Maktblocken som nu laddar upp runt Ukraina
OM USA (via Nato) skulle gå in militärt i Ukraina – eller provocera Ryssland att gå över gränsen med officiella trupper – så hamnar två av världens största kärnvapenmakter i öppen militär konfrontation med varandra. Då låses USA i ett storkrig. Kina kan då i skydd av det passa på att ta över Taiwan, vilket skulle tvinga in USA i ett helt omöjligt tvåfrontskrig, som skulle kunna utlösa ett okontrollerat världskrig med kärnvapen, vilket…
Hur var det nu den här konflikten började? Jo, Michail Gorbatjov fick löfte om att USA/Nato inte skulle expandera efter Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning. Men detta till trots har USA/Nato efter 1990 expanderat runt Ryssland och härjat i Mellanöstern med sina ”demokratiseringskrig” som egentligen syftar till att säkra sin militära och ekonomiska världsdominans.
På samma sätt som det brittiska imperiet säckade ihop efter andra världskriget är det nu det nordamerikanska imperiets tur att släppa sitt världsherravälde. Man är skuldsatt upp över öronen, medan framför allt Kina och Ryssland är stormakter som bara väntar på ett lämpligt tillfälle att slutgiltigt knäcka USA:s världsdominans. Det är oundvikligt. Mitt emellan ligger ett politiskt spretigt EU oförmöget att enas om någonting.
Situationen är också en annan än före det andra världskriget. Då stod en revanschistisk och mycket aggressiv kapitalistisk fascistdiktatur – på uppgång – emot gamla trötta lindrigt demokratiska imperialistmakter. Nu däremot står ett ”liberalt” (lindrigt demokratiskt) och utfattigt skuldöverlastat imperium mot minst två nya stora antagonister, också de lindrigt demokratiska, men ändå med uppåtgående ekonomier. Det som liknar upptakten till det andra världskriget är att två stora ekonomier står emot varandra, där den ene endast kan expandera på de andres bekostnad, såvida man inte kan komma överens på något sätt.
En ny världsordning håller alltså på att födas och utvecklingen har nu nått den punkt då det ryska ledarskapet känner sig tillräckligt säkra på sin styrka för att konfrontera USA. De ryska förslagen till USA om säkerhetsgarantier och att det nu får vara stopp på USA:s och Natos expansion runt Rysslands gränser, är ett bevis för den saken. Kina är självklart förhandsinformerade. Alla inblandade inser att USA inte mäktar med en militär attack mot Ryssland i Ukraina. ”Sanningens minut” är nu här förklarar man från ryskt håll. Mobiliseringen av ryska trupper vid gränsen till Ukraina sätter kraft bakom orden. USA-imperiet är så försvagat att man måste acceptera förhandlingar. Man har just förnedrande dragit sig bort från ett förlorat krig i Afghanistan. Förhandlingar inleds nu den 10–12 januari, först bilateralt med USA, sedan med Nato och sist med OSSE.
Den nu upphettade Ukrainakrisen beskrivs generellt i våra stora medier som att ett ryskt anfallskrig mot Ukraina är nära. Ett krig mellan Ryssland och Ukraina alltså, där Ukraina har rätt (självbestämmanderätten) att ta hjälp av vem man vill [underförstått USA/EU (Storbritannien, Sverige)/Nato]. En sannare beskrivning av läget vore: att spänningen nu trissats upp mellan USA (med bundsförvanter) och Ryssland (med Kina i ryggen) som riskerar att utlösa en militär konfrontation mellan Ryssland och USA i området.
Man kan ha förståelse för att Ryssland – när man nu börjar känna sig säker – säger stopp och belägg för de ökande hoten man uppfattar från USA/Nato runt sina gränser. Det är även lätt att inse att Ryssland i dagsläget, när Europa skriker efter gas via Nordstream 2, utnyttjar situationen och låter västvärlden internt bråka om hur man ska lösa sin energiförsörjning och hålla ihop sin Natoallians och sin europeiska union.
En liten stats självbestämmande är förstås relativ i vår tid. Den kan vara betydande, men den kan också vara skenbar. I viss mån bestämmer den lilla staten själv över det här. Men då kontrollen av handelsvägar och strategiska råvaror är avgörande för de globala ekonomiernas fortsatta expansion blir folkrätten – som vi känt den efter världskriget (1937–1945) – en allt viktigare motkraft, den som står för någon slags rimlig ordning i världen, för en framtid utan kärnvapenkrig.
Om de ryska förslagen blir verklighet innebär det ofrånkomligen en uppdelning av delar av världen i intressesfärer – en under USA och en under Ryssland/Kina. Sverige skulle då hamna på USA-sidan. Hur det skulle gå för Finland och baltstaterna är mera osäkert. Men ingen småstat skulle få ha ett ord med i laget. Sverige kommer att göras till fiende med Ryssland och därmed bli lovligt byte (bombmål) vid en militär konfrontation mellan USA och Ryssland etc.
Historien lär oss att när stormakterna gör upp och delar upp världen emellan sig ökar risken för krig. Därför är det ryska utspelet mycket oroande. Lite Molotov-Ribbentrop-teater vilar också över situationen, där Putin spelar Molotov och Biden/Stoltenberg & Co spelar Ribbentrop.
Det drar alltså ihop sig till en uppgörelse om vem som ska vara herre på täppa det närmaste seklet. Ett storkrig mellan USA och Ryssland (Kina) riskerar civilisationers undergång. Därför är en fredlig lösning under folkrätten enda vägen.
Nu, mer än nånsin, behövs en klar, tydlig alliansfri linje i svensk utrikespolitik! Ersätt Hultqvist och Linde med kompetenta krafter i linje med vår alliansfrihet.
Helt visst ska vi bekämpa indelning i intressesfärer. Jag ser att allianfriheten.se är inne på samma linje.
