skrev detta: ”Men när en politisk lösning skall sökas i stället för en militär, finns där alltid några principer som icke kan rubbas.” Jag menade inte att det är helt osannolikt att principerna jag nämnde kommer att brytas. Jag menade, att vissa principer behöver följas, för att utfallet av kriget skall bli bra för världssamfundet. Allt annat än full suveränitet för Ukraina av 1991 års gränser vore dåligt för världsutvecklingen.

   Du skrev att ”Rysslands maktutövning inom Ukraina kommer inte att upphöra”. Det kan bli så. Men den utsagan är av samma slag som om någon hade sagt år 1885 att ”under de närmaste mansåldrarna kommer europeiska stormakter att ockupera Afrika och mörda millioner människor”. Både din förutsägelse och förutsägelsen från 1885 är möjliga (den senare blev besannad). Men i båda fallen är (var) det orätten som segrar.

   Min fråga är denna: är det inte möjligt att Ryska federationen i Ukraina är en angripande stormakt som till slut tvingas ut av folkligt motstånd i Ukraina, och av folkligt solidaritetsstöd från andra länder? Rysslands föregångarstat Socialistiska rådsrepublikernas union tvingades ut ur Afghanistan; varför skulle inte det upprepa sig?

   Jag sade inte att ”länders geografiska position inte har betydelse”. Jag vände på det uttjatade argumentet om att europeiska stater måste anpassa sig till att Ryssland ligger där det ligger. Jag menar att Ryssland lika gärna skulle behöva anpassa sig till att europeiska stater, som sammantagna är starkare än Ryssland, är Rysslands västra grannar. Dessa stater (inklusive Sverige) har nu fått folkmajoriteter som är skeptiska mot Ryssland, och vill vara rustade, och aldrig bli beroende av Ryssland.

   Du skrev: “Att ’medborgarmajoriteter’ i länder på gränsen till Ryssland i Europa vill gå med i Nato – som försvar mot Ryssland – är lika demokratiskt tveksamt som att Sverige sökt medlemskap i Nato utan varken folkomröstning eller ens en riktig debatt inom de stora riksdagspartierna eller i våra stora medier.” Så talar bolsjeviken. Vad folk och deras valda representanter tycker gillas inte, om de tycker fel.

   Var god skriv ut i klartext vilka ”synnerligen luftiga ’västerländska’ moraliska värden” du menar att jag vill att kriget i Ukraina skulle utkämpas för.

10. Ukraina förlorade sin suveränitet 2014, om inte tidigare. Som Victoria Nuland själv berättade i december 2013: ”Since Ukraine’s independence in 1991, the United States has supported Ukrainians as they build democratic skills and institutions, as they promote civic participation and good governance, all of which are preconditions for Ukraine to achieve its European aspirations,” she said. ”We have invested over $5 billion to assist Ukraine in these and other goals that will ensure a secure and prosperous and democratic Ukraine.” Det är ordsallad à la diplomate impérialiste som betyder att de i flera år har investerat i att bygga upp en väst(USA)vänlig opposition som till slut/vid lämpligt tillfälle kan ta över makten. Helst via ”fria” val, så som skedde nyss i Thailand, eller via revolt/statskupp, så som skedde 2014 i Ukraina.

    Krim ”tillhörde” bara Ukraina på pappret. Flera opinionsundersökningar, utförda av amerikanska, ryssfientliga organisationer, visar att Krimborna hellre hör till Ryssland än till Ukraina om de måste välja. Helst ville de ha autonomi, vilket de mer eller mindre hade sedan -91, men fascisterna/nazisterna som tog makten 2014 tillät det inte, med målet att ta över de ryska marinbaserna och ge Nato full kontroll över Svarta Havet.

11. Ukrainas suveränitet upphörde med USA:s statskupp 2014 och idag drivs hela den Ukrainska ekonomin av USA och resten av västvärlden. Ingen ukrainsk politiker kan genomföra någonting som äventyrar pengaflödet från väst.

    Ukrainas folk har röstat för fred, men USA ville ha krig och USA har tvingat Ukraina att i praktiken gå med i Nato för att uppfylla sin herres önskningar.

    USA och dess springpojkar upprörs inte det minsta över att Ukraina styrs av främmande makt. Varför kan man fråga sig? Dom säger ju sig vara förkämpar för nationell suveränitet och demokrati! Svaret är att alla vackra ord som suveränitet, demokrati och solidaritet med Ukraina är smink på världens fulaste gris.

