För två månader sedan gick den amerikanske fredsaktivisten och författaren William Blum bort. Hans enastående The Anti-Empire Report dokumenterade såväl pågående som historiska amerikanska krigsförbrytelser. I nyhetsbrevet den 7 november 2013 påminde Blum om bakgrunden till embargot mot Kuba. En intern promemoria från den 6 april 1960, skriven av Lester D. Mallory, förklarade:
”Majoriteten av kubanerna stöder Castro […] Det enda förutsebara sättet för att minska det interna stödet [för Castro] är genom att åstadkomma besvikelse och vedermödor […] alla tänkbara metoder borde omgående vidtas för att försvaga det ekonomiska livet på Kuba.”
Förhoppningen var att sanktionerna skulle leda till ”lägre penningvärde och löner, åstadkomma hunger, desperation och att regeringen omkullkastas.”
Eisenhoweradministrationen nappade på idén om att få bort Castro genom att utsätta den kubanska befolkningen för svält och senare samma år infördes embargot.
Samma ädla förhoppningar ligger till grund för sanktionerna och kuppförsöken mot Venezuelas regering. Regimen i Vita huset tvekar inte att utsätta över 30 miljoner människor för ”hunger” och ”desperation” för att komma åt landets oljereserver. Skillnaden mot den USA-orkestrerade statskuppen i Venezuela 2002 är, som Eva Golinger uttryckte saken för Truthout, att amerikanerna denna gång helt öppet driver igenom sin statskupp.
Ekonomiprofessorn Michael Hudson förklarar att den venezuelanska ekonomin har ”förkrossats av amerikansk sanktioner – en kris som amerikanska diplomater skyller på ’socialismen’, inte på USA:s politiska försök att ’få ekonomin att skrika’ (som företrädare för Nixonadministrationen sa om Chile under Salvador Allende)”.
Donald Trump har utsett krigsförbrytaren Elliott Abrams till sitt särskilda sändebud i Venezuela, vilket säger allt om vad som väntar Venezuela (Förtydligande: Jag vill inte på något sätt antyda att Trump och medlemmarna av hans hov inte är krigsförbrytare. Trump själv tvekar inte att mörda civila: ”När du får tag i dessa terrorister måste du [även] eliminera deras familjer.”)
Maduroregeringen försökte flytta guldreserver för 1,2 miljarder USD, men Bank of England nekade begäran efter påtryckningar från bland annat den amerikanske utrikesministern Michael Pompeo och nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton. USA ”försöker styra Venezuelas tillgångar utomlands till Guaidó i syfte att öka hans chanser att ta kontroll över regeringen”, rapporterade Bloomberg.
När John Bolton intervjuades av Fox News försökte han inte ens dölja orsaken till varför USA driver igenom en statskupp:
“Vi för nu samtal med stora amerikanska företag … Det skulle göra en stor skillnad för USA ekonomiskt om vi kan får amerikanska företag att investera i och producera oljan i Venezuela.”
Orealistiska drömmar? Knappast. Ben Norton rapporterade att Juan Guaidó utropade sig till interimspresident först efter att USA gett sitt samtycke och bara timmar efter utropandet började han tala om att privatisera landets olja. Självaste Wall Street Journal noterade att Guaidó har lovat ”upphäva president Nicolás Maduros ekonomiska politik”. Interimspresidentens plan är att ”öppna upp Venezuelas oljesektor för privata investeringar. Den innefattar privatiseringar av statliga tillgångar.”
Så vem är då egentligen Guaidó? Före den 22 januari i år visste mindre än var femte venezuelan vem han var. Dan Cohen och Max Blumenthal har forskat i hans bakgrund.
Guaidó tillhörde en marginell högergrupp som bland annat gjort sig känd för gatuvåld. Han lämnade Venezuela för att studera i Washington innan han senare skulle bli Washingtons man i Venezuela.
Han arbetade bland annat åt en av de många grupper som USAID och National Endowment for Democracy försett med tiotals miljoner dollar årligen i syfte att största den venezuelanska regeringen. Trots amerikanernas envetna försök visar en opinionsundersökning att den övervägande majoriteten av Venezuelas befolkning är mot en intervention, mot sanktioner och föredrar en fredlig
lösning på konflikten. Guaidó är alltså Washingtons man, inte folkets.
En del invänder att vi inte kan blunda för Maduros oförmåga att utveckla landets ekonomi. Må så vara. Men hur enkelt är det att utveckla ett land som är utsatt för sanktioner i syfte att orsaka svält och kaos, samtidigt som man ständigt måste vara på sin vakt för amerikanska mord- och kuppförsök?
