et finns en del enskilda händelser som så etsar sig så fast i våra sinnen att de utvecklas till arketypiska berättelser. En del av dessa är till synes entydiga. Andra är mångtydiga och svårtolkade. Mordet på Olof Palme år 1986 är ett exempel på det sistnämnda. Det som rör brevbäraren Bosse Janssons försvinnande år 1976 är också en sådan händelse; mångbottnad, svårtolkad.
Detaljerna – de är inte så många – är kända. Bosse Jansson – den språkbegåvade särlingen, marxist-leninisten, Albanienkännaren – går på fredagskvällen den 2 april 1976 på teater. Tillsammans med några kamrater ser de Fria Proteaterns Operation Morgonrodnad. Därefter går de på lokal, dricker några öl, har trevligt. På morgonen, dagen efter, alltså lördagen den 3 april arbetar Bosse några timmar på posten varefter han tar tunnelbanan till Svensk-albanska föreningens lokal, där han tillsammans med en kamrat, Per, städar och sköter vissa administrativa sysslor. Vid fyratiden säger de hej till varandra. Bosse tar tunnelbanan hem (?) klockan 16.15. SL-biljetten återfinns sedermera i den tomma lägenheten på Folkungagatan 63. ”Vi ses”, hade Bosse sagt till sin kamrat Per. Men de ses aldrig mer. Bosse Jansson är försvunnen. Han är fortfarande
försvunnen (dock dödförklarad 1986) och vi vet faktiskt inte så mycket mer idag än det som står här ovan.
Om detta som vi inte vet något om har Anders Sundelin skrivit en fantastisk bok Brevbäraren som försvann, (2019), Weyler förlag.
Det är inte första gången Sundelin berör Bosse Janssons försvinnande, men denna gång tar han verkligen tag i de trådar som trots allt finns. Han värjer inte för att nosa på de mest oansenliga uppslagen (mytomaner som sett Bosse på ett AA-möte) eller ta ett nappatag med de stora, och därmed fasaväckande hypoteserna (snärjd och mördad av albanska intressen), eller undersöka den fantastiska tråden kring de spektakulära kidnappningarna som Nordkorea sysslade med vid tiden för Bosse Janssons försvinnande. Som läsare vet jag att Anders kommer att komma fram till slutsatsen att ”Alla hypoteser har rämnat”. Trots det är det en hisnande resa som författaren ber oss följa med på.
För första gången ges bakgrundsbilder till varifrån Bosse kom. Kusinen Marianne i Göteborg berättar att Bosse var så intelligent, hade så många intressen: ”Han kunde allt om tåg, kunde tågtidtabeller utantill.” Han kunde läsa långt innan han började skolan, han var duktig att hitta på saker. ”Men vi flickor var ju ointresserade av honom.”
Anders Sundelin söker även upp Ullmar Qvick som delade Bosses intresse för det albanska språket, dock inte hans ideologiska hemvist i den maoistiska vänstern. De följdes åt på en av de många resorna i Albanien. Bosse ”var verkligen ovanlig /…/ men ändå på ett vis liksom normal svensk.” skriver Qvick.
Efter visst detektivarbete lyckas författaren hitta den unga kvinna som fick bo i Bosse Janssons lägenhet strax efter försvinnandet. Detta har ju varit en del av den svårtolkade och troligen rättsvidriga detaljen i hela historien. Polismannen som tog sig an försvinnandet, utan att göra det, utan tvärtom lät sin dotter bosätta sig i Bosses lägenhet på Folkungagatan 63. Därefter rensade polismannen ut alla böcker, skivor och dokument (bl a internmaterial från KFml/SKP). Det var dessa dokument som kamrater redan 1977 fann förskingrade i en säck, i en lumpbod. Detta fynd gav upphov till den första genomarbetade artikeln (Jan Stolpe, 1977 i FIB-Kulturfront) om Bosses
försvinnande. Nu, 2018, sitter Anders Sundelin med denna kvinna och kan fråga om den där lägenheten. Hon kan bland annat berätta om en del egenheter med väggtelefonen av bakelit. I början ringde den inte men efter lite tekniskt mackel med en pappersbit ”hopknölad vid ringklockan” började det ringa. ”Det ringde och jag svarade och då lade de på luren.” Ett liknande, lite mystiskt, kontaktförsök återges även av nämnda kusin Marianne som bodde några dagar hos Bosse i hans lägenhet hösten 1975.
Ett riktigt imponerande detektivarbete gör Sundelin när han tar lyra på sjuksköterskan Sivs besynnerliga berättelse om den långe och rödhårige mannen som hittats i Jämtlandsfjällen någon gång 1976–1977. Mannen hade varit mycket svårt sargad. Han ”såg förskräcklig ut. Han var skräckslagen”, berättar sjuksköterskan Siv för författaren, sedan hon hört radiodokumentären om Bosse som sändes 2013 (finns fortfarande att lyssna på). Sundelin ägnar flera dagar åt att söka efter den mystiske mannen som hittades i fjällen, opererades i Uppsala och sändes vidare till Danmark. Men ingenstans kan Sundelin hitta någon anteckning om detta förlopp.
Ja, det nystas i många trådar. Och jag är hela tiden imponerad över den idoghet och noggrannhet som präglar undersökaren Sundelin. Att han dessutom är en utomordentlig skribent gör att jag varmt rekommenderar denna bok. Den är en milstolpe på väg mot fler böcker som tar sig an det mysterium som kvarstår: Vad hände egentligen med Bosse Jansson?
