Ut med blondinerna

Min gymnasielärare i modersmål vid Lidingö Läroverk var Allan Etzler. En imposant person i femtioårsåldern, redan nära vithårig och med en antydan till vad fransmännen kallar embonpoint. Intrycket av den mäktige gestalten mildrades genast av hans vänliga sätt och en lätt läspning. En mycket omtyckt lärare.

Han levde för den svenska litteraturen. Jag kan fortfarande erinra mig många av versraderna i Hjalmar Gullbergs dikt om Karin Boye, Död Amazon, som vi alla fick lära oss utantill. En stående uppmaning från Etzlers sida var att man alltid bör ha ett par böcker liggande på nattduksbordet och läsa några sidor innan man somnar.

Jag vet inte om författaren Olle Hedberg redan ingick i kursplanen. Hade han gjort det skulle Etzler säkert aldrig nämnt något om sina starka personliga relationer till honom. I umgänget med Olle Hedberg har jag förstått att det gällde diskretion en hederssak. Som Etzler givetvis skulle ha respekterat.

I början av 1920­-talet bildades kamratklubben ”pastoralerna” av en grupp studerande vid Stockholms Högskola i vilken både Allan Etzler och Olle Hedberg ingick. Man anknöt till Bellman och Fredman och tilltalade varandra med herdenamn. Etzler blev Endymion medan Olle Hedberg förblev odöpt. ”Jo, vi försökte en tid med Silenius, men det fastnade inte på honom” säger pastoralen Sven Barthel, kallad Lill­Fan.

Som ung skickar Olle Hedberg in ett manuskript till Bonniers som läses av deras lektör Fredrik Böök, tillika betydelsefull kulturskribent för Svenska Dagbladet. Boken blir refuserad men till det returnerade manuskriptet bifogar Böök en lapp där det bland annat står: ”Ett utgivande av boken synes inte tillrådligt, men författaren har en satirisk talang som alldeles säkert kommer att låta höra av sig. Han är en bitter psykolog och fin analytiker.”

Den lappen blir betydelsefull, då den hjälper Olle Hedberg genom en svår period av hans liv. Den har Olles hustru Ruth Hedberg, kallad Chloë, med sig när hon tio år senare reser upp till Norstedts förlag med ett manuskript med titeln Rymmare och fasttagare. Och Chloë är inte vem som helst. En anekdot som berättas om henne och Olle säger mycket om hennes personlighet.

Olle skulle med sin lugna personlighet passa utmärkt som ett diplomatiskt sändebud säger en av vännerna. En annan vän replikerar direkt: Omöjligt! Chloë som diplomathustru skulle inom tre minuter ha förorsakat ett världskrig.

Det är oklart hur mycket Fredrik Bööks lapp och Chloës personlighet betydde men manuskriptet antogs, boken kom ut år 1930 och skulle följas av en ny varje år. Totalt nära femtio böcker. Böcker som ger en bild av det borgerliga samhället under början och mitten av 1900­-talet och på så sätt är ett viktigt komplement till arbetarlitteraturen för att förstå samhällets utveckling.

Mot slutet av 1938 skulle Olle Hedberg snart påbörja arbetet med sin åttonde roman, tredje och avslutande delen av serien om Karsten Kirsewetter och Sonja Strömbeck. Men arbetet med Stopp! Tänk på något annat lades tillfälligt åt sidan då något hände som fick Hedberg att ändra sina planer.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 kulminerade de av nazisterna iscensatte pogromerna mot judar med Kristallnatten. Olle Hedberg hade redan berört händelseutvecklingen i Tyskland i sina tidigare böcker men nu var det nödvändigt för honom att behandla den i en egen bok. I en helt annan genre än hans tidigare böcker.

Ut med blondinerna tilldrar sig i ett fiktivt land, Salinien, och har undertiteln Sann berättelse ur livet. Här är det blondinerna som är utsatta för diskriminering och förföljelse. Ett litterärt grepp av Hedberg för att få svenskarna att inse att det är helt irrationellt och slumpmässigt vem som drabbas av en förföljelse. Medan boken under ytan helt tydligt handlar om judeförföljelserna i Tyskland.

Den senaste tiden har jag flera gånger läst igenom den ganska tunna boken och upptäcker att jag för var gång blir alltmer gripen av Olle Hedbergs beskrivning av människorna i det fiktiva samhälle som en gång existerade i verkligheten. Fastän så många vägrade att erkänna att det gjorde det.

För tredje året i följd recenserades inte en nyutkommen roman av Olle Hedberg av Fredrik Böök. I stället får han ett paket med posten. Det är Fredrik Böök som sänder sin nya bok om H.C. Andersen. Fredrik Böök som tillsammans med Sven Hedin representerar den orubbliga tyskvänligheten i Sverige och aldrig förlorar tron på att Hitler är mannen att skapa en ny och bättre framtid för Tyskland och Europa.

