Jag läser i trådarna här på bloggen om det amerikanska presidentvalet och om skövlingen av Jemen och jag blir djupt konfys. Få se nu här… Vad är det här? Vad menar folk? Hur ska jag göra? Ja, för jag vill ju göra rätt…
I USA har det just varit presidentval. Bara presidentval. Under ett halvt år har det i stort sett inte hänt något annat i den värld av fiktion som de numera lever i den fiktiva statsbildningen USA. Valet är i och för sig humbug, från början till slut.
Men bluffen är behängd med massor av ideologi och analys och statistik, och om vi sätter till alla klutar kan vi blåsa liv i eländet och få det att framstå som ett slags VM i fotboll. Då blir USA, deras humbug och vårt liv plötsligt nästan som på riktigt.
I Jemen pågår ett folkmord och en kulturskövling. Men här i Sverige lever vi i en demokrati med ”principer för humanitet och anständighet”, som i och för sig kan verka lite solkiga ibland.
Politikerna är våra folkvalda. Oj, vad de kan verka underliga. Det är i och för sig tretti år sedan vi fick veta att Bildt är en amerikansk knähund. Men innerst inne vill de – och han – väl. Det tror vi. Därför måste vi också vända oss till dem med inlagor, insändare och annat. Och till allmänheten. Det är ju så lönt. Vi vet i och för sig sedan länge att varken politiker eller allmänhet någonsin tar skäl. Men det var förra veckan. Den här veckan lever vi i en ny tid. Vi måste omedelbart sätta igång en solidaritetsrörelse för Jemen.
Hur vet vi vad som händer och vad vi ska göra? Jo, det är enkelt. Och bra. För det är så modernt. Vi behöver inte prata med idioterna i den närmaste omgivningen. Det finns bättre: vi kan sätta på datorn eller teven. Där har vi fri tillgång. Till allt. Det bästa. Hela tiden. Oavbrutet. Det är i och för sig nästan bara amrisar och britter som yttrar sig. Eller ett slags svenska amrisar av plast. Vi vet i och för sig att i USA är åsikt och analys handelsvaror. Britterna ljuger och förvränger, de också, men av andra, dunklare skäl. Och de svenska plastamrisarna bara imiterar sina idoler; de gör inget annat. Vi vet allt detta. Men vi älskar USA. Brittisk journalistik är bäst, oavsett innehåll och kvalitet. Och det vore ett övergrepp att inte låtsas att den svenska plastamrisen är en riktig människa.
När vi kroknar på kvällen sätter vi oss vid teven och tittar på en engelsk eller amerikansk film. Om vi nu inte sätter på en skiva eller plockar fram gitarren. Och vad blir det för musik? Amerikansk, förstås. Det finns i stort sett ingen annan kvar. Titta någon gång på era ungar och deras ungar och vad de håller på med, så fattar ni kanske vad jag menar.
För min del är den föreställning om världen som skymtar fram i texterna här på lindelof.nu en schizofren mardröm. Jag fattar helt enkelt inte hur ni får det att gå ihop. Hur bär ni er åt? Har ni lagt er på schema och skiljt livets olika delar åt med idiotsäkra skott? Åtta timmar på jobbet. En timmes solidaritet. En timme vid datorn. Två timmar framför Netflix. Är det så man gör? Allt är bara spel och lek? Och ibland leker vi krig och solidaritet?
En annan (?) Mats Loman verkar också vara ung, kanske t o m yngre än 40. Trots att jag inte håller exakt med om allt vad han säger så, hör och häpna, förstår jag till 100% vad han menar, trots att jag är 70+.
Mats Loman!
I det du skriver ser jag en djup generationsklyfta som du har svårt att ta dig över. Du misstror ”vänstern” med rätta, men du skjuter långt över målet. ”Vänster” idag är en skvader som innehåller både förnuft och ren galenskap – i mina ögon.
Ja, politikerna är våra folkvalda och de kan verka underliga. Carl Bildt har i trettio år framstått som en amerikansk knähund. Ja, nog är det så.
