Utanför annexet lättar dimman

Ånyo skrivtimmar om förmiddagen med datorn i knäet, sittande i knarrig korgstol. Ett ovanligt varmt, danskt efterår (höst på svenska). Inte som fjolårets, ihållande regnigt och bistert. 

Men nästan varje morgon sänker sig dimman över Krøyerland. Jag försöker att rekapitulera vad socialantropologen Claude Lévi-Strauss skrev om dimman som ett symbolbärande väderfenomen. Han utgick ifrån urbefolkningsmytologiska föreställningar.

Jag minns plötsligt en idé jag fick om en pjäs, ett röstspel, som skulle ta fasta på de dimmaskiner som avsåg skydda Hitler i Örnnästet i Berchtesgaden, genom att utlösa dimma, eller tjock rök, om anfallande flygmaskiner hotade. 

I den konstgjort producerade dimman i skådespeleriet skulle i olika avseenden förbjudna röster höras, anonyma och röstbärarna därmed icke möjliga att identifiera för att straffa. 

Dimman fungerande beslöjande och därför tillåtande de ”hemskaste” utsagor, vulgära och misantropiska, rasistiska och föraktfulla, det var min idé. Fula saker som absolut inte får sägas högt. Men som gror i den europeiska underjorden.

Jag testade idén på dramaturgen Joakim Stenshäll som jag samarbetade med i olika projekt på Folkteatern i Gefle. Jag tror inte att han hann reagera på den, förmedla det till mig, innan döden plötsligt slog till. Hans liv släcktes alldeles för tidigt. 

Ämnet förbjudna röster, numera pratas det ju om deplattformering och annat åsiktsstrypande, hade länge upptagit mig. I min första bok på Bokförlaget Korpen, Eolus & Herakleitos (1993), skrev jag om vad jag kallade icke rumsrena tänkare och författare. 

Nämnde existensfilosofen Martin Heidegger bland andra. Honom har jag genom åren återkommit till. Nyligen i tidskriften Förr och Nu:s senaste nummer, 3/2024. 

Nazisympatisören Heideggers filosofi vägrar många ta i med tång, fy, fy. Beröringsskräck? Vad med den lysande stilisten Céline, antisemiten? Profascisten, den eminenta poeten Ezra Pound, som spärrades in? ”Snuskgubben” Bukowski, det drastiska berättandets okrönta mästare? 

Bara män, kommer inte på något kvinnligt exempel.

Tänkandet, nu syftar jag på ett seriöst och reflekterande sådant, klarar sig inte utan de icke rumsrena uppfattningarnas gensträvighet. Man behöver inte vara överens. Tvärtom. Ens argument vässas, det är poängen med att konfronteras med det ”svårsmälta”. 

Som med Jan Myrdal och hans syn på Kampuchea och de röda khmererna, eller krossandet av upproret på Himmelska fridens torg. Min framlidne vän Gunnar Adler Karlsson med sin biologism. Stefan Lindgren om Ryssland och Ukraina. Knut Lindelöf om Israel och den pågående etniska rensningen, även om kriget i Ukraina. 

Samtliga uppräknade i olika mening representerande icke rumsrena uppfattningar ställt mot den ”allmänna opinionen” om hur man bör tycka i känsliga frågor. Eller vad som är lämpligt att förfäkta för att inte bortdefinieras.

Intellektuell anständighet kräver att man inte avfärdar, utan motargumenterar och motbevisar – som i extremfallet förintelseförnekaren David Irving. Svårt för svenska opinionsbildare, ideologiskt förgiftade. Värst kulturjournalisterna. 

Något röstspel blev det inte. Endast en fotnot i boken Gravspegel (2007) om ”terroristen” Ulrike Meinhof, en av de ledande i stadsgerillan RAF i Tyskland. Denna ”förskräckliga” varelse. Nå, se där! Ett exempel på en icke rumsren kvinna.

Den mycket begåvade teaterkonstnären Joakim dyker titt som tätt upp i mitt medvetande. Djupt saknad.