Va’ i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?

Det frågade sig alltså Hasse & Tage redan för 50 år sedan. Frågan ställs i mer allmän form av Andreas Cervenka i klippboken Vad gör en bank? (Natur&Kultur), där han samlat sina ekonomikrönikor i SvD under fem år (2012-2016) tillsammans med ett par nyskrivna texter. I förra boken Vad är pengar? samlade han 2012 SvD-texter från de fem föregående åren. Han har lyckats med konststycket att bli omtyckt i alla läger för sina kritiska tankar kring det finansiella systemet.

När vi nu hamnat i ett samhälle där allt fler bankkontor saknar pengar och gömt sig från gatuplanet i mer otillgängliga övervåningar, känns frågan ytterst angelägen. I Hasseåtages fråga ligger ju känslan att vi visste vad som hände i bankerna före klockan 15.00. Och att det i stor utsträckning handlade om pengar.

Att vi fick visa legitimation för att få ut våra pengar över disk hade vi lärt oss under de tjugo år som allt fler av oss sett att lönen skickats till staten och banken, i stället för att trilla ut i form av kontanter. Så sent som på 1990-talet var det ett skämt att banken krävde legitimation om man satte in pengar. Nu är det sedan tio år den bistra verkligheten.

Cervenka svarade klart på sin fråga i oktober 2013 (s 86-88 i boken), men kanske ännu tydligare redan i februari samma år (s 89-91) i en intervju med Michael Kumhof (forskare på IMF). Kortfattat kan det sägas att bankerna tillsammans bestämmer penningmängden i samhället och därmed våra möjligheter till konsumtion (och sparande). Detta görs i huvudsak genom att bevilja eller avslå låneansökningar.

I flera texter diskuterar Cervenka bolånen och deras inverkan såväl på bankernas som låntagarnas och samhällets ekonomier. Politikerna får i regel agera spottkoppar för sin oförmåga (eller ovilja) att sänka eller helt ta bort ränteavdragen. Att dessa motsvaras av skatten på inkomsträntor, som vid en ändring kommer att försvinna, har han missat, i likhet med så många andra i diskussionen.

Men det finns viktiga områden som inte alls tas upp till behandling. Att bankerna rättsvidrigt döpt om sina säljare till ”rådgivare” hade svåra följder för många bankkunder under 1990- och början av 2000-talet. Detta finns väl beskrivet i Lars Ohlssons mycket informativa böcker: Ruinmakarna 1 och 2 samt Rångivarna. I Hasseåtages text undras om bankerna kanske ”spelar roulette därinne med kamreren som croupier” och ett par årtionden senare visade det sig att det var just det dom gjorde. Den verkligt chockerande i upplevelsen var nog ändå att det var våra egna surt förvärvade medel som finansierade hasardspelet och att bankerna i de allra flesta fall hölls skadeslösa även på denna punkt.

Allvarligaste kritiken av Cervenka är kanske att bankernas maktposition i samhället och hotet mot ett demokratiskt beslutsfattande inte berörs närmare. Visst riktar Cervenka i för- och efterordet sökarljuset mot Island som ett (till slut) positivt exempel. Men han säger inget om att de stora privata kapitalen äger och har makten över de dominerande centralbankerna i världen. Nathan Rothschild kontrollerade redan från 1820 och framåt Bank of England och uttryckte saken helt oförblommerat: ”Jag bryr mig inte om vilken marionett som har placerats på Englands tron för att styra imperiet där solen aldrig går ned. Den man som kontrollerar Storbritanniens penningmängd kontrollerar det brittiska imperiet, och jag kontrollerar den brittiska penningmängden”. På den punkten står vi alltså fortfarande efter två sekler.