    Inget av dom vackra orden har betydelse annat än som redskap för att förleda opinionen i väst till att stödja den blodbesudlade imperialismens kamp för fortsatt världsherravälde. Hos ledande kretsar i väst existerar inga moraliska värden. Troheten till imperialismen och vapenmaffian och den egna privilegierade positionen styr allt dom företar sig.

    Rysslands invasion må vara brutal, hänsynslös och direkt felaktig, men den är INTE imperialistisk. Den är tvärtom ett försök till kamp emot imperialismen. Ryssland borde agerat annorlunda, men nu är det som det är. Kriget mellan imperialismen i väst och utmanarna i öst har startat. Var det slutar vet ingen, men risken för ett tredje fullständigt förödande världskrig har aldrig varit större.

    För demokratins och världsfreden sak är det viktigt att imperialismen inte vinner kriget mot Ryssland. En sådan seger skulle befästa avskaffandet av yttrandefriheten och göra dom högerextrema krafterna i Ukraina till hjältar, men framför allt skulle det ge den amerikanska krigarmaffian grönt ljus för att angripa Kina.

12. Catilin Johnsones senaste på svenska
    …

13. Jan Arvid G!
    Det blir allt enklare att svara på dina frågor. En ukrainsk (USA-världens) seger över Ryssland skulle bara förlänga lidandet för Ukraina och för oss andra i västvärlden och förflytta kriget till en konfrontation med Kina. Men allt pekar mot att USA-världen är i full färd med att förlora sitt proxykrig mot Ryssland. Det är förstås svårt för många att svälja efter all den trosvisshet och rättfärdighet man ådagalagt under flera år. Vad som behövs idag är nya överenskommelser om hur världens stormakter ska samleva. Nya principer måste mejslas fram. USA/Nato/EU kommer att få dra sig tillbaka och anpassa sig till den nya ordningen. Det kommer att bli slut på stormakters religiöst eller värdegrundsbaserat missionerande. Relationerna mellan små och stora stater måste bli mer toleranta för olikheter. Världen är på väg mot multipolaritet. Det amerikanska århundradet är alltså på väg att ta slut.

    Detta faktum gillar du inte att ens diskutera.

    Vem kan med någon trovärdighet påstå att en värld styrd av Bidens (neocons) ”demokratiska program” kommer orsaka mindre mänskligt lidande än att visa respekt för Rysslands krav på säkerhetsgarantier och börja förhandla?

    Sovjets invasion i Afghanistan kan inte jämföras med Rysslands militära överfall på Ukraina. Att kräva att Ryssland ska acceptera Natobaser inpå sina gränser är som sagt både respektlöst och orealistiskt. Det har varit klart sedan 2008 då Ryssland drog upp sin röda linje i Ukraina.

    Men anser du (JAG) att Sveriges uppbrott från 200 år av alliansfrihet och ansökan om Natomedlemskap skett på ett demokratiskt sätt? Obs! Jag menar demokratiskt – med rimligt folkinflytande – inte olagligt. Jag ser det som ett politiskt haveri – inte ett juridiskt. Men även den saken kan förstås diskuteras.

    Till sist apropå luftiga ”demokratiska värderingar”: Yttrandefrihet med Assange i fängelse och lag mot utlandsspioneri är två exempel på USA-världens demokratiska opålitlighet. Sveriges Nato-ansökan är ännu ett exempel. Exemplen kan radas upp i oändlighet.

14. Knut L, ditt fel som debattör är att du skapar fantasibilder av dina debattmotståndare, och sedan debatterar mot fantasibilden. I den debatten kan jag tyvärr inte stå till tjänst – jag vet ju inte vad ”Jan Arvid Götesson” skall skriva. Det är lika så gott att du skriver både Knut Lindelöfs inlägg och ”Jan Arvid Götessons” inlägg.

15. Jan Arvid G!
    Jag som tyckte jag svarade på dina frågor i tur och ordning, inte någon fantasibilds. Men jag inser att det blir allt svårare att manövrera när man har surrat fast sig vid pålen: ”Ryssland ut ur Ukraina!” – som enda moraliskt acceptabla ståndpunkt.

