I en artikel den 16 augusti beskrev jag sju faktorer som var för sig och sammantaget gör att Ukraina inte kan förlora kriget med Ryssland. Den ryska kollapsen på Charkivfronten de senaste dagarna påvisar tydligt den 7:e punkten jag framförde – inkompetensen i den ryska krigsmakten. Ukraina har fintat upp den ryska armén på läktaren genom att tydligt förvarna om en förestående offensiv på Chersonfronten, och när Ryssland skickat ner sina stridsdugligaste förband dit för att möta offensiven så har Ukraina oväntat genomfört en blixtkrigsliknande upprullning av Charkivfronten och rätat ut Donbasutbuktningen. Till råga på allt verkar man ha haft framgångar även på Chersonfronten, trots att man förvarnat i god tid om denna. Att Ukraina har förmåga att slå på djupet bakom de ryska linjerna och orsaka en sådan rysk kollaps på Charkivfronten förvånade många, inklusive mig.
Ett av de förbehåll jag gjorde gällde just definitionen av seger. Har Ukraina förmåga att återta allt ockuperat territorium? Svaret på den frågan saknar dock betydelse, för frågan jag ställer i titeln till denna artikel. Oavsett om Ukraina lyckas kasta ut Ryssland från allt ockuperat territorium eller bara en del av det, eller om fronten rent av stannar vid de nuvarande frontlinjerna, så har Putin misslyckats. Han har inte lyckats med något av det han föresatt sig, och detta kommer att försvaga hans politiska ställning. Han har byggt hela sig ledarstil på att vara den starke ledaren som återställde Ryssland till dess forna glans, och vad hans mål med Ukraina än var så var kriget en del av detta. Ryssland är förödmjukat och Putin är idag längre än han någonsin varit under kriget från att uppnå sina mål.
Proryska bloggare skriver nu öppet på sociala medier hur dåligt det går för Ryssland (bild ovan). Det är inte ett bra tecken för Putin. Frågan är hur länge han kan sitta kvar efter ett nederlag? Och än viktigare: Vem kommer efter?
Mats Österholm
Jag kan inte uppfatta att de mål Ryssland har med sin operation mot Ukraina inte längre går enligt plan, som ingen detaljplan redovisats endast en målsättning.
Hur kriget rör sig; om Rysslands mål uppnås eller inte, finns det – inte helt ovanligt i dessa sammanhang – blott spekulationer om.
Kriget är långt ifrån slut; vintern kommer och USA Nato och EU får ett kallt halvår att söka betvinga björnen.
Jag tror som John Mearsheimer att USA begår en strategisk dumhet om det i sin världshärskarstrategi att uttömma Rysslands stridskrafter och ekonomi och försvaga EU:s ekonomiska konkurrens med USA, tror att det kan samla en front mot Ryssland och i ett framtida steg tänker sig att ta hand om och vinna över huvudfienden Kina.
Mearsheimer menar att felet USA begår med att försvaga Ryssland och krafterna runt Kina för att försvaga Kina för att vinna över Kina istället driver Ryssland i famnen på Kina. Och att deras gemensamma styrka inte kommer att kunna gå att övervinna.
Mats Ö och andra!
Mats Österholm har ett annat perspektiv på kriget än jag. Jag fann det från början osannolikt att att Ryssland skulle anfalla, men det var fel. Sedan fann jag det osannolikt att Ukraina skulle förmå slå tillbaka i något större motanfall, men det visade sig också fel. Jag tror fortfarande att Ryssland – som Anders Åberg framhållit – att på sikt kommer att befästa sina erövringar och kanske gå vidare.
Men ett krig, som böljar fram och tillbaka och kanske kommer att sträckas ut i åratal, är bara ännu mer förödande för oss alla, inklusive Ukraina förstås. Målsättningen att besegra och knäcka Ryssland ekonomiskt – och Putin – är en farlig och krigisk politik. Någon stor kamp mellan det goda (demokratin) och det onda (diktatur och ofrihet) är detta krig inte. Det handlar om makt och inflytande – oavsett om Kievsidan gjort ”oväntade” motangrepp den senaste veckan – över råvaror, handelsvägar och strategiska positioner.
Jag har personligen haft begränsade möjligheter att följa utvecklingen den senaste veckan och har nästan bara sett svenska mediers ensidiga rapportering om ryska förluster. Men som jag förstått är allvarliga ryska förluster ett faktum i Charkiv-regionen.
I alla fall menar jag att diskussionen runt detta krig här på lindelof.nu gynnas av att olika synsätt får mötas på ett sakligt sätt.
