Vad gäller de två dominerande partierna i USA har jag länge hållit mig på oengagerat avstånd. Men när det meddelades att resultatet av ”Iowa caucus” inte kunde rapporteras på grund av ett fel på en app, som utvecklats av ett företag som heter Shadow Inc, så kändes det som ett järtecken för vad som komma skulle: Något att oroa sig för.
Det verkar inte ha varit något problem med själva rösträkningen, utan med dess ”rapportering”. Mycket tyder på att de höll inne resultatet, när det visade sig att fel man vann, och fel man (Biden) förlorade. Ett ”caucus” (förberedande valmöte, valkommitté, planeringsmöte enligt ordboken) är ett lite gammaldags sätt att utöva demokrati. Folk samlas, delar upp sig i grupper, diskuterar och avslutar med röstning genom handuppräckning, eller att man fysiskt vandrar över till en likasinnad grupp. Ingen valhemlighet, alltså. Av Iowas 3 miljoner invånare har ca 175.000 deltagit för att rangordna de demokratiska presidentkandidaterna. Sanders vann över Buttigieg med några tusen röster, 43.000 mot 37.000. En ganska klar seger. Men det som räknas är så kallade SDE, ”State Delegate Equivalents”. Och då är det Buttigieg som vinner.
Den stora händelsen är ”Super Tuesday” den tredje mars, då tiotalet delstater med 83 miljoner invånare deltar i primärval, egentligen en sorts interna partival, men som fått en alltmer officiell ställning.
Framför mig har jag min ”California Presidential Primary Election Official Voter Information Guide”, som skickats till mig av ”California Secretary of State, Elections Division”. Den är på 48 sidor. Den ger mig instruktioner om ”How to vote for President”. Sex partier listas, men jag är inte säker på om de fyra små faktiskt har några primärval.
Jag går in på datorn, voterstatus.sos.ca.gov, identifierar mig och får bekräftat att jag är en NPP, ”No Party Preference”, det vill säga partilös. När jag går till min vallokal i St John’s Presbyterian Church några kvarter hemifrån, kommer alltså valförrättaren, när hen slår upp mitt namn, att konstatera att jag inte har rätt att rösta i något primärval. Hen ger mig därför bara en röstsedel, ”ballot” om ja eller nej på ”Prop 13” (pengar till att jordbävningssäkra stadens skolor mm. Ett val av domare är också på gång, fast det inte hann komma med i broschyren). Det ”skarpa” valet är alltså integrerat med primärvalet. Nåväl. Det är ju högst rimligt att folk som jag, som inte är registrerade som till exempet republikaner inte heller ska få rösta i ett republikanskt primärval.
Men vänta lite. Om jag ber valförrättaren om en relevant ”crossover ballot”, så kan jag ändå rösta i primärvalet på American Independant Party, Democratic Party eller Libertarian Party. Däremot inte på Green, Peace and Freedom eller Republican Party. Om jag nu skulle vilja ge mitt stöd till Trump mot hans utmanare i primärvalet, är det dock inget problem. Jag går in på datorn och ändrar min registrering från NPP till Republican på en minut eller så. Valförrättaren ser då att jag är republikan och ger mig en ”ballot” med Trump och kompani på. Nästa dag kan jag lika enkelt återgå till att vara NPP.
Det finns också något som heter ”open primaries”, där alla, oavsett partiregistrering kan delta. Kaliforniska senatsval har sådana ”öppna” primärval. Där utses de två populäraste senatskandidaterna av alla röstberättigade. I det följande allmänna valet är det bara dessa två som finns med på röstsedeln. Således kunde vi i valet 2016 välja mellan de två demokraterna, Loretta Sanchez och Kamala Harris, Kaliforniens dåvarande justitieminister. Den senare vann. Hon ställde sedan upp i 2020 års presidentval men lade ner sin kampanj för några månader sedan.
Många valmöjligheter alltså för den som vill trixa, men också ganska snårigt och svårt att begripa sig på det hela.
Därute på gatorna rullar verkligheten fram som vanligt. När jag på kvällen passerar Chase bankkontor två kvarter bort, står där en rullstol parkerad, och bredvid ligger ett täcke. Ibland rör sig något under täcket, ibland inte. En kvinna bor där. På morgonen tar hon sig upp på rullstolen och drar iväg innan banken öppnar för att sedan återkomma på kvällen. Ett halvt kvarter därifrån brukar en man ligga och sova på trottoaren mitt på dagen. Vi med tak över huvudet går runt honom ungefär som man går runt en påse sopor som någon tappat. Eller tanten som bodde flera år i en stor hög med lump under taket framför bussförarnas toalett vid hållplatsen på California street. En dag var hon borta. Muni, vårt kommunala bussbolag, hade väl tröttnat. Jag såg henne sedan etablerad i ingången till ett nedlagt bankkontor två kvarter bort. Nu har hon dragit vidare.
De här människorna är en del av stans infrastruktur. De smälter in i bakgrunden, och man lägger knappt märke till dem så länge de inte spärrar ens väg. Lite på måfå skänker jag en dollar till en och annan då och då.
