Det är lite märkligt när personer som säger sig vara vänster sväljer Anders Borgs problembeskrivning och pekar ut invandringen som huvudorsak till arbetslösheten. Samtidigt som kapitalet under det sista kvartsseklet har plockat ut enorma vinster ur företagen i form av utdelningar och bonusar, medan man har låtit investeringarna stagnera. Eller så har man lagt ner fullt fungerande och livskraftiga företag i syfte att framstå som handlingskraftiga och på så sätt få aktierna att stiga. Eller hämtat hem vinsterna och sålt av till utländska konkurrenter. Eller utlokaliserat produktionen till låglöneländer. Och så vidare. Pengarna har man istället lagt på finansiella spekulationer och personlig konsumtion. Följden har blivit nedläggningar, arbetslöshet och stagnerande reallöner. Samtidigt har staten sänkt skatterna, vilket huvudsakligen har gynnat företagen och de redan välbeställda, medan den offentliga sektorn har satts på svältkost och nödvändiga offentliga nyinvesteringar har skjutits på en obestämd framtid.
Detta – inte invandringen – är huvudorsaken till arbetslösheten. Större delen av massinvandringen, även av outbildad arbetskraft, skulle antagligen behövas om dessa trender kunde vändas genom folklig kamp. En annan skattepolitik, ett offentligt investeringsprogram och åtgärder för att minska kapitalets makt över företag och banker. Det är sådana frågor vänstern måste skjuta fram i kampen mot arbetslösheten och för välfärden. Det är de frågorna som har hamnat i medieskugga och nu är den verkliga ”elefanten i rummet” genom nyliberalismens frammarsch och socialdemokratins uppslutning kring Den Enda Vägen.
Att istället försöka utmåla invandringen som avgörande och ”elefanten i rummet” får som följd att uppmärksamheten riktas mot fel frågor och den nödvändiga kampen mot kapitalet avleds. Det är bara om man har givit upp tron på den kampen och/eller hoppat på den nyliberala världsbildens prat om TINA* och Den Enda Vägen, som invandringen kan framstå som ett huvudproblem. Men då kan man knappast längre kalla sig vänster.
Det är därför knappast en slump när vissa debattörer som företräder den linjen också försöker hävda att distinktionen mellan höger och vänster har förlorat sin betydelse. I klartext handlar det om att man vill lägga ner kampen mot det svenska kapitalet i syfte att skapa en samling på nationell grund mot USA-imperialismen och ett påhittat och aldrig närmare beskrivet ”finanskapital” som sägs vara styrt av USA. Som det hette på Nils Flygs tid, när syndabockarna inte var invandrare utan judar, så gäller det att skapa bredast möjliga front mot den anglo-saxiska imperialismen och att noga skilja mellan ”schaffendes” ”nationellt” kapital och ”raffendes” internationellt finanskapital.
Men massinvandringen försvårar ju kampen mot kapitalet genom att sänka välfärdssamhället och splittra arbetarklassen, invänder då ett antal debattörer. – Gör den? Var finns de empiriska beläggen? Korrelationerna mellan generös invandringspolitik, stor invandring och svaga fackföreningar? Svaret är att de inte finns. Däremot finns det gott om exempel på motsatsen.
Ta Sverige och Tyskland t ex! Två länder med relativt generös invandringspolitik, stor invandring och antagligen Europas starkaste fackföreningar. Det är nämligen en fråga om politisk kamp och linje – d v s frågor som avgörs av fackens egen politik i kampen mot kapitalet och inte av antalet invandrare – om arbetsköparna ska lyckas använda en växande reservarmé av invandrare till att försvaga facket eller inte.
När det gäller invandringens kostnader och välfärden är det empiriska bevisläget liknande. Det finns massor av existerande exempel på stater med utbyggd offentlig välfärd och stor invandring. Det finns förstås också prognoser som påstår att det inte kommer att hålla i längden. Men granskar man dessa domedagsprofetior närmare inser man snabbt att de vilar på så många osäkra antaganden och politiskt influerat ”önsketänkande” att man lika gärna kan kasta dem i papperskorgen. En grundbult är oftast TINA, d v s tanken att det inte finns något alternativ den till den rådande depressiva nyliberala politiken.
De som utmålar framtida undergångsscenarier på så svag grund har nästan alltid en politisk agenda. Öppen som hos de nyliberala ekonomer och ledarsidor som förespråkar en avreglerad arbetsmarknad och fler nedskärningar i den offentliga välfärden. Eller dold, som hos Stefan Lindgren, när han på bloggen 8 dagar som exempel på invandringens kostnader tar en invandrad arbetslös kvinna med tre hemmavarande underåriga barn över elva. Utan att tala om att en svensk mor skulle få exakt samma summa. Och – viktigare – genom att framställa detta som ett typiskt exempel. Hur stor procent av mödrarna i Sverige tror ni det är som har tre minderåriga barn där samtliga är över elva år?
”Om man överför beräkningarna i professor Jan Ekbergs ESO-studie från 2009 till dagens siffror borde den årliga nettoomfördelningen från inrikes till utrikes födda och deras barn uppgå till mellan 15 och 20 miljarder kronor”, skriver DN helt korrekt. Mycket pengar? Visst. Men mindre än hälften av de dryga 46 miljarder i subventioner i form av ränte- och rotavdrag som den svenska staten förra året betalade till redan välbeställda ägare av villor och bostadsrätter.
För att försöka göra invandrarfrågan till en avgörande fråga för vänstern framställer vissa debattörer massinvandringen som ett resultat av en kapitalistisk sammansvärjning (så klart ledd av USA-imperialismen och ”finanskapitalet”) i syfte att splittra och försvaga arbetarrörelsen. Då ”glömmer” man att invandringens viktigaste orsaker är materiella: de ekonomiska skillnaderna mellan länderna och krig. Invandrarna och flyktingarna kommer att komma oavsett vilken politik vi för i frågan. Men med en någorlunda generös invandringspolitik kommer långt färre att gå under på vägen.
Dessutom är det en myt att påstå att kapitalisterna och deras politiskt handgångna förespråkar öppna gränser och fri invandring. I EU och i USA gör de härskande sitt bästa för att hålla invandrarna ute.
Kapitalisterna har bidragit till att skapa invandrings- och flyktingströmmarna. Och det gäller också våra ”egna” förmodat ”nationella” kapitalister. Men inte på det sätt som som konspirationsmytomanerna försöker göra gällande. Utan genom sin imperialism som har bidragit till att skapa och befästa de ekonomiska skillnaderna mellan olika länder.
En annan orsak är krigen – oftast skapade av samma imperialister. Att skriva om tiggarna utan att nämna den europeiska, inklusive den svenska, imperialismens skuld för att Sydosteuropa har fastnat i fattigdomsfällan är inte bara vilseledande i största allmänhet. Det har en politiskt syfte och en politisk funktion, nämligen att lägga imperialismens skuld i glömskans mörker, för att istället ropa på polis och förbud. För en vänster värd namnet vore det naturligare att se en generös invandringspolitik som en ringa första återbetalning på de skador som imperialismen har skapat och fortsätter att skapa.
Jag förnekar inte att massinvandringen skapar problem och jag tror heller inte att dessa och motsättningarna de kommer ur är möjliga att slutgiltigt lösa under det rådande samhällssystemet. Men jag påstår att problemen går att hantera så att de blir möjliga att leva med utan att därför offra både välfärdsstater och organiserad arbetarrörelse.
Med en rimligt avvägd reglerad, men generös invandringspolitik och en återupptagen kamp mot kapitalets makt och den nyliberala politiken kan invandringen bli mindre av ekonomisk belastning och mer av politiskt krafttillskott i den gemensamma kampen mot kapitalet.
För en vänster värd namnet är invandringen dessutom i första hand en fråga om värderingar – solidaritet, proletär internationalism och så vidare. Den som avfärdar betydelsen av sådana värderingar som tomt prat eller ”snällism” avfärdar i själva verket grunden för all vänsterpolitik. När vänstern diskuterar invandringen så är det inte frågan ”Vad kostar den?” som måste stå i förgrunden – utan det är frågan vad som bäst gynnar kampen mot kapitalet.
