Utsikt från pensionärskuvösen

1989 – muren faller. Östtyska gränsvakter blickar in i Västberlin

Härlig tid på året just nu! Kunna häcka på balkongen och inmundiga ”kylskåpskall fil” (citerat från folkkäre Carl Antons Överbyvals) med müsli och söta jordgubbar från Väddö till frukost. Smutta på en bägare nybryggt kaffe. Frestas hämta pepparkakor.

Bäst av allt: skåda ner på myrorna som envetet och plikttroget stretar mot sina stackar. 

Jag ser även morgontidiga knattar,  stultande till dagis med sina föräldrar. Förlåt, ”föris” ska det väl heta. Och förskollärare, definitivt inte ”lektanter” som en tråddragare på Sandvik, gammal kompis till mig, kallade dem. Det är att förolämpa de utbildade. 

Från kuvösen ser jag bort till Gevalia. Det tycks mig som om lastbilarna, det brukar annars vara många och ofta med Bulgarien och Rumänien på registreringsskylten, är betydligt färre till antalet. Minskad efterfrågan på kaffe? Inflationen? 

Jag irriterar mig på att SVT och TV4 inte anlitar oberoende experter, finns inte längre några sådana att tillgå, utan är alla uppköpta, när fenomen och problem i samtiden skall ”förklaras”.
Inflationen. Räntorna. Klimatet. Ukraina. 

När det gäller ekonomi uteslutande bankdirektörer, chefsekonomer och annat branschfolk med särintressen att bevaka som grötmyndigt inbjuds sitta i rutan och oemotsagda breda ut sig. 

Inga kritiska motfrågor från gate keepers i de obalanserade, tendentiösa nyhetssändningarna. Opinioner formas på ideologisk, för att inte säga propagandistisk grund. 

Klimatkrisen ”förklaras” av miljöaktivister som seglar under journalistisk flagg. Med panik och undergångsscenarier i rösten.

Jag nås av uppgiften att, enligt en rapport från Riksrevisionen, så vet ingen vad som skall hända i framtiden med uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad. 

Tydligen ingen ordentlig risk- och konsekvensanalys, innan man drog igång med fossilfri energi. Det måste gå undan på grund av trycket från Greta och ”den sista generationen” (i Tyskland klistrar de fast sig i asfalten och hindrar utryckningsfordon). Varför blir jag inte förvånad?

Vad gäller kriget i Ukraina tillåts endast partiska krigshetsare medverka i de skattefinansierade kanalerna, även i reklamnedlusade TV4. Var är en sådan som den kunnige Stefan Lindgren? Stämplad som proryss, putinist? 

Patrik Oksanen och hans stridsglada gelikar skulle väl få krupp om Stefan anlitades. Eller Knut Lindelöf. Två kloka, avvikande röster. 

Inget ifrågasättande, inget nyanserande eller problematiserande. Heja Nato och USA. Leve proxykriget. Skicka mer dödsbringande vapen till mannen i Kiev, viva la muerte. 

Skjutandet och dödandet fortsätter på hemmaplan under de kriminella gängens hegemoni. Dag ut och dag in. Statsledningen är maktlös. Jag är nyss hemkommen från Berlin. Tyska medier pekar på Sverige som ett avskräckande exempel. Man skäms.

När jag betraktar ryggarna på de cyklande, eller raskt promenerande, myrorna kan jag inte låta bli att tyst tänka: varför höll jag ut så länge inom den allt trängre högskolevärlden? Med ett enda liv till förfogande. Men vad skulle en inkomstberoende grabb från Sandviken göra, och med ett kvaddat pensionssystem?

Nå, jag njuter ohämmat av anställningsfriheten. Tar en klunk kaffe. Letar fram den i Östtyskland födda och uppvuxna Jenny Erpenbecks bok Kairos i datorn. Nu har hon kommit fram till hösten 1989. 

Slutet är nära för realsocialismens stalinister. Inifrån tecknar hon på ett medryckande sätt utvecklingen. Hon berättar om alla dem som inte ville kasta ut DDR med badvattnet och ersätta ett tyrann med ett annat, konsumtionens.

Samtidigt presenterar Berliner Zeitung en färsk enkät som visar att få unga vet vad som hände i Östtyskland 17 juni 1953 (snart dags att minnas för den som vet). Om Berlinmuren och 13 augusti 1961 vågar man väl inte ens fråga.