Satt bland för mig mest okända personer på ett nyårskalas, ett mycket trevligt kalas för övrigt. Men plötsligt frästes det till över den galne Putin. Uppsnappade också att någon viskade till grannen ”Cornucopia” och ”Wilderäng”. En mer sansad person avledde då samtalet in på ett mindre minerat spår, varpå gemytet åter lägrade sig över sällskapet.
Cornucopia och Wilderäng alltså. Jag googlar runt och finner bland annat en mycket informativ DN-intervju av Niklas Orrenius med paret Lars och Lena Wilderäng på deras gård i Ställa. Cornucopia (på svenska: ymnighetshorn) är namnet på Lars Wilderängs blogg, som han drivit sedan 2008 och som idag är landets kanske mest framgångsrika. Varje inlägg genererar många hundra kommentarer och enligt DN-artikeln har trafiken fyrdubblats sedan Ukrainakrigets start i februari 2022 och är nu uppe i 50.000–70.000 unika besökare per dag. Lars Wilderäng (52) är vid sidan av bloggandet en framgångsrik skönlitterär författare. Har dock inte läst något av honom.
Vad säger då Wilderäng om Ukrainakriget, om Ryssland och om Putin? Jag finner det just så ensidigt som det blir där man drivs av gränslös indignation. Från första till sista bokstav är det reservationslöst stöd till Zelenskij och Ukraina och skuldbeläggning av Putin och Ryssland, krav på mera vapen och kraftfullare vapen. Källorna han anger är uteslutande Ukrainastödjande och delvis mycket svåra att följa. Allt siffermaterial från Ukrainas generalstab återges helt kritiklöst t ex.
Alltså, Cornucopia är inte journalistik, det är propaganda. Att man i vår del av världen lyckats piska upp en indignation – i form av rysskräck och Putinhat – i sådan omfattning att en blogg kan nå så stora besökstal är mig skrämmande. Förnuft, sans och balans är som bortblåst. Distanslösheten skriker. Bakgrundsanalys till kriget saknas, någon fundering vad de pågående ekonomiska omvälvningarna i världen betyder saknas likaså. Tankar om vad som kan hända om detta krig tillåts fortsätta ses som hädelser. Allt går ut på att skapa segerstämning och mobilisera Sverige och Västvärlden för det slutgiltiga totalkriget mot Ryssland.
I DN-artikeln beskriver sig Lars Wilderäng som ”svensk patriot”, att ”patriotism är positivt laddat i hans värld, medan nationalism är negativt”. Ukrainas krig är vårt krig säger han ”och för varje sprängd rysk stridsvagn så höjs Sveriges säkerhet”. Det är nog en ganska god sammanfattning av hans hållning till det pågående kriget.
Lena Wilderäng är ”professionell äventyrare” med rysk bakgrund. Den skäms hon emellertid för till den grad att hon avsagt sig sitt ryska medborgarskap. Paret Wilderäng driver nu ett lönsamt företag med miljonomsättning för att hjälpa Ukraina att knäcka Ryssland.
Hur kan man hamna här? Lars Wilderäng företrädde tidigare så kallad ”anarkokapitalism”, en politisk inriktning som förespråkar ett statslöst samhälle med privat äganderätt, där rättsväsende och försvar finansieras på frivillig väg. De som inte kan försörja sig ska hänvisas till välgörenhet. Dessa idéer har han idag övergivit, på samma sätt som han tidigt avvisade kommunismen och tanken att ”alla ska äga allt gemensamt och ha det mysigt och pysigt, sånt funkar inte heller”. Nu beskriver han sig som ”nån sorts liberal”, och fortsätter, ”men framför allt är jag oppositionell systemkritiker. Jag tror att just det systemkritiska lockar många till min blogg”.
Jo, det stämmer säkert att många lockas av det systemkritiska. Men inte är han Sverigedemokrat. SD:s flyktingtugg ger han inget för. Han är för öppna gränser och fri rörlighet precis som globalister och nykonservativa (i USA och EU) i allmänhet. Så, det anarkokapitalistiska ruvar säkert under en tunn yta av solidaritet med alla drabbade ukrainare.