Oavsett med vilka föregivna ”vänster”-argument de framförs: Att framställa invandringen som ett närmast olösligt problem, och utnämna kraftigt begränsad invandring till politikens huvudfråga, skapar förr eller senare sitt eget ideologiska rättfärdigande, nämligen xenofobi och rasism. Vare sig den sista nu uppträder i sin biologiska eller i sin kulturidealistiska variant. Och sådana ideologier kan aldrig, vilket historien entydigt visar, ens låtsas vara vänster.
* TINA – ”There Is No Alternative”, på svenska ”Den Enda Vägen”
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Benny Andersson, Bo Zackrisson, Nils Flyg, nyliberalism, Stefan Lindgren
Bravo Knut, äntligen en intelligent artikel om invandringen. Enda ”kriitken” jag har är idén att det behövs ett nytt samhällssystem för att lösa ”problemen” med invandringen. I många länder har invandringen historiskt bidragit till den ekonomiska och sociala utvecklingen. I högst abstrakt form kanske man kan säga att det behövs ett ”nytt samhällssystem” men det gäller ju också alla andra problem som skapas av den kapitalistiska exploateringen. På mera jordnära håll tror jag att det finns många politiska alternativ till den absurda ”integrationspolitiken” i Sverige som gör taxichaufförer av civilingenjörer och läkare och som låser in vanliga outbildade invandrare i isolering.
INSTÄMMER!
Tack för att du så klart visat vad det dunkla skrivandet från Stefan Lindgren mfl om invandringen egentligen innehåller.
Och tack för att du tar upp brutaliseringen av språket.
Det är inte fel att vara god. (Snällism)
Det är inte fel att vara anständig (PK)
Det är faktiskt medkänslan som är drivkraften till våra handlingar.
Tack Benny Andersson!
Läs Anna Dahlbergs ledare i Expressen idag 17 augusti. Det finns ingen plan för att klara invandringen längre. Benny Andersson, vad anser du om det? Måste det inte bli en begränsning? Som S plus andra partier kommer att genomföra för att därmed också rycka undan stödet för SD.
Tack Benny!
För ett kunnigt och för en gångs skull konkret inlägg i dessa komplicerade frågor. Mycket, för att inte säga det mesta av det du skriver, håller jag självklart med om. Visst ska vi kämpa mot bonusar och bankkapitalets vinster. Upp till kamp!
Du gör dock ett misstag om du tror att jag personligen anser att invandrarfrågan är en ”huvudfråga”. Det är en fråga bland många andra. Det är också en fråga som engagerar och som inte ”får diskuteras” eftersom SD har entreprenad på den. Många av de frågor du tar upp har jag skrivit ganska mycket om. Fast det var några år sedan.
Ett axplock: Därför tål Public Service inte Godheten, Chockdoktrinen i praktiken, Förre metallbasens miljonknäck, Dräng och pigsamhällets återkomst, Kina räddar ”svenska” Volvo?, Var kommer alla pengar ifrån?, Mauds freudianska flirt
Faktum är ju att sysselsättningsökningen sedan 2006 har varit väldigt stor, jämfört med hur det såg ut före 2006. I det avseendet har den så kallade arbetslinjen varit ganska framgångsrik. Även om den även har varit förknippad med en del elände.
En komplikation är förstås att klasstrukturen ser så annorlunda ut idag, jämfört med hur det var förr. Idag är det medelklassen, den kämpande, hårt arbetande, välbeställda och mycket klassmedvetna medelklassen, som i huvudsak bestämmer politikens inriktning. Jag brukar säga att all politik idag kretsar kring att hålla den ”vita” välbeställda medelklassen på gott humör. Det senaste decenniets politik har gjort denna medelklass rikare, på underklassens bekostnad. De politiska reformer som har gjort detta möjligt är bl a: Jobbskatteavdragen. Avskaffad gåvo-, arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatt. Låga räntor, generösa avdragsmöjligheter för bostadslån och extremt långa amorteringstider. Permanentande av ROT- och RUT-avdrag.
Alla dessa reformer har inneburit en enorm överföring av skattepengar och förmögenheter från fattiga till välbeställda och rika. Allt i syfte att hålla de senare på gott humör.
Inget politiskt parti med anspråk på regeringsmakten vill göra så mycket åt detta, eftersom den breda medelklassen avgör var makten kommer att hamna på valdagen. I stort sett skulle jag vilja säga att Sverige idag i mångt och mycket liknar USA i det avseendet.
Det är den relativt lilla men växande underklassen som har blivit den förda politikens förlorare. Den är i princip utan makt och möjlighet att göra så mycket åt detta. Ytterkantspartier försöker i viss mån föra deras talan. Men något inflytande på politiken kommer dessa partier inte att få.
En framgångsrik socialdemokrati förutsätter en blomstrande marknadsekonomi som förmår att sätta hela folket i lönearbete. Förr i tiden marscherade den produktiva svenska arbetsklassen varje morgon till industriportarna, varven, textilverkstäderna, bruken osv. Idag ligger de flesta av dessa svenska kronjuveler för fäfot och avindustrialiseringen av Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det finns fina fotoböcker som har dokumenterat detta.
Allt detta är ett tecken på det globala skov som vi har fått uppleva under de senaste 20 åren. Ekonomin kantrar från Väst till Öst och andra kontinenter. Nu är det Asiens, Sydamerikas och Afrikas tur att försöka göra den välfärdsresa som vi i Väst hade förmånen att få göra under 1900-talet. Vi får kämpa så gott det går för att försöka bevara resterna av det gamla och krackelerande folkhemmet. Vi måste dock komma ihåg att vi jämförelsevis har det väldigt bra ställt i Sverige. Titta hur det ser ut i Sydeuropa.
Folklig kamp i all ära, men till sist skulle jag vilja ställa några enkla frågor till Benny:
– Tror du inte att anländandet av ca 320 000 till 400 000 flyktingar och anhöriginvandrare under de kommande fyra åren kommer att ha någon betydelse för Sverige i politiskt och ekonomiskt avseende?
– Har du missat alla nödrop från kommunpolitiker från orter som Södertälje, Filipstad, Flen, Åtvidaberg, Svalöv, Växjö, Katrineholm med flera orter.
Hur många flyktingförläggningar har ni ute på det moderatledda Värmdö? Efter visst letande lyckades jag hitta en med plats för ca 10 ensamkommande flyktingbarn. Den utsattes visst för en våldsam attack för några år sedan. Tänker ni på Värmdö bidra till att “öppna era hjärtan” och ta emot några tusen till? Eller inskränker ni den folkliga kampen till att överlåta mottagandet till de kommuner som redan idag dignar under Migrationsverkets krav?
Det finns folk som alltsedan, minst, 90-talet talar om att den – då och då – ökande invandringen är jätteelefant i rummet som ”av okänd anledning” ingen talar om, och inte får tala om. Varpå de ser till att alla inte talar om något annat. Just nu är det allianspartierna Fp och M som nu, en månad före valnederlaget, tagit ledningen framför SD.
Anna Dahlberg ansluter sig i Expressen till dem som inte anser sig få debattera:
”Arbetsmarknaden är nästa hinder. Det går inte i längden att kombinera ett så stort flyktingmottagande med världens högsta ingångslöner.
Även skolan måste riggas om. Vi kan inte både ha OECD:s största sysselsättningsgap och kunskapsgap (efter Frankrike, enligt Pisa 2013) mellan utrikes och inrikes födda. Det är att be om ett samhälle präglat av segregation och ojämlikhet.
Det är en stor samhällsutmaning, kanske den största vi står inför. Men av detta märks nästan inget i den partipolitiska debatten.”
Det finns visserligen ett system hos dessa icke existerande debattinlägg: nästa alla är positiva till invandrare, men ingen till ökad invandring.
