Det är lite märkligt när personer som säger sig vara vänster sväljer Anders Borgs problembeskrivning och pekar ut invandringen som huvudorsak till arbetslösheten. Samtidigt som kapitalet under det sista kvartsseklet har plockat ut enorma vinster ur företagen i form av utdelningar och bonusar, medan man har låtit investeringarna stagnera. Eller så har man lagt ner fullt fungerande och livskraftiga företag i syfte att framstå som handlingskraftiga och på så sätt få aktierna att stiga. Eller hämtat hem vinsterna och sålt av till utländska konkurrenter. Eller utlokaliserat produktionen till låglöneländer. Och så vidare. Pengarna har man istället lagt på finansiella spekulationer och personlig konsumtion. Följden har blivit nedläggningar, arbetslöshet och stagnerande reallöner. Samtidigt har staten sänkt skatterna, vilket huvudsakligen har gynnat företagen och de redan välbeställda, medan den offentliga sektorn har satts på svältkost och nödvändiga offentliga nyinvesteringar har skjutits på en obestämd framtid.
Detta – inte invandringen – är huvudorsaken till arbetslösheten. Större delen av massinvandringen, även av outbildad arbetskraft, skulle antagligen behövas om dessa trender kunde vändas genom folklig kamp. En annan skattepolitik, ett offentligt investeringsprogram och åtgärder för att minska kapitalets makt över företag och banker. Det är sådana frågor vänstern måste skjuta fram i kampen mot arbetslösheten och för välfärden. Det är de frågorna som har hamnat i medieskugga och nu är den verkliga ”elefanten i rummet” genom nyliberalismens frammarsch och socialdemokratins uppslutning kring Den Enda Vägen.
Att istället försöka utmåla invandringen som avgörande och ”elefanten i rummet” får som följd att uppmärksamheten riktas mot fel frågor och den nödvändiga kampen mot kapitalet avleds. Det är bara om man har givit upp tron på den kampen och/eller hoppat på den nyliberala världsbildens prat om TINA* och Den Enda Vägen, som invandringen kan framstå som ett huvudproblem. Men då kan man knappast längre kalla sig vänster.
Det är därför knappast en slump när vissa debattörer som företräder den linjen också försöker hävda att distinktionen mellan höger och vänster har förlorat sin betydelse. I klartext handlar det om att man vill lägga ner kampen mot det svenska kapitalet i syfte att skapa en samling på nationell grund mot USA-imperialismen och ett påhittat och aldrig närmare beskrivet ”finanskapital” som sägs vara styrt av USA. Som det hette på Nils Flygs tid, när syndabockarna inte var invandrare utan judar, så gäller det att skapa bredast möjliga front mot den anglo-saxiska imperialismen och att noga skilja mellan ”schaffendes” ”nationellt” kapital och ”raffendes” internationellt finanskapital.
Men massinvandringen försvårar ju kampen mot kapitalet genom att sänka välfärdssamhället och splittra arbetarklassen, invänder då ett antal debattörer. – Gör den? Var finns de empiriska beläggen? Korrelationerna mellan generös invandringspolitik, stor invandring och svaga fackföreningar? Svaret är att de inte finns. Däremot finns det gott om exempel på motsatsen.
Ta Sverige och Tyskland t ex! Två länder med relativt generös invandringspolitik, stor invandring och antagligen Europas starkaste fackföreningar. Det är nämligen en fråga om politisk kamp och linje – d v s frågor som avgörs av fackens egen politik i kampen mot kapitalet och inte av antalet invandrare – om arbetsköparna ska lyckas använda en växande reservarmé av invandrare till att försvaga facket eller inte.
När det gäller invandringens kostnader och välfärden är det empiriska bevisläget liknande. Det finns massor av existerande exempel på stater med utbyggd offentlig välfärd och stor invandring. Det finns förstås också prognoser som påstår att det inte kommer att hålla i längden. Men granskar man dessa domedagsprofetior närmare inser man snabbt att de vilar på så många osäkra antaganden och politiskt influerat ”önsketänkande” att man lika gärna kan kasta dem i papperskorgen. En grundbult är oftast TINA, d v s tanken att det inte finns något alternativ den till den rådande depressiva nyliberala politiken.