Det är inte så att Sverige skulle hamna i USA:s intressesfär om de ryska förslagen till fördrag antogs. Tvärtom då vi ju idag de facto tillhör USA:s intressesfär, medan fördragen skulle medföra svängrum för svensk neutralitetspolitik. Att ha vänskapliga, icke-fientliga förbindelser med en stat betyder inte att ingå i den statens intressesfär.
Att Östeuropa ingick i Sovjetunionens intressesfär efter Jalta-avtalet säkrades ju med sovjetiska trupper i flera av dessa länder. USA har fortfarande trupper i Tyskland! De ryska förslagen går ju ut på att ta bort NATO-trupper och framskjutna missiler från de länder dit Nato expanderade efter 1990-talet.
I dagens läge måste det ligga i Sveriges intresse att stödja de ryska förslagen.
Om den strategiska jämvikten mellan ”Väst” och Ryssland-Kina så småningom förändras till en övervikt för den senare alliansen, så kan vi behöva ompröva säkerhetspolitiken.
Den stora faran idag är inte Ryssland/Kina:s krav utan att USA inte accepterar att styrkeförhållandena har ändrats.
USA kommer lugna ned sin Ukrainapolitik, tvingas till det genom ett icke angreppsavtal med Ryssland. Nån annan väg finns inte, att alarmera om krig är för tidigt.
Om man skriver en artikel med rubriken: ”Vad betyder de ryska utspelen om säkerhetsgarantier och om stopp för Nato?”, måste man någorlunda ordentligt gå igenom Minsköverenskommelsen (Det så kallade Minsk 1 blev underskrivit av representanter för Ukraina, Ryssland, Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk den 5 september 2014 i Vitrysslands huvudstad Minsk), och hur Ukrainas regeringar uppbackade av USA, Nato och EU under nu sex års tid undvikit avtalet och stenhårt försökt göra om den konflikt som avtalet skall försöka lösa upp, till en konflikt mellan Ukraina och Ryssland.
Så sker inte i denna artikel som jag därför menar är en dålig artikel.
Ett exempel på hur fruktansvärt illa behandlat Ukraina blivit av USA är detta. 2014 höll företaget Motor Sich i Ukraina på att gå i konken. Då gick det kinesiska Skyrizon in och köpte en andel på 56% vilket i ukrainsk press omnämndes som något gott för den lokala industrin. Men naturligtvis passade det inte de som låg bakom Maidankuppen, neokons i USA. Andelar av Skyrizons ägande har beslagtagits på order av president Zelinski. Nu har naturligtvis Skyrizon stämt Motor Sich.
Kommer USA eller EU att som kompensation köpa turbiner från det rätt ålderdomliga ukrainska företaget, eller kommer det att tvingas i konkurs då kineserna nu vänder sig till Ryssland i stället för motorköp? Global Times har redogjort för denna historia.
Det är mycket svårt att överdriva hur djävligt USA, EU och Nato egentligen beter sig mot Ukraina. Samtidigt kan man naturligtvis påpeka att Ukrainas regering, precis som Sveriges, ändå tror att USA är ett stöd för respektive land. Bägge regeringarna lever nog enligt uppfattningen att ”tron kan försätta berg” ty verklighetsuppfattningen är i bägge ländernas ledarskikt helt ur led.
Bra uppgift, Ulf!
Men HUR är ju den intressanta frågan. Se på våra riksdagspartier – vad finns att hämta där? Och hur ser det ut rent utomparlamentariskt? Kan vi göra något annat än studera läget i dag?
Vi ser att ”framför allt Kina och Ryssland är stormakter som bara väntar på ett lämpligt tillfälle att slutgiltigt knäcka USA:s världsdominans”, enligt Knut! Och när ”världsdominanten” är knäckt, vad kommer i stället?
Alliansfrihet är nog bra, men vad innebär det i dag? Finns det någon ”alliansfri rörelse” alls i världen i dag? Finns ens möjlighet att forma någon sådan? Det går lätt att utropa ”helt visst ska vi bekämpa indelning i intressesfärer!” Men hur gör vi det? Även alliansfriheten uttrycker ju ett intresse. Ett bättre intresse måhända än ömsesidig krigshets, men hur nå dit?
Kanske skulle vi utifrån åtminstone tretusenåriga erfarenheter formulera en linje för allmän anslutning. Vi ska ju inte inbilla oss att vi själva enkelt och lagenligt kan ”ersätta Hultqvist och Linde”. Här krävs det nog, som jag ser det en hel del politiskt basarbete.
Är det verkligen så att Sverige hamnar utanför Rysslands intressesfär? För någon dag sedan hade Ryssland synpunkter på eventuellt svenskt och finskt medlemskap Nato. Det var något de förmodligen kan ha svårt att acceptera.
Bertil C!
Jag håller inte med om att jag inte svarat på rubrikens fråga, även om svaret inte är helt uttömmande. Det finns mer att tillägga, vilket du gjort i din kommentar. Minskavtalet t ex, har kommit i skymundan. Men min text är inte en indignationstext om USA:s imperialistiska agerande, utan mer en analys av var kraftmätningen just nu befinner sig mellan USA/Nato/EU och Ryssland/Kina. En konflikt som Sverige bör förhålla sig neutralt i.
Sverige ska upprätthålla korrekta förbindelser med båda sidor, inte bara med Ryssland/Kina, eller bara med USA. För närvarande för Sverige – trots sin officiellt deklarerade alliansfrihet – en undergiven USA-vänlig linje, vilket är lika oansvarigt som det vore att helt byta sida.
När Ryssland och USA den 10 januari ska förhandla om säkerhetsgarantier är risken stor att de drar upp gränser mellan sig och struntar i små länders alliansfrihet (Sverige och Finland t ex). Molotov-Ribbentrop-pakten var ett tydligt sådant exempel, som ingicks omedelbart före krigsutbrottet i Europa 1939.