Vore man konspiratoriskt lagd skulle man tro att någon – t ex inför valet – vill få oss att sluta grubbla över ojämlikhet mellan länder och människor, ungefär som man fått oss att sluta tjata om jämlikhet och i stället fokusera på jämställdhet. Det vore f ö en klok strategi för den som under åtta år haft som affärsidé att göra de rika rikare på de fattigares bekostnad. Ställa frågan om hur mycket invandring Sverige tål – inte om hur mycket ojämlikhet vi tål. Och nu har vänstern och jag själv gått i denna fälla. Grattis!
Ulf Lundell skriver att han inte orkar med att leva med Alliansen i fyra år till, vem orkar det?
När man inte heller kan skilja på Socialdemokratin och Alliansen blir man livrädd – när dessutom skräcksenariot att Göran Persson skulle tänkas bli Sveriges nya Utrikesminister! VE OCH FASA!
Persson bär skulden till det samhälle vi har idag – han är den störste förrädaren av de tolv f d S-ministrarna som förrått hela arbetarrörelsen! Stefan Jarls dokumentär ”Godheten” som med namn avslöjar namnen på förrädarna som sålt sig till kapitalet!
Vad som måste diskuteras idag är det nya handelsavtalet med USA –
skulle detta gå igenom så skulle Sverige inte kunna säga NEJ till Vinster i Välfärden – Australien och Uruguay ville minska rökningen i länderna – idag är dom stämda av Philip Morris som säger att vinsterna för riskkapitalföretagen skulle minska!
Slovakien ville ändra i sjukvårdsförsäkringen och låta staten ta över för en rättvisare vård för alla! Idag är den Slovakiska staten stämd av riskföretagen för att deras vinster skulle minska!
Grekland, Spanien, Italien, ja hela Europa tvingas på knä. USA och riskkapitalbolagen har tagit över!
Vems lönelista står alla rebeller på? Hela världen brinner och ingen reagerar när stövlarna åter dragits på – alla Carl Bildts kompisar och överlevare från förra gången det begav sig!
Det är inte bara Ulf Lundell som oroar sig!
Det talas om att folk ”mår illa” av att se de rumänska romerna sitta och tigga. Därför ska det bort. Hans Isaksson skriver att ”nästan alla är positiva till invandrare, men ingen till ökad invandring”.
Jag mår inte illa av att se rumänska romer, jag är för invandring och invandrare – men det som får mig att må illa och misstänka skumma avsikter är när överklassmoderater och – folkpartister gör sig till talesmän för dessa romer och invandrare och vädjar till ”solidaritet med de fattiga” och våra ”varma hjärtan”.
Det måste vara en framgång för Svenskt Näringsliv när man får vänsterpersoner att acceptera ett solklart recept för lönenedpressning, förslumning och avveckling av välfärdsstaten. En solidaritet som skall omfatta världens befolkning inklusive kapitalistklassens toppskikt i Sverige, men som utesluter flerparten av svenskarna, förefaller mig väldigt underlig. Men Jimmie tackar nog och tar emot gåvorna med glädje!
Komplettering till Bosse Zachrissons kommentar:
Skattesänkningarna till de nämnda hushållen har i slutänden hamnat hos bankerna, dvs i stället för att göra nytta har de förts över till en rent parasitär verksamhet.
Hushållskassan har genom skattesänkningarna kunnat användas till ökade räntebetalningar – vilket alltså blivit slutanvändningen av de ökade hushållsintäkterna. Sedan har Anders Borg kunnat gasta hur mycket som helst om bankbonusars fördärv. Skådespel för folket kallas det.
Förklaring. Priserna på bostadsrätter och hus har kunnat trissas upp ett varv till med de konstgjort ökade hushållsinkomsterna, varigenom bankerna har fått tillfälle att öka utlåningen på sina påhittade pengar. Amorteringskraven har varit blygsamma, milt uttryckt – liksom avskrivningarna i bostadsrättsföreningar som vårens debatt visat. Efter oss syndafloden!
Arbetsgivaravgifterna har från 2006 till idag minskat med ungefär en procentenhet. Inom den något lägre ramen har den allmänna löneavgiften ökat med ungefär 5,5 procentenheter – och socialförsäkringsavgifterna därför minskat i motsvarande mån. I runda slängar blir det 70 miljarder kronor per år som kommit att användas för annat än vad de avräknats för i löneförhandlingarna – det är belopp som råkar stämma ganska bra överens med bankernas vinstökningar!
Och de finansiella avregleringarna som skulle förbättra kapitalanvändningen, som det hette i de söndagsskoleliknande predikningarna!
Nej jag är nog inte oenig med Benny Åsman. Jag tror också att det finns massor av möjliga sätt att förbättra integrationen av invandrare på, som inte kräver att vi har avskaffat kapitalismen.
Det jag syftade på var att migrationsströmmarna kommer att fortsätta, vad än vi önskar och gör, så länge krigen och de avgrundsdjupa ekonomiska skillnaderna mellan länder består. Däremot anser jag att han gör ett viktigt påpekande när han betonar invandringens positiva effekter på samhället, både i ekonomiskt och allmänkulturellt avseende.
I den här debatten ”glöms” den sidan ofta bort. Och jag gick också förbi den av utrymmesskäl i mitt inlägg. Men det finns väl belagda sådana positiva effekter som man skulle kunna skriva länge och väl om.
Jag erkänner att jag nog har missuppfattat Bo Zachrissons allmänna inställning. Jag har bara läst ditt inlägg om Skattebetald invandring, och det tycker jag skiljer sig en del från det du nu skriver. I vart fall som jag uppfattade det. Tack för att du korrigerade mej. Det du skriver i ditt svar kan jag delvis sympatisera med. Men jag undrar om du inte fortfarande har en väl deterministisk analys av den ekonomiska utvecklingen och därför en alldeles för pessimistisk syn på möjligheten att göra något åt den.
Som jag ser det är avindustrialiseringen och de negativa ekonomiska utvecklingen i vår del av världen ingen nödvändig följd av det du kallar för ”globaliseringen”. Om du med det uttrycket avser företeelser som kommunikationsteknikens utveckling och höjningen av utbildningsnivån hos arbetarna i Syd, så utgjorde de en av flera nödvändiga förutsättningar både för utlokaliseringen av industrin och nedpressningen av löneläget i de företag som stannade kvar.
Men det som slutligen avgjorde utvecklingen var klasskampen. D v s kapitalets ökande makt och de avregleringar av handel, finansiella transaktioner och valutor som man, efter intensiv kamp, lyckades genomföra. Det var den maktförskjutningen som skapade utlokaliseringarna, avindustrialiseringen och det nya rövarstyret över företagen (att så snabbt som möjligt plocka ut så mycket pengar som möjligt ur dem) som följde.
Jag har skrivit mer om det i en anmälan av ekonomerna Duménil och Lévys bok om nyliberalismens kris i Clarté nr 3, 2012 (”Krisens Källkod”).
Konkret: Det var inte tekniken eller någon annan faktor vi inte kan påverka som förklarar den katastrofala utvecklingen inom den läkemedelsindustri som en gång utgjorde det svenska näringslivets spjutspets. Det var girighet och kortsynthet och den förskjutning av maktförhållandena i samhället som gjorde att de egenskaperna kunde tillåtas bestämma hur företagen ska styras.
Istället för att lägga pengar på forskning kring nya läkemedel har man ägnat sig åt att fusionera och köpa upp sina egna aktier i syfte att få värdet av dessa att öka. Priset har vi fått betala i form av nedläggningar, arbetslöshet och mörknande framtidsutsikter för både invandrarorter som Södertälje och för Sverige som industri- och forskningsland.
Om det främst var kapitalets segrar i klasskampen som skapade avindustrialiseringen och rövarstyret över företagen, så kan utvecklingen också vändas genom klasskamp.
Det är också den invändningen jag vill rikta mot din väl pessimistiska bild av medelklassen, som du framställer som ohjälpligt konservativ, mutad som den är av skattesänkningar och ränte- och rot/rutavdrag.
Jag instämmer i en hel del av det du skriver även här. Jag har själv gett en delvis liknande bild av det jag kallar ”låtsasmedelklassen” i Clarté nr 1, 20014. Men jag skriver där också att det jag kallar för ”monsteralliansen” mellan överklass och medelklass vilar på skakig grund.