Trumpregeringen söker till varje pris – inklusive svält och miljontals flyktingar – installera en marionett i Venezuela och hans namn är Juan Guaidó. Kaoset i Venezuela är Washingtons verk.
Och i denna förbrytelse mot folkrätten deltar Sverige. Genom Wallströmskan igen.
Chefen för US Southern Command Admiral Craig Faller säger att amerikanska militären är beredd att ingripa för att försvara USAs ambassaden i Caracas. Samma hot användes som motivering för de senaste två stora militära invasionerna i USA bakgård som utfördes i Grenada 1983 och Panama 1989.
Läs hela artikeln av Dan Cohen och Max Blumenthal som det refereras till.
Det senaste är att den amerikanske utrikesministern slagit fast att Iran och Hizbollah etablerar celler i Venezuela.
Så risken för en invasion lever kvar.
Ja, helt absurda anklagelser från utrikesminister Mike Pompeo att i Venezuela fanns ”aktiva celler” av den libanesiska shia-rörelsen Hizbollah och att ”iranierna påverkar folket i Venezuela och i hela Sydamerika”. Men kunde USA starta krig mot Afghanistan p g a att de skulle var ansvariga för 9/11 (i verkligheten var terroristerna övervägande Egyptier och Saudier), kunde man starta krig med lögnen om massförstörelsevapen i Irak så kan man väl med dessa absurda anklagelser mot Venezuela starta krig. Detta sagt av en utrikesminister!
I denna artikel och andra vill lindelof.nu:s redaktör och medarbetare ge en annan bild än den som ges i de stora massmedia. Gott så. Men tyvärr är det så att verkligheten ställer särskilda krav på statsledningar av Venezuelas typ. Venezuelas makthavande politiska rörelser och ledare har säkert haft utgångspunkten att det politiska och ekonomiska systemet skall göra livet bättre för folket. Men om man försöker sig på ett från liberalismen avvikande samhällssystem måste man lyckas. Man måste vara mycket bra på att undvika stagnation, korruption och konflikter. Man måste kunna besegra utländsk påverkan och desinformation. Kan man inte det har man misslyckats, och breda befolkningslager inom och utom landet tar avstånd, och läget är värre än förut för vänsterpolitik.
Jag talar givetvis inte mot försök till egalitär politik; jag bara konstaterar att världshistorien är yttersta domen, vid vilken ingen överklaganderätt ges på grunden ”god vilja”.
Vad som förvånat mig är hur extremt lite uppmärksamhet Venezuela fått i nyhetssändningarna i ryska statliga Pervyj Kanal. Ett kort inslag för en dryg vecka sedan, långt ifrån huvudnyheterna, syntes Maduro ungefär lika länge i bild som Guaido.
Min tolkning är att Putin ännu inte bestämt sig för om han ska backa upp Maduro. Istället håller han för tillfället fler vägar öppna. Det finns alltså ingen anledning att i dagsläget, inför det ryska folket, säga vare sig bu eller bä om Venezuela.
Kontrasten mot när Putin bestämde sig att satsa på Assad är slående. Efter att knappt existerat i nyhetssändningar i Pervyj Kanal, fick Assad nästa hela långa nyhetssändningen en kväll i september 2015. Därefter var Syrien ett stående inslag i nyhetssändningarna lång tid framöver (för att numera närmast ha försvunnit).
Nyhetsbevakningen i RT är naturligtvis annorlunda. Här är ju publiken internationell.
Venezuela fick en lite strimla nyheter i morgonens nyhetssändning i Pervyj Kanal. Annars var huvudnyheten Putins judoträning med ett lag judoutövare. Inslaget tog halva nyhetssändningen. Som tvåa kom ett inslag om det afghansk-sovjetiska kriget, som tog slut på dagen för 30 år sedan. Veteranerna fick stort utrymme i inslaget.
Rysslands talan i dagens korta nyhetsinslag om Venezuela fördes av Rysslands FN-ambassadör. Maduro förekom överhuvudtaget inte på bild. Däremot citerades Jim Bolton.
Man kan enkelt hitta spekulationer i västmedia om att Putins stöd till Maduro är i avtagande (t ex https://www.independent.co.uk/news/world/europe/russia-venezuela-maduro-support-putin-opposition-coup-a8770541.html)
Just nu ser jag ingenting i Rysslands nyhetssändningar i Pervyj Kanal som motsäger den bilden. Det räcker egentligen att se nyhetsuppläsaren: mjuka, vänliga Katja (Ekaterina), som läst oftast under 2019, används aldrig när det vankas batalj.