Men…
1) … när du drar till med följande: ”När vi (du menar ni) kroknar på kvällen sätter vi oss vid teven och tittar på en engelsk eller amerikansk film. Om vi nu inte sätter på en skiva eller plockar fram gitarren. Och vad blir det för musik? Amerikansk, förstås.”
2) … och med illa dold ironi påstår att: trots att vi 40-talister vet att ”varken politiker eller allmänhet någonsin tar skäl”, fortsätter vi att undergivet se dem som anständigt folkvalda, som kan påverkas om vi skriver lite insändare och bildar en ny liten ”solidaritetsrörelse för Jemen” för att skuldavlasta oss vårt i grunden småborgerliga och inkrökta medelklassliv.
3) … samt avslutar med några frågor: ”… Jag fattar helt enkelt inte hur ni får det att gå ihop. Hur bär ni er åt? Har ni lagt er på schema och skiljt livets olika delar åt med idiotsäkra skott? Åtta timmar på jobbet. En timmes solidaritet. En timme vid datorn. Två timmar framför Netflix. Är det så man gör? Allt är bara spel och lek? Och ibland leker vi krig och solidaritet?”
… så framträder en djup klyfta mellan oss.
1) USA är ett brokigt land med ett brokigt folk och en brokig kultur. Den har påverkat oss mycket och vi har alla andats in den sedan barndomen. Men ondskan ligger inte hos folket eller i kulturen, den ligger i den förda politiken – som kan påverkas.
2) Därför håller vi på, därför tror vi också att det är idé att försöka skapa små och stora solidaritetsrörelser, blogga, göra tidningar, folkbildning… Därför tror vi på att även ”förlorade söner” som Janerik Larsson, Carl Bildt, Stefan Löfvén, Margot Wallström och många många andra kan fås att ändra sin politik (eller att dra sig tillbaka). Allt är till syvende och sidst en fråga om att skapa politiska opinioner och rörelser. Du verkar uppgiven, men det är inte jag. Jag tror att yttrandefriheten har politisk betydelse kort sagt.
3) Du verkar som sagt helt uppgiven och ser tydligen vårt land som en genomkorrumperad bananrepublik och våra politiker som en sammansvetsad maffia. Jag kan förstå att det känns tungt. Men det finns ljusglimtar både här och där. Ibland säger höga politiker och näringslivsföreträdare också bra saker. Och håll i dig nu: Med stor behållning avverkade frugan och jag nästan 10 timmar med den nya Netflix-serien The Crown.
Visst känns samtiden hotfull på många sätt, men saker och ting kan ändra sig och bli bättre beroende på hur vi agerar. Glöm inte det.
Jag tror Mats L är något på spåren vad gäller svenskarnas engagemang för USA. Eller emot.
Som ”naturaliserad” amerikan sedan många år känner jag mig manad att skriva, men tvekar. Jag är rädd att det blir mest bludder och anekdoter. Så låt oss titta på okontroversiella fakta, temperaturen t ex. Vädret är ju något som också engagerar svenskarna, särskilt det svenska (för låg temperatur och för hög nederbörd).
På sajten sanfranciscoweather framgår att medeltemperaturen i min hemstad, San Francisco, varierar mellan 46 och 57 grader Fahrenheit eller 7,8 och 13,9 grader Celsius i januari, den kallaste månaden. Under den varmaste månaden, september, ligger medeltemperaturen mellan 13,3 C och 21,1 C. Sajten ger också råd om klädsel: ”So the best thing to do is to pack layers: tank tops, shirts, sweaters, shorts, a warm jacket, and pants. Not only should you pack layers but also wear them.” Inte bara packa ner varma kläder utan sätt på dig dem också! Det stämmer rätt bra med min mångåriga erfarenhet.
Hur beskrivs detta från svenskt perspektiv? Jag slår upp den svenska sajten (dekorerad med palmer). Här varierar medeltemperaturen i San Francisco (natt/dag) mellan – läs och häpna – 18 C och 26 C i januari! För september är den 32 C på dagen för att sjunka till 24 på natten. Lik förbannat envisas stadens invånare med att klä sig i mössa och täckjacka nästan året om.
