Hur namnet Gaddafi ska stavas, blir min första fråga? Saken är inte helt självklar, men Gaddafi anses vara den minst dåliga transkriptionen till latinskt alfabet. Namnet kan härledas till hans folkstam Qadhafa som är arabiserade berber. Qadhafa betyder boskapsherdar.
När okunnigheten pladder som värst ska man dra öronen åt sig. Så tänker en gammal mellanstadielärare och tar sig ett snabbdopp i Libyens historia för att skaffa lite motståndskraft. Det man inte vet må man ta reda på och sedan sprida vidare – upplysning alltså.
Situationen påminner om diskussionen om Kambodja där de röda Khmererna fick personifiera själva ondskan på det att de sedan förbehållslöst kunde fördömas. Utan att sättas i sitt historiska sammanhang alltså. Insikten om att just den metoden är klassisk och som tillämpas av alla stora historiska brottslingar, har förpassats till marginalen.
Vad är det då vi ser hända i det som idag kallas Libyen? Området består av tre huvuddelar med helt olika historiska livsbetingelser, men de är trots allt sammanflätade sedan sekler. Tripolitania i nordväst, Cyrenaika efter hela östgränsen mot Egypten och Fezzan i sydväst utan kust.
Geografin var i grunden bestämmande för människornas försörjning. Området var ett gränsland mellan Magreb (nordvästra Afrika) i väster, Egypten i öster och sub- Sahariska-Afrika i söder. Karavanvägar har korsat området från alla håll och Medelhavet gav kontakter ut till övriga världen. Handel har alltid haft stor betydelse och kontakterna utåt har varit omfattande.
Antikens fenicier, egyptier, greker, garamanter och romare har utövat inflytande på kultur och påverkat handel och ekonomi. Här finns oändligt av intressant att lära ur en bortglömd historia.
Från 1500-talet behärskades de tre delarna mer eller mindre av det Osmanska väldet och islam blev till en enande faktor. På 1800-talet etablerades även den så kallade Sanusiya-orden i inlandet och fick stor betydelse för sammanhållningen mellan de tre delarna men särskilt bland Cyrenaikas beduinstammar. Denna islamiska ordensgemenskap leddes i slutet av 1800-talet av Muhammad al-Mahdi, en kraftfull person som valde att bekämpa franska kolonilister söderut i Sudan med vapen. Efter Mahdis död 1902 försvagades motståndet och fransmännen tog kontrollen och förstörde många av Sanusiya-ordens heliga platser i Nordvästafrika.
I början av 1900-talet nådde de Europas stormakternas kamp om kolonier sin kulmen. I ett så kallat fredsfördrag i Lausanne 1912 lyckades det ganska nybildade Italien trixa till sig de osmanska provinserna i området, som för dess invånare medförde ett 20-år långt kolonialkrig.
Så kom första världskriget, som slet isär området i olika delar mellan olika lojaliteter gentemot de stridande europeiska maktblocken. Det slutade med att Cyrenakia fick sin egen brittiskvänlige emir Idris, medan Tripolitiania blev kvar under italiensk kontroll.
Mussolini inledde 1923 en storslagen kolonial moderniseringskampanj för att göra Libyen till ”Italiens fjärde strand”. Det var ett mycket blodigt projekt som ledde till ett åtta år långt utnötningskrig. Motståndet, framför allt i Cyrenaika, leddes av Sanusiyas stridande förband. Dess ledare var Omar al Mukhtar, en mästare på ökengerillataktik. Italien samlade ihop beduiner i koncentrationsläger, blockerade vattenkällor och slaktade boskap. År 1930 uppfördes en 320 kilometer lång taggtrådsbarriär mot Egypten för att skära av Mukhtars försörjningsvägar. Till slut (1931) tvingades Sanusiyas ge upp. Mukhtar tillfångatogs och avrättades efter en summarisk krigsrätt. Mukhtar blev en symbol för arabiskt motstånd mot kolonial överhöghet och vördas än som nationalhjälte.
110 000 italienare flyttades till Libyen. All förvaltning sköttes av italienare och ingen satsning på utbildning för libyer introducerades och Sanusiya-orden förbjöds.
Under andra världskriget samlade sig åter det nationalistiska motståndet. Idris blev en samlande gestalt som började förhandla med Britterna om Libyens självständighet. Men Libyen var samtidigt uppmarschområde och krigsskådeplats för de storas ökenarméer och libyerna blev förstås inblandade på olika sätt. 1943 drevs de sista av axelmakternas trupper ut ur Tripolitania som nu fick brittisk överhöghet. Förhandlingar ledde så småningom till att Libyen blev självständigt.
Det här och mycket mer utgör bakgrund och orsak till situationen i dagens Libyen. Efterkrigstiden med fördrivningen av palestinierna (Al Nakba), Nassers arabnationalism och oljefyndigheterna i Libyen ska sedan lagras ovanpå det tidigare. Kolonialmakternas cyniska exploaterande av de arabiska folkens kultur och materiella rikedomar kan inte trollas bort med enkla slagord om att just nu ”rädda människoliv”. I arabfolkens öron blir det i bästa fall ett skämt och i värsta fall ännu en självmordsbombare.
Att skylla dagens libyska katastrof på Gaddafi är lika infantilt som att skylla andra världskriget på Hitler, eller första världskriget på Gavrilo Princip.
Läs även Under strecket SvD 2011-03-28
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Gaddafi, Libyen, Tripolitania, Osmanska väldet, garamanter, Sanusiya, Muhammad al-Mahdi, Idris, Mussolini, kolonialism, Hitler, Gavrilo Princip, Cyrenakia
Bra lektion, magistern. Det är som du säger: ju mindre historiebevandrad, desto mer lättmanipulerad.
Det verkar ha blivit en liten hopblandning med personerna, Sayyid Muhammad al-Mahdi bin Sayyid Muhammad as-Senussi (!) var ledare för Sanusiya-orden, men ledde inga strider i Sudan. Muhammad Ahmad bin Abd Allah, som utropade sig till Mahdi d.v.s. profeten Mohammeds efterföljare, stred mot britterna i Sudan på 1880-talet. Trots namnet så påstod Muhammad as-Senussi sig inte vara Mahdi.
Hoppas min korrektion hjälpte.