För fyra år sedan skrev jag en recension av Anders Sundelins bok Brevbäraren som försvann. Så här skrev jag i ingressen:
”Detaljerna – de är inte så många – är kända. Bosse Jansson – den språkbegåvade särlingen, marxist-leninisten, Albanienkännaren – går på fredagskvällen den 2 april 1976 på teater. Tillsammans med några kamrater ser de Fria Proteaterns Operation Morgonrodnad. Därefter går de på lokal, dricker några öl, har trevligt. På morgonen, dagen efter, alltså lördagen den 3 april arbetar Bosse några timmar på posten varefter han tar tunnelbanan till Svensk-albanska föreningens lokal, där han tillsammans med en kamrat, Per, städar och sköter vissa administrativa sysslor. Vid fyratiden säger de hej till varandra. Bosse tar tunnelbanan hem (?) klockan 16.15. SL-biljetten återfinns sedermera i den tomma lägenheten på Folkungagatan 63. ”Vi ses”, hade Bosse sagt till sin kamrat Per. Men de ses aldrig mer. Bosse Jansson är försvunnen. Han är fortfarande försvunnen (dock dödförklarad 1986) och vi vet faktiskt inte så mycket mer idag än det som står här ovan.”
Nej, vi vet inte mer idag. Men jag kan se ett värde av att hålla frågan om vad som hände med Bosse Jansson levande.
Dan Fränkels bok Brevbärarens sista möte
En som verkligen rotat i denna fråga är författaren och fibbaren Dan Fränkel, som också kände Bosse Jansson. Fränkel skrev redan 2016 romanen Brevbärarens sista möte (tre år före Sundelins bok).
”Denna bok är en roman, min fantasi om Bosse Jansson försvinnande”, skriver författaren i efterordet.
Och visst är det en roman, en fantasi. Men det är inte en fantasi tagen ur luften. Författaren är väl insatt i händelser runt den svenska maoistiska rörelsen (KFml/SKP). Han är även insatt i det storpolitiska spelet mellan Nato och Warsawapakten. I spänningsfältet mellan stormakterna spelade Albanien en säregen roll, liksom möjligen Bosse Jansson. Han var nämligen en av ganska få i väst som kunde något om Albanien. Han reste ofta dit; han ledde vänskapsresor till det lilla bergslandet vid Medelhavet, som under några år – mot alla odds – spelade rollen av utopi för skandinavisk maoism. Bosse Jansson hade ytterligare en värdefull kompetens, han kunde tala och skriva albanska.
Ur dessa förhållanden, Albaniens speciella position och svensken Bosse Janssons unika kompetenser skapar Fränkel en komplex intrig. Boken är mycket spännande, en riktig bladvändare. Jag rekommenderar alla som är intresserad av stormaktspolitik (inte minst i dessa dagar) och de som vill veta mer om Bosse Jansson att läsa Fränkels bok.
Med risk för att förstöra spänningen redogör jag nu i punktform för det tänkbara scenario som Fränkel målar upp.
I romanen heter Bosse Robert.
En fantasi om brevbäraren som försvann.
Steg 1
Robert Hansson reser till Östberlin på en längre kurs för internationella studenter. Där dyker en söt Belinda Hauser upp. Hon flirtar med den oskuldsfulle och osäkre Robert, som för första gången i sitt liv blir förälskad. Efter några veckor bjuder Belinda honom vidare till en ”farbror” Manfred.
Steg 2
Efter ett antal besök hos Manfred är Robert insnärjd i DDR:s säkerhetstjänst. Han har blivit kunskapare. Robert skickar rapporter om bland annat Svensk-albanska föreningen.
Steg 3
I nästa steg utnyttjas Roberts återkommande resor till Albanien. Där får han via en högt uppsatt minister för industrin små hemliga presentpaket (plommonmarmelad) med sig hem. Paketen innehåller mikrofilmer. Dessa skickar Robert vidare till sina kontakter i DDR, Belinda och Manfred. I bakgrund finns överste Schmidt (Markus Wolf).
Robert får även marmeladpaket med filmer från albanska ambassaden i Stockholm. De levereras av en vaktmästare direkt till Robert hemma på Folkungagatan.
Steg 4
Den svenska säkerhetspolisen uppmärksammar Roberts många resor till Östberlin och kontaktar Jay S Trading (täckmantel för CIA) i Stockholm.
Steg 5
CIA kontaktar Robert i hemmet på Folkungagatan. Man varnar Robert för att han lever farligt. Robert berättar allt. CIA vill förstås ha en film som smugglas in i presentpaketen. CIA säger att de är de enda som kan rädda Robert ur den knipa han hamnat i.
Steg 6
Vid nästa leverans via vaktmästaren ger Robert filmen till CIA. Detta sker i Keflavik (känd Nato-bas), Island.
Filmen framkallas och CIA får klart för sig att det planeras en statskupp (orkestrerad av Moskva) mot Enver Hodjas regim i Albanien. En sådan kupp vill CIA/USA/Nato absolut inte veta av. Den skulle bara stärka Warsawapakten. (Albanien är inte medlem i Nato.)