”När medelklassen inser att den politik man hittills har stött sakta men obevekligt underminerar förutsättningarna för dess framtida välstånd och existens kan vi stå inför stora politiska förändringar”.
Frågan är om inte det redan har börjat hända. Vad är det som ligger bakom borgerlighetens fall i opinionsmätningarna och förskjutningen den allmänna debatten (den alltmer kritiska hållningen till privatiseringar och nedrustningen av den offentliga sektor, skepsisen mot skattesänkningar osv)?
Jag tror det just är en ökande insikt bl.a. hos medelklassen om att den nyliberala politiken undergräver de långsiktiga existensvillkoren både för medelklassen och samhället i dess helhet.
Jag tror att den bild man har om vad som är möjligt att ändra på i samhället genom klasskamp och på andra sätt har stor betydelse för hur man tenderar att se på frågan om invandringen. Om man tror att det inte finns mycket vi kan göra åt sakernas tillstånd, då är det lätt att man blir rädd, försöker bygga murar kring det man tror sig ännu ha kvar och skjuter vilt på allt och alla som närmar sig. Vilket, som jag skrev i mitt första inlägg, oundvikligen skapar sin egen ideologiska överbyggnad i form av främlingsfientlighet och rasism. Men om man inser vad som är möjligt att åstadkomma förvandlas varje arbetslös och bostadslös invandrare till en möjlig allierad i kampen för ett bättre samhälle.
Ta bristen på bostäder. Det är klart att tillströmningen av invandrare kommer att vara extra problematisk så länge det inte byggs hyresrätter till rimliga priser. Men lika klart är det att bostadspolitiken är en fråga som kan ändras av politisk kamp. Och även där tycks en viss insikt och förändring vara på gång. Också medelklassens barn blir ju vuxna och ska hitta jobb och lägenheter.
Det var länge sedan det pratades så mycket om bostadbristen som under den nuvarande valrörelsen. Löften om omfattande nybyggnadsprogram kommer från båda lägren. Poängen är inte att dessa program, som de hittills har skisserats, skulle lösa frågan. Poängen är att de utgör ett tecken på ett skov i opinionen som politikerna förr eller senare tvingas anpassa sig till.
På ett liknande sätt förhåller det sig med jobben. Har man insett att det är fullt möjligt att sätta stopp för den rådande utsvältninen av den offentliga sektorn och bland annat påbörja en nödvändig upprustning av äldrevård och sjukvård, ja då begriper man också att det är möjligt att skapa tusentals nya vårdjobb. Jobb som redan idag till stor del utförs av invandrare.
Jag håller helt och hållet med om det du skriver om Värmdö kommuns svaga insatser när det gäller att ta emot flyktingar. Men jag tror att antalet flyktingförläggningar är ett dåligt mått. Värmdö är en kommun som fortfarande delvis präglas av arbetskraftsinvandringen till porslinsfabriken under större delen av 1900-talet. Och antalet nyanlända invandrare som bor i kommunen (men som numera inte i någon större utsträckning kan erbjudas jobb i den kraftigt nedkrympta porslinsfabriken) är i vart fall tillräckligt stort för att det ska märkas väldigt tydligt både i gatubilden och i skolorna. Jag kan emellertid inte ta ansvar för något ”vi” i den här frågan. Jag kan bara ansvara för mej själv och jag har länge kämpat för en annan kommunal politik i både den här och i andra frågor. Och det kommer jag att fortsätta göra.
När det slutligen gäller hur jag ser på prognoserna om en framtida flyktingvåg, ska jag be att få återkomma. Den frågan utgjorde också den bärande länken i Sixtén Andreassons inlägg. Men det här inlägget har redan blivit väl långt och jag anser att din och Sixten Andreassons frågor förtjänar ett bättre öde. Så jag återkommer både till dem och till andra inlägg som jag hittills inte har bevarat eller kommenterat.
Björn!
På vilket sätt är en generös flyktingpolitik ett solklart recept för lönenedpressning, förslumning och avveckling av välfärdsstaten? På vilket sätt är det en solidaritet med kapitalistklassens toppskikt att hävda solidaritet med flyktingar? Vart skall flyktingar från Syrien, för det är de som konkret utgör flyktingströmmarna just nu, ta vägen? Mer än en miljon finns i Libanon. Ett fattigt, instabilt land som ligger på gränsen till att dras in i kriget. Närmare en halv miljon finns i Turkiet. Det är ett något mer stabilt, förvisso, men i svår ekonomisk kris. En del hävdar att man bäst hjälper flyktingar på plats, enligt UNHCR räcker det inte. Således måste Sverige ta en del av bördan, hävdar jag. Vill man stoppa flyktingströmmarna från Syrien helt och hållet bör man förstås verka för att kriget där upphör. Men att under pågående krig stoppa flyktingarna från Sverige är att döma människor till döden. Det är omänskligt och inget man kan ställa sig bakom som socialist.
Läs Anna Dahlbergs ledare i Expressen idag 17 augusti skriver Sixten Andréasson.
Jo, men det finns uppfinningsrika personer som har bestämt hur bostadsbristen ska lösas. En högre tjänsteman i Stockholm skrev i april till Halmstads kommun och gav förslag om tvångsexpropriering av villor och småhus. De som har prenumeration på Hallandsposten kan läsa här, och de som inte har prenumertaion kan läsa här.
Eftersom jag inte är prenumerant på HP så kunde jag inte se mer av insändarreaktionerna än rubrikerna: ”Vem ska välja ut fastigheterna?”, ”Alla andra bostadslösa då?” och ”En helt absurd tanke”, följt av något som verkar vara en fortsatt argumentering för saken ”Tanken handlar om solidaritet och integration”.
Bra Benny Andersson! Lite moteld mot den sk nationella vänstern, som gör mig illamående.
Anders Persson gör ett politisk intressant felreferat av Hallandspostbloggen genom att uppfinna ”en högre tjänsteman i Stockholm” som skulle ha skrivit brevet med uppmaning till expropriering. Även om tjänstemannens arbetsgivare inte nämns explict, pekar kontexten entydigt på att han själv jobbar i Halmstad kommun. Så sorry Anders, den lilla extra kryddan av PK-medelklass i huvudstaden som pekar med hela handen på hur lilla Halmstad ska lösa världens problem, saknar grund i det du refererar till.
Daniel!
Vem är generös på vems bekostnad, och mot vem? Och vem är man inte generös emot? Fel svar på den frågan kan kosta liv (och då tänker jag bland annat på den frivilligarbetare hos Röda Korset som ansåg att vi borde tänka på våra egna ungdomar först och fick plikta för det).
Jag tror Ola Inghe övertolkar mina sinistra politiska avsikter. I Hallandsposten talas det om ett brev adresserat till kommunstyrelsen skickat av ”socialsekreterare Anders Wilhelmsson, på utbildnings- och arbetsmarknadsenhetens avdelning för ekonomiskt bistånd”.
Eftersom det inte framgick att AW sitter i Halmstad, eftersom de flesta som läser HP nog redan vet det, så utgick jag, som inte bor i Halmstad, från att han var ifrån Stockholm. Om så var fallet verkande det ju rimligt att han var en ”högre tjänsteman”, vilket ju i sig kan tolkas brett.
Vad jag oroas av är inte existensen av någon ”PK-medelklass” utan det finns de som vill lösa dagens problem genom att tumma på demokratin.
Anders, en socialsekreterare är en kommunal befattning. Hade han varit från Stockholm hade han således varit från Stockholms kommun, inte från någon statlig myndighet placerad i Stockholm. En socialsekreterare är heller ingen chefsbefattning; här ser du löneläget.
Inte för att det torde vara aktuellt med prognosticerad flyktinginvandring, men det bör ändå påpekas: Expropriation är ett förfarande reglerat i gällande svensk lag.
Uppfattningen att möjligheten till expropriation strider mot demokratin är vanligast på högerkanten i politiken, eftersom de vill höja äganderätten över andra demokratiska fri- och rättigheter. Hoppas du trivs i det sällskapet.