Wilderängs framgång är således att han lyckas fånga in män i medelklassen som tycker politiken spårat ut – som inte är Sverigedemokrater – men som haft framgångsrika yrkesliv och som nu ropar efter kompetens och handlingskraft. Man ser hur demokratin kommit till korta gång på gång med att lösa kriserna. Enkla svar efterfrågas. Wilderäng serverar dem, särskilt i Ukrainafrågan.
Färdriktningen framåt är oviss. Såsom jag satt på nyårskalaset sitter de flesta anständiga svenskar runt matbord i dessa tider och brottas med vad som är anständigt eller rent av oanständigt. Många läser säkert Wilderäng. Andra vägrar dras med i hysterin. Är verkligen mera krig lösningen på våra stora kriser? Eller, är vår enda räddning en totalseger över Putin och Ryssland? Däremellan råder nu dragkamp.
Bildtext till vinjettbilden på Cornucopia-inlägget den 6 januari: ”Rysk förlust av pansar. Arkivbild. Foto: Pickup-Jonas, stöd hans leveranser av pickuper och utrustning på Paypal”
Jag tror att Knut L menar att USA:s, EU:s och Sveriges krigshetsare får kraftigt ELDUNDERSTÖD på Sveriges största blogg. Att Lars och Lena Wilderäng skulle vilja och kunna betala ”elunderstöd” (elstöd, elpriskompensation) till denna, enligt KL alltför stora skara elenergikonsumenter, tror jag inte på.
Kanske att KL har, liksom jag ofta gör, missat en tangent?
…
Så är det, i det här fallet blev det dessutom lite roligt. /KL
Redan för ca 10 år sedan förstod jag att Cornucopia är en ”tillrättalagd” blogg, där herr Wilderäng med ”vänner”, raderar inlägg som har en annan åsikt än vad han och hans finansiärer vill förmedla.
Cornucopia har samma agenda som RT och VOA. Det är efter det man skall bedöma sådana sajter.
Skulle inte heller förvåna mig ifall Cornucopia’s besökssiffror är betalda. Det går att köpa sig besökssiffror/gillanden på Twitter/Facebook/Bloggar.
Jag läste för några år sedan Wilderängs apokalypsroman Stjärnklart som var väldigt skickligt gjord och som jag verkligen gillade. De två uppföljarna var inte lika bra. Har också tittat in på hans blogg ett par gånger – bland annat ett inlägg om var i landet man klarar sig bäst undan nedfallet efter ett kärnvapenkrig. Norra Dalarna och Härjedalen var hans svar. Wilderäng har haft en roll som inofficiell talesman för prepperrörelsen och allt han gör drar väl just åt det apokalyptiska.
Frågan är kanske om det är han som ger eldunderstöd åt krigshetsarna eller de åt honom?
Jag brukade läsa Wilderängs ekonomiartiklar, där han var insiktsfull och såg igenom det svammel som ofta förekommer bland ekonomijournalister. Men sedan februari så har rysshatet och lögnerna nu nått extrema proportioner. Han har ambitionen att överträffa Aftonbladet, Expressen och övrig MSN och då blir det som det blir.
Hustrun ska dock ha tack för receptet på rysk legymsallad med saltgurka som jag ofta tillagar. Prova den!
Villhelm Moberg beskriver i “Min Svenska Historia” (1970) hur danskhatet uppkom under sen medeltid. Rysshatet bör ha uppkommit på analogt sätt runt 1700. Danskhatet skapades av Kung Karl Knusson-Bonde, som ett propagandavapen mot de danska unionskungarna. Danskhatet ingick helt enkelt i maktkampen. Mobergs historia tar slut med Gustav Vasa.
Tyvärr verkar ingen annan historiker behandlat dansk- och rysshat. Det är dock lätt att inse att den propagandametoden kan ha kommit till användning av antingen den 12:e Karl eller 1700-talets regeringar eller regenter. De ryska härjningarna i Stockholms skärgård, som beordrades av Tsar Peter var en god grogrund.
Likadant idag. Det finansmediala komplexet använder rysshat för att skapa en fiende och enighet mot den.