Utbildningen på grundnivå syftar till att ”utveckla studenternas förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar” (Högskolelagen 1992, 1 kap, 8§)
Jag är född och uppvuxen i Järnbärarland. Vinkade adjö till regionen 1968 för att börja läsa på Uppsala universitet. Jag umgicks inte med några planer på att återvända mer bofast.
Ändå föll det sig så hösten 1991. Jag flyttade av familjeskäl till Gävle. Hyreslägenhet på Brynäs, namnet förknippat med det legendariska hockeylaget. Ett jobb, en utkomst, måste skaffas så fort som möjligt.
Jag sökte en utlyst tjänst som lektor vid Högskolan i Gävle, fick den.
Min syn på de regionala högskolor som startades runt om i landet 1977 var en gång i tiden starkt präglad av det uppsaliensiska, akademiska perspektivet.
”Riktiga” universitet fanns, enligt oss, bärare av detta perspektiv, endast i Uppsala och Lund.
De regionala högskolorna utgjorde något annat, kvalitetsmässigt lägre stående. Ingen forskning, renodlade utbildningsinrättningar.
Till skillnad från danska universitetscentra (som de benämndes),med stormiga Roskilde i spetsen (djupt avskytt av Mogens Glistrup), som tillkom samtidigt som de svenska högskolorna. Med forskning inbakad i tjänst.
Utan nödvändig forskningsanknytning ingen utveckling, verksamheten reducerad till pedagogik, de anställda förminskade till ”lärare” och inget mer. Uppsalaperspektivet i dess nedlåtande (?) prydno.
I rättvisans namn bör påminnas om att 1977:års högskolor i flera fall utgjorde en påbyggnad på redan existerande lärarhögskolor. Med de senares didaktiska kultur sittande kvar i väggarna.
Jag var faktiskt under några år verksam vid Högskolan i Sundsvall/Härnösand.
Övertalad dit av en brinnande entusiastisk kollega, disputerad i Umeå (det ”röda” universitetet, Sveriges Roskilde), som hyllade pionjärandan och det tvärvetenskapliga samarbete som de traditionella universiteten inte förmådde att frambringa.
Vattentäta skott rådde mellan disciplinerna. Inte minst i Uppsala. Revirtänkande, prestigefylld bevakning av ämnesgränser.
Väl ankommen till Gävle chockerades jag, uppsaliensare och ”68” i själ och hjärta, av en högskola föga rädd om sin integritet: ”avnämaranpassad”, arbetsmarknads- och regionalpolitiskt förankrad. Förlängd arm till arbetsförmedlingen.
En ”arbetslinjens” tankefigur försvarande högskola, genomsyrande dess anda, motsvarande de studerandes primära förväntningar.
Jag konfronterades med företagsekonomistudenter, extremt nyttoinriktade. Allt utanför den strikta ”nyttan” avfärdades som ”flum”. Ifrågasättande och kritiskt tänkande? Flum.
Problematisering? Flum. Filosofi och vetenskapsteori? Flum. Nämna Sven Grassman? Flum.
De drog sig inte för att högljutt missnöjda ta klagandet på ”flum” från föreläsarens sida till institutionsledningen.
När jag stämplade ut i januari 2017 för att njuta mitt otium hade ännu inte ”värdegrunder”, ”safe spaces”, ”triggerwarnings”, ”jämställdhetsintegrering” och liknande, normerande inslag fått fäste i högskolevärlden. Men var på väg in.
New Public Management hade däremot införts. Ändrade lednings- och styrningsformer, det skulle lekas privat näringsliv. Kollegialitet och horisontell organisationsstruktur – bort. Primus inter pares – bort. Hierarkier och chefer. Individuell lönesättning.
Självgående professionella, om så med professorstitel, skulle stöpas om till lojala medarbetare. Illojalitet och verksamhetskritiska synpunkter bestraffas. Lönesättningen därvidlag den viktigaste piskan.
Efter 2017 har före detta kolleger från och till hört av sig till mig, ondgjort sig över kränkningskulturer och en tigandets organisation. Jag har omedelbart känt lättnad över min anställnings- och anknytningsfrihet.
Och lättnad över att slippa tjäna ihop till lön, i jämförelse med europeiska kolleger en anmärkningsvärt låg sådan, på en högskola där humaniora och ett bildningsideal lyser med sin frånvaro. En högskola med slagsida.
Ljusår från Wilhelm von Humboldts idé om en bildningen och personlighetsutvecklandets oas.
Min närstående dristade sig till att gå in och läsa på Högskolan i Gävles webbplats om ”forskningsstrategier” och ”forskningsområden”, skickade mig en länk. Jag läser och slås av hur högskolans forskning styrs av ideologiska överväganden*.
Liksom undervisningen, genom att okritiskt anamma en politiskt-ideologisk, dikterande diskurs. Och ingen anställd vågar svära i kyrkan.
Ingen som helst kritisk granskning av ideologier och av makten påbjuden verklighetsuppfattning. Istället ideologisk styrning och samhällsanpassning. (Kanske någon NPM-rektor vill byta samhällsanpassning mot marknadsanpassning?)
Forskning som är ideologiskt färgad, förtjänar den att kallas ”forskning”? Undrar naiv vän av intellektuell ordning.
Undervisning under den politiska korrekthetens fana, hur se på detta ställt mot högskolelagens formulering om vikten av ”självständiga, kritiska bedömningar”?
Vad är högskolan till för? Fostra ”anställningsbara”? Legitimera maktens ideologier? ”Forskarna” som de pipor makten blåser igenom (Jan Myrdals uttryck)?
* Strategiska forskningsområden