Det är inte bara Ulf Lundell som mår illa – Lundell är trött på Alliansen och Kjell Eriksson på den Nationella Vänstern? Vem eller vilka är det?
Det räcker med att lyssna till Ulf Lundell – jag har skrivit till honom och försökt påverka honom att ställa upp för Vänstern – så som Cornelis gjorde – musiken påverkar människor mer än något annat – det är orden man lyssnar på – när det är en Ikon som framför dem blir det revolution och det skulle behövas idag – en revolution mot all falskhet som genomsyrar vårt samhälle!
Men han svarade att han är författare – hur som helst är han en ikon.
Var har idéerna om att vänstern ska göra flyktingmotstånd till huvudfråga sina rötter? Som jag ser det i tre felaktiga föreställningar, två hypoteser om världen och ett som har med moral att göra. De två första utgör ett slags sax med två skänklar, nämligen TINA, idén att det inte går att göra mycket åt den rådande nyliberala politiken och ekonomin, och överdrivna undergångsscenarier om framtida flyktingvågor. Mitt första inlägg och mitt förra svar handlade mycket om att bemöta dessa två skänklar genom ekonomiska och politiska argument. Men vänstern har en del av sin grund också i ett antal värderingar som har djupare rötter än vänsterns teoretiska analys av världen. Värderingar som medmänsklighet, solidaritet, osv. Och det är viljan att sälja ut dessa värderingar som utgör den tredje grundvalen för idén om flyktingmotstånd som avgörande fråga för vänstern.
Jag vaknade politiskt i slutet av 1960-talet. En tid när det kändes som om fönstren i det kvava rum jag dittills hade vistats i plötsligt slogs upp på vid gavel och intryck från hela världen strömmade in. För mej, som för så många andra i den tidens vänster, var det till att börja med dessa grundläggande värden och bilder som den på flickan med brinnande napalm på ryggen, rapporterna från Haiphong och Song My och liknande som fick mej att ta de första stegen. Den klasståndpunkt som jag hade med mej från uppväxten fick visserligen viss teoretisk näring i studentvänstern, men det var först när jag började arbeta och försörja mej som den konkretiserades och och fick djupare rötter i verkligheten.
När jag nu ser hur enskilda personer som säger sig tillhöra, eller har tillhört, vänstern laborerar med tanken på att bortse ifrån de moraliska värden som utgör en nödvändig beståndsdel i vårt idémässiga arv, gör det mej beklämd.
Men det innebär förstås inte att personer som ställer högst berättigade frågor, därmed per automatik, måste befinna sig bland dessa vänsterns fanflyktingar. Vad händer om Sverige under den närmaste fyraårsperioden får uppemot 400.000 flyktingar till som knackar på porten? Och om tillströmningen fortsätter efter den tidpunkten? Det frågar både Sixten Andréasson och Bo Zachrisson? Den första siffran har nog viss grund för sig, men det sista antagandet är ren spekulation. Och som redan har påpekats, Anna Dahlberg och andra, som utmålat domedagen på basis av antagandet att flyktingströmmarna bara ska fortsätta på denna höga nivå, eller t.o.m. fortsätta att öka, har en uttalad politisk agenda med sina undergångsscenarier. Som Hans Isaksson påpekade, så är det inte av en tillfällighet som Fredrik Reinfeldt gömmer sin fortsatta svångremspolitik bakom flyktingfrågan. Men låt oss för att renodla diskussionen, för tillfället bortse ifrån det.
Låt oss anta, att flyktingströmmarna måste begränsas, hur kan det åstadkommas? Om man inte begränsar asylrätten, finns det bara två sätt: att bevilja asyl bara under en begränsad tid, eller att inskränka rätten till anhöriginvandring.
Som jag ser det, med hänvisning till vad jag redan har skrivit om vänsterpolitikens moraliska grund, är rätten till asyl omöjlig att inskränka. Det vore som att stänga dörren framför näsan på sin frysande granne när han med fru och barn knackar på för att hans hus har bränts ner av rövare. Alltså en fråga om elementär solidaritet och medmänsklighet.
Tidsbegränsad asyl har redan provats i början av inbördeskriget i Syrien, men visade sig bygga på orealistiska antaganden. Återstår anhöriginvandringen. Där har Sverige betydligt generösare regler än de flesta andra länder i Europa. Men vad de flesta som diskuterat detta inte verkar känna till är att en majoritet av de som utnyttjar rätten till anhöriginvandring är svenskar. Unga kvinnor som vill ta hit sin australiske pojkvän, män som vill ta hit sina utländska fruar. De skulle också drabbas hårt om rätten till anhöriginvandring begränsas. Således inget lätt läge för den som söker en ”lösning” i begränsningar.
Till dem, som i ett synnerligen eventuellt framtida pressat läge för flyktingmottagandet därför ändå vill begränsa asylrätten för att vi inte ska ”kratta manegen för Sverigedemokraterna”, har jag ett enkelt svar. Bättre det än att vi själva blir som Sverigedemokraterna.
Vänsterpolitik handlar i grunden inte om att sticka upp ett känsligt finger i luften. Det handlar om rätt eller fel och sant eller falskt. Och om en övertygelse om att folkets majoritet förr eller senare kan fås att inse vad som är det ena och vad som är det andra. I bland får man betala ett pris för att hålla fast vid sina grundläggande moraliska värderingar och sin grundläggande analys av världen. Det priset är emellertid intet, mot vad det i längden kostar att sälja sin själ.
Ta de krigsmotståndare inom och utom vänstern som inte gav efter för den massiva tillfälliga nationalistiska hysterin som fick insteg långt in i arbetarklassen inför krigsutbrottet 1914. Och som då fick betala ett högt pris för det, i vissa fall t o m fick plikta med sina liv. Vilka är det som i historiens ljus framstår som hjältarna respektive skurkarna? Vilkas agerande bidrog till katastrofen som följde, och vilka försökte åtminstone förhindra den? Moral kostar ibland, liksom att hålla fast vid sin grundläggande analys av världen. Men det är ett nödvändigt pris att betala.
Jag är alltså villig att betala ett pris och att gå ut med politiken att svenska folket bör betala ett pris för att vi ska hålla fast vid en flyktingpolitik som respekterar grundläggande moraliska värden. I ett nödläge kan jag tänka mig begränsningar av anhöriginvandringen. Men då ska det vara ett verkligt sådant och inte de påhittade domedagsscenarierna i undergångsprofeternas vision av framtiden.
De 12 miljarder per år som invandrarverket har äskat för att möta de närmaste fyra årens beräknade tillströmning är ingen oöverstiglig belastning. Jämför återigen de dryga 46 miljarderna som förra året gick till att stödja över- och medelklassens jakt på allt större och allt flashigare bostäder. Multiplicerat med fyra (vilket är alldeles för lågt räknat eftersom priserna på villor och bostadsrätter stiger snabbt) blir det 184 miljarder! Och om vi jämför med de extra bördor som bärs av t.ex Jordanien och andra grannländer till vår tids krishärdar och som de länderna, som dessutom är långt fattigare än Sverige, hittills har klarat av utan att falla samman, får vi kanske lite rimligare perspektiv på vår egen debatt om flyktingströmmarna.
Jag vill avsluta det här inlägget med att bemöta ”buskargumentet” att vi som försvarar en humanitär flyktingpolitik skulle tillhöra någon slags överklass som glidit fram genom tillvaron på en räkmacka och som därför inte skulle få betala ett dugg för den politik vi förespråkar (och förutsätter att underklassen som vanligt ska betala priset för).
Jag väljer att ta det personligt. Och mitt svar till de som hävt ur sig det ovan nämnda ”buskargumentet” lyder så här: Ta en titt på bilden av mej här ovan. Och föreställ er hur jag gapskrattande sträcker fram min högra hand med långfingret uppsträckt framför era näsor!