Det innebär inte att det blir storkrig i Nordeuropa nu, men Sveriges alliansfrihet kan definitivt gå i graven här, vilket gör oss till Rysslands fiende i en krigssituation. Det nordeuropeiska området är ett strategiskt allt viktigare område i kampen om handelsvägar och naturtillgångar.
Många vill inte ens förstå att USA är på väg att tappa sin ledarroll i världen. Det märker jag på Facebook i kommentarerna till detta inlägg. Här har fredsrörelsen, du och jag vår största utmaning; att övertyga människor i vårt land om att Sverige måste byta utrikes- och säkerhetspolitik.
”Point taken” bäste Knut!
Dan Kotka hyser en from förhoppning när han skriver ”USA kommer lugna ned sin Ukrainapolitik, tvingas till det genom ett icke angreppsavtal med Ryssland.” Problemet ligger i ordet ”sin”. Både på RT och på andra bloggar konstateras det (även av pensionerade höga militärer i USA) att det inte är en Ukrainapolitik som USA ägnar sig åt. Alexander Marcouris säger t ex i ett av sina senaste inlägg att både Beijing och Moskva skulle föredra om Washington hade en president som t ex Reagan, en tydlig motståndare som man kan förhandla med, och som i kraft av att verkligen vara den som håller i rodret, också ingår avtal som man håller sig till. Samma sak gäller för de med USA allierade, de ser också hur deras boss handlar alltmer oförutsägbart och rent av opålitligt. Vem är det som bestämmer egentligen i Washington?
Det senaste exemplet jag uppmärksammats på kommer från Etiopien. USA var missbelåtna med hur den fredspristagande Abiy Ahmed Ali där verkade vilja ingå olika ekonomiska avtal med Beijing och stöttade därför upprorsmakarna i Tigrayprovinsen. Dessa upprorsmakare var för ett tag sedan på väg att inta Addis Abeba. Nu har regeringsstyrkorna i Etiopien tillgång till drönare (har den egna armen verkligen utbildning på att hantera dessa?) och läget har åter svängt. Bakom detta drönarstöd ligger Turkiet (Nato-medlem) och Förenade Arabemiraten (tidigare väldigt tydlig stöttare av USA:s politik). Och vem har dessa två kontakt med, och varifrån kommer drönarna?
USA:s tidigare allierade börjar alltmer se sig om efter pålitligare partners. Uppenbarligen gäller det (ännu?) inte t ex EU och Storbritannien, eller det stackars Ukraina. Det jag hittills läst in mig på tyder alltså på, att den kaossituation som råder i Washington gör att år 2022 kommer att bli fullt av överraskningar och många av dem kan mycket väl utvecklas till förödande världshändelser.
Klokt resonerat, Bertil C!
Det du påpekar är ju en utveckling som varit på gång tämligen länge. Som när USA redan i samband med det s k ”Gulfkriget” 1991 lurade skjortan av Saddam Hussein. Och hur man sedan på egen hand skapade Al Qajda (Charlie Wilson´s war) och genom Gulfkrigets fortsättning 2003 i ”Irakkriget” lyckades skapa en hel armé av militanta islamister (IS), som man sedan försökte återta glorian genom att fortsätta ”bekämpa”.
Men det här är ju bara elementa.
Det viktiga kanske är motsidan. Den uppåtgående alliansen Kina/Ryssland. Vad är positivt och negativt med framväxten av den nya supermakten och vilka motsättningar finns bakom denna front?
Om alla de som nu studerat detta inlägg av Knut L. (inklusive kommentarer), vill bli ordentligt uppdaterade om den senaste händelseutvecklingen i Ryssland, bör de lyssna på följande inlägg på the Duran.
På en knapp timmes tid går Alexander M igenom hur väl förberedda ryssarna är inför mötet med först USA den 10:e januari och sedan med Nato den 12:e januari. Först en genomgång av den senaste militära utvecklingen, men sedan också en genomgång av t ex synen på konflikten över Ukraina.
Rubriken för inlägget är ”Russia Salvo Launches Tsirkon, Deploys S-550, Scoffs at Sanctions, Ahead of Talks with US” eller på svenska ”Ryssland avskjuter en salva med Tsirkon, för fram S-550, hånar sanktioner, inför sitt samtal med USA”.
En knapp timmes mycket intressant föredrag som även jämför det nuvarande politiska spänningsläget med hur det var under kalla kriget mellan USA/Nato och Sovjetunionen/Warszawapakten. Ett måste före nyårsklockorna och diktläsning av Reine Brynolfsson.
Jag tror för min del att det inte bara handlar om säkerhetsgarantier och Nato, utan just att Ukraina för oöverskådlig framtid kan komma att vara förlorat för Ryssland. Sven Hirdman kallar det fantomsmärtor (11.40 in i klippet). På sovjettiden kände man stolthet om man tillhörde ”de tre systrarna” (Ryssland, Ukraina och Vitryssland). Nu har en syster varit på väg bort i snart ett decennium. Hur länge kände Sverige fantomsmärtor efter förlusten av den östra rikshalvan? Minst 100 år? Förlusten av Norge gav väl knappt några fantomsmärtor alls.
Jag brukar inte läsa Knut L:s Facebook-sida, men blev naturligtvis nyfiken av morgonens kommentar (7.41). Håller helt med vad min namne med efternamnet Österholm skriver under sin punkt 1.
Jag tror vidare att Kina vill ha ett ord med om Ryssland avser att anfalla Ukraina. Jag tog upp Kinas roll i Ukraina i ett resebrev som publicerades på denna blogg.