Är detta bara svensk klantighet, eller får man spekulera att det har att göra med en exalterad bild av USA? (San Fran, Kalifornien = fantastiskt, dvs hett, väder året om.)
Bengt S!
Tack för att du gett mig en förevändning att för några minuter släppa tankarna på Estland för hur jordens rotation påverkar havsströmmarna.
I de stora oceanerna cirkulerar vattnet (på norra halvklotet) medurs (moturs på södra). Som bekant rör sig Golfströmmen åt nordost utmed den amerikanska ostkusten, åt söder eller sydväst utmed den afrikanska.
Också vid den amerikanska västkusten strömmar havsvattnet således söderut. Eftersom jordrotationen avlänkar alla rörelser rakt åt höger på norra halvklotet (åt vänster på södra) har det vatten som rör sig söderut längs Kaliforniens kust en benägenhet att dra sig utåt havet, bort från kusten, ibland hjälpt av tillfälliga frånlandsvindar.
När det sker måste det bortflyende vattnet ersättas från någonstans, och det sker från de djupare och därmed kallare delarna (”uppvällning”). Alltså strömmar kallt vatten upp till havsytan. Är det nu ganska varmt över land, som det ofta är i Kalifornien, så uppstår en sjöbriscirkulation där luften över det kalla havet blåser in ett tiotal kilometer över land.
Det är därför som vädret i San Francisco är notoriskt för snabba omslag från varmt och soligt till dimmigt och kallt. En del människor säger att de aldrig har frusit så mycket som i San Francisco.
Men bara ett tiotal kilometer längre in i landet är det obrutet ”kaliforniskt” soligt och varmt!
PS: Sedan hör det till saken att San Francisco ligger på en halvö eller näs med en ganska ansenlig sjö åt öster, vilket ytterligare bidrar till att hålla nere temperaturen. I Monterey längre söderut, dit mitt yrke fört mig många gånger, är det faktiskt lite varmare, trots att staden ligger på en udde ut mot Stilla havet. Befolkningen där gläder sig åt att inte behöva använda luftkonditionering eftersom det aldrig blir speciellt hett där.
Tack snälla ni för sansade reaktioner på mitt lite desperat präglade utspel här ovan. Och så ger ni mig delvis medhåll, också! Det är långt över förväntan, det måste jag säga.
Nä, jag tror inte att vi lever i en bananrepublik, Knut. Jag tror att västra Europa efter kriget inlemmades i det jag vill kalla ett ”diskret imperium” – numera strukturerat som EU. Amrisar och britter – de goda bland dem – har ett begrepp, ”informal empire”, som förefaller mig lämpligt här.
Våra politiker är inte agenter och mutkolvar allihop. Men några av dem är det utan tvekan och i högre grad än vi tror. Det är bland annat därför jag opponerar mig så (oförsynt och taktlöst och kanske delvis osakligt) mot att vi bemöter Janerik Larsson som bara en god och intressant debattör med en ståndpunkt.
Uppgiven kan jag inte säga att jag är. Jag tror bara inte att man kan bygga hus på lösan sand. Eller rörelser. Då tror jag i all enkelhet att sanningen är ett bättre byggmedel än ideologin. Jag tror att ert ungdomsuppror och er Vietnamrörelse är delvis illa tydda och beskrivna företeelser. Vietnam var nära är en bra boktitel. Och Kilanders bok är intressant. Men Vietnam var och är inte nära; det ligger på andra sidan jordklotet… Och jag tror inte att det är ”medvetenhet” (Myrdal) att gå med dåligt samvete för att man inte kan förhindra och stoppa krig som man inte har den ringaste möjlighet att själv gripa in i.
Det är klart att vi borde göra en insats för jemeniterna, på något sätt. Men frågan är hur. Heller än att båda upp opinion och tuta i folk att de kan vara med och stoppa saudiernas krig mot Jemen tror jag att vi i Sverige borde skjuta in oss på atlantistnätverket i riksdagen och massmedierna och på den mörkläggning och det osynliggörande som Jemen varit föremål för. Det är det du och Roland har gjort, och det tycker jag att ni har gjort helt rätt och bra. Men någon folkrörelse tror jag inte på. Inte 1789. Inte 1917. Inte 1968. Och inte nu. Men sju samurajer kan uträtta mycket gott, om de vågar livet på kuppen.
