Taiwans president Tsai Ing-wen talat till marinsoldater i Kaohsiung i juli 2020.
USA följer de nykonservativas så kallade Wolfowitsdoktrin i Östasien, men USA:s provokationer måste snarast upphöra. Biden bör istället acceptera Kinas erbjudande om en fredlig samexistens. Det skriver John V Walsh, professor i psykologi och neurovetenskap vid Massachusetts Chan Medical School. Artikeln publicerades först på Antiwar.com. Här i översättning av Henrik Linde.
Ön Taiwan har förvandlats till en ”kruttunna” genom införseln av amerikanska vapen vilket tvingar in Taiwans befolkning i en ”katastrofal situation”.
Detta uttalar det kinesiska försvarsministeriet som reaktion på den nyligen genomförda amerikanska vapenförsäljningen till Taiwan till ett värde av 440 miljoner dollar. Och nu inte bara säljer USA vapen utan skänker dem också till Taiwan. En artighetsgest av amerikanska skattebetalare.
Taiwan är bara en i serien av öar längs Kinas kust. Ofta kallad den Första ökedjan, som nu är fullspäckad med avancerade amerikanska vapen. Dessa åtföljs av stödjande personal och trupper i tiotusental.
Den Första ökedjan sträcker sig från Japan i norr, söderöver via Japans RuyKuy öar, av vilka en är Okinawa, till Taiwan och vidare mot norra Filippinerna.
USA:s allierade Sydkorea, med 500.000 i aktiv militär tjänst och 3 miljoner i reserver, är en kraftfullt länk i denna kedja. Enligt amerikansk militärdoktrin utgör Första ökedjan den bas som ”visar på kraft” och begränsar Kinas tillgång till havet.
Taiwan ligger i mitten av denna ökedja. Ön betraktas som brännpunkten för strategin för den Första ökedjan. När den våldsamt hökaktige kallakrigsfhöken, utrikesminister John Foster Dulles, år 1951 tänkte ut strategin, kallade han Taiwan ett ”ett osänkbart hangarfartyg”.
Taiwan utgör nu en källa till konflikt mellan USA och Kina. Som man ofta säger men sällan tar hänsyn till, kräver jakten på fred att man förstår motståndarens synvinkel på det som ses som motsättningar. Och i Kinas ögon ses Taiwan och resten av öarna som både en kedja och en snara.
Hur skulle USA reagera i ett liknande läge? Kuba ligger ungefär lika långt från USA som bredden på Taiwansundet som skiljer Taiwan från moderlandet. Tänk på USA:s reaktioner nyligen på ryktet att Kina höll på att sätta upp en avlyssningsstation på Kuba. Båda partierna i kongressen reagerade starkt på ryktet och gjorde ett gemensamt uttalande som förklarade att en sådan installation är ”oacceptabel”.
Vad skulle reaktionen bli om Kina beväpnade Kuba till tänderna eller sände hundratals soldater dit som USA har gjort till Taiwan? Det är inte svårt att föreställa sig. Man kommer genast att tänka på den av USA sponsrade invasionen av Kuba vid Grisbukten och senare den kubanska missilkrisen.
Helt tydligt är beväpningen av Taiwan en provokation som för USA närmare ett krig mot Kina. En kärnvapenmakt!
Separatiströrelsen på Taiwan
Enligt ”Ett Kina-politiken”, USA:s officiella politik, är Taiwan en del av Kina. FN intog samma ställning år 1971 genom att godkänna resolution 2758 (också känd som The Resolution of Admitting Peking) vilken erkänner Folkrepubliken Kina som den legitima ledningen för hela Kina och dess enda representant i FN.
De senaste tiotal åren har en utbrytarrörelse utvecklats på ön Taiwan, en stämning representerad av DPP (Democratic Progressive Party). För närvarande är Tsai Ing-wen ordförande för partiet. Men i de lokala valen år 2022 förlorade DPP mycket starkt mot KMT (Kuomintang) som är vänskapligt sinnad mot fastlandskina och vill bevara status quo eller ”strategiska oklarheter” som de kallar det.
Tsai byggde 2002 års valkampanj på fientlighet mot Peking och inte på lokala frågor. Och samtidigt godkände hennes regering en ökning av den obligatoriska militärtjänsten för unga taiwaneser från sex månader till ett år. Det behöver inte sägas att denna hökaktiga förändring inte är populär bland dem som är under trettio år.