Jag noterar att jag skrivit om Ukraina i snart sju år (första gästbloggen om Ukraina är från 19 januari 2015). Min uppfattning i Ukraina-frågan har alltid varit i minoritet på denna blogg och är det förmodligen fortfarande. Jag tror att det blir mycket svårt att få med sig några större skaror anhängare till Knut L:s förslag om ändrad säkerhetspolitik. Fler än jag kommer att ställa sig frågan hur folkrätten ska kunna bidra till en fredlig lösning när Ryssland ockuperar Ukrainas territorium (och då tänker jag i första hand på Donbass).
…
Mats Österholms kommentar på Facebook:
Tre saker:
1. ”Om Nato skulle provocera Ryssland att gå in i Ukraina” låter som hur en hustrumisshandlare motiverar sin hustrumisshandel: Det var offret som provocerade fram det, hustrumisshandlaren hade inget val.
2. Putin försöker hela tiden skrämma upp sina medborgare om att det finns någon sorts hot mot landet om grannstater går med i USA. Det är givetvis nonsens, det finns inget som har något intresse av att invadera Ryssland, men måla upp en sådan bild är ett välkänt knep som diktatorer använder för att klamra sig fast vid makten. Det är beklämmande när debattörer utanför Ryssland ansluter dig till det narrativet.
3. Vad hände för din kamp mot den starkes rätt och för folkrätten? Gäller den bara när det är ”rätt” politisk färg på den svagare parten? Jag tror aldrig jag har hört dig tycka att USA hade någon slags rätt att försöka invadera Kuba för att det låg inom USA:s intressesfär. Ukraina har givetvis samma rätt att utforma sin egen säkerhetspolitik precis som Kuba har. Du debatterar dessutom som om det kalla kriget fortfarande rasade. Det gör det uppysningsvis inte.
Hannu K skriver ”I dagens läge måste det ligga i Sveriges intresse att stödja de ryska förslagen.” Vi får nog skilja lite på nivån, eller vad man skall kalla det, när det gäller stöd till de ryska förslagen. Hannu K tycker, som det verkar, att de ryska förslagen är rimliga; åtminstone, och det tycker jag också.
Naturligtvis är Nato-länderna i Europa (och EU) ordentligt irriterade över att det först kommer att bli ett möte den 10:e mellan bara USA och Ryssland. Vad har USA egentligen för kärnintresse i Europa? Vad finns det för garantier för att USA på något påtagligt vis kommer att tillvarata intressena för de europeiska länderna? När Nato skall träffa Ryssland den 12:e, vad finns kvar av större dignitet att förhandla om? Hinner de europeiska Nato-länderna (eller EU) ens sätta sig in i vad förhandlingarna den 10:e resulterade i?
Tydligtvis har Moskva bestämt denna tidsplan och därmed till EU och de europeiska Nato-länderna outtalat men tydligt sagt ”Ni är ju ändå bara en hop gläfsande småhundar. Varför skall vi prata med er när det är ’Top Dog’ som bestämmer, framförallt när det gäller militära frågor, och det är ju främst säkerhetsfrågor vi skall prata om.”
Då nu Sverige inte formellt sett är medlem i Nato ligger det nog INTE i Sveriges intresse att stödja något förslag, varifrån det än kommer, och hur förnuftigt det än syns vara. För om någon beslutsfattare av rang i Sverige uttalar sig, så innebär det att vi antingen även officiellt är med i Nato-gänget eller i motståndargänget. Var är då vår neutralitet?
Mats Larsson, din och före dig Mats Österholms jämförelse med hustrumisshandel haltar å det grövsta. Vore det en bra analogi skulle Ryssland vara maken (den misshandlande) och Ukraina hustrun, eller hur? Men maken bryr sig inte om hustrun, det har han otaliga gånger sagt. Men om någon som länge varit ute efter makens skalp, t ex Nato, skulle få för sig att smyga bakom hustrun, sätta en kniv i handen på henne och tillsammans med henne hugga mot maken som befinner sig på mycket kort avstånd (Moskva kan från Ukraina nås med avancerade Natoraketer på mindre än 6 minuter) kommer naturligtvis maken att bli syrak. Och det är just det han vid otaliga tillfällen uttalat.
Om man får tro en av de mest betydelsefulla säkerhetsexperter i USA – den 2017 döde – Zbigniew Brzezinski, så har Ryssland med Kina den överlägset starkaste geostrategiska positionen gentemot USA och EU. Brzezinski skriver i sin bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives (1997) där han för fram sin ståndpunkt att behärskandet av den eurasiska landmassan är kritiskt för den makt som vill ha möjligheten att dominera världen. Till exempel på sidan 40 i AA skriver Brzezinski: “Ukraine, a new and important space on the Eurasian chessboard, is a geopolitical pivot because its very existence as an independent country helps to transform Russia. Without Ukraine, Russia ceases to be a Eurasian empire.”
I en artikel i Foreign Affairs Vol.76, nr 5, september–oktober 1997 där Brzezinski var ute i samma ämne skrev han på sidan 50: ”Eurasia is the world’s axial supercontinent. A power that dominated Eurasia would exercise decisive influence over two of the world’s three most economically productive regions: Western Europe and East Asia.”
Även om en hel del ändrats i maktförhållandena i världen sedan 1997 anser jag att det även idag ligger mycket i Brzezinskis tankar om Eurasien.
President Donald Trump försökte närma sig Ryssland för att splittra axeln Kina–Ryssland. En som gett honom det rådet var bland annat Henry Kissinger. Redan Obama hade beslutat att svänga över USA:s strategiska intresse från Väst- och Central- mot Ostasien. Det vill säga mot Kina, som är Förenta Staternas huvudmotpart. Men Trumps politik saboterades av det andra krigspartiet i USA.