De som utmålar framtida undergångsscenarier på så svag grund har nästan alltid en politisk agenda. Öppen som hos de nyliberala ekonomer och ledarsidor som förespråkar en avreglerad arbetsmarknad och fler nedskärningar i den offentliga välfärden. Eller dold, som hos Stefan Lindgren, när han på bloggen 8 dagar som exempel på invandringens kostnader tar en invandrad arbetslös kvinna med tre hemmavarande underåriga barn över elva. Utan att tala om att en svensk mor skulle få exakt samma summa. Och – viktigare – genom att framställa detta som ett typiskt exempel. Hur stor procent av mödrarna i Sverige tror ni det är som har tre minderåriga barn där samtliga är över elva år?
”Om man överför beräkningarna i professor Jan Ekbergs ESO-studie från 2009 till dagens siffror borde den årliga nettoomfördelningen från inrikes till utrikes födda och deras barn uppgå till mellan 15 och 20 miljarder kronor”, skriver DN helt korrekt. Mycket pengar? Visst. Men mindre än hälften av de dryga 46 miljarder i subventioner i form av ränte- och rotavdrag som den svenska staten förra året betalade till redan välbeställda ägare av villor och bostadsrätter.
För att försöka göra invandrarfrågan till en avgörande fråga för vänstern framställer vissa debattörer massinvandringen som ett resultat av en kapitalistisk sammansvärjning (så klart ledd av USA-imperialismen och ”finanskapitalet”) i syfte att splittra och försvaga arbetarrörelsen. Då ”glömmer” man att invandringens viktigaste orsaker är materiella: de ekonomiska skillnaderna mellan länderna och krig. Invandrarna och flyktingarna kommer att komma oavsett vilken politik vi för i frågan. Men med en någorlunda generös invandringspolitik kommer långt färre att gå under på vägen.
Dessutom är det en myt att påstå att kapitalisterna och deras politiskt handgångna förespråkar öppna gränser och fri invandring. I EU och i USA gör de härskande sitt bästa för att hålla invandrarna ute.
Kapitalisterna har bidragit till att skapa invandrings- och flyktingströmmarna. Och det gäller också våra ”egna” förmodat ”nationella” kapitalister. Men inte på det sätt som som konspirationsmytomanerna försöker göra gällande. Utan genom sin imperialism som har bidragit till att skapa och befästa de ekonomiska skillnaderna mellan olika länder.
En annan orsak är krigen – oftast skapade av samma imperialister. Att skriva om tiggarna utan att nämna den europeiska, inklusive den svenska, imperialismens skuld för att Sydosteuropa har fastnat i fattigdomsfällan är inte bara vilseledande i största allmänhet. Det har en politiskt syfte och en politisk funktion, nämligen att lägga imperialismens skuld i glömskans mörker, för att istället ropa på polis och förbud. För en vänster värd namnet vore det naturligare att se en generös invandringspolitik som en ringa första återbetalning på de skador som imperialismen har skapat och fortsätter att skapa.
Jag förnekar inte att massinvandringen skapar problem och jag tror heller inte att dessa och motsättningarna de kommer ur är möjliga att slutgiltigt lösa under det rådande samhällssystemet. Men jag påstår att problemen går att hantera så att de blir möjliga att leva med utan att därför offra både välfärdsstater och organiserad arbetarrörelse.
Med en rimligt avvägd reglerad, men generös invandringspolitik och en återupptagen kamp mot kapitalets makt och den nyliberala politiken kan invandringen bli mindre av ekonomisk belastning och mer av politiskt krafttillskott i den gemensamma kampen mot kapitalet.
För en vänster värd namnet är invandringen dessutom i första hand en fråga om värderingar – solidaritet, proletär internationalism och så vidare. Den som avfärdar betydelsen av sådana värderingar som tomt prat eller ”snällism” avfärdar i själva verket grunden för all vänsterpolitik. När vänstern diskuterar invandringen så är det inte frågan ”Vad kostar den?” som måste stå i förgrunden – utan det är frågan vad som bäst gynnar kampen mot kapitalet.