Trots min studentbakgrund och fortsatta intellektuella verksamhet, har jag under större delen av mitt vuxna liv arbetat i relativt lågavlönade LO-jobb, huvudsakligen på arbetsplatser med stora inslag av invandrare. Jag bodde i många år (ända tills min växande familj hade växt ur de trerummare som var de största man kunde få där) i det mest invandrartäta ”problemområdet” i Gustavsberg (ja Bosse Z; det finns faktiskt såna här också). Och jag har hela tiden arbetat fackligt, i hyresgästföreningen och i andra ideella sammanhang mitt i denna verklighet.
Eftersom jag fortfarande har ena benet kvar i den verkligheten, vet jag också att jag inte alls är särskilt ensam i svensk arbetarklass om att stå för de värderingar jag har försökt förvara i det här inlägget. Jag tror faktiskt att vi är en majoritet.
Jag skulle också vilja kontra ”buskargumentet” med ett likadant (dvs som är lika svårt att verifiera eller falsifiera), fast omvänt. Min far brukade ibland berätta om luffarna som kom dragandes uppåt Hälsingland under den stora arbetslöshetskrisen på 1930-talet. Man ska knacka på hos vanligt folk, brukade dom säja. Hos de rika och välbeställda finns aldrig nåt att få.
Slutet av 1960-talet och början av det följande årtiondet var inte bara vänsteruppsvingets epok, det var också en tid när värden som jämlikhet, solidaritet, medmänsklighet och liknande stod högt. Tänk om det hade sin grund i arbetarklassens och arbetarrörelsens dåvarande relativa styrka. Om den nyliberala kontrarevolutionen också innebar att dessa moraliska värden knuffades undan till förmån för ett snävare egoistiskt och mycket mer kortsiktigt perspektiv. Och om denna kalla överklassegoism och kortsynthet nu har spritt sig ända in till personer inom vänstern, som en gång förfäktade helt andra värden och en helt annan syn på världen.
Tack, Benny Andersson, för dina fina inlägg här på Knuts blogg! Tack för att du på ett så pedagogiskt och tålmodigt sätt bemöter den invandringsfientliga opinion som plötsligt börjat ge sig till känna även på vänsterhåll! Tack för att du försvarar solidariteten och medmänskligheten i en tid då adjektivet ”god” har börjat användas som sarkastiskt skällsord! Tack för att du berättat om din egen bakgrund och därmed sticker hål på speglosorna om att det bara är välbeställda överklassare som kan kosta på sig att försvara asylrätten och ett värdigt flyktingmottagande!
Med invandringen är det som med Rot & Rut – vem skall städa för städerskan?
Vart skall flyktingarna ta vägen när deras hemländer bombas tillbaka till stenåldern?
Kaos är granne med Gud! Vems lönelista står rebellerna som åker runt världen på olika krigsuppdrag? Vem betalar kalaset? I Egypten hölls demokratiska val – fel lag vann – en militärjunta sätts på plats av djävulen själv – ingen tvekar om vem han är men massorna tiger, i rädsla för att själva bli dödade! Vart skall människor ta vägen? Libanons flyktingläger utraderades av USA/Israel – människorna fick en fristad i Syrien – idag är flyktinglägren där också utraderade! Ni som tiger är medskyldiga till slakten som pågår! Carl Bildt åker runt i världen och talar om Mänskliga Rättigheter! – och kvinnors rätt! Att han inte tänkt på det tidigare!
Alla som klagar över invandringen måste fråga sig varför människor kommer hit – ingen människa vill lämna sitt hemland, ingen vill se sina barn mördas av fascister – vad är de annat än fascister? Mitt barns mor ville inte lämna sitt barn, ingen vill lämna sitt barn, ingen!
Hur mycket intelligentia förspills för att DÅRAR styr världen? Mitt barn har läst sig till den högsta positionen i samhället – vi har lärt barnet politisk medvetenhet – jag hoppas barnets mor en gång skall få tillfälle att glädjas över den stora eftergift som hon gjorde en gång när hon tvingades lämna det käraste hon hade ifrån sig!
Tack Benny Andersson för ett klokt och kunnigt inlägg om vänstern och invandringen! Tack också Svante Svensson för ditt påpekande om språkets brutalisering! Upptäckten av den nationalistiska vänstern var nedslående och oroande och jag hade inte kunnat föreställa mig att jag skulle tvingas försvara elementära principer för internationalism och solidaritet. Debatten har gett mig mycket att fundera över. Fortsätt att bidra med insiktsfulla inlägg i den här debatten. De behövs!
Benny A m fl!
Men vi är tydligen överens om att kapitalismen är som den är och också om att den idag inte har någon utmanare. Det vill säga vi måste klara oss i den kapitalistiska konkurrensen. Och det kan vi säkert göra utan att vara ett välfärdssamhälle. Å andra sidan omöjliggör inte heller dagens globala kapitalism välfärdssamhället. Det är vi också överens om.
Men är det då inte också legitimt att diskutera hur mycket flyktinginvandring ett sådant välfärdssamhälle klarar av utan att upphöra att vara just ett välfärdssamhälle?
Nej, de finns uppenbarligen som inte tycker det och mot den bakgrunden tycker jag att det också är legitimt att fråga i vilken utsträckning dessa senare har varit med i det antiimperialistiska arbetet de senaste femton åren i Afghanistansolidaritet och Iraksolidaritet och Syriensolidaritet och de s k fredssamtalen i Degerfors.
Och på vilket sätt var desamma aktiva i Libyenkriget härom året eller när Jugoslavien styckades på 1990-talet eller när den allmänna värnplikten och invasionssförsvaret skrotades och vi fick dagens svenska krigsmakt, tillyxad för att göra nykoloniala legojobb runt om i världen. Alltså ett instrument för just den krigiska politik i vilken dagens flyktingströmmar har sitt ursprung.
Benny Andersson!
Känner dig inte personligen, men uppskattar dina artiklar i Clarté. För att liksom dig – i ditt senaste inlägg – vara personlig, gick jag med i Clarté redan på 1950-talet och var därför mer än du förberedd när USA härjade i Indokina. Var med fyra andra (en var Stefan Lindgren) med om att bilda Örebro FNL-grupp. I fortsättningen också det maoistiska SKP. Blev utesluten tillsammans med en kamrat på ett välbesökt lokalmöte 1976 av SKP. Sen dess inte medlem i något parti.
En gång tidigt i Lund överraskade en äldre kommunist mig i en teoretisk diskussion med att säga att ytterst handlar det i politiken om moral. Har kommit fram till detsamma. Där är du och jag överens.
Men jag delade Jan Myrdals uppfattning gentemot Sara Lidman att vår solidaritet med det kämpande vietnamesiska folket inte innebar typ ”tycka synd om dem”, utan ytterst bottnade i att vi svenskar också i eget intresse var emot en stormakts hänsynslösa förtryck av ett folk. Skillnaden visade sig strax senare. I ställningstagandet visavi båtflyktingarna och Vietnams invasion av Kampuchea (den nyligen avlidne general Giap var emot detta).
Sverige har haft en generös flyktingpolitik efter andra världskriget. Berömvärt. Men ett delar sig i två. Efter Ungerrevolten hösten 1956 flydde ca 200 000 ut ur landet. Efter Kadars amnesti återvände 60 000. Av dem som kom till Sverige var en del antikommunister och antisemiter (en studentkamrat som kunde ungerska tog arbete på ett av mottagningslägren). De flesta med dessa åsikter reste dock snart till Sydafrika eller USA.
Flyktingar från Syrien kan vara rebeller eller regimtrogna eller ingetdera. Själv har jag deltagit aktivt i FB-gruppen ”Vi som är mot imperialistisk inblandning i Syrien”, där många svensksyrier finns med. Utifrån detta anser jag att Sverige i stället för att skicka 500 000 kr till rebellerna borde stödja den lagliga regeringen (Assad). Den har med sin värnpliktsarmé militära framgångar, men står inför ett gigantiskt uppbyggnadsarbete. Liksom med Vietnam kommer det krigsförbryterska USA inte att bidra. Syrien kommer därför att behöva alla sina medborgare i uppbygget efter kriget.