Som sagt var, har Ryssland sin strategiska fördel i det stora spelet. Placerad på den asiatiska landmassan och med Kina som bakre bas. USA har gjort kardinalfelet att underlätta för deras huvudmotståndare att gå samman. Till exempel, om inte Västeuropa vill ha den ryska gasen tar Kina naturligt villigt emot den. Om den strategiska alliansen mellan Kina och Ryssland håller när den kommer att sättas på prov vet jag inte. Men rätt mycket tyder på det. Nu är det bra att den unipolära världen bryts upp. Det ger vårt land ett spelutrymme att återgå till neutralitetspolitiken för det är då spänningarna ökar mellan stormakterna som denna politik behövs som mest, inte tvärtom som försvarsminister Hultqvist tycks tro. Om Ryssland–Kina blir världens nya dominanter får vi antiimperialister en ny huvudfiende.
Det finns risk för överskattning av USA:s tillbakagång.
Jag vill påstå att.
USA står lika starka eller starkare på viktiga områden än för 10–20 år sedan.
* Mycket större inflytande i Mellanöstern.
* Lika stor eller större acceptans hos nära allierade för en brutal utrikespolitik, för sanktioner, för stöd åt statskupper och statskuppsförsök mot demokratier (Ukraina, Venezuela, Bolivia etc.)
* Detsamma gäller den kraftiga uppslutningen kring demoniseringen av Kina, Ryssland. Media mindre självständiga.
* Dollarns ställning kvarstår stark, trots ökad statsskuld etc.
* Andelen av BNP i världen var 23% 1980 och är ungefär lika stor idag.
Visst kan man överskatta USA:s tillbakagång, Men USA förlorade ett krig i Afghanistan och därmed ett starkt fäste i Centralasien. USA misslyckades med kriget i Irak och ändå mer med deras krig mot Syrien. Så jag sätter ett frågetecken till Anders Romelsjös påstående att USA har ett ”Mycket större inflytande i Mellanöstern” än för ”…10–20 år sedan.”. Detta har tärt mycket på USA:s federala ekonomi.
Hur är det då med deras andel av världens samlade BNP. Romelsjö skriver: ”Andelen av BNP i världen var 23% 1980 och är ungefär lika stor idag.” Men här måste man titta bakom siffrorna. Att USA år 2000 hade ökat sin andel av värdens BNP från 26 procent 1990 berodde till en del på Sovjetunions och folkdemokratiernas kollaps. Sovjet var världens näst största ekonomi före kollapsen. Världen utom USA utvecklade sin ekonomi i svagare takt än USA mellan 1995 och 2003. År 2000 hade därför USA 30 procent av världen samlade BNP men till 2019 hade den sjunkit till 24 procent. Men en av mina gissningar är att det finns mycket ”luft” i USA:s BNP då de genom att den att finansiella sektorn har fått större betydelse kunnat realisera vinster från andra länders produktion.
Ja Anders, det finns en risk. Jag tycker dock att de verkar som om både Ryssland och Kina är medvetna om den risken. The Saker tycker till exempel emellanåt att Ryssland uppträder onödigt försiktigt gentemot USA. Men Anders, är inte tendensen klar? Läs till exempel detta.
Bertil C!
Jag har debatterat Ukraina i snart sju år på denna blogg, och har svårt att hitta nya argument. Redan 2015 avtalade jag med Stefan Lindgren att aldrig mer skriva kommentarer på 8dagar, ett avtal jag har hållit.
Tycker för min del att ukrainarna betalat sin del till moskoviterna. Jag brukar tänka på det när jag pratar med unga ukrainare, som inte har så många minnen från sovjettiden. Men de kommer ihåg sina äldre släktingar: min gammelmordfar försvann under striderna i södra Ukraina, min gammelmorfar stupade under de inledande striderna 1941, min morfar stred i den andra ukrainska fronten, min morfar lever fortfarande, han är 93 år och här är en bild med honom och hans medaljer, osv.
Kanske är det dessa minnen som gör ukrainarna så lugna. Min fru är i Kiev just nu och där råder verkligen ingen panikstämning. Jag tror också för min del att ukrainarna undanber sig kommentarer från svenskar [Bertil C] som ”stackars Ukraina”.
Till Mats Larsson.
Viss sjutton är det synd om det ukrainska folket. 2014 blev det utsatt för en statskupp initierad av USA med bland andra Victoria Nuland i spetsen. Sedan har USA/EU/Nato hindrat den nuvarande ledningen i Kiev från att t ex få någon ordning på den uschla ekonomin genom bland annat handel med Kina. Rena nazister med Stephan Bandera som idol sitter på höga positioner i Ukrainas maktapparat. ”Stepan Andrijowycz Bandera; 1 January 1909–15 October 1959) was a Ukrainian politician and theorist of the militant wing of the far-right Organization of Ukrainian Nationalists and a leader and ideologist of Ukrainian ultranationalists known for his involvement in terrorist activities.” med mera. Så nog är det synd om det ukrainska folket alltid. Långt mer synd om det än om oss svenskar. Vi har ju bara en självpåtaget USA/EU/Nato-följarregering att skämmas för. Men jag tror, ja visst är det bara tro än så länge, att både det ukrainska och det svenska folket kommer att samla kraft för att någon gång skapa en värdig framtid. Ja jag tror till och med att det ukrainska folket kommer att göra det först, men det är också bara tro.
Bertil C…
vill jag bara säga att det kan i många fall tyckas förmätet att gråta tårar över andra folk och det som vi andra kanske kan se som deras ”misslyckanden”.
