USA riskerar att få fler rivaler än de kan hantera

SAMTIDIGT SOM KRISEN i Ukraina fortsätter, stiger rädslan bland västerländska bedömare och tankesmedjor att samarbetet mellan Kina och Ryssland får allt fastare former, vilket av dem framställs som ett gigantiskt hot. Denna tanke gör, att många särskilt inom den US-amerikanska högern, önskar att en splittring uppstod mellan Moskva och Peking, vilket kan ske genom att försöka behandla Ryssland som en allierad, i arbetet att tackla hotet från Kina.

Den uppfattningen omfattas ännu inte av Bidens administration, men kan anas i målen för dess utrikespolitik som visas i dess önskan av ha en stabil och förutsägbar relation med Ryssland, samtidigt som Kina måste prioriteras. Men det olösta problemet med fortsatt Nato-expansion längs Rysslands gränser samt en upprepning av Obamatidens feltänk, där man utgick från att man skulle prata till, men inte med Ryssland, innebär att arbetet inte går som planerat.

Amerikansk politik fortsätter – övergripande – att definieras av en svårartad regiditet, vilken i sin förlängning äventyrar världens säkerhet, vilket av en amerikansk akademiker karaktäriseras som den ”överambitiösa supermakten” och undrar, ”Riskerar Amerika fler rivaler än det kan hantera?”

Moskva har tydligt framfört sina krav för att relationerna med USA ska kunna förbättras, men oavsett vad utrikespolitiska realister har föreslagit, kan inte neokonservatismen, som dominerar i Washington, föreställa sig tanken på en enda kompromiss med ett land som bedömts som en fiende – varken Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran.

Ända sedan 1991 har amerikansk utrikespolitisk strategi varit besatt av att få bekräftelse på dess makt över det internationella systemet, kosta vad det kosta vill, oavsett realismen i den tanken. Det medför att en balanserad politik blivit omöjlig. Nu, till slut, kan Washington känna motstånd från olika håll, från rivaler som vuxit sej betydligt starkare än de var tidigare. Denna nyvunna styrka, är den avgörande faktorn bakom det spirande kinesisk-ryska strategiska partnerskapet, dess växande närhet till Iran, och Pyongyang som utvecklar sitt nukleära program. Presidenten Biden och administrationens utrikespolitik, riskerar helt enkelt att förlora slaget, på grund av ett växande berg av konflikter.

USA har varit en stormakt i över 100 år och kommer fortsätta vara det, inom överskådlig tid. Dess inrikespolitik är möjligen instabil och allt mer oförutsägbar, men landet är inte på gränsen till en kollaps. Det är inte vad saken handlar om.

Problemet är att Förenta staterna under de sista decennierna, har vant sej vid sin roll som den enda bestämmande makten i världen och att denna bestämmanderätt, efter det Kalla Kriget, blivit dess mål och öde. Den tron har skapat en utrikespolitik som utgår från premissen av nödvändigheten av extrema nivåer av aggression, nollsummetänk och uppfattningen att vilken motståndare som helst, i vilken världsdel som helst, bör fås att underkasta sej USA:s ekonomiska och militära överhöghet. Inga åtgärder, vare sej pragmatiska eller kreativa, som att till exempel ingå i ett samarbete med USA i något som borde vara i hela världens intresse. Fred kommer aldrig uppnås förstås det, om världen inte permanent och oåterkalleligen formas efter den amerikanska mallen.

På sitt sätt, har detta hegemoniska synsätt, även skadat landet på det inrikespolitiska planet , på samma sätt som att synen på dess plats i världssamfundet har skadats. Paroller som ”Make America Great Again” och ”America is Back” är bara en bekräftelser på denna självuppfattning, vilken inte får förloras, på grund av fruktan för att mista ledarskapet i en geopolitisk skiftande värld. Strategi, ”vinnaren tar allt” i utlandspolitiken har lett fram till ett nytt kallt krig med Kina, en växande konflikt med Ryssland, som sporras av en expansionistisk Nato-politik, en serie av konflikter i Mellanöstern, mot Iran, och ett Nordkorea beväpnat med atomvapen, vilket trots maximala sanktioner fortsätter att bygga upp sin militära kapacitet.

