USA dödar 10 civila i drönarattack och sviker Frankrike

VI SOM GÅR omkring med en knapp som det står ”Nej till Nato!” på, vi är naturligtvis mycket spända på vad den senaste utvecklingen inom Nato-alliansen kan komma att föra med sig. Natos generalsekreterare har tidigare talat om hotet från Ryssland, utvidgning av arbetsfältet geografiskt och han har också gått ut med att Nato är viktigt för kvinnosaken.

Viktigast av allt som under senare år skett i förhållandet mellan Sverige och Nato är den ”transatlantiska länken”. Den innebär både att Sverige fortsätter att vara alliansfritt – samtidigt som vi är i allians. Det är nämligen så här ”Sverige samarbetar sedan 1994 med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF)”. Logiken från till exempel försvarsministerns sida är, att alliansfrihet betyder ”frihet att vara i allians med den man önskar”.

En annan sak som vanligt folk naturligtvis ser det konstiga i, är att ”partnerskapet” skulle ha med fred att göra. Nato, med svenskt deltagande, gick inte in i Libyen för att sprida fred, och när Nato den 15:e augusti i år blev utschasat ut Afghanistan var det inte efter 20 år av fredsbevarande arbete. Utrikesministerns försök att få oss att tro något i den vägen, är det nog inte många svenskar som nappar på. Ett antal tusen Nato-soldater har dödats varav några svenskar och många tiotusentals civila afghaner har också dödats. Det har definitivt inte varit en fredsbevarande verksamhet.

Drönarattacken som dödade 10 civila
Aggressiviteten i dessa 20 år av krig avslutades med att Natos starkaste medlem, USA, åter mördade oskyldiga civila i samband med det snöpliga tillbakadragandet. Jag läser en artikel av Dylan Stableford och Christopher Wilsonion (D&C) som har rubriken ”Ett tragiskt misstag: USA erkänner att man dödat 10 civila inklusive 7 barn i en drönarattack i Kabul”.

USA sviker sin äldsta allierade Frankrike
Nu händer det emellertid saker som alla fredsvänner kan glädja sig åt. ”Ubåtsavtalet mellan USA och Australien skakar Natoalliansen” är rubriken på en artikel av Daniel Williams i Asia Times.

Bidens försök att konfrontera Kina tyder på förakt för Europa genom hemliga beslut tagna av Washington. Förenta staterna har, genom att fösa Frankrike åt sidan från en överenskommelse med Australien om ubåtsköp, än en gång väckt tvivel om Washingtons engagemang för Nato-alliansen. Williams skriver:

Washington har också belyst hur snabbt president Joe Biden svänger, åtminstone militärt och österut.
När Biden efterträdde den ofta fientlige Donald Trump förväntade sig europeiska allierade en ny era av nära samarbete. I stället har Nato drabbats av hemliga beslut från Washington som tyder på förakt för Europa i allmänhet och, i detta fall, toppalliansen Frankrike i synnerhet.

Det var faktiskt rätt skrattretande att i samband med kollapsen i Afghanistan se förre premiärministern i Storbritannien, Theresa May, stå i underhuset och klaga på att USA inte samarbetade med sina allierade. ”Var är det globala Storbritannien” klagade hon. Williams fortsätter:

I april, när Biden tog sitt beslut att dra sig ur, hade Nato cirka 7.000 soldater i landet jämfört med 2.500 amerikaner. När Biden i juli beordrade evakuering av den gemensamma militärflygbasen Bagram i Afghanistan misslyckades han inte bara med att informera den afghanska regeringen i förväg utan även Nato.

Men även i andra frågor är Nato-medlemmar förbannade på Washington…

Biden förolämpade sina östeuropeiska allierade genom att gå med på Tysklands begäran angående Northstream 2, naturgasledningen som kringgår Ukraina, enligt dem innebär denna att Moskva får fria tyglar att använda energi som ett ekonomiskt vapen.

Som den maffiaboss USA är, så skiter man inte bara i alla överenskommelser och avtal med de som uppfattas som motståndare, utan även i högst rimliga krav från medarbetare.