16. Bäste Jan Arvid!
    Från och med just denna pågående ordväxling här på lindelof.nu finns det ingen som helst anledning att ”skapa fantasibilder” av dig och dina ståndpunkter. Dessa framgår med all önskvärd tydlighet, främst genom din inledande kommentar till publiceringen av den något överraskande, men högintressanta, ”fredstrevaren” från amerikanskt håll (24/5, 10.15) men även av din uppföljning (25/5 12.12).

    Jag har tidigare accepterat din framställning av dig själv som en sannings- och faktasökande debattör med intresse att avslöja våra oklarheter och snedtänk. När du slängt av dig denna förklädnad blir det lättare, men samtidigt mer vanskligt, att växla ord med dig i olika debatter. Det är ju stor skillnad mellan att vara provocerande och att uppträda som provokatör.

17. Knut L!
    Du skrev en gång att du har sämre minne än jag för vad som publicerats på lindelof.nu. Min invändning om ”fantasibild” är att den ”Jan Arvid Götesson” som ”inte ens gillar att diskutera det faktum att det amerikanska århundradet är på väg att ta slut” inte finns.

    Skillnaden mellan dig och mig är vad som är rimliga tolkningar av de enskilda händelserna, stora och små, som sker i denna övergångstid, när den relativa andelen som Förenta staterna och Västvärlden har av världens totala maktprojektionsförmåga gradvis minskar.

    Din analys är att Förenta staterna och Västvärlden har en Adolf Hitler-politik, med desperata och meningslösa åtgärder som ökar lidandet i egna och angripna länder för det utsiktslösa målet att bevara ett dödsdömt imperium. Du och dina åsiktsfränder tillerkänner inte ens Förenta staterna och Västvärlden den återhållsamhet som Adolf Hitler hade när han avstod från giftgaskrig, utan tror att Förenta staterna kanske börjar ett kärnvapenkrig som sista akt i Ragnarök. Allting dåligt som Ryska federationen och Folkrepubliken Kina gör kan däremot förstås som påtvingat och framprovocerat, enligt dig.

    Detta synsätt förleder dig till sådana befängda publiceringar som dagens artikel av Tobias Ljungvall, ”På väg mot en ny DC3-affär?”. Den artikeln handlar om att det vore ”legitimt” för Ryska federationen att skjuta ner andra länders luftfarkoster när de luftfarkosterna vore på lagliga flygningar utan att kränka Ryska federationens luftrum.

    Min analys är att övergången till det nya läget, varest Västvärldens maktprojektionsförmåga inte är världsdominant, sker utan att väst samlar sig till ett sista vansinnesangrepp på världens icke-västliga stora och små stater. Vi går inte mot en bättre värld varest ”relationerna mellan små och stora stater blir mer toleranta för olikheter”. De övergrepp som Västvärlden och Förenta staterna begått byts ut mot övervåld och dominans av det eurasiska stormaktsblocket.

    Att svara på frågor är nödvändigt för att yttrandefriheten skall fungera. Du frågar huruvida jag anser att Sveriges uppbrott från 200 år av alliansfrihet och ansökan om Natomedlemskap skett på ett demokratiskt sätt, med rimligt folkinflytande?

    Ja, jag tror att folkets valda representanter kan “känna av” vad medborgarna har för uppfattning.

18. Dennis Z!
    Tyvärr förstår jag inte vilken förklädnad jag slängt av mig enligt dig, och hur jag bytt från att vara ”provocerande” till att ”uppträda som provokatör”, om jag fattat rätt att det är din karakteristik av mig. Förklara gärna.

19. Tack för din fråga, Jan Arvid!
    När du i den första av dina kommentarer i just denna debatt skriver: ”Brevskrivarna är inte ’goda krafter’, utan skenheliga kapitulationister i putinismen-xíismens tjänst” så anklagar du dessa för att vara landsförrädare. Den anklagelsen är lite svårbegriplig i sammanhanget här på ett öppet diskussionsforum, helt följande vårt lands yttrandefrihetsreglering, men jag antar att du här vill göra en poäng av din mot majoritetens av deltagarna här framförda uppfattning i själva tvisteämnet, nämligen de pågående krigshandlingarna i Ukraina.

    Du säger alltså, öppet och tydligt, att deras från de styrande i USA klart avvikande linje skulle vara att agera i USA:s och Natos fienders intresse. Jag kan inte tolka din utsaga som att alla dessa gamla militärer, intellektuella och politiska rådgivare skulle arbeta i egen påhittad tjänst som drängar åt Rysslands och Kinas lagligt valda statsledningar på något annat vis. Vilket är ett klart bevis för att du ansluter dig till den gamla devisen att ”Ni som inte är med oss till 100 procent tillhör fiendelägret”.