Pontus Bohman, en vän från pastoraltiden, nu vid Sveriges Radio skriver till Olle Hedberg: ”Gode Gosse! – Karl Ragnar Gierow har berättat för mig att du i Din nya roman har ett kapitel, som skulle lämpa sig för uppläsning i radio. Det skulle vara roligt att höra dig igen”.

Men riksprogramchefen Carl Anders Dymling frågar samtidigt litteraturkrönikören Ivar Harrie: ”Om du tänkt att ta upp Olle Hedbergs ’Ut med blondinerna’, vilket kanske är oundvikligt, vill jag be Dig vara ytterst försiktig, då frågan ju är ytterligt brännbar, och vi mycket ogärna vilja ha någon admonition av Utrikesdepartementet. Förresten förefaller mig boken ha sin styrka i tendensen mera än i den konstnärliga formen”.

Ivar Harrie har en annan värdering: ”ett inspirerat konstverk med allmänmänsklig spännvidd” och tror sig kunna behandla boken ”så att det inte blir några utrikespolitiska komplikationer!” Ivar Harries skrivmaskinstext inför sändningen finns i radions arkiv. Men pastoralvännen Pontus Bohman tvingades meddela Olle Hedberg: ”Anslagen programtid 17.45–18.15 fredagen den 31 mars måste tyvärr fyllas med annat innehåll”.

Det blev ingen uppläsning av någon text av Olle Hedberg den här gången och inte heller under arton år framåt. Varje år nås Radiotjänst av ett handskrivet kort i rekommenderat brev. Först år 1958 upphävs bannlysningen. Då får Hjördis Pettersson läsa Josefine eller Säg det med blommor som radioföljetong.

Svenska Dagbladet anmäler Ut med blondinerna på en halv spalt den 13 mars 1939. Författare är Gösta Attorps och texten innehåller inte någon form av värderingar. Vilket ju är det vanliga när det gäller en recension. Gösta Attorps befann sig i samma situation som Pontus Bohman: hans överordnade ingrep. I ett brev till Olle Hedberg förklarade han situationen, ”Jag är mycket ledsen men jag har fått order”.

Hösten 1939 ligger Stopp! Tänk på något annat, den avslutande delen i serien om Karsten Kirsewetter, på bokhandelsdiskarna. Den 10 november skriver Fredrik Böök en sammanfattande recension av de tre delarna i serien i Svenska Dagbladet. I den nämner han kortfattat Ut med blondinerna. ”Det var långtifrån något mästerverk, det var snarare den svagaste bland Olle Hedbergs böcker, men det var ett mänskligt och moraliskt genombrott, och ur den synpunkten glädjande”.

Det är Olle Hedbergs hustru Ruth som öppnar möjligheten för en närmare kontakt med Fredrik Böök och hans hustru Tora. Hon recenserar Fredrik Bööks höstbok, Nya historier från Hallandsåsen och Helgeå och skickar sin recension till Böök. Han svarar snabbt, de två familjerna träffas och lägger bort titlarna. Det blir starten till en livslång brevväxling.

Sista gången de träffas är den 2 december 1961 i Köpenhamn. Vid apéritifen inleds ett livligt samtal men före middagen vill Fredrik ta en vilopaus och går upp till sitt rum. Han är 78 år och har sedan en tid haft problem med hjärtat. Till middagen låter han vänta på sig. Tora går upp för att hämta sin make, Olle Hedberg gör henne sällskap. De finner honom liggande död på sängen.

Hösten 1961 hade Fredrik Böök bestämt sig för att skriva en studie över Olle Hedbergs författarskap. Han räknade med att boken skulle föreligga före den 1 juni 1962. Han hade redan börjat förarbetet genom att gå igenom romanerna och förde anteckningar om böckerna. Här hans notering om Ut med blondinerna:

Boken är ett politiskt inlägg i en form, som är novellistens konst; och därtill en gripande bekännelse på moralens och religionens område. Den tar sikte uteslutande på judeförföljelserna liksom i Jag är en prins av blodet (doktorinnan Nyberg). Inga sensationella överdrifter, men en skarpsinnig analys av den feghet som kom de tyska människorna att acceptera, eller neutralt blunda för grymheterna och hatet. Den stackars ”hjälten” i boken, Nicolas Smitt, är ingen skurk utan en tragisk figur, ett offer för farsoten.

Ett senkommet erkännande från Tysklandsvännen Fredrik Böök strax före sin död. Politiskt var det Olle Hedberg som hade haft rätt.

…
Litteraturhänvisning:
Vid utformningen av den här texten har Vilgot Sjömans bok om Olle Hedberg,
Drömtydaren (Natur och Kultur 1992), varit mig till stor hjälp.