Men, om det som (vad jag förstår) många ukrainare har upprörts över, nämligen den ryska annekteringen av ”sitt” gamla hävdvunna semesterparadis, d v s Krim, tycker jag nog att den som gjorde pannkaka av alltihop var Nikita Krustjev (här är jag lite osäker på aktuell transkribering till ”västerländska”, kanske Mats L eller vår australienskiske korrspondent vet bättre) genom att ”skänka” området till den Ukrainska delrepubliken inom Sovjetunionen ställde till en senare uppkommen geopolitisk komplikation. Och att han gjorde det enbart för att säkra sitt val till unionens generalsekreterare efter Stalins bortgång med Ukrainas bifall (och samtidigt blundande för Krusses egna förehavanden där under ”tvångs”-kollektiviseringen på 1930-talet.
Då tycker jag det bästa är att se åt sidan (alternativt; överse) med detta taktiska skenidrag (i fyllan och villan) och ta fasta på de mer avgörande geopolitiska sammanhangen. Något som våra tidigare ”fibjurister” med sin mer formellt möjligen oantastliga åsikt i frågan vänt sig emot med anledning av ”väststaternas” upprepande av idén om ”fastställda gränser” i Europa (och i närheten) efter det andra imperialistiska omfördelningskriget. Det finns ju ingenting historiskt fastlagt som stöder denna åsikt om Krim som ukrainskt territorium.
Möjligt är ju att det som det ukrainska folket måhända ska ömkas för är sådant som är fastare förknippat med Stalins välde under 1930-talet och fram till början av 1950-talet.
Dennis Z!
Jag tycker att Helsingforsprincipen är bättre: gränsändringar endast genom överenskommelse, vare sig ett gränsavsnitts dragning är naturgeografiskt, etniskt och politiskt lyckad eller misslyckad. Annars kan starkare makter dra gränser som de behagar. Du skriver ofta om Palestina. Du skulle väl inte tycka att starkare makter skall kunna ”se åt sidan” med de beslut som har gjort Staten Israel ganska liten? De som är starkare skulle kunna ”ta fasta på de mer avgörande geopolitiska sammanhangen” och tycka att Israel borde utökas, om de följde din föreslagna princip om att avgöra från fall till fall huruvida en annektering går för sig.
”Chrusjtjov” är väl en korrekt stavning på svenska.
Dennis Z!
Om du tror att Krim bara var till för ukrainare så tror du fel. Det var semesterorten för sovjetmedborgare. Min fru som kom från arbetarhem kunde åka dit på somrarna genom sin pappas arbete.
Även efter Sovjetunionens kollaps var det en populär ort för unga människor. En av mina gamla medarbetare, från Minsk, berättade hur han och hans fru klev på tåget och åkte utan planering till Krim. Det fanns alltid en gumma som ville dryga ut pensionen med att hyra ut ett rum. Jag har
hört samma historier från andra yngre medarbetare.
Sommaren 2008 tillbringade jag en vecka på ett semesterställe utanför Kiev. Namnet ”Metallist” antydde att det under sovjettiden var semesterställe för metallarbetare. Varje kväll låg röken tung över de små stugorna (som svenska kolonistugor) från den traditionella shashlik-middagen.
Det enda som jag inte lyckades lista ut var varför man inte tillämpade våra gamla hederliga svenska torrdass. Toaletterna var helt sönderrostade och hade krävt en ansenlig och kostsam insats
att få ordning på.
För att försöka svara på frågan, om hur Krusse transkriberas, så kan man konstatera att av alla sovjetledare har han den mest komplicerade stavningen. Undantaget, Sergo Ordzhonikidze, den hetlevrade georgiern som var med redan under Lenin. Han begick troligen självmord, men Oleg Khelvniuks bok ger en obetalbar beskrivning av upphetsade samtal mellan Sergo och Stalin.
Den nuvarande transkriberingen är Chrusjtjov på svenska, Khrushchev på engelska, eller som Stalin brukade reta honom (p g a hans ukrainiska kontakter), Khrushevsky.
Oleg Khlevniuk är en av de ohederliga figurer som fullt förståeligt fått alltför stor uppmärksamhet i väst. Det finns inga bevis för att Ordzhonikidzes inte var annat än naturlig.
Dennis Z!
Tack för att du månar om att jag skall uppträda korrekt!
För någon vecka sedan fick jag en genomgång av vad The Times skrivit om från en skyttegrav i Ukraina. Graven var naturligtvis mellan västra delen och någon av de två självutnämnda folkrepublikerna Donetsk och Lugansk. Timesreportern intervjuade bland annat en vanlig soldat och frågade om vad han trodde om läget. ”Vi har inte en chans om ryssen kommer” sade han. Samtidigt uttalade höga befäl samma sak men de tillägger ”Våra soldater kommer att kämpa tappert till sista man”.
Tänk dig det Dennis, du ligger i en skyttegrav och har legat där länge, inget händer och du längtar hem. Samtidigt vet du, liksom ditt befäl, att varken Nato eller USA kommer till din eller dina kamraters hjälp om något skulle hända. Om du haft tillgång till inhemska tidningar vet du också att de som styr ditt land är i kaos. Den främste oppositionsledaren sitter i husarrest, förre presidenten Petro Poroshenko, han som Victoria Nuland (USA) lät installera efter Maidankuppen (kuppmakarna kallar det revolution), är av nuvarande presidenten Volodymyr Zelenskyj anklagad för att ha haft samröre med ryssarna (han påstås ha velat köpa kol från Ryssland) och så vidare. Bakom det hela står dessutom, om jag använder Mats Larssons terminologi, några solochvårare (USA/EU/Nato) som verkligen inte vill Ukraina väl, utan bara att ”hon” skall vara beredd att skada ”honom”, Ryssland, så mycket som möjligt. Där du ligger i skyttegraven kan du inte känna dig annat än djupt illa till mods.