    Och detta innebär, såvitt jag förstår din kritik, att den riktas mot oss som anser att tankarna från brevskrivarna är väl värda att fundera över. Tidigare har jag uppfattat dig som stående i huvudsak på samma sida som oss andra, men med ett kritiskt sinnelag till vår redovisning av fakta och vaken för andra brister i våra resonemang. Men nu har täckelset fallit!

    Korrigera mig gärna om jag har missuppfattat dig i något avseende.

20. Hela begreppet ”putinist-xíister” är en skapad fantasibild för att ha något att kritisera. Tillmälen av detta slag har blivit norm i dagens media. Minsta kritik av USA:s proxykrig i Ukraina leder omgående till att man blir kallad Putinkramare eller något annat idiotiskt.

    Allt tyder på att detta dokument är undertecknat av självständigt tänkande människor som är uppriktigt oroliga för vad kriget i Ukraina kan leda till. Att klistra enfaldiga tillmälen på dem istället för att ta en saklig debatt är fegt och ohederligt, men jag känner igen beteendet från bemötandet av alla mina egna kommentarer i GP och DN. Imperialismens försvarare brukar sällan höja sig över den nivån.

    GP och DN har dessutom vakthundar i det lilla motbjudande skitföretaget ”Ifrågasätt” som regelbundet censurerar alla som kritiserar USA:s krig och således är jag nu blockad där.

    På den här sidan blir man däremot inte blockad om man har avvikande åsikter, vilket är rejält uppfriskande i denna lågkonjunktur för yttrandefriheten, som vi genomlever idag.

21. Dennis Z!
    Ja, en missuppfattning är det, men det beror på mina misslyckade formuleringar i inlägget som du citerar – och dåliga formuleringar beror enligt Esaias Tegnér på oklara tankar.

    Brevskrivarna är inte ”landsförrädare”. Tvärtom gör de friheten, yttrandefriheten, demokratin och freden en tjänst genom att tydligt formulera sin uppfattning. Att jag finner det mesta de skriver vara fel är en annan sak. Jag tillhör dem som vill skicka vapen till Ukraina. Brevskrivarna gör kanske detta svårare. De påverkar kanske medborgare och beslutsfattare i motsatt riktning. Men det är som det skall vara. Vi som inte tycker som de, får lov att övervinna det hindret genom att övertyga med argument. Det är vitsen med yttrandefrihet och demokrati.

    Man kan inte bli ”landsförrädare” genom att skriva öppna brev, bara genom väpnad handling, spioneri, samarbete med ockupant och dylikt.

    Du och andra läsare tycker att min beteckning “putinismen-xíismen” är fånig. Min motivering är som följer. Några politiska grupper har verkligen uppkallat sig efter personer, som de marxist-leninistiska partierna och tidvis peronisterna. Men det är vanligt med beteckningar som titoism, thatcherism, mitterrandism, francoism, hitlerism, stalinism, maoism – benämningar som används med eller utan de så betecknades gillande. Jag tycker att där finns en åsiktsriktning, som på ett anmärkningsvärt sätt stödjer den politik som de långvariga diktatorerna Vladimir Putin och Xí Jìnpíng för. Jag blir ofta förbluffad när denna lojalitet tycks närma sig en vurm för själva staterna Ryska federationen och Folkrepubliken Kina, och en lojalitet med etniciteterna ryssar och han-kineser, som verkar vara starkare än solidariteten med andra folk. (Ingen fel i att vara russofil och sinofil – det är jag också, sedan jag som skolbarn läste Oblomov och Alf Henriksons och Hwang Tsu-Yüs Kinaböcker.)

    I lindelof.nu är putinismen-xíismen lyckligtvis väl företrädd. Här finns samtalen som saknas i andra media.

    Brevskrivarna agerar inte ”i USA:s och Natos fienders intresse” – de agerar i Västvärldens intresse genom att föra debatten. Min dåliga formulering ville bara säga att de politiskt har fel, och i den meningen arbetar mot Ukrainska folkets och Europas folks intresse. Men det vore värre om de bleve tystade. Om de som har mest rätt kan tysta dem som har fel, då blir de goda krafterna onda – vilket bolsjevikerna aldrig fattat.