Är det inte legitimt att diskutera hur mycket invandring ett välfärdssamhälle tål, frågar Bo Persson. Jag trodde att det var en av frågorna vi har diskuterat i den större debatt om invandringspolitikens betydelse och innehåll som vi har fört på den här bloggen. Jag skrev i mitt förra inlägg att Bo Zachrissons och Sixten Andréassons frågor är berättigade. Och jag argumenterade där och i tidigare inlägg för att de siffror som hittills har figurerat i alla någorlunda rimliga uppskattningar av invandringens nuvarande och framtida kostnader inte utgör något hot mot välfärdssamhället. Om Bo Persson inte instämmer i det, så kanske det är bättre att du visar varför du tror att jag har fel.
Jag har bl.a. visat att invandringens kostnader är betydligt mindre än de kostnader som den borgerliga regeringens politik hittills har medfört. Enligt Johan Ehrenbergs ledare i ETC 20/8 har alliansregeringen sänkt skatteinkomsten med sammanlagt 980 miljarder sedan 2007: ”Det är den samlade kraft offentlig sektor förlorat genom sänkta inkomstskatter, bolagsskatter och moms”. Jag vet inte om ränte- och rotavdragen ingår i detta. Men, som jag skrev i svaret till Bo Zachrisson så uppgick den årliga kostnaden för dessa år 2013 till 46 miljarder. D v s en statlig subvention till de redan välbeställdas jakt på allt större och allt flashigare bostäder – som därtill har bidragit till att skapa den spekulativa fastighetsbubbla som nu utgör ett akut och växande hot mot Sveriges ekonomi.
Man kan också ta kostnaderna för jobbskatteavdragen som exempel. De uppgick år 2012 till 85 miljarder per år, enligt SvD:s beräkningar (14/8; jag adderade kostnaderna för olika år eftersom jag antar att siffrorna avser succesiva skattesänkningar). Vilket ekonomen Lars Calmfors försöker koppla ihop med vår relativt höga tillväxt jämfört med resten av Europa. Visst, men det beror ju inte – som borgarna försöker inbilla oss – på att folk har blivit mer arbetsmotiverade (= mindre lata), utan på att konsumtionen och därmed tillväxten har kunnat hållas uppe med hjälp av dessa pengar.
Alternativet, att staten istället hade behållit pengarna och lagt dem på fortsatt utbyggnad av den offentliga sektorn och på nödvändiga investeringar i infrastruktur, utbildning och sjukvård, hade haft precis samma effekt. Men dessutom troligen skapat betydligt fler arbeten (privat konsumtion går ju till stora delar åt till att köpa importerade varor). Det senare alternativet hade också inneburit att vi hade investerat i framtida tillväxt och välfärd medan den privata konsumtionsökning som skattesänkningarna medfört istället har ökat handelsunderskottet och bidragit till att blåsa upp bostadsbubblan.
De som nu är så ivriga att diskutera invandringen har hittills visat liten vilja att diskutera eller ens beröra dessa kostnader, för att istället fokusera enbart på de långt mindre kostnaderna för invandring. Och det får mej att misstänka att de har fastnat i den tankefälla som jag skisserade i början på mitt förra inlägg.
När det så gäller Bo Perssons eget försök till ”buskagitation” kan jag för min personliga del bara hänvisa till min verksamhet i Clarté, som har tagit hela den tid jag har över och mer därtill. Jag inbillar mej att det har varit en riktig prioritering, eftersom Clarté har spelat och spelar en viss roll för den antiimperialistiska opinionen i de frågor du nämner. Jag är rätt säker på att de samlade insatserna i olika former av anti-imperialistiskt arbete hos de som huvudsakligen stöder de åsikter jag har framfört här väl kan mäta sig med insatserna hos de som ifrågasätter dem. Men det där är, som sagt ”buskargument”, dvs argument som är svåra att relatera till empiriska evidens, och som har som objektiv funktion att avleda diskussionen från sakfrågorna. Jag föreslår att Bo Persson istället ägnar sig åt att argumentera i de sistnämnda.
Benny A!
Vi menar tydligen olika saker med ”empirisk evidens”. Med SD som ett tjugoprocentsparti skulle jag säga att Sverige inte längre är ett välfärdssamhälle.
Menar du att det är irrelevant att dra in de imperialistiska krigen i sammanhanget?
Sixten Andréasson!
På den tiden var sådana som du och Stefan Lindgren förebilder för oss som låg ett par steg efter i vår politiska utveckling. Jag minns fortfarande hur äggkastningen mot USAs ambassadör i Glanshammar fyllde mej med stolthet och glädje. Äntligen några som stod upp och bröt det då – mitt under brinnande Vietnamkrig – förhärskande kryperiet för stormakten och dess representanter.
Men, som du skriver, ett delar sig i två. Stefans skriverier om invandrare och tiggare och hans påstående att distinktionen mellan vänster och höger har spelat ut sin roll (på bloggen 8 dagar) har på sista tiden fyllt mej med en växande oro.
Du sätter, i ditt senaste inlägg, fingret på en av den här diskussionens kärnfrågor – förhållandet mellan hjärta och hjärna. Mellan moral å ena sidan och klassintresse och teoretisk analys å den andra. Du har rätt i att moral alltid måste kompletteras av kunskap. Eftersom vi i vardagslivet sällan känner de långsiktiga följderna av våra handlingar, blir moral utan teoretisk kunskap och analys blind. Våra handlingar får oavsedda konsekvenser, som ofta gör att resultatet blir ett helt annat än det vi avsåg. Lägg till detta marxismens lära om klasser, klassmotsättningar och klasskamp, och det är lätt begripa att klassintresset, analysen och ibland också en mer genomtänkt moralisk uppfattning kan hamna i motsättning till vad våra spontana moraliska reaktioner påbjuder.
Spontant vill de flesta av oss helst göra väl emot alla, men om vi tänker efter inser vi att sådana handlingar ibland bara gör saken värre och/eller försämrar arbetarklassens läge i klasskampen. Personerna vi hjälper få bilen ur diket, kan vara de som sänts ut för att bränna ner hela byn. Att hjälpa grannarna hugga ner de sista träden till virke kan leda till att jorden utarmas och blir omöjlig att odla. Jag antar att det är detta som ”snällismens” kritiker egentligen syftar på.
Men vi klarar oss inte med enbart klassintresse och teoretiska kunskaper och analyser. Moralen behövs också. Motsättningen mellan hjärta och hjärna är inte antagonistisk. Det måste alltid råda en rimlig balans mellan dessa båda magnetpoler för våra handlingar.
Det första skälet för det är ontologiskt (= läran om vad som existerar och dess natur): att vi människor inte bara är tänkande, utan – tack och lov – också moraliska varelser. De flesta av oss skulle betrakta varelser som enbart handlade av kallt egenintresse parat med beräknande analys som monster. De två övriga skälen är kunskapsteoretiska. All vår kunskap om världen och därmed om våra handlingars långsiktiga konsekvenser vilar på empiriska teorier.
Men sådana teorier är ofta helt eller delvis falska. De är också, i egenskap av teorier, allmänna och visar oss därför nästan aldrig hur de ska tillämpas på konkreta situationer (som oftast är långt rikare och mer komplexa än vad som går att fånga i allmänna teorier).
Därför behöver vår teoretiska analys av vad som tjänar våra klassintressen, kritiska motvikter och korrektiv, som kan tjäna som stoppsignaler när våra allmänna teorier är falska, eller när vi försöker tillämpa dem på ett felaktigt sätt. Moralen utgör det kanske viktigaste av dessa nödvändiga korrektiv.
Det är lätt att visa detta med exempel. Det är också lätt att peka på hur många av marxismens uttolkare har gått fel, genom att antingen överbetona den ena eller den andra av dessa två nödvändiga komplementära poler för våra handlingar. De ”kallhjärtade dogmatikerna” står emot ”blöthjärtade och virriga humanister”.
Men jag ska inte skriva en bok. Därför nöjer jag mej med att peka på följderna av tesen att båda behövs för vår diskussion om invandringen.