Att läsa ett inlägg av någon som inte ens vet skillnaden mellan taktik och strategi, vare sig det nu är i ett parti schack, en fotbollsmatch eller ett krig, är inte det minsta intressant. Den kunskapen har däremot den indiske pensionerade diplomaten M K Bhadrakumar. Därför läser jag regelbundet med stort intresse hans inlägg, varhelst de än dyker upp, som nu senast när jag min vana trogen började morgonen med den utmärkta nättidningen steigan.no.
Carl Bildt fick för någon dag sedan på lunchekot frågan om den ukrainska motoffensiven. Naturligtvis var han glad över dess framgång, men han visade tydligt att han väl kände till skillnaden mellan taktik och strategi.
Bengt E!
Jag bara upprepar vad jag skrev i en kommentar i en annan tråd:
”Noterade du militärledningen kommuniké, att retirerandet till Luhansk och Donetsk förklarades med hänvisning till ”ursprungliga målen för operationen”?”
Det är en alldeles tillräcklig förklaring till ”omgrupperingen”. Att tillägga är väl att givetvis har nu även frågan om vattenförsörjningen av Krim och kontrollen över största kärnkraftverket i Europa stor betydelse. Cherson är betydligt viktigare än Charkiv.!
Vad som däremot inte förklaras är bristerna i rysk militär säkerhet. Något som borde ha varit av betydligt större intresse i områden där majoriteten av invånarna talar flytande ryska.
Låt oss nu inte gräva ner oss i samma sandlåda som Kalle Anka-media i väst.
Charkov var tveklöst en framgång för Ukraina, men det var ingen stor drabbning dom vann. Ryssarna insåg istället sin begränsning i att inte ha mobiliserat och valde en bättre plats att ta striden på.
Alla fördelar den ryska armén hade framför den ukrainska består. Kanske med undantag för en mindre moralsvacka.
Det ser nu ut som om Ryssland satsar allt på att erövra hela Donbass. Lyckas det kanske dom blir mer benägna att söka en förhandlingslösning. Lyckas det inte har vi kanske en rysk mobilisering på halsen.
Ytterligare motgångar kan säkert äventyra Putins position, men det lär knappast öppna dörren för någon fredsduva. Antagligen precis tvärtom.
När nu misstaget att starta den här invasionen är gjort, så kan inte Ryssland acceptera att inte vinna den. Ryssarna vet vad USA är ute efter med sitt proxykrig i Ukraina. För dom som tvivlar, titta på det här.
Det här handlar, fullt möjligt, om upptakten till det tredje världskriget.
Ett tillräckligt hårt pressat Ryssland, kanske med en betydligt mer hårdhudad president än Putin vid makten kommer troligen inte att backa för något. Detta är en existensiell fråga för Ryssland.
Hur illa vi än tycker om att ett land invaderar ett annat så skall vi nog hoppas att Ryssland når ett för dem acceptabelt mål med sin invasion och att Europa sönderfaller under kommande krigsvinter så att västvärldens inkompetenta politiker tvingas avstå från sitt stöd till USA:s kamp för fortsatt världsherravälde.
Lästips!
Mats Ö!
Bra att du fortsätter diskutera här med oss ”ryssar”. Men här kan jag inte riktigt se relevansen av din inledande fråga om Putin. Det borde vara en fråga för det ryska folket och kanske blir det också på lite sikt.
Men just NU kan jag inte riktigt se vad Putins framtid har för relevans för den viktigaste frågan om att få ett vettigt stopp för krigshandlingarna. Och en rimlig säkerhetsordning, inte bara här i Europa utan för hela världen. NU när vi alltmer glider över till ett nytt normaltillstånd där allt kommer att handla om krig, det på flera håll i världen pågående och det kommande större slaget om världsherraväldet. Alltmera påskyndat av för det ukrainska folket ödeläggande nya vapen- och ammunitionsleveranser, även från det fordom så ”fredliga” Sverige. Men här har ett underordnande av ett tidigare under lång tid alliansfritt land till slavtjänst för den sedan VK2 ledande imperialistmakten gjort att våra ”ledare” redan valt sida åt oss.
Mats Ö!
En kort kommentar endast: Sälj inte skinnet innan björnen är skjuten!
Det ska bli intressant att se skeendet de närmaste veckorna framåt. Enligt The Duran har de ukrainska framgångarna köpts med stora förluster medan ryssarna backat tillbaka enligt tidigare uppgjord plan och inte speciellt stora förluster (sedan må man tro eller förkasta detta ”narrativ”).