Ubåtsbeslutet visar att USA:s nya militära fokus österut kan störa traditionella allierade i väst. Delavtalet tyder på att det kan vara mer brådskande än väntat att stärka en spirande Indo-Pacific-allians för att inkludera Japan och Indien. Biden ska träffa ledare från Japan, Indien och Australien i Washington den 23 september. Det kommer att bli det första personliga mötet i den så kallade ”fyrsidiga säkerhetsdialogen”, även känd som Quad, som syftar till att samordna politiken i flera frågor, särskilt mot Kinas växande militära makt i Ostasien.
Fransmännen var upprörda över Australiens omsvängning rörande ubåtsinköp och USA:s inblandning i detta. På fredagen hemkallade president Emmanuel Macron sina ambassadörer från Washington och Australien.
Frankrike – USA:s äldsta allierade – ställde in en Washingtonfest till minne av den 240:e årsdagen av sjöstriden mellan franska och brittiska fartyg utanför Yorktown, Virginia. Den franska segern tillät trupper under George Washingtons befäl att besegra britterna och avsluta revolutionskriget. Macron hade tecknat ett avtal värt 100 miljarder dollar för att sälja 12 dieseldrivna ubåtar till Australien. I hemlighet kontrade USA med att erbjuda Australien teknik för att bygga kärnkraftsdrivna ubåtar och avbryta den franska ordern. Utrikesminister Antony Blinken sa att Frankrike informerades i förväg om avtalet, men han avböjde att svara på när.

Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drian kallade händelseutvecklingen för ett hugg i ryggen. ”Vi hade etablerat en förtroendefull relation med Australien, och detta förtroende förråddes”, säger han. Han tillade att Frankrike inte fick någon förvarning om ändrade planer. Frankrikes försvarsminister Florence Parly klagade över att amerikanerna hade beslutat att fösa undan en allierad ”i en tid då vi står inför aldrig tidigare skådade utmaningar i det Indo-Pacifiska området”.

Trots allt käbbel hade Macrons regering inte visat någon entusiasm över att Nato eventuellt skulle dras in i en konfrontation mellan USA och Kina. Vid Nato-toppmötet i juni uttryckte Macron offentligt ogillande av den idén. ”Nato är en organisation som berör Nordatlanten. Kina har inte mycket med Nordatlanten att göra”, sade han.

Ubåtsavtalet var en del av den nya alliansen AUKUS, en förkortning för ”Australia, United Kingdom, United States”, en teknikdelningsallians som tydligt riktar sig mot Kina.

Kina uttryckte ilska. En kinesisk tjänsteman på utrikesdepartement, Zhao Lijian, sade ”att USA, Storbritannien och Australien borde överge den föråldrade kalla krigsmentaliteten och trångsynta geopolitiska begrepp, och respektera i området boende människors strävan, och göra mer som främjar regional fred och stabilitet och utveckling – annars kommer man bara att skada sina egna intressen.”

Zhao försökte koppla ubåtens kärnvapenbestyckning till farorna med spridning av atomvapen, ett ämne som är särskilt oroande för Japan och Nya Zeeland. ”Kina kommer att noga övervaka situationen”, sade Zhao. Kina har gott om atomdrivna ubåtar och utökar sin arsenal av kärnvapenbestyckade missiler på land.

Global Times, den officiella kinesiska nyhetskanalen var mycket aggressiv: ”Australiska trupper är också mest sannolika att vara den första omgången västerländska soldater som slösar bort sina liv i Sydkinesiska havet.”

Från kinesisk sida är det väldigt tydligt att man förbereder sig på en konfrontation med USA. Ett USA som på ett kaotiskt, och hittills ganska misslyckat vis, försöker få med så många som möjligt i denna konfrontation, en konfrontation som nog många ”neocons” önskar.

Följderna av denna enskilda händelse, bildandet av AUKUS och att Australien skulle förses med kärnkraftsdrivna ubåtar, ja de kan bli omfattande. Alexander Mercouris har här en bra utläggning om vad detta kan komma att innebära för förhållandet mellan USA och Kina.

Risken för storkrig?
Vi som går omkring med en knapp som det står ”Nej till Nato!” på, vi har naturligtvis anledning att glädjas åt att en krigsorganisation försvagas genom splittring. Samtidigt finns det inget som tyder på att risken för storkrig, globalt sett, minskar. Tvärtom är det så att den mycket snabba vapenuppladdning som nu pågår är illavarslande. Den kaotiska ledningen för den mest hotfulla kontrahenten, USA, gör läget också mer nervöst, om nu det ordet passar i detta sammanhang.