I mitt förra svar till dej och Bo Z försökte jag beskriva de moraliska stoppljusen, dvs vilka moraliska uppfattningar som jag anser måste ligga till grund för vår syn på flyktingpolitiken.
Vad säger då klassintresset och den teoretiska analysen? Jag anser att man åtminstone kan argumentera för följande teoretiskt grundade skäl varför en humanistisk invandringspolitik också är det som i dagens läge bäst gynnar den svenska arbetarklassen:
1) Kampen mot kapitalet är i dagsläget långt viktigare än invandringsfrågan. (Jfr de teoretiska skäl för detta som jag tidigare har gett!). Att sätta den sistnämnda i centrum avleder kampen mot kapitalet. Det blir nästan övertydligt när alliansregeringen inför valet i detta nu försöker avleda besvärliga diskussioner om skola och välfärd genom att istället skjuta fram flyktingpolitiken och dess kostnader.
2) Den svenska arbetarklassen tjänar på att enheten mellan arbetare och folk i olika länder (den proletära internationalismen), och mellan olika grupper som står i motsättning till kapitalisterna i vårt land stärks. Alternativet – att olika nationers arbetarklasser och/eller att olika arbetargrupper i och utanför Sverige ställs emot varandra gör dem till ett lätt byte för kapitalisterna.
Det första världskriget, när nationalismen segrade över den proletära internationalismen, utgör ett av många exempel. Utvecklingen i invandrarlandet USA utgör ett annat. Både historiskt och idag, när en allt mer xenofob invandringspolitik ytterligare stärker den redan starka rasismen och riskerar att driva än djupare kilar mellan de olika grupperna på den amerikanska arbetsmarknaden och mellan arbetare i USA och dess grannländer.
3) Konsekvenserna för arbetarklassens medvetande, dess skolning till ledande klass och den klass som har förmågan att bygga socialismen, skulle bli katastrofala om den förskansar sig bakom den egna nationen och bygger ett välfärdssamhälle i motsättning till, eller i strid med, andra folk och nationer.
Ta den tyska arbetarklassen under nazismen t.ex, som enligt många historiker till stor del lät sig mutas av bytessmulor från Hitlers rasistiska plundrarpolitik. De utgjorde knappast vare sig en ledande eller en socialistisk kraft. De hade, som jag skrev i ett tidigare inlägg, vunnit kortsiktiga fördelar, men sålt sin själ.
Jag påstår därför att både klassintresse, teoretisk analys och moral på detta allmänna plan idag befinner sig i någorlunda balans med varandra i frågan om invandrings- och flyktingpolitiken. Jag återkommer till hur jag anser att detta ska tillämpas på flyktingströmmen från Syrien, som den avslutande delen i vad ditt (Sixtens) inlägg handlade om. – Om inte någon annan hinner före.
Jag vet ju att det finns många människor med stora kunskaper i den frågan bland dem som antagligen följer den här diskussionen och som sympatiserar med de åsikter jag har fört fram.
Sixten!
Jag är också medlem i gruppen mot imperialistisk inblandning i Syrien. När det gäller flyktingarna från Syrien anser jag att deras inställning till rebellerna och Assad är av underordnad betydelse, det är skyddsbehovet som är avgörande.
När det gäller återuppbyggnaden: Det överväldigande flertalet av flyktingarna kommer att återvända. Dessutom, om det du säger är sant att Sverige har skänkt 500 miljoner till rebellerna så bör vi driva kravet att Sverige skänker 500 miljoner till återuppbyggnaden av landet.
Ang. punkt 3: Som den historiska erfarenheten visat så brukar grannländer ofta ge sig på nybildade progressive nationer. När franska folket efter 1789 ville bygga “ett välfärdssamhälle” hamnade de snabbt i motsättning till, eller i strid med, närbelägna stater. Likaledes skedde mot Ryssland 1917-22 och Kuba 1962. Efter sådana erfarenheter är det svårt att verkar för ”fri rörlighet över gränserna”.
Vidare: den tyska arbetarklassen under nazismen blev inte, vad än många historiker säger, mutade av ”bytessmulor från Hitlers rasistiska plundrarpolitik”. Plundringen av judiska egendomar kom inte arbetarklassen till del. Det är nog sant att folk fick det bättre efter 1933, men det var därför att världskonjunkturen vände lite grand. Därför lättade krisen i USA, Sverige och många andra länder samtidigt som den lättade i Tyskland.
Men med den enorma satsningen på militär upprustning var den tyska ekonomin och levnadsstandaren sämre i slutet på 1930-talet än vad den förmodligen varit med ett icke-nazistiskt styrelseskick, därför behovet av den chauvinistiska och rasistiska ideologiska propagandan och, för att komma ur krisen, inledningen av kriget.
Hur många invandrare finns det i Sverige? Ja, det beror ju på hur man räknar.
Problemet med statistik är ju att den aldrig säger hela sanningen. ”Invandrarna” – ett begrepp som alla alltid definierar dåligt – dör ju t.ex. också. Då är de inte bland oss icke-invandrare längre, och inte bland invandrarna heller.
De finländare som 1969-70 invandrade till Sverige i hundratusental – ingår de i ”elefanten i rummet”? Finländare, som kom till Sverige, slet hårt och drev Volvo och Algots till nya höjder. Men – varav många aldrig lärde sig svenska.
Jag hör aldrig Jimmie Åkesson eller någon annan med de åsikterna tala om ”det stora finska invandringsproblemet i Sverige, med tiotusentals som aldrig lärt sig svenska”.
Eller är det kanske bara mörkhyade och mörkhåriga som är ”invandrare”. Somalier? Araber? Rumänska romer?
Genetik och rasbiologi – är det i själva verket det ”invandringskritikerna” lutar sig mot?
Det finns en tendens i alla svenska sammanhang att inte räkna in finnar, danskar och norrmän i kategorin ”invandrare” – och heller inte de till Sverige invandrade tusentals nordamerikaner eller britter som lever här heller.
Invandrare och flyktingar är, kanske, inte samma sak. Vi har tagit emot en del flyktingar på senare år. Jag har själv arbetat ett antal år med SFI-undervisning där det bland eleverna ingått åtskilliga flyktingar från Syrien, Somalia, Irak m fl länder.
Anders Lago från Södertälje kommun var ju i USA under Irakkriget och talade i kongressen om att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Samtidigt pågick utvisning av många av dem, så det skrytet kanske borde ha modifierats.
Vad som sällan tycktes vara i fokus då – före Wikileaksavslöjandena – var frågan om vad det var dessa irakier flydde ifrån? Vad, mer exakt, var det som hänt under de senaste decennierna, eller senaste halva decenniet, i Irak – bakom rubrikerna?
Nu är Iraks sönderfall uppenbart för alla och flyktingvågorna skildras dagligen i medierna. Men så skedde ofta inte när grunden lades, under USA:s ockupationsår.
Om den politiska och massmediala eliten verkligen på allvar satt sig in och inte bara tagit den amerikanska militärpropagandan för gott – då hade nog även den mest förhärdade av dem bleknat en smula. (Det får de ju göra nu, när de ser ISIS, demonen de själva skapat, i full verksamhet).
Men antagligen är vi naiva – den svenska vapenexporten till USA och England tog ju ett språng uppåt just i samband med att deras Irakkrig inleddes. Trots att vi inte deltog i det. Och Sveriges militärsamarbete med Israel pågår för fullt, trots Gazabombningarna. Rapporteringen från Gaza börjar nu avmattas, bombdödandet av araber normaliseras återigen. Varför skulle eliten och dess massmedier verkligt kritiskt granska något krig – som den tjänar pengar på?
Vi bör ha två-tre tankar i huvudet samtidigt och handla därefter: Rasism i alla former måste bekämpas. Solidariteten mellan folken/arbetarklassen i alla länder och arbetet för stoppandet av krigen måste upprätthållas. Och detta utesluter inte invandring och flyktingmottagning, tvärtom.
PS: Vi bör väl inte glömma att vi svenskar varit och är väldigt bra på att vara invandrare själva, i USA och annorstädes.