I USAs diskreta imperium utövas det en massa ”mjuk makt”. Det är det jag försöker säga i utropet här ovan. Och om vi å ena sidan går ut på gatan med våra kompisar och hojtar att USA ska ut ur Vietnam, å andra sidan dyrkar Dylan allt vi är värda, ja då råkar vi enligt mitt förmenande in i ett tillstånd av ambivalens. Ambivalens kan väl gå an ett tag. Men som klimat, kulturtillstånd med varaktighet över flera generationer är det inte bra alls. Det blir som stress som inte upphör. Man blir lite knäpp. Tror jag.
Och på tal om USA och folket, Knut: Jag inser fuller väl att folk och styre inte är samma sak. Jag har släkt på flera håll i USA. Jag vet väl att de inte är några idioter, nyttiga eller inte. Eller oligarker. Jag kan förarga mig över att de anser det självklar att alla människor i hela världen ska kunna betjäna dem på engelska, vart de åker… De är i hög grad vanliga människor. Men de lever i villfarelsen att de är medborgare i en republik. USA är inte, det vidhåller jag, varken nation eller republik; det är ”statsliknande struktur”. Och egentligen är mina släktingar inte amerikaner utan michiganer och kalifornier och minnesotier. Men de styrs av en USA-oligarki och borde ha klart för sig att allra senast sedan 1910-talet är USA kapat av oligarkin och befolkningen gjord till ”human resources” i det jag helst skulle vilja kalla Atlantimperiet, eftersom den engelska oligarkin fortfarande spelar en inte ringa men i regel mycket underskattad roll i sammanhanget.
Nä, det är inte min röst du hör i den där väderfilmen, Anders. Men roligt är det. Och det skulle kunna vara fråga om en släkting till mig – i en avlägsen och mera begåvad gren av släkten…
Det skulle vara intressant att få förklarat vad det är i det jag skrev ovan som du tycker att du förstår så väl. Jag är inte fullt så häpen över att du säger det som du kanske tror. Har du läst Torkel Rasmussons bok om 40-talisterna? Rasmusson skriver just att 40-talisterna blev mycket starkt präglade av USA, på olika sätt. Och så spekulerar han (1985) i att nästa generation nog blir mycket mer europeisk… Om det säger jag som nästa generation numera brukar göra: LOL…
Så elegant du fångar upp slänggurkan från Anders där, Bengt! Och vädret och klimatet kan nog visst så sant tas till utgångspunkt för en granskning av våra föreställningar om USA. Det är konkret och bra. Och på tal om klimatet: Vad är det för klimat i Orange County, egentligen? Man kan odla apelsiner där, inte sant? Men är det inte också både Nixon och Reagan som härrör därifrån? Och en del av de figurer som bemannade Bush-regimerna?
En kille som heter Artur Szandrowski (eller något ditåt) skrev nyligen en pigg liten betraktelse i Proletären. Han skrev bland annat att han tycker att han känner mycket bättre till vissa företeelser som han sett skildrad i film från USA än motsvarande svenska ting. Brott och straff, till exempel. Jag tänker att här borde man kanske stryka under ”tycker”, för det är ju inte säkert att vi känner bättre till brott och straff i USA för att vi ser skildringar av det på teve varje kväll…
Mats L!
Det verkar som om du inte heller ser Janerik Larssons storhet om jag tolkat dig rätt. I mina ögon är han mycket överskattad som intellektuell företrädare för högern i vårt land. Jämfört med en så tung högerkonservativ gestalt som Mats Svegfors, är han mer eller mindre en nolla.
Vad har han gjort av betydelse? Under hela sin yrkesverksamma period har han på olika sätt i olika positioner tjänat svenska arbetsgivarintressen och storkapitalet i vårt land.