Alla dessa utrikespolitiska strider sker i olika sammanhang och på skilda historiska premisser, men de grundas alla i föreställningen att kompromisser med dessa länder inte kan eller får ske, såvida de inte först underkastar sej det amerikansk militära och strategiska övertaget. Skulle de få för sej att svara på liknande sätt, rörande Washingtons åtgärder mot dem, blir de avfärdade som angripare.

Nu när USA:s kampanj mot Peking oavbrutet rullar på, har det fått andra att leta efter det strategiska utrymme som behövs för att kunna avvärja attacker. Det kinesisk-ryska strategiska partnerskapet och dess växande samarbete med Iran, är därför inte ett försök att uppnå en sorts global hegemoni, eller ens en formell allians, utan bör ses som en sammanslagning av intressen som länderna delar, när det gäller att stå emot amerikanska försök att upprätta herravälde över regionen runt vart och ett av dessa länder.

Medan Nato expanderat österut, har USA och dess allierade även börjat rusta länder runt Kina och skapat nya destabiliserande arrangemang, som AUKUS. Det kinesisk-ryska partnerskapet arbetar inte aktivt för att nå sina mål, utan svarar bara genom att reagera på hoten i den geopolitiska miljön som USA metodiskt bygger. Det kan ses som ett tecken på att en gryende multipolär och internationell värld, en utveckling som Washington ogillar och aktivt försöker förhindra. Detta ogillande riskerar leda till en förhöjd konfliktnivå i olika områden samt ny global upprustning.

Samtidigt ligger huvudproblemet för USA i faran att dess resurser inte längre kommer räcka. Har landet nog med styrka att vinna alla dessa konflikter? Samtidigt som man inte vill ge upp en tum av sina landvinningar? Det tyder på att amerikansk utrikespolitik egentligen inte är strategisk orienterad, utan dess kärna är och förblir makthunger. USA beskriver området de kallar ”Indo-Pacific” eller Stilla havet mellan Indien och Japan, som landets första prioritet, men har fingrar med i spelet överallt, till den grad att när landet önskar förminska vissa förhållande någonstans som i fallen Nordkorea, Iran eller Ryssland, så visar det sig omöjligt.

Allt detta sker för att eftergifter anses otänkbart till länder som utmanar den gällande amerikanska världsordningen. Ryssland måste lämna Ukraina ifred och acceptera Natos utvidgning annars… Iran måste återvända till avtalet som USA bröt och gå med på fler eftergifter, annars… Nordkorea måste helt avskaffa sina kärnvapen och acceptera USA:s överhöghet innan sanktionerna kan lyftas, annars… Kina måste ge USA rätten att ekonomiskt och militärt dominera landet, annars…

Den amerikanska administrationen saknar idag ledarskap. Den politiska viljan eller förmågan att skapa en spelöppning likt den president Nixon åstadkom för 50 år sedan med sitt historiska besök i Kina, där han träffade Mao, vilket resulterade i en öppning som inte bara tjänade USA utan i det långa loppet även resten av världen. Men nej, allt ses numera med oblida ögon, buga och acceptera, annars får ni stryk.

Den här tolkning av amerikansk utrikespolitik, där ”winner takes it all” (den starke tar allt), betyder att konsekvenserna framöver av den politiken riskerar bli allvarliga , likväl som att fler potentiella kriser skapas eftersom Washington fortsätter att överallt envisas med att försöka få sin vilja igenom. Denna förnekelse eller oförmåga att erkänna att man är ett land på nedgång, runt världen, är slutligen den verkliga hotet mot fred, och USA uppvisar inga tecken på byta kurs, utan fortsätter sin drift att tvinga andra acceptera deras politik vare sej det är i Mellanöstern, Östeuropa, området runt Stilla Havet eller på den koreanska halvön.

Tom Fowdy

Länk till originalartikel