Oavsett med vilka föregivna ”vänster”-argument de framförs: Att framställa invandringen som ett närmast olösligt problem, och utnämna kraftigt begränsad invandring till politikens huvudfråga, skapar förr eller senare sitt eget ideologiska rättfärdigande, nämligen xenofobi och rasism. Vare sig den sista nu uppträder i sin biologiska eller i sin kulturidealistiska variant. Och sådana ideologier kan aldrig, vilket historien entydigt visar, ens låtsas vara vänster.
* TINA – ”There Is No Alternative”, på svenska ”Den Enda Vägen”
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Benny Andersson, Bo Zackrisson, Nils Flyg, nyliberalism, Stefan Lindgren
Låt mig i väntan på svar från Benny A förtydliga mitt resonemang. Att rösta på SD är att mäla sig ut ur det officiella Sveriges gemenskap. Inget annat svenskt riksdagsparti har varit ens tillnärmelsevis så peststämplat som just SD. Att rösta på SD är alltså att tala om att man inte är hemma i dagens Sverige. Och i opinionsmätningarna är de just nu runt tio procent av väljarkåren.
Men mot bakgrund av att etablissemanget i de amerikanska krigens namn nu ber svenska folket att öppna sina hjärtan för offren i dessa krig, och vänstern ber om samma sak i antikapitalismens namn, har jag inte svårt att framför mig se ett SD som om några år ett tjugoprocentsparti.
När så många talar om att de inte känner sig hemma i sitt eget land, skulle jag säga att det folkhemska Sverige som vi haft sedan Per Albins dagar inte längre finns.
I denna situation skulle jag förorda en vänster som inte tar ställning i den aktuella frågan, utan nöjer sig med de tre paroller som FiB/K har. Eller har nu också FiB/K börjat vackla?
Hur kan t ex förespråkare för den antikapitalistiska proimperialismen – som vi på FiB/K på 70- och 80-talen kallade för ockupationsvänster – kunnat bli invalda i FiBs styrelse? Dags för en medlemsdiskussion om FiB/K:s paroller kanske?
En ”utrikespolitisk elefant” det talas mycket lite om är Saudiarabien.
Tack Henrik Persson för en mycket klok och genomtänkt kommentar!
Tack Bo Persson, för en synnerligen klok kommentar! När man diskuterar det nya Sverige, är det en stor fördel att befinna sig i verkligheten. Du tycks ha den förmågan.
Själv har jag – genom eget, frivilligt och medvetet val – under tjugo år, haft min dagliga gärning i Göteborgs nordöstra stadsdelar. Ett område som torde vara ett av Europas mest segregerade. Hursomhelst Sveriges mest dito. Min ambition har alltid varit att försöka medverka till just det som närmast totalt tycks saknas i svensk invandringspolitik, nämligen integrering – att försöka ge invandrarungdomarna verktyg att forma sin egen framtid genom kunskap om det svenska samhället.
Jag må medge att jag i denna ambition känt mig, lindrigt sagt ensam, i kamp mot alla de ”svennar” som utnyttjat segregationen till att göra sig en karriär på att permanenta densamma. Det officiella (liksom det inofficiella) Sverige lyfter nämligen inte ett finger för att skola in de nya svenskarna i t ex föreningsdemokrati, organisationsbildning, mötesdemokrati och alla de andra grundpelarna vårt samhälle så länge vilat på.
Detta har fått till följd att det skapats nya samhällen som ligger mitt i Sverige, men som har väldigt få eller inga likheter, med det samhälle vi ”svennar” är uppvuxna i. Invånarna i t ex Hjällbo har smält samman i en egen kultur med eget språk, egna normer och med koder som lämnar den utomstående ”svensken” i utanförskap. Vad det utöver detta ibland har fört med sig, är sådant som man inte behöver beskriva i detalj, men som man kan få en vägledning till genom att slå upp en valfri svensk dagstidning.
Hursomhelst har jag ändå tyckt att det varit meningsfullt att tjäna folket i dessa stadsdelar. Det gick ändå ganska bra under en längre tid och man får ju sina vänner och bekanta där man arbetar. Således är sisådär 90% av alla människor jag överhuvudtaget känner, personer som kommer från länder utanför vår västeuropeiska kulturella sfär.