Valen 2022 visade att en överväldigande majoritet av taiwaneserna nu vill bibehålla status quo. Endast 1,3 procent önskar en omedelbar förening med fastlandskina och endast 5,3 procent önskar en omedelbar självständighet.
Jämfört med tidigare år, förklarade rekordartade 28,6 procent av de röstande att de föredrog att ”bibehålla status quo i all framtid”, medan 28,3 procent valde att låta frågan om status quo ”avgöras vid ett senare tillfälle” och 25,2 procent valde ett status quo med syfte att på sikt ”röra sig mot självständighet”.
Totalt 82,1 procent är alltså positiva till ett status quo.
Det är alltså inte förvånande att varje betydande presidentkandidat föredrar ett status quo. Men DPP-kandidater hävdar också att det inte finns någon anledning att förklara självständighet då Taiwan i deras ögon redan är självständigt.
Folkrepubliken Kinas (FRK/PRC) officiella politik är att sträva mot en fredlig återförening med Taiwan. Endast om utbrytarrörelsen formellt deklarerar oberoende hotar Peking med att använda våld.
Helt tydligt önskar taiwaneserna inte att hamna i samma sits som ukrainarna, kanonmat i ett ombudskrig för USA.
Här kanske USA ännu en gång måste tänka över hur dess påstådda fiende Kina ser på saker och ting. Och hur de skulle reagera på ett formellt utträde och en självständighetsförklaring av Taiwan.
USA borde kunna vägledas av sin egen historia. När konfederationen av nordamerikanska stater utträdde ur unionen (Brittiska imperiet) störtade USA ned i det blodigaste kriget i sin historia med 620.000 stupade soldater. Dessutom så representerar ett Taiwan, som bryter sig ut ur unionen som en militärt allierad till USA, vilket för Kina betyder en återgång till ”århundradet av förnedring”. Kina skulle åter hamna i händerna på en kolonialistisk västvärld.
Utifrån dessa förutsättningar så utgör ett militärt upprustat Taiwan en ”krutdurk” som kan antändas av minsta gnista. Det är svårt att undvika slutsatsen att USA försöker starta ett proxykrig som skulle uppsluka Östasien och förstöra inte bara Kina utan också andra ekonomiska konkurrenter till USA, som Sydkorea. USA skulle komma ur detta som ledare. Det är den nykonservativa Wolfowitz-doktrinen som sätts i veerket. Men i vår kärnvapenålder är sådana knep lika med fullständig galenskap.
Ett liknande proxykrig i Taiwan kunde lätt förvandlas till en fullskalig konflikt mellan världens två största ekonomier. Och med säkerhet utlösa en global depression och kanske ett kärnvapenkrig.
Och USA:s president Biden har förbundit sig att sända trupper att strida mot Folkets befrielsearmé om fientligheter bryter ut. Så situationen är mycket mer riskabel än den i Ukraina.
Inte Washingtons angelägenhet
När man tar allt detta i beaktande, är en beväpning av Taiwan som att be om svårigheter av globalt format. Taiwan och Peking kan själva lösa sina motsättningar. Allvarligt talat så är motsättningarna mellan de två inte USA:s angelägenhet. Så de i USA måste stoppa regeringen från att beväpna Taiwan. Amerikansk militär måste lämna Östasien. Det ligger ett världshav bort och ingen makt där hotar USA. Kinesiska krigsfartyg ligger inte utanför USA:s kust mot Stilla havet. Inte heller finns kinesiska trupper eller kinesiska militärbaser någonstans på hela det västra halvklotet.
Kina efterfrågar fredlig samexistens och en relation med Washington till båda parters nytta. USA borde gå dem till mötes i den frågan.
Alla dessa trupper, u-båtar, bombflyg, missiler och krigsfartyg borde lämna Östasien innan de snubblar in i en konflikt eller blir redskap för en falskflagg-operation.
Tonkinbukt-intermessot, en förfalskad rapport om en vietnamesisk attack på amerikanska fartyg, ledde fram till Gulf of Tonkin Resolution som i praktiken var en krigsförklaring mot Vietnam. Detta ledde till att miljoner miste livet i Sydvästasien i detta hemska krig. Men det kriget kommer att likna ett skolgårdsbråk i jämförelse med ett storkrig mellan USA och Kina.
Länk till originalartikeln på Antiwar.com.