Stora journalistpriset fick han 1980 för att han grundade SAF-tidningen och avgörande insatser gjorde han även för JA-sidan i, när det gällde anslutningen till EU. Bra organisatör och en kunnig och driftig person som svenska kapitalet har haft stor nytta av.
Aktiv och ledande motor i arbetsgivarnas kamp mot löntagarfonderna tillhör också hans meriter, samt som arkitekt vid uppbyggnaden av det som senare blev den första alliansregeringen.
Detta förhindrar i och för sig inte att han skulle kunna vara läsvärd som krönikör i SvD. Det mesta saknar dock för mig något intresse, småklurigt skrivet, men utan djup och substans i budskapet och helt i avsaknad av något sting. Jämför gärna även här med Svegfors, så blir det flugvikt mot tungvikt för att använda boxningstermer.
När det gäller bildandet av stödorganisation för Jemen och mot Saudiernas aggression så tror nog ingen att vi kan vända upp och ner på politiska skeenden. Men all opinion i frågan är viktig och även det lilla kan bli droppen som fyller bägaren.
Massövergreppen med stöd av amerikanare och britter har begränsat utrymme i medierna och allt som påverkar om än kanske inte ett vulkanutbrott är till nytta. Uppvaknande bland riksdagsmän, debattinlägg och manifestationer osv. Klassiskt fotarbete med andra ord.
Jag är säker på att om Redax lyckades få Carl Bildt att välja denna blogg och skriva en kritisk betraktelse över Israels utrikespolitik eller Henry Kissinger att (i översättning) göra detsamma om USA:s, skulle det utlösa en orkan av protester från denna läsekrets och Redax skulle bli påmind om alla deras försyndelser i det förgångna och att varken CB eller HK är några att hålla i handen när det börjar blåsa snålt.
Under min korta tid nära Kfml(r) för över 40 år sedan kallade vi detta för att ”utså illusioner i arbetarklassens ögon”. Var det någon på ”andra sidan” som sade eller gjorde något klokt så skulle denne bekämpas än hårdare. Ty det viktiga var att dra en skarp linje mellan ”oss” och ”dom”.
Jo, jag ser att vi är av i stort sett samma mening om Janerik Larsson, Hans A. Jag har alltså inte sagt och inte menat att man ska varken vägra att läsa eller låsa in och mörda sådana som Larsson. Jag får intrycket att det finns en del här på bloggen som misstänker mig för sådan ”stalinism”. Det är inte alls det jag menar. Och den främsta av mina invändningar mot Larsson är inte att han skriver illa. Det är att han tydligt visat, under en lång lång tid, att han står på de rikas sida mot nationen, bland annat under systemskiftet på 90-talet, och att han står på Atlantimperiets sida mot nationerna även i resten av världen.
Men det är klart: Även en blind höna hittar ett korn. Och så är det förstås även med Larsson. Man ska förstås läsa honom, även här på sidan. Gärna i direkt debatt, om det går att ordna. Men jag litar inte på karln, det är säkert. Eller rättare sagt: jag tror mig veta vid det här laget var han har sina lojaliteter.
Ja, Anders P: Jag utgår från att ”identitet, det är historia”. Jag tror att det är svårt att fastställa vad något är eller vem någon är, om man inte känner till företeelsens eller personens historia. Jag inbillar mig att det är en hållning som du nog förstår rätt bra. I princip. Vad herrar som Larsson och Bildt nu beträffar så menar jag alltså inte att vi ska sluta att läsa dem eller tala med dem och tvunget anse allt de yttrar som skräp. Det tycker jag inte. Men jag anser det idiotiskt att inte också ta vederbörlig hänsyn till vad vi vet om de här herrarnas historia.
Jag är inte ”stalinist”, Anders. Jag har ingen längtan att se fienden blöda. Men jag är svensk, och jag anser att bland andra de här två herrarna har ägnat sin inte obetydliga kraft och stora resurser som ställts till förfogande åt dem av bland annat SAF/SN åt att skada det jag betraktar som mitt folk och mitt hem på jorden. Det kan jag inte bara bortse ifrån.
Det som jag spekulerade i hade verkligen hänt strax innan. På Pål Steigans alltid läsvärda blogg har ett viritrolt angrepp mot Kissinger just publicerats av en gästbloggare. Allt som står där är helt sant – men varför är det aktuellt nu?