    Således angriper jag inte er ”anser att tankarna från brevskrivarna är väl värda att fundera över” på något annat sätt än att jag argumenterar mot många av era åsikter.

    Angående att ”stå på samma sida” har jag många åsikter gemensamma med flera skribenter här: stark kritik mot katastrofala inslag i Förenta staternas politik, till exempel. I mycket annat har vi gått skilda vägar. Men läsningen av dina och andras texter gör att jag måste skärskåda mina analyser. Alla här tvekar och tvivlar väl när vi skriver, även om tvivlet inte syns?

22. Anders Å!
    Jag trodde DN hade avskaffat kommentarer helt och hållet? När jag prov/gratis-prenumererade nyss så hittade jag inga artiklar jag kunde kommentera på.

    F ö håller jag med om att det är lågt att använda tillmälen som ”putinist-xíist”. Jag tror inte att den andra sidan skulle uppskatta att kallas ”nazist”. Vilket inte vore helt gripet ur luften, om man betänker vilka som medelst våld och mordhot (inklusive mot Zelensky själv) har enormt inflytande i Ukraina och som sedan 2014 dessutom genomsyrar militären, polisen och säkerhetstjänsten. Men det gör vi inte, för det är i princip ad hominem och bidrar inte till debatten.

    Eller förlåt Elensky ska det väl vara, Z är ju förbjudet… ;P

23. Tack för ditt uttömmande svar, Jan Arvid G!

    Nu blev allt betydligt klarare. Hade Ukraina stått kvar på den politiska ståndpunkt republiken hade 1994 när Budapest-memorandumet undertecknades då landet avvecklade alla sina kärnvapen (se Mats Larssons inlägg ovan, 0524, 20:21) kunde vi kanske ha stått på samma sida idag och vrålat ”Ryssland ut ur Ukraina”. Å andra sidan har jag ytterst svårt att se någon som helst anledning då till att Ryssland på något sätt skulle behövt angripa sin södra granne, varför historien aldrig skulle kunnat hamna i ett sådant läge.

    Vi vet ju att det inte blev så. Ukrainska revanschister, ledda och uppmuntrade av oligarkerna, vilka berikat sig under det eftersovjetiska samhällsförfallet och sin plundring, privatiseringen av tillgångarna i landet, bygger upp privatarméer som efter statskuppen 2014 patrullerar fritt på gator och torg i Ukraina. Nu deltar de i kriget för att berika sig ytterligare och försvara sin förvärvade egendom mot de ryska angreppen. Allt under kraftig uppmuntran och intensivt undermineringsarbete från framförallt USA och dess allierade i Europa.

    Att i detta läge stötta varje som helst leverans av vapen och annan krigsmateriel till Ukraina finner jag vara synnerligen oklokt såväl moraliskt som politiskt. Priset för sånt agerande betalas till den helt övervägande delen av det Ukrainska folket i människoliv och raserandet av realvärlden. Naturligtvis betalar även det ryska folket med människoliv (dessutom i exakt motsvarande åldersgrupper och könssammansättning) men relativt sätt mindre. Och något får vi andra européer och nordamerikaner också betala genom minskad välfärd och standard på våra hemmaplaner. Kanske även australiensare får vara med och bidra på ett litet hörn av sin kaka i världen. Alla förlorar och (framför allt) vapenindustrin (till 75 procent under USA:s kontroll) profiterar på hela kalaset.

    Så här befinner vi oss alldeles klart på olika sidor. Du stöttar (i slutänden) en imperialism på klart nedåtgående och jag stöttar (trots allt) en rimligare, mer multipolär värld och alla dess olika folk. Men, när du nu gjort en avbön för ditt tal om fredsbrevskrivare som ”skenheliga kapitulationister i putinismen-xiismens tjänst” och nu erkänner att de ”agerar i västvärldens intresse genom att föra debatten” finns alla förutsättningar till fortsatt diskussion. Det ska du ha tack för, jag ser fram emot fler ordväxlingar.

24. Niclas H!
    Ja det stämmer att DN slopat kommentarsfältet, men innan dom gjorde det hann ”Ifrågasätt” blocka mig där. Sedan gick det någorlunda att kommentera på GP ett tag, men jag blev blockad där med, fram till 1 Juni tror jag.

    Svensk yttrandefrihet kräver att man har ”rätt” åsikter.