Lyssna som kontrast till denna intervju (31.12) med Ungerns utrikesminister Peter Szijjarto. Ungern är både Nato- och EU-medlem. Ministern är enormt tydlig. Den ungerska regeringens uppgift är inte att ideologisera eller politisera i första hand. Dess uppgift är att leverera till det ungerska folket. Det är inga problem att handla med Gazprom eller köpa ryskt vaccin.
Så nog är det ett taskigt läge för ukrainarna alltid; med en sådan statsledning. Och man förstår också varför inte Ungern fick vara med i ”summit for democracy”. Ungern tänkte mer på det egna folket än det tänkte på att buga vackert för solochvårarna (USA/EU/Nato).
Mats L!
I ett Resebrev 2 – från Ukraina | lindelof.nu skriver du ”Ryssarna lyckades alltså initiera upproren i Donetsk och Lugansk, men misslyckades i Charkov, vilket jag under våren 2014 såg som nyckeln till om ryssarna skulle lyckas klyva Ukraina, men det misslyckades man med.” Vet du varför ryssarna inte erkänner Donetsk och Lugansk? I väst är ”vi” ju snabba med att erkänna de utbrytningar som ”vi” åstadkommit, t.ex. Kosovo, fast ryssarna blockerade det i FN.
Bertil C!
Egentligen är väl frågan snarast varför Ryssland inte annekterat de delar av Donetsk och Lugansk oblasts som ligger utanför den ukrainska regeringens kontroll. Björn Nistad skrev i september 2019:
”Alle som har vært i Donbass, vil vite at praktisk talt alle i området ønsker å bli innlemmet i Russland, og at det er mye bitterhet over at den russiske ledelsen til nå ikke har etterkommet dette ønsket.”
En annan pusselbit är Putin’s märkliga epos ”On the Historical Unity of Russians and Ukrainians“.
Möjligen känner Putin att tiden håller på att rinna ifrån honom. Kriget i Donbass har snart pågått i åtta år och separationen mellan Ryssland och Ukraina ökar hela tiden. Unga ukrainare uppskattar det viseringsfria resandet till EU, något som ryssarna inte har. Ryssarnas minskade reskraft märks tydligt i Stockholm, speciellt under den ryska julen som infaller den 7 januari och då Stockholm svämmades över av ryssar för en del år sedan.
Det märks också att det börjar uppstå rykten om Putin. Han gick ju ut väldigt hårt och dessutom offentligt. Vi får se vad som händer den 10 januari. Just nu är det lite svårt att få vägledning eftersom rysk TV domineras av helgprogram.
Intressant att följa den livliga debatten som följde av Knut L:s inlägg. Många värdefulla inlägg med nyttig info, bl a det Bertil Carlman skriver om Ukraina och Ungern ovan (01.02.22).
MEN, i stort sett alla inläggen handlar om annat än kärnfrågan i det Knut L tog upp; nämligen om vad Putins förslag innebär i form av intressesfärer och om vi ska acceptera detta. Samma sak har Lars-Gunnar Liljestrand tagit upp på alliansfriheten.se 23 dec. LGL är kritisk till de ryska förslagen och menar att de innebär accepterande av intressesfärer vilket inte ligger i Sveriges intressen och att vi ska avvisa förslagen. Detta vore intressant att få kommentarer till!
Ulf N!
Vi får nog vänta ett par dagar med att fundera kring ”vad Putins förslag innebär i form av intressesfärer och om vi ska acceptera detta”. Mötena som skall behandla frågan är ju som följer:
10/1 USA-Ryssland,
12.1 Nato-Ryssland
13.1 OSCE-Ryssland.
Du, LGL och även jag, må vara hur kritiska vi vill, den i januari fastslagna tågordningen kan vi inte göra något åt.
Som jag ser det så är största risken att USA/Nato sabbar det hela, för då kommer Sverige att drabbas illa. Jag ser inte nu hur ”Putins förslag” i sig på något vis nu kan vara negativt för Sverige.
Jag förstår faktiskt inte hur och varför Putin i nuvarande läge skulle kunna vara intresserat av något annat än det egna landets intressen? Är det inte det som är statschefens huvuduppgift? Vad har LGL tänkt sig?
Bertil C förstår inte hur Putins intresse kan krocka med svenska intressen i nuvarande läge. Det förefaller mig aningen naivt. Bertil C ser allt ur stormakternas perspektiv och missar små neutrala staters intressen i gränszonerna. De har enligt folkrätten samma rätt till självbestämmande som Ryssland, USA och Kina.
Ryska federationens intressen kan, på samma sätt som Sovjets intressen 1939, innebära gränsstaters ofrihet. Om USA går med på att Nato inte ska expandera mera runt Ryssland vill förstås USA ha något i utbyte. Sveriges regering har tydligt redan valt sida, vilket baltstaterna och Polen också gjort, som t o m är medlemmar i Nato. Men Finland? Det skulle kunna betyda att USA och Ryssland den 10 januari 2022 bestämmer om att Sverige ska bli fiende med Ryssland och att Finland ska kunna fortsätta sin nära relation med Ryssland. Sverige och Finland kan hamna på skilda sidor i stormakternas reviruppdelning, vilket inte ligger i Sveriges intresse. Det är en av många oönskade möjligheter.
Ulf N!
Jag tyckte nog jag resonerade lite kring det här ”problemet” med intressesfärer i världspolitiken. Inte så där påtagligt mycket i detalj, kanske, men vad kan vi säga i en värld där ”alliansfrihet” i det närmaste blivit en sorts skällsord och någon alliansfri rörelse inte finns att skåda så långt vi kan se!