Nu har jag dock kommit till den punkten då jag gett upp. De senaste åren har det skett ett skov, som inneburit att segregeringen tippat över så till den grad att det krävs att ”svennen” integrerar sig i invandrarland, för att kunna verka i dessa områden. Jag känner alltså överhuvudtaget inte igen mig i min egen stad, för att uttrycka det klart och tydligt.
För egen del anser jag att detta är en samhällskatastrof, som diskvalificerar alla vackra ord från både höger och vänster. Att SD växer i detta scenario är närmast en självklarhet. Visst finns det vänsterargument som skulle kunna slå rejäla hål på SDs argumentation, som t ex att skattebidragen till landets redan välbeställda kostat mer än vad invandringen kostar initialt. Dock är ju verkligheten sådan att dessa argument saknar starka organisationer som för fram dem och gör praktisk politik av dem. Vidare räcker det inte att bara tala om invandringen i den typen av ekonomiska termer. Det handlar ju minst lika mycket om hur vi skall leva tillsammans – integrering alltså och på den punkten hör jag aldrig ett vettigt ord från någon överhuvudtaget. Inte heller här på Knuts blogg, från någon av de debattörer som delar Reinfeldts allmänna ”öppna-sitt-hjärta-policy”.
Under organiserade former och folkligt inflytande, kan Sverige säkert ta emot väldigt många människor. Så skedde på 60-talet och på 70-talet och dessa människor är i dag integrerade ”svennar”. Idag är invandringen medvetet oorganiserad för att gynna kapitalisternas globalisering och därför blir merparten av de nya svenskarna hjälplös underklass, tillsammans med den tredjedel av befolkningen som redan är satt på undantag. Detta tillsammans med medvetet utebliven samhällsintegrering skapar motsättningar som inte är värdigt ett civiliserat välfärdssamhälle.
Att då från vänsterhåll spela med i detta spel, genom att hänvisa till medmänsklighet i någon abstrakt form, blir för mig cyniskt i överkant. En sådan som Jonas Sjöstedt framstår då närmast som en vettvilling i sin iver att vara den mest ”medmänsklige”.
SD växer inte för att rasisterna blir fler. SD växer för att fler och fler vanliga medborgare ser verkligheten, samtidigt som det inte finns några andra partier som kan/vågar bedriva politik i frågan. Om Socialdemokraterna hade bedrivit aldrig så lite socialdemokratisk politik, hade SD förvandlats till ett enprocentsparti. Så är det nu inte. Skadan är redan skedd och då sju av åtta riksdagspartier är helt överens, kommer den oorganiserade invandringen att öka på de redan fattigas bekostnad. Motsättningarna kommer att öka. Fler och fler människor kommer att leva efter egna lagar i egna samhällsenklaver. De sista beståndsdelarna av välfärden kommer att falla ihop och ISIS-anhängarna kommer att åka ut och in i landet.
Det blir inte roligt men det minsta man kan begära av folk som kallar sig för vänster är lite verklighetsinsikt. Om vi inte pläderar för tillfälligt stopp för den oorganiserade invandringen, kommer vi inte att kunna restaurera välfärden inom de närmast kommande generationernas livstid. Vi kommer därmed inte heller att kunna ge framtida flyktingar ett organiserat och värdigt liv i ett framtida Sverige.
Svar till Bo Persson och Janne Bjernfeldt:
Många människor känner sig inte hemma i dagens Sverige, skriver Bo Persson. Och antyder att det skulle vara invandringens fel. Janne Bjernfeldt skriver det rakt ut. Men det är inte invandringen som har slagit sönder folkhemmet. Det är kapitalets offensiv. Trots den ökande mängden invandrare på gator och torg, trots ghettoiseringen i våra största städer, så är det inte invandringen som på djupet har förändrat levnadsvillkoren för människorna i vårt land. Det är kapitalets ökande makt och den nyliberala offensiv som i mer än tre decennier har urholkat välfärdspolitiken och raserat den ena efter den andra av det gamla folkhemssveriges kollektiva institutioner. Samtidigt som man har pressat löner och villkor på arbetsmarknaden och lagt ner tusentals livskraftiga företag och arbetsplatser.