I mitt område, ja, i hela San Francisco är vi andra, välmående, toleranta och vänliga. Vi sparkar inte på de hemlösa eller skriker åt dem. Ser jag en mötande i ansiktet, får jag ett leende till svar. Tiggarna är för det mesta också vänliga. ”God bless you, sir. Have a good day!”. På vår affärsgata, som ibland kallas ”New China Town” ligger restauranger, butiker, kaféer och kinesiska livsmedelsaffärer vägg i vägg. Folk dricker kaffe på trottoarserveringarna.
San Francisco är en av världens rikaste städer med många miljardärer. Tiggarna är dock många fler. Utbudet är rikt, inte bara av populärkultur utan också av opera, balett och klassisk musik. Vi har, som Mats Larsson konstaterade i en kommentar, utmärkta bibliotek, oftast flerspråkiga. På min filial hälsas jag av skylten ”All are welcome” och därunder ”Alla välkomna på ryska”, ”Todos son bienvenidos” osv. Det kontrasterar mot den politiska eliten i DC, där presidenten i ofta bombastiska tal skäller sina belackare för sleazebags (äckel, skithög), avskum, korrumperade, ondskefulla, läskiga, otäcka mm och hotar åtala dem. I senaste talet till nationen kallade han riksrättsåtalet för ”koskit” (bullshit), vilket föranledde TV-bolagen att be om ursäkt, eftersom det bryter mot riktlinjerna för acceptabelt språk, som Federal Communications Commission fastställt. Ingen har dock krävt att presidenten ska be om ursäkt.
En lista på vad de ledande demokratiska presidentkandidaterna spenderade (siffrorna är hämtade från New York Times):
| Kandidater | milj dollar kvartal 4 2019 | milj dollar totalt |
| Michael R. Bloomberg, Former mayor of New York City | 188.4 | 188,4 |
| Tom Steyer, Former hedge fund manager | 153.7 | 200.9 |
| Bernie Sanders, Senator from Vermont | 50.1 | 90.7 |
| Pete Buttigieg, Former mayor of South Bend, Ind. | 34.1 | 62.3 |
| Elizabeth Warren, Senator from Massachusetts | 33.7 | 68.3 |
Det mesta gick till TV-reklam.
Så vart är vi på väg? Den politiska tonen lär bli allt råare. En av de ärade ledamöterna i Montanas lagstiftande församling föreslog nyss att alla ”socialists” skulle skjutas. På Martin Luther Kings födelsedag den 20/1, som alla delstater numera erkänner som helgdag, samlas gamla medborgarrättskämpar och håller högtidliga minnestal. Men i år dominerade nyheterna från Virginia, där tusentals tungt beväpnade vapenfetischister demonstrerade mot nya lagar, som skulle förbjuda ”assault weapons”, halvautomatiska skjutvapen som lätt kan förbättras till helautomatiska militära sådana. En annan lag skulle kräva registrering av alla vapen och förbud mot att köpa mer än typ, ett i månaden. De säger sig behöva sina vapen mot eventuella ”tyranner”. I dessa kretsar är FN ett av de stora hoten. Rapporter cirkulerar om svarta helikoptrar, som FN skickat ut för att förbereda ett maktövertagande och en ”världsregering”.
Jag ser de senaste oartigheterna mellan representanthusets talman, Nancy Pelosi från San Francisco, min representant alltså, omvald 2018 med 86,8% av rösterna, och Trump som ett gott tecken. Ju mer de pucklar på varandra, desto mindre tid och energi kommer de att ägna åt att puckla på resten av världen hoppas jag.
PS. Bilderna tog jag igår eftermiddag under en timslång promenad i Tenderloin-distriktet, ett par kvarter från Greta-muralen och ytterligare ett par kvarter från Union Square som omges av fina hotell och butiker. Tenderloin är ökänt för sin koncentration av hemlösa. Några av gatans invånare bor antagligen på härbärgen om nätterna, dit de måste köa varje dag, andra på billiga bostadshotell. I mina kvarter handlar det om enskilda tiggare och hemlösa.
Staden är faktiskt inte likgiltig utan lägger åtskilliga miljoner på socialarbetare, mobila, bemannade duschrum och toaletter för hemlösa m m. Hyrorna är en stor del av problemet. Kongressen har bestämt att USA:s minimilön ska vara 7,50 dollar i timmen, i San Francisco är den lite över 10. Men ett typiskt inackorderingsrum kostar 1.000 dollar per månad. Två kompisar med stabil inkomst kan kanske dela en trerummare för 3.500 dollar per månad. Många hemlösa har mentala problem och drogproblem.
I Trumps maniska twitter-bajsande nämnde han några gånger hemlöshet i Kalifornien som en fråga där han kunde gripa in. Undrar om han verkligen är engagerad, eller om det är ett sätt att ge en delstat som väl ändå inte röstar på honom (inklusive Pelosi) en näsknäpp?