Det förefaller lite märkligt att ryssarna hittills besegrat ukrainarna i snart sagt varenda drabbning (och med stora förluster för de senare) och så plötsligt vinner ukrainarna osannolikt mycket mark utan något egentligt motstånd från ryssarna! Låt oss som sagt avvakta och se vad som sker!
Att de aldrig lär sig. Under århundraden, åtminstone sedan tidigt 1600-tal, har utlandet trott att Ryssland är ett primitivt, efterblivet, maktlöst och splittrat elände som man lätt kan gå in och erövra. ”Vi fixar dom lätt” tänkte diverse erövrare. Men de gick ju på pumpen även när Ryssland faktiskt var inne i rejäla krisperioder, som 1918–20. – Men nu kommer åter föreläsningar om hur lågkompetenta de är!
Men på tal om kompetens: visste ryska kommandot att det skulle komma en attack i Kharkov-området? Några omständigheter tyder på att deras underrättelsetjänster fungerade och det var ingen överraskning att en offensiv skulle komma. Dels evakuerades de civila som ville kort tid innan ukrainarna kom (vilket skulle göra att en ny massaker à la Bucha inte skulle inträffa). Dels flyttade sig/flyttades de svaga styrkor som fanns i den omedelbara stridslinjen (milis från Donbass och ryskt nationalgarde) utan större svårigheter och förluster till nya positioner. Ukrainarna kunde överta små områden som ryssarna redan hade beslutat sig för att evakuera, eftersom de hade andra idéer om vad de vill göra och just det här området inte är så viktigt för dem just nu (”Putins plan”, du vet).
Fick Kiev ut något av detta? – En massa döda eller skadade soldater, förlorad utrustning, en tillfällig eufori och något fototillfälle som väl var bra för PR-offensiven. Sedan fick man en ny snyting när elnätet bombades.
Knut L och alla andra!
Jag kan försöka bena upp den första punkten som Knut L tar upp. Var det troligt att Ryssland skulle anfalla? Jag hade vänner i Ukraina som bedömde det som mycket troligt, och som lämnade Ukraina redan innan kriget började, kom förbi via mig och min fru i Sverige för ett kort besök, för att sedan fortsätta söderut. De är båda mycket kompetenta forskare som jag samarbetat med i flera år. De är internationellt välkända och har självklart inte haft problem att hitta nya utkomster inom den vetenskapliga sfären. Vi har naturligtvis ansökningar om fortsatt samarbete och även pågående samarbete.
Men jag satte något större tilltro till en annan god vän, som bedömde att det inte skulle bli krig. Han har under många år haft klippkort på planet mellan Kiev och Moskva och är extremt van vid förhandlingar med ryssarna (givetvis alltid på ryska). Han visade sig ha fel.
Jag vill minnas att M K Bhadrakumar i sin blogg bedömde att det skulle bli krig. Detta kan Bertil C antagligen bekräfta eller dementera.
Jag återkommer med en kommentar om Knut L:s andra punkt.
Detta krig som nu pågår måste få ett slut genom någon form av diplomatisk lösning – ty vår civilisation balanserar alltför nära ett fruktansvärt bråddjup som hela mänskligheten riskerar att drabbas av, och detta över en ganska nära tidsrymd – som ingen kan överblicka konsekvenserna av. Orsaken till kriget grundar sig på en konflikt mellan stormakters behov att värna sina säkerhetsintresse där ett mindre land blivit en katastrofal medspelare på den ena sidan.
Vi alla på denna jord vistas under samma, inte sällan ”ljusblåa” himmel. Ett förhållande som är särskilt utmärkande i denna tid då behovet av att utvinna naturresurser är särskilt påtagliga. Anledningen till detta går att finna i vårt västerländska levnadsmönster, som är på väg att måla in sig i ett hörn utan alternativa vägar, vilket riskerar att leda oss mot en fruktansvärd miljökrasch.
Om denna katastrof inte inträffar står ett annat minst sagt allvarligt hot inför dörren, som går att finna i ett förödande kärnvapenkrig, där klockans visare pekar alltför nära 12 slaget.
Oavsett vilka hemska alternativ i fråga som nämns, och om inget sker som leder oss in på fredens och humanismens väg, kommer en tid då moder jord reagerar med kraftfulla konsekvenser som i första ledet drabbar de fattigaste delarna av världen, där den rika västvärldens självgoda levnadsmönster övergår i att rädda vad som räddas kan och människovärdet devalveras mot egenintresset absolut sämsta mål.