Ghettoiseringen har en massa säregna bidragande orsaker. Men den är i grunden en följd av bristen på jobb och den ökande segregeringen på arbets- och bostadsmarknaderna som också drabbar de svenskar som inte tillhör överklassen. Med all respekt för Janne Bs erfarenheter från sitt arbete i ett invandrarområde, men det är inte genom aldrig så helgjutna insatser från lärare eller genom annat undervisande och folkuppfostrande arbete som segregeringen kan brytas. Även om självuppoffrande lärare mm gör stora insatser i det lilla, ändrar det inte de samhällsstrukturer som skapar segregering och ghetton. Det är ingen framkomlig väg att försöka göra ”revolution på tjänstetid”.
Det är alltså kapitalets offensiv som har lagt grunden för den ökande segregation som Jan Bjernfeldt skriver om, inte förändringar i invandringspolitiken som han konspiratoriskt antyder. När det fanns jobb gick integrationen närapå av sig självt. Nu har kapitalets politik lagt ner en stor del av dessa jobb, och då följer segregation och ghettoisering som brev på posten. Visst finns det en hel del att ta kamp för och ändra i den så kallade integrationspolitiken, men det är i kampen mot kapitalet, för fler jobb och återupprättad välfärd, som lösningen på integrationsproblematiken finns.
Så länge kan vi inte vänta, kanske någon invänder. För ”vi måste ju leva tillsammans” under tiden också. Men då har man missat poängen. Nya jobb är en av nycklarna som möjliggör den integration Janne B efterlyser, men den gemenskap som byggs genom själva kampen mot kapitalet – för jobben och för en annan politik – är minst lika viktig. Den integrerar också i lika hög, om inte än högre, grad. Det är – som han lite motsägelsefullt också antyder – just avsaknaden av denna kamp från de etablerade arbetarpartiernas, och då fr.a. Socialdemokratins, sida idag som bidrar till att än mer fördjupa den segregation som bristen på jobb lägger grunden för. Att de etablerade arbetarpartierna idag inte för denna kamp kan emellertid aldrig vara ett bra argument för att kampen mot kapitalet inte är själva huvudfrågan.
Men Janne B antyder också ett annat argument, nämligen att ”ghettoiseringen” har gått så långt att det inte längre är möjligt att ena människor över etniska och kulturella gränser i kamp för jobb, bostäder och ökad välfärd. Om det är vad han menar ställer han sig på samma sida som de postkoloniala identitetsteoretiker som hävdar att marxismen inte håller därför att kultur och etnicitet är starkare krafter än klasser och klasskamp. I sin ”snälla” variant hävdar dessa kulturidealister att invandrarfrågan ska lösas genom att vi alla uppfostras till att bli ”multikulturella”, i sin ”onda” variant vill man istället sätta stopp för invandringen. Hjärtligt överens är man bara om en sak: Integration på basis av ekonomiska förändringar (jobb, välfärd) och klasskamp är en omöjlig marxistisk villfarelse.
Vänstern har i grunden bara ett val. Och det är att åter ta tag i kampen mot kapitalet och att försöka dra med sej invandrarna i den kampen. Från mina erfarenheter från facket, hyresgästföreningen och drivandet av ett ideellt gym i Gustavsbergs mest invandrartäta område vet jag att det går. Att kräva flyktingsstopp, dvs att avskaffa rätten till asyl, som Janne B föreslår, är att sluta vara vänster. Som jag redan har skrivit, man lägger inga hinder i vägen för SD genom att själva bli som SD.
Att rösta på SD är, enligt Bo Persson, att ”ställa sig utanför det officiella Sverige”. Dvs som jag tolkar det, det bästa (enda?) sättet att idag ta strid mot överheten. Jag tror snarare att det är ett bombsäkert sätt att agera nyttig idiot åt denna överhet. Om man granskar SDs politik, finner man att de i så gott som alla viktiga ekonomiska frågor står bergfast på kapitalets sida. Och, som sagt, vilka tjänar på att vi diskuterar invandring och flyktingpolitik istället för att diskutera och ta kamp emot kapitalismen? Om Bo Persson tycker att det är prgogressivt att rösta på SD, eller kanske t.o.m själv funderar på att göra det, hör han inte längre till det jag kallar vänster.