Men, hur ska vi åstadkomma i vart fall ett embryo kring en sådan? Att den nya svenska linjen är både farlig och felriktad är ju lätt att se. Men hur hittar vi ett bättre alternativ. I slutskedet av VK2 och efter 1945 fanns en diskussion kring ett nordiskt försvarsförbund men det mynnade trots detta ut i att Island blev mer eller mindre en lydstat till USA samtidigt som Norge och Danmark anslöt sig till Nato medan Finland genom ett så kallat ”vänskapsavtal” i huvudsak inordnades i den sovjetiska sfären medan Sverige sa sig hålla fast i alliansfrihet strävande till neutralitet i krig. I efterhand har det som alla initierade kände till blivit helt avslöjat; att Sverige bedrev signalspaning mot Sovjet och hade ett tätt informationsutbyte med ”väst” i trots av alliansfriheten.
Finland har måhända närmat sig den tidigare ”svenska” linjen och var faktiskt klart före oss att teckna ett lite eufemistiskt kallat ”värdlandsavtal” med Nato. Trots att den finska nationella uppslutningen kring neutralitet är väl så stark, vissa hävdar starkare, än den utvecklats till i Sverige.
Nu ligger ju både Sverige och Finland som Norden i övrigt i världens utkant. Långt ifrån oss är de historiska kärnområdena. Korsvägarna mellan öst och väst, världens centrum, i centralasien. ”Sidenvägarna” är en väl inarbetad faktisk benämning på de förenande pulsådrorna, numera nyväckta till ytan genom det kinesiska ”Belt Road Initiative”. Snart kommer autostradorna och höghastighetstågens framfart att dominera dessa vägar eller kanske snarare det som inte fixas genom snabbt utbyggda flygplatser och intensiv flygtrafik. Till och från Kazakstans nya huvudstad Astana och Azerbadjans gamla oljecentrum Baku går flygen i dag tätare än någonsin tidigare med såväl näringslivsrepresentanter som turister. Kanske är hela Västeuropa på väg tillbaka till den historiska utkanten av samhällslivet och allt tippar över igen till ett nytt ”Mittens Rike”.
Knut L:s beskrivning av världsläget förvånar mig.
Är det sant att två stora ekonomier (förmodligen USA:s och Kinas/Rysslands) står emot varandra, och att ”den ene endast kan expandera på de andres bekostnad”, eller finns det en möjlighet att ”komma överens på något sätt”? Är det sant att Kina och Ryssland ”bara väntar på ett lämpligt tillfälle att slutgiltigt knäcka USA:s världsdominans” och att ”utvecklingen nu har nått den punkt då det ryska ledarskapet känner sig tillräckligt säkra på sin styrka för att konfrontera USA”? Är det sant att ”ett politiskt spretigt EU” ligger mitt emellan?
Är det en riktig beskrivning av läget ”att spänningen nu trissats upp mellan USA (med bundsförvanter) och Ryssland (med Kina i ryggen) som riskerar att utlösa en militär konfrontation mellan Ryssland och USA i området [Ukraina]”? Håller verkligen stormakterna på att göra upp och dela världen emellan sig? Innebär de ryska förslagen ofrånkomligen ”en uppdelning av delar av världen i intressesfärer – en under USA och en under Ryssland/Kina”?
Om det nu är så att ”En ny världsordning håller på att födas”, vilken är då skillnaden mellan den gamla och den nya världsordningen? Vad innebär egentligen den fromma önskan om ”en fredlig lösning under folkrätten”?
Min bild av världsläget ser helt annorlunda ut. Sedan Sovjetunionen imploderade och Warszawapakten upplöstes har USA aggressivt och med förödande resultat, med Nato och EU som redskap, expanderat västvärldens ”intressesfär”, särskilt i Mellanöstern, Nordafrika och Europa. Krigen i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien hör till bilden, liksom den målmedvetna militära framflyttningen i Europa, med sikte på Ryssland – Natoutvidgningen, lösryckandet av Kosovo och etablerandet av en stor militärbas där, statskuppen i Kiev 2014 och så vidare.
Under tiden har Kina utvecklats kraftfullt. USA kan inte acceptera att ett stort land i tredje världen utvecklas och värnar sin självständighet och reagerar därför med handelskrig mot Kina och en rad politiska och militära provokationer i ett (hittills misslyckat) försök att splittra och återkolonisera detta land.
Ryssland har återhämtat sig efter den djupa krisen. Eftersom dess försök att bli vän med väst bryskt avvisats, har istället samarbetet mellan Ryssland och Kina konsoliderats.
Nu har vi nått en punkt där Ryssland är trängt mot väggen, saknar reträttmöjligheter och därför säger: Hit, men inte längre! Dra bort era hotfulla vapen från vårt närområde! Även Kina reagerar på motsvarande sätt.
Det är bra! Ryssland och Kina sätter gränser för USA:s expansion. Alternativet vore en värld totalt behärskad av USA och dess allierade, ett kolonialt världsherravälde, en monocentrisk ”superimperialism”, där hittills gällande folkrätt ersätts av regler ensidigt beslutade av USA och dess allierade.
Den nya världsordning som håller på att födas är istället multicentrisk, med respekt för länders självständighet och FN-stadgans grundprinciper. Borde vi inte glädjas åt en sådan utveckling?
Beträffande Ukraina bör man minnas att det var de nazistiska, fascistiska och antiryska krafter, som fördes till makten genom den av USA organiserade statskuppen, som förklarade krig mot den ryskspråkiga delen av landets befolkning, inte tvärtom.
Följden blev att Krim begärde (och snabbt beviljades) anslutning till Ryssland och att Donetsk och Luhansk förklarade sig självständiga. Regeringen i Kiev har envetet vägrat att lösa denna konflikt och tala med utbrytarna för att fredligt återförena landet. Istället hoppas man, påhejade av Jens Stoltenberg, Peter Hultqvist och andra krigsivrare i väst, på att med Natos hjälp genom krig återerövra såväl Krim som de två utbrytarrepublikerna. Även bortsett från den utländska inblandningen vore ett sådant krig förödande för Ukrainas folk.