Inspirerad av Jan Guillous holmgång med Verysure (f d Securitas) i Aftonbladet den 14 juli, ska jag nu berätta om mina avbrutna förbindelser med Facebook. Plötsligt efter en städning av min egen hårddisk, vilket man rekommenderas att göra med jämna mellanrum, bröts min åtkomst till Facebook. Det hände den 15 juni.
Till att börja med, jag har länge funderat på att lämna Facebook, trots att jag har nästan 3000 följare där, vad det nu innebär. Algoritmen styr ändå som den vill. Hur det går till är en affärshemlighet förstås. Du som före den 15 juni fick notiser om nya artiklar på lindelof.nu via Facebook får alltså välja ett annat sätt. Rekommenderar denna knapp:
Åter till mitt problem. Har du glömt ditt lösenord? frågas, vilket är en fråga man är ganska van vid efter många års surfande. Sådant brukar klaras ganska enkelt med en kod i ett meddelande eller e-post, som man knappar in i en litern ruta, så tickar det igång igen.
Men alltså inte på Facebook. Där leds man vidare i en labyrint som vid varje nytt försök leder tillbaka till utgångspunkten.
När alla normala försök uttömts uppges det finnas en sista utväg, som verkar hanteras av riktiga människor. Då ska man fotografera en giltig legitimation och skicka bilden vidare med några klick. Man upplyses om att det kan ta några dagar för Facebook att verifiera att jag verkligen är jag. Bara vänta och se alltså.
Under årets midsommarfirande med mina barn och barnbarn lyckades jag stjäla en stund av min it-flinka dotter för att få hjälp. Vi snurrade runt tillsammans med kodord, rensning av minnet, legitimationsfoto, jag begrep hälften ungefär, tills vi var tillbaka till: Vänta, vi hör av oss via mejl, det kan ta ett par dagar. Jag skulle bevaka något som kallades ”mina Facebooknotiser”. Men någon sådan plats gick inte att finna varken på min telefon eller dator.
Nu har jag väntat i ytterligare tre veckor, gjorde ett nytt inloggningsförsök – och möttes åter av: Har du glömt ditt lösenord? Tröstlöst!
Som sagt, helst skulle jag vilja slippa ifrån Facebook, men en del saker finns bara där eller har sitt ursprung i något Facebookinlägg av någon någonstans. Att jag skriver om detta här har ingen betydelse för problemets lösning. Inte ens Jan Guillous lyckades göra sig igenkänd i sina kontakter med det stora företaget.
Alla människor drabbas numera av dessa ändlösa klickloopar som leder till ingenstans. Nå, det finns fortfarande en del undantag, Skatteverket t ex. Där får man tala med handläggare direkt. Tänk så mycket tid man sparar på det sättet. Jag bävar för det framstormande AI-samhället, där människor ersätts av korkade prat- eller skrivrobotar.
I takt med att allt fler blir beroende av Facebook (eller andra asociala medier) för sina kontakter och sin samtidsorientering, desto mer styrbar blir massan. Jag skiter i Facebook, men problemet är mycket större än mitt lilla trassel.
Jag tror nu inte att Facebooks algoritmiska system har blockat mig av politiska skäl, det är förmodligen tekniskt trassel. Men det är ändå anonyma oförklarliga blockeringar av oönskade röster som ligger i farans riktning. De oönskade (som rör sig utanför statens demokratikriterier) kan ju sorteras ut och skickas in i ett ogenomträngligt tekniktrassel och klippas av från sina förbindelser och sin vardagliga kommunikation med andra människor, utan att någon kan ställas till svars.
PS. Om någon händelsevis varit med om något liknande och lyckats lösa problemet, berätta då för mig hur jag ska bete mig.
Hej!
För mig som radiot var detta program en positiv överraskning. Viktiga frågor behandlas.
Har döda rätt till ett privatliv?
30 min – fre 06 sep kl 14.03
Inom 50 år kommer det finnas fler döda än levande profiler på
Facebook. Men vad kommer egentligen att hända med alla våra
konton på nätet när vi dör?
Här kommer det senaste från FABRIKEN-UR
https://sverigesradio.se/avsnitt/har-doda-ratt-till-ett-privatliv
För den som tycker om programmet kan höra
på tidigare program här:
https://urplay.se/serie/235691-fabriken?utm_campaign=always-on&utm_medium=referral&utm_source=sverigesradio.se