Är det fel att dra in de imperialistiska krigen i den här diskussionen frågar Bo Persson också. Nej. Men kampen mot imperialismen kan aldrig ersätta en riktig politik mot de flyktingar vi redan har och som kommer i framtiden.
Janne Bjernfeldt försöker än en gång damma av det slitna argumenet om att vi som förespråkar en human flyktingpolitik enbart baserar oss på god vilja och abstrakta humanitära värden. Dessa värden utgör visserligen en omistlig del av vänsterns ideologiska grund, men minst lika viktig är den analys av fakta som klart visar att det inte är invandringen, utan kapitalets offensiv som undergrävt och framgent hotar välfärden. Jag har lagt fram fakta – siffror – som stöder den analysen. Och jag har massor i bakfickan som jag kan lägga fram om det behövs. Janne B håller inte med om det. Han köper rakt av Fredrik Reinfeldts problembeskrivning och skriver att invandringen ökar på de redan fattigas bekostnad och att det är massinvandringen som hotar ”de sista beståndsdelarna av välfärden”. Av hans inlägg att döma så anser Bo Persson dertsamma. Då tycker jag att det nu är dags att ni själva presenterar vilka argument ni stöder era teser på. Var är fakta, siffrorna, som visar att det är invandringen som har undergrävt välfärdssverige och att den utgör ett större hot mot välfärden än kapitalets offensiv? Under tiden kan ni ju fundera på Konjunkturinstitutets kritik av Reinfeldts invandrarutspel. KI har länge pekat på att regeringens skattesänkningar har skapat en situation där det idag skulle krävas skattehöjningar på uppemot 100 miljarder fram till 2018 för att upprätthålla dagens nivå på välfärden om överskottsmålet samtidigt ska uppnås. Därför finner man det ”märkligt” att Reinfeldt nu fösöker lägga skulden på kostnaderna för invandringspolitiken.
Hittills har ni båda inte lagt fram ett enda faktabaserat argument. Vilket är lite märkligt, om man som Janne B anklagar motståndarna för att låta sig styras av världsfrånvända värdediskussioner. Ni har bara presenterat obestyrkta påståenden av typen: ”Så här är det”. Janne B hänvisar till sina personliga erfarenheter. Jag skulle kunna lägga fram helt andra och motsatta slutsatser från personer som under hela eller större delen av sina liv har verkat i Stockholms mest ghettoiserade förorter. Men så kan man inte föra en diskussion om man vill att den ska utvecklas konstruktivt.
Den här diskussionen har nu också kommit till det stadiet att den tenderar att gå i samma hjulspår, där deltagarna bara packar om sina gamla argument och provar att föra fram dem en gång till. Om det inte kommer fram nya faktabaserade argument tänker jag för min del avsluta diskussionen för den här gången.
Slutligen: Anders Persson har rätt i att man kan diskutera mitt exempel från Hitlertyskland. Men argumentets kraft vilar inte på om det var sant att de tyska arbetarna var mutade eller inte. Det behåller sin kraft även om det ”bara” var fallet att en stor del av den tyska arbetarklassen stödde Hitler politiskt. Eller om man uppfattar helt fiktivt. När det gäller Tysklands ekonomiska utveckling på 1930-talet (som jag överhuvud taget inte berörde) så håller jag med AP (se min artikel ”Hitlers politik var ingen New Deal” i Clarté 3/09).
Däremot begriper jag inte alls vad försöken att invadera Frankrike, Sovjetunionen och Kuba, efter att befolkningen i dessa länder hade störtat den härskande klassen i revolutionära omvälvningar har med flyktingpolitiken att göra. Om AP med detta försöker påstå att det är omöjligt att bygga välfärdsstater av det slag som existerade i Sverige under efterkrigstiden utan att riskera att bli invaderade (vilket om det vore sant ändå inte skulle ha ett dugg med flyktingpolitik att göra), så är han nog ute på en rejäl cykeltur.
Benny Andersson!