25. Dennis Z!
    Vad som har hänt och händer inom Ukrainas gränser är en sak för den suveräna staten Ukrainas medborgare. Även om dessa händelser bland annat omfattar ”ukrainska revanschister, ledda och uppmuntrade av oligarkerna” och ”privatarméer som efter statskuppen 2014 patrullerar fritt på gator och torg”. Även om där har skett ”kraftig uppmuntran och intensivt undermineringsarbete från framförallt USA och dess allierade i Europa” är politiken i Ukraina en inre angelägenhet, och det är Ukrainas medborgares sak att hantera främmande makters inblandning. Ukrainas gränser av 1991 skall likafullt icke ändras med stöd av väpnade förband från Ryska federationen, vare sig dödsoffren är få (2014) eller många (2022–). Moraliskt fel att skicka vapen till en laglig, medborgarstöd regering är det icke, när den suveräna staten Ukraina angrips av en stormakt.

    Jo, regeringen i Kyiv är laglig. Även om det ni skriver om Ukrainas regering här i lindelof.nu vore korrekt (det är det inte) gjorde det ingen skillnad. Som Jan Myrdal skrev, August Pinochet Ugartes regering i Chile blev Chiles lagliga regering, som Sverige måste ha korrekta förbindelser med, fast Jan Myrdal skrev hyllingstexter till Salvador Allende Gossens och hans hjältedöd.

26. Imperialismens själva väsen är att inte respektera suveräna stater och dess medborgares beslut.

    Situationen i Ukraina är skapad av imperialismen. Att i det läget stödja imperialismen som förvandlat Ukraina till sitt lydiga redskap är att göra även sig själv till ett redskap för imperialismen.

    Själv väljer jag att försöka bekämpa imperialismen.

27. Jan Arvid!
    Du ska inte hänga upp för mycket på vokabulära principer. Har för mig att såväl du som jag är fullständigt ointresserade av t ex Kinas syn på ”interna angelägenheter” när det gäller ”vår” egen Guo Minhai och hans öden och äventyr.

    Att Ukrainas regering är ”laglig” ifrågasätter i varje fall inte jag. För den delen inte heller vare sig Kinas eller Rysslands d:o. Eller ens USA:s. Möjligen Sveriges efter den just genomförda statskuppen med den s k ”oppositionens” benägna bistånd.

    Finland är ju och har dessutom ”alltid” varit i en annan situation med dels en lång gränslinje och därutöver de dubbla oavgjorda krigen mellan åren 1939 och 1944. Plus en förnedrande ”Vänskaps- och biståndspakt” från krigsslutet och fram till 1992. Om det politiska spelet i samband med denna skrev den brittiske författaren Desmond Bagley thrillern ”Lindansarna” 1973. Mycket lärorik och med en sällsynt träffande titel.

    Men det här är ju redan välkända saker. Såväl Finland som Ukraina är sedan mer än hundra år tillbaka indragna i en kamp för respektive nations självständighet. Att i detta läge ge upp denna för vår egen del i Sverige är synnerligen dålig vägledning.

28. Anders Åberg, du skriver om ”imperialismen” i singularis, syftande på Förenta staterna.

    Låt oss jämföra med slutet av 1800-talet. Då ägnade Förenade kungariket, Frankrike och Ryssland sig åt intensivt och storskaligt imperiebyggande, och ett halvdussin andra makter byggde imperier i mindre skala.

    Varför vore det en korrekt analys att där bara funnes en imperialism 2023, när där fanns flera konkurrerande imperialistiska projekt för halvannat århundrade sen? Kan det inte vara så att en kamp nu 2023 pågår mellan två imperialistiska system?

29. Jan Arvid G!
    Vad det skulle kunna vara intresserar mig inte. Allting tyder på är att den idag helt dominerande amerikanska imperialismen mycket målmedvetet har agerat för att förvandla Ukraina till en lydstat och ett redskap i sin kamp för fortsatt världsherravälde.

    Förklaringen till Rysslands agerande tyder i sin tur på en sedan 90-talet pågående försvarskamp emot den amerikanska imperialismen. Det går helt enkelt inte att hitta ryska imperialistiska ambitioner i Ukraina. Ryssland verkar tvärtom ha agerat för att undvika krig mot Ukraina trots USA:s kupp 2014, men till slut gjorde Kreml bedömningen att kriget inte gick att undvika längre.

30. Anders Åberg, varför är det inte imperialism att göra sin egen stat påtagligt större? Att annektera fem provinser?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.