CIA läcker planerna om kuppen till albanska statsledningen och säkerhetstjänsten (Sigurimi). De svarar direkt och mycket brutalt mot dem som finns bakom kuppförsöket. I det läget blir det också uppenbart att det finns en svensk kontaktperson som tjänat som länk mellan kuppmakarna och Moskva (via DDR). Nu är Robert illa ute. För att inte tala om vaktmästaren på ambassaden.
DDR är också ute efter Robert. De förstår att något är galet eftersom de inte fått någon rapport eller film på länge.
Steg 7
Den 3 april 1976 (det datum när den riktige Bosse Jansson sist sågs) tar CIA hand om Robert i dennes lägenhet. De ber honom lämna absolut allt i lägenheten, för att det ska se ”lite konstigt ut”, och tar honom till Island för vidare transport till USA. Där han kan byta identitet och få sin framtida försörjning säkrad av USA.
Robert vill rädda Belinda, som han alltså är kär i. Hur det går med det får du läsa själv.
Robert lever alltså i USA, möjligen i Kalifornien.
Troligt?
Ja, så ser intrigen ut, enligt Fränkel. Är det troligt att det gick till så? Ja, varför inte? Eller så halkade Bosse Jansson i snömodden och drunknade vid Stadgårdshamnen? Eller…
Jag återger Fränkels hypotes här på lindelof.nu för att fler ska kunna ta del av ett möjligt scenario. Och därmed hålla diskussionen om vad som egentligen hände Bosse Jansson vid liv.
Den diskussionen är inte oviktig – för oss som var med.
Kul att du uppmärksammar min bok, Leif Str. Visst är historien om Bosse J värd att hålla liv i. Boken köps lättast (och billigast) från mig direkt, via min hemsida.
PS. Det är inte ”överste Schmidt” som är kalkerad på Markus Wolf, utan den person som i boken heter Generalen. Fast det är väl mindre viktigt.
Det ska förstås stå att Albanien inte är medlem av Warsawapakten. De drog sig ur redan 1961, i samband med brytningen med Moskva.
Leif Str!
Tack för artikeln, jag läste även den tidigare, och om inte minnet sviker drar jag mig till minnes en podcast, eller möjligen ett SR-program, om Bosse Jansson. En fascinerande historia.
Vill minnas att det fanns en till i Sverige med Bosses expertis på albanska. De utbytte synpunkter om det albanska språket, men stod så vitt jag minns långt ifrån varandra politiskt.
Peter Kadhammars bok Vi som var så lyckliga gav en mycket intressant inblick i Albanien. När Hoxha beslutade sig för att till slut eliminera den mäktige nummer två i Albanien, Mehmet Shahu, kunde Hoxhas läkare senare rapportera om de medicinska förändringar Hoxha genomgick inför den riskfyllda processen. (Även Jan M godkände Kadhammars bok, om jag minns rätt). Det är inte lätt att vara Hoxha (eller Putin).
Den fiktiva historien av Dan Fänkel förefaller mig plausibel ända tills CIA kliver in i handlingen (med förbehåll att jag inte läst boken). Om Bosse gömmer sig i det liberala Kalifornien finns väl ingen anledning att längre hålla sig gömd. DDR, Sovjetunionen och gamla Albanien finns ju inte längre. Men i övrigt tror jag mycket kan vara troligt. Hade många kontakter med kommunist-Polen på den tiden, även DDR.
En sista historia: vi har i fysikernas värld en parallell till Bosses historia. Det sicilianska geniet Ettore Majorana skrev flera banbrytande artiklar i unga år, men försvann helt spårlös endast 32 år gammal (1938). Ingen vet var han tog vägen, och spekulationerna har naturligtvis varit omfattande.
Hans namn lever i högsta grad i fysikernas värld.
En historia som minst sagt förbryllar och är perfekt för spekulationer. Han var ju som postanställd kollega till mig och vi hade många som Bosse på kontoren. Som brann för det ena eller det andra på vänsterkant eller vänster om vänster, ibland flög bokstavskombinationer ihop om uttolkning av teser men fjärran från fysiskt våld och ingen försvann eller drabbades av något. Och Bosse hade visst sålt Gnistan utanför vårat kontor.
Några av de fragmentariska ledspåren: lägenheten var ju lämnad i perfekt ordning med allt vad man brukar ta med sig kvar intakt. Ett enda mysterium var tofflorna kastade på ett så slarvigt sätt som perfektionisten Bosse aldrig gjorde. Antingen har de som förde bort honom slängt tofflorna eller så gjorde han det själv som någon sorts markering att han inte gick frivilligt.
En polisskandal tycks vara att utredaren lät sin dotter bo i lägenheten. Obegripligt särskilt med tanke på att det inte var någon nämnvärd bostadsbrist just dessa år. Och vem ringer i telefonen? Även när kusinen bor i lägenheten när Bosse är kvar så rings det och det fortsätter ringa när polisdottern flyttat in. Uppenbarligen någon kontakt till Bosse som inte vet om att han var försvunnen?
Och var Albanien, ett fattigt land utan speciella tillgångar, egentligen av intresse för någon stormakt? För Kina kanske det kändes bra med åtminstone en allierad men för övriga makter? Och inte någon enda person tycks ha trätt fram med ett trovärdigt vittnesmål om vad som hände. Med de politiska omvandlingarna i Sovjet, Warszawapaktsländer och i Albanien är det ju många som berättat allt möjligt om vad som hände dessa år, men här finns absolut ingenting.