Om jag förstått dig rätt så förordar du en mer konfrontatorisk politik visavi kapitalet. Det skulle göra SD överflödigt. Men inget talar för att det i dag finns förutsättningar för en sådan politik. Då återstår bara valet mellan att beröva SD dess hjärtefråga eller att låta allt ha sin gilla gång. Det vill säga en tilltagande etnifiering av det politiska samtalet och det politiska klimatet. Som SD tillsammans med etablissemanget kommer att stå för. SD med sin islamfixering och etablissemanget med sin mångfaldspolitik.
Det är självklart att det finns ett stort utrymme för en mera konfrontatorisk politik mot kapitalet i Sverige. Det visar de fackliga striderna exempelvis bland sjuksköterskorna och inom pendeltågstrafiken. Det visat också kampen mot social nedrustning inom vården som förs på många håll i landet, exempelvis ockuperades en nedläggningshotad vårdcentral i Dorotea. Det visar också striderna i Norrbotten och på Gotland mot kortsiktigt bedriven rovdrift på våra mineraltillgångar. OCH det visar inte minst den stora – om än ibland dåligt vägledda – rörelsen mot rasistiska och främlingsfientliga grupper bland stora grupper av svenska ungdomar.
Ett problem med Benny Anderssons inlägg är att de är så långa, kompakta och därmed svårlästa. Så det kan hända att min undran har ett svar någonstans i ordmassan. BA skriver nämligen på ett ställe:
”Det är alltså kapitalets offensiv som har lagt grunden för den ökande segregation som Jan Bjernfeldt skriver om, inte förändringar i invandringspolitiken som han konspiratoriskt antyder.”
Kan det inte vara så att dessa ”förändringar i invandringspolitiken” är en del av ”kapitalets offensiv”?
PS: Det har blivit vanligt att polemiskt beskylla meningsmotståndare för att vara ”konspiratoriskt” lagda. Min erfarenhet av historien har lärt mig att en mängd helt slumpvisa händelser i efterhand kan se ut som en väl genomtänkt ”konspiration”, å andra sidan söker a l l a intressegrupper agera enligt någon ”väl genomtänkt plan” som de tror gynnar dem.
Janne!
Och Vänsterpartiet hade valupptakt i stadsdelen Majorna här i Göteborg, det visar vad dom har sina stödtrupper, medelklass som skall skyddas mot vinster i välfärden, som V var med och startade med SAP genom att konkurrensutsätta Offentlig Sektor med Köp-och Säljreformen våren 1991. Men V är inte negativa till Stiftelser i Välfärden, där kan man gömma vinster utan insyn?
Blir intressant och se vilka partier som orkar och vill besöka Hjällbo med flera stadsdelar under valrörelsen där det pågår sociala experiment utan medelklassens medverkan, dom är väl mest närvarande som professionella människoälskare, socialarbetare m fl.
Ola Inghe!
Jag uppfattade som självklart att det var tillväxtstagnationen i vår nyliberala värld, som Benny Andersson menade skapade förutsättningar för en mer antikapitalistisk politik. Inte de begränsade intressestrider som du talade om. Utan partier typ KP. Inget ont sagt om KP, men hur många röster har de skrapat ihop under det senaste kvartsseklet?
Och dessutom är det ju bara här i den första och andra världen, som vi sa på 60- och 70-talen, som nyliberalismen i dag står och stampar. I det som vi på den tiden kallade tredje världen är ju samma nyliberalismen i dag en fantastisk tillväxtmaskin och det är dessa nykapitalistiska länder som vi framöver har att konkurrera med. Benny A är och förblir en drömmare.
Denna debatt har förbluffat mig. Den har lockat fram öppna och uppriktiga markeringar av motsatta ståndpunkter på ett dagspolitiskt mycket hett område. Vänstermänniskor ur ett gemensamt radikalt 70-tal har klart visat olika syn på flyktingfrågan och invandringen i förhållande till nationens, kapitalismens och imperialismens utveckling idag. Det har för mig varit mycket lärorikt. Vänstern måste vara tydlig med att svensk flyktingpolitik kan diskuteras samtidigt som människor som söker skydd undan krig, våld och förtryck ska kunna få skydd i Sverige. Att stänga ute går inte. Solidariteten kan inte villkoras. Invandringsfobi, d v s att vårt samhälle snart störtar samman under invandrartrycket, måste bekämpas. Så är det inte.