Har ni förresten lagt märke till Lindelöfs arbete med illustreringen? Först en bild av Don Quijote, en ynklig figur, ensam i tavlans mitt, och bakom honom: en himmel full med inbillningsfoster. Så börjar min text där jag förklarar att jag tycker att jag befinner mig i en mardröm…
Jag tror att jag kan tillåta mig en liten parafras: Je ne suis pas Charlie; mais je suis Riddaren av den sorgliga skepnaden…
”Jag begriper inte hur ni får det att gå ihop” skriver Mats L. Jag begriper det inte heller, men jag är glad att Knut L m fl faktiskt verkar få det att gå ihop.
Här kommer Mera Väder:
För några somrar sedan utbrast en svensk dam i Sverige, som jag jag känner ytligt sedan många år, följande: ”I princip klarar jag inte av en vinter till i Sverige.” Jag började fundera på vad detta smått desperata yttrande kunde betyda. Hon bodde i en villa i en medelstor svensk stad. Hennes två tonåringar hade sommarjobb och det äldsta barnet några år kvar till sin civilingenjörsexamen på Chalmers. Hennes man verkade hygglig, lite pratmakare, kanske, och lite ytlig/tråkig. Men en rätt avundsvärd tillvaro alltså. Men hon hade ”gått i väggen”, var sjukskriven ett halvår i taget för utbrändhet och skulle kanske inte klara av en vinter till i Sverige. I princip.
Det är förstås inte den svenska vintern som var hennes problem, utan något mer ogripbart, djupare, existentiellt, vad vet jag. I vart fall något som hon inte kunde diskutera med en flyktig bekant, kanske inte med någon människa.
Vädret verkar blivit en bekväm syndabock för mycket annat. Titta på väderrapporterna i TV! Meteorologens min är bekymrad. Hon har tolkat väderGUDens intentioner för morgondagen efter bästa förmåga och funnit att också nästa dag kommer Han att undanhålla solens strålar från sin trogna svenska skara. Tyvärr. Men till helgen… kanske…
Jag anar ett glapp, en diskontinuitet i svenskarnas existens, som inte fanns där tidigare. Det innebär t ex att man finner det helt acceptabelt – inga protester – att plötsligt överge en nästan 200-årig fred för krig i främmande världsdelar under främmande makts överkommando.
Ja, fosterlandet börjar för mig te sig alltmer avlägset och onödigt.
Bengt S!
Du har skrivit en fantastisk kommentar. Jag ska skriva ett riktigt svar till dig, när jag hinner igen. Jag ska be att få återkomma.
Bengt S!
Jag tyckte att du hanterade Anders Ps infall om vädret rätt tjusigt. Men då hade jag alltså inte fattat Anders rätt. Först nu går det upp för mig hur väldigt elegant du hanterar Anders inpass. Tack för det, för övrigt. Du drar en lans åt mig. Men sårar ingen. Det är rena uppvisningen. Det är ju som att se Putin i diplomatin…
Du har inte bara förstått vad jag skrivit, Bengt; du har förstått vad jag nog inte helt lyckats uttrycka men försökt att komma åt. Det är verkligen som om något är trasigt, brutet över en hel del förhållanden i Sverige. Jag vet inte vad det är. Men ett uppslag har jag: Jag tror att svenskarnas vardag innehåller mycket mera våld än vi tror. Våldet är ju inte bara en smäll på käften. Det är hånet och sarkasmen. De så kallade härskarteknikerna. Det är de rikas användning av det ekonomiska överläget. Och så är det den naiva häpnaden över att det är så det faktiskt går till i det här landet där vi ska vara så toleranta och jämlika och demokratiskt sinnade…
Du väljer ditt exempel bland vanliga svenskar och vardagligt liv och det gör du alldeles rätt i. Om brutenheten fanns bara bland politiskt intresserade och insändarskribenter skulle den nog vara mindre gåtfull. Och det är ju alldeles klart, anser jag, att den brutenhet som finns i vardagen kommer att visa sig också i politiken, på olika sätt.