Så klart att oron tränger sig på hos oss alla. En fråga som borde ta större utrymma i denna delvis farsartade valdebatt som just pågått inför den 11 september. Ett datum som är behäftat med minnen från årtal som 1973 och 2001. Också det en erinran om en händelse 2003, vilken förändrade vår verklighetsbild här hemma i Sverige.
Då FN som fredsbevarande röst och institution saknar förmåga menar jag att Sverige valt krigets väg, med sin ansökan till USA/Nato, framför fredens när vi lämnade vår alliansfrihet.
Nu säger en vän – av så kallad ordning – att vi i praktiken redan tillhör Nato. Ett argument som
inte är relevant, eftersom vi som Natomedlemmar kommer att bli en del av husbondens röst.
Vårt röst i omvärlden som eventuell fredsbevarande medlare riskera att drunkna i krigets svar som konfliktlösande åtgärd.
Att det blivit så vill jag tillskriva våra borgerliga partier tillsammans med högerkonservativa Sverigedemokraterna, eftersom det parlamentariska läget talar med råge för ett Natomedlemskap.
Mats L!
Föredömligt agerande. Först insikt (så bra man kan få vid varje tillfälle) och sedan din åsikt!
Jag hade väl också lite svårt att tänka mig ett krig den 23 februari, men det var ändå något av en förhoppning. Ryssland hade ju varslat om ”andra åtgärder” medan diplomatiinitiativet steg efter steg dog. Och Nato har ju enda sedan Majdankuppen 2014 (och t o m flera år innan) drivit Ukrainarna framför sig mot en konfrontation med sitt största grannland. Så, till skillnad från Knut L och Magdalena blev jag inte överraskad när krigstillståndet blev varmt.
Ser fram emot din kommentar till Knut L:s pkt 2!
Knut L!
Kan du ge mig ett enda exempel där du varit neutral till huruvida den som angriper ett annat land är ”ond”? Förutom när det är Ryssland/Sovjetunionen som anfallit?
Är du neutral till vem som är ond eller god i Palestina?
Är du neutral till vem som var ond eller god i Vietnam?
Är du neutral till vem som var ond eller god i Grisbukten?
Är du neutral till vem som var ond eller god i Irak?
Jag vill så gärna ha fel, men jag kan inte se att ditt överslätande av Rysslands invasionskrig av Ukraina är något annat än ”jag är för den som går emot USA:s intressen, oavsett vad det innebär att jag försvarar”.
Dennis Z!
Relevansen är ganska enkel: Diktatorer som anfaller andra länder för att stärka sin inrikespolitiska ställning när kriget inte uppnår sina mål blir sällan långvariga. När britterna återerövrade Port Stanley på Falklandsöarna 1982 tog det bara några dagar innan diktatorn Leopoldo Galtieri blev avsatt. Strax efter återvände demokratin till Argentina.
Frågan jag ställer är således vad som händer med Putin när Ryssland förlorat kriget/inte uppnått sina mål i Ukraina. Jag har inte svaret på den frågan. Jag kan dock spekulera.
Hello my dear friend, Gå till ”Ukraine. Military Summary And Analysis” på YouTube och lyssna in det senaste. Klart bra ställe för info.
Mats Ö!
Förnuftiga och legitima lagar och regler är en bra sak och en förutsättning för demokrati. Inom en statsbildning är det relativt enkelt att hålla fast vid denna princip. Men det är inte enkelt ens där, ibland tycker man det är rättfärdigt att bryta lag. Klimataktivisterna som blockerar trafiken har säkerligen stort folkligt stöd, särskilt i medelklassen (skulle jag gissa).
Nå, du upprepar genom dina frågor ännu en gång din tes om att jag drivs av ensidigt USA-hat. Det stämmer visserligen att det ofta (fördet mesta) är så att min kritik riktar sig främst mot USA. Men det beror inte på något USA-hat, utan på att jag ser USA som världens farligaste imperialistiska stormakt, som på senare tid dessutom är i demokratisk upplösning och ekonomisk kris. Deras världsherravälde utmanas nu av andra som du vet, Ryssland t ex. Detta epokskifte talar du inte gärna om, men det är det som jag anser driver USA/Nato:s m fl aggressiva politik mot Ryssland (via Ukraina).
Men du har rätt i att Ryssland – emot alla internationella lagar och regler – inlett militär aggression i stor skala mot ett självständigt grannland. Men, detta olagliga angrepp har ett förspel som legalister aktivt vill bortse ifrån med mantrat att kriget var ”oprovocerat”. Det stämmer inte. USA/Nato/EU/GB bröt avtal, intrigerade, utbildade ukrainska nazister, krattade manegen för statskuppen 2014 m m. De agerade djupt odemokratiskt i försvaret av ”demokratin”!