Jag tackar alla som bidragit och kommer att ge Benny Andersson möjlighet till en slutreplik. Så brukar det vara i ordnade debatter. Sedan är det stängt i den här tråden.
Men som sagt, tack och välkommen åter i andra trådar!
Trots mitt tidigare löfte att inte skriva fler inlägg kommer här ett avslutande.
I mina motdebattörers bild av världen råder mörker. Det är inte ”läge” att ta upp kampen mot kapitalet och till råga på allt håller Sverige på att översvämmas av okontrollerbara horder av flyktingar som snor de sista resterna av välfärden och hotar att göra SD till ett jätteparti. Vänsterns ”enda möjlighet” sägs vara att ta över flyktingmotståndet från SD för att åtminstone se till att detta hålls ”rent” från muslimfientliga och andra rasistiska tendenser.
Ute i den verkliga världen vinner, som Ola Inghe påpekar, den svenska arbetarklassen för första gången på länge segrar i viktiga frågor. Det har dessutom skett ett skov i den allmänna opinionen. Tågförarnas strejk hade stort stöd hos den allmänhet som drabbades. Sjuksköterskornas alltmer framgångsrika kamp för en ingångslön på 25000 har också mötts av sympati.
Och allmänhetens stöd för kampen mot rasism och främlingsfientlighet
har förmodligen aldrig varit så starkt som nu, vilket visar sig både i opinionsundersökningar och i mängden massmanifestationer mot rasismen.
På överbyggnadens område råder det största uppsvinget för vänsterns idéer sedan 1970-talet. Den progressiva musiken och teatern blommar. Marx 2013 konferensen i Stockholm överfyllde ABF-huset, så att det bokstavligen höll på att sprängas, i två dagar. Den andra generationen invandrare har producerat en grupp tongivande intellektuella som högljutt tar plats i det offentliga samtalet. Så klart har de fel i somt och rätt i annat. Och visst finns det inslag av karriärism och individualism i deras klassresor. Men precis som den generation av arbetarförfattare som en gång trädde fram och som också led av dessa naturliga brister, sätter de ljuset på hittills dolda skikt av verkligheten. Därför kommer också de att förändra både debatten och vårt gemensamma svenska modersmål. Det utgör ett lysande exempel på den integration som flera här har påstått inte existerar.
I politiken har tron på skattesänkningar och privatiserad välfärd ersatts av misstro. Alliansregeringen löper stor risk att förlora valet. Så stor risk att man desperat söker få allmänheten att prata om kostnader för flyktingmottagandet istället för den egna politiken. Och jag menar att mina motdebattörer här hjälper Alliansen i detta så gott man kan, istället för att föra en mer konfrontatorisk politik visavi kapitalet.
Nej, mina motdebattörer fokuserar istället på att förvaga SD genom att ”ta över flyktingmotståndet”, dvs genom att instämma i deras analys av världen. Är det inte uppenbart att resultatet istället skulle bli det motsatta?
Mina motdebattörer skulle förvandlas till SDs stödtrupper. Deras tro på att det kan existera ett flyktingsmotstånd rent från rasism och etnifierande främlingsfientlighet är en illusion.
Den tyske före detta vänstermannen och journalisten Jürgen Elsässer, som FiB hade det dåliga omdömet att publicera en artikel av, för fram en analys av världen som i allt väsentligt liknar den som flera förfäktat här. Han har numera utvecklats till en uttalad etnisk xenofob, som hetsar mot invandrare och ”kulturblandning” i de mest vidriga ordalag och öppet flörtar med extremhögern.
Det här var mitt sista inlägg i den här frågan, åtminstone för den här gången. Ty som jag ser det, finns det betydligt viktigare saker att ta itu med. Jag inbillar mej att de människor med bakgrund inom vänstern som delar mina motdebattörers idéer är ett litet antal – mestadels gubbar – i min ålder eller äldre, som inte känner igen sej och inte längre kan orientera sej i världen. Det har, måste jag erkänna, varit deprimerande att tvingas möta den idévärld de utvecklat. Särskilt när man erinrar sej vad de en gång har stått upp för. Jag hoppas att åtminstone några av er kommer på bättre tankar.