Jag tror att du har alldeles rätt om utbrändheten. Arbetsplatserna har på många håll länge varit riktiga pinorum. Jag vet att jag läste för några år sedan att om svenskarna trodde att de kunde ordna jobb och försörjning på annat håll så skulle många byta. Uppåt en fjärdedel, vill jag minnas. Men jag misstänker, precis som du, att det som går upp till ytan som leda vid jobbet och utmattning och till och med depression, det har en del rötter som inte har med jobbet och rutinerna att göra. Jag har själv råkat ut för det. Och det var inte bara arbetsbelastningen jag hade bekymmer med.
Ditt inlägg har en nästan litterär karaktär. Och det finns tillfällen då jag tänker att det är nog bara i den formen man kan tala om de här sakerna. Gestaltat. Inte i form av analys.
Jag får nästan intrycket att du tycker att svenskarna är i sämre skick än amerikanerna. Har jag fattat dig rätt?
Anders P!
Jag uppfattade först inte hånet i din kommentar. Det är nu noterat.
Håll igen på ditt hån nästa gång. Särskilt om du ligger först i fältet. Du liksom förstör stämningen för resten av sällskapet.
Mats Loman!
Anders P:s kommentar var möjligen raljant men inte hånfull. En sak jag gillar hos dig är de europeiska referenserna och motståndet mot den anglosaxiska dominansen i Sverige. Det gör dig ensam, särskilt som du har åsikter, som sällan ryms hos en och samma person. Men det kändes uppfriskande att läsa!
En gång när jag tittade på TV:s väderprognos, kom jag att tänka på min barndoms radioandakter, som väl också ville ge lite hopp och tröst och lindring åt sin publik, samt en förklaring till livets motigheter (lågtryck över Skagerack/Guds vilja).
Alienation kunde man väl kalla det där som jag ville dra fram. Jag minns ingen från min uppväxt. Folk led förstås av både missnöje och vackra drömmar men verkade ändå känna sig hemma i sin sociala och fysiska omgivning. (Jag är inte säker på att jag förmår säga något klargörande om detta. Är rädd att gå vilse i långa, slingrande resonemang.)
Du (Mats Loman) övertolkade nog min kommentar en del och berömmer för mycket. Men det stämmer, att jag ville dra en lans.
Jag vet inte vilket ”skick” svenskar eller amerikaner befinner sig i. Men på det hela taget ser jag ett gott samhälle på mina ytliga Sverigebesök. (Vad kan man begära? Allt är relativt). Det gamla pensionatet i min hemby har fått nytt liv som flyktingförläggning. Främlingarna möts av en blandning av välvilja, vänlighet, likgiltighet och antagligen också fientlighet, men jag märkte ingen öppen sådan. Med tanke på hur mycket det skrivs om saken, så är flyktingarna förvånansvärt osynliga ute i landet. Sverige har förstås gott om utrymme, både för flyktingar och Natos militärövningar, men helst förlagda till lågstatusområden, Sapmi och landsbygden.
Det utan tvivel viktigaste och kanske enda bestående resultatet av den svenska ”insatsen” i Afghanistan är att 10000-tals ungdomar så att säga har röstat med fötterna och tagit sig till Sverige. Men jag hör inga samtal om dessa sammanhang. Där glappar den svenska offentligheten.
Men så långt allt väl. Det är knappast bättre i andra liknande länder. Jag borde skrivit att det är eliten som känns avlägsen och onödig. Landet ligger där det ligger.
Men hur kunde Trump vinna valet? Det närmaste Sverige kommit är nog Bert Karlsson med tre år i riksdagen. Där har vi två charmörer med ett nära förhållande till flyktingar: Den förre tänker deportera dem, och den senare tjänar pengar på dem. Är inte Bert K en god representant för svensk pragmatism?
Mats Loman och jag har nu avslutat vårt samarbete och han kommer inte att skriva här mera. Vi har inte lyckats enas om hur debatten bör föras. Det blev helt enkelt för långt och snårigt för mig i min egenskap av redigerare och redaktör.