Saken är alltså – i detta fall – betydligt mer komplicerad än den enes rätt (Väst) och den andres fel (Putin).
PS. Några exempel på när jag stått på USA:s sida i konflikter mellan Sovjet och USA jag i skrivande stund kan komma på: stöd för Pragvåren och emot Sovjetisk invasion 1968, stöd till Kampuchea emot vietnamesisk aggression 1975–1978 och Sovjets invasion i Afghanistan 1979.
Tack för ditt resonerande svar, Mats Ö!
Men jag förstår inte riktigt din första förklaring. Jag menar att dina utgångspunkter svajar i rätt stor utsträckning. Naturligtvis kan vi kalla Putin för diktator, men han är ju faktiskt folkvald och det åtminstone i fyra (4!) konsekutiva val. Att det kan riktas kritik mot graden av ”demokrati” i de ryska valen och även det nationella styret ö h t är jag väl medveten om, men ändå!
Ser vi på fortsättningen pratar du om sådana ”som anfaller andra länder för att stärka sin inrikespolitiska ställning”, vilket jag menar saknar relevans i det aktuella läget. Alla torde väl vara tämligen överens om att anfallet på Ukraina syftade till att stärka den utrikespolitiska ställningen för Ryssland. Om detta inte lyckas kommer det i så fall även kunna påverka den Inrikespolitiska ställningen för Putin i Ryssland. Men, tvärtom?
Du verkar i sista meningen utgå från något som inte hänt och definitivt är synnerligen osäkert OM det kommer att ske i framtiden. Ingen vill väl hindra dig från att spekulera kring en sorts önsketänkande. Men den svenska regimunderstödjande pressen är varje dag överfull av just sådant material. Borde vi inte grunda våra analyser på mindre osäkra fakta i stället?
Här en intressant pod om Ryssland.
Intressant att höra hur Staffan Ingvarsson efter 34.35 pekar på att sprickorna i Ryssland kanske först börjar märkas i Tatarstan eller ryska Fjärran Östern, precis de regioner som mina ryska vänner brukar nämna.
Den uppdelning av ryska folket i en slags 15–20 procent (mot kriget), 15–20 procent (starkt för kriget) och 60–70 procent som inte tar ställning och fokuserar på sitt eget (enligt Ingvarsson), stämmer med liknande uppgifter som diskuteras i ukrainsk TV. Fördelen för ukrainarna är ju att de kan enkelt följa alla ryska medier eftersom alla ukrainare förstår ryska; det omvända gäller inte eftersom många ryssar inte alls förstår ukrainska.
Det kan slutligen nämnas att den normalt mycket välinformerade Oleksiy Arestovych, som min fru alltid lyssnar till när han är på ukrainsk TV (men naturligtvis inte tillgänglig för den som inte behärskar ryska flytande), erkände att även han blev överraskad av de ukrainska framgångarna i Charkov-regionen.
Sören L!
Om ryssarna hade ”backat tillbaka enligt tidigare uppgjord plan” så hade man inte lämnat kvar stora ammunitionsdepåer eller hela stridsvagnskompanier med några av sina allra modernaste stridsvagnar på det sätt man gjort. Man har inte ens retirerat. Man har flytt hals över huvud.
Mats Ö!
Det är märkligt hur historieskrivningen skiftar beroende på vilka källor man använder. Det verkar som att du endast tar del av den ukrainska informationsutdelning som troget återspeglas i den västliga mainstreammassmedia-rapporteringen. Det är en rapportering som jag tyvärr hela tiden stöter på när jag (förhoppningsfullt) söker bland nyheterna i svenska medier om hur konflikten i Ukraina faktiskt går. Enda möjligheten att få en mer realistisk rapportering blir att balansera det som sägs i våra västmedier mot det som sägs i mer oberoende kanaler (bl a The Duran), Tass Russian News (som givetvis ger den ryska synen), Global Times (en kinesisk utsiktspunkt) etc. Det är något som våra journalister givetvis borde göra också istället för att troget återge vad endast den ena sidan (Ukraina) säger.
Och det du skriver om ”flytt hals över huvud” tillhör tyvärr det som den ena sidan sagt – liksom Zelenskijs tal om ”tortyrkammare etc” i de områden som Ukraina nu har ”befriat”.
En slutlig fråga till dig, Mats Ö: Blir det inte besvärande i längden att endast luta sig mot en nyhetsrapportering som är så besvärande ensidig?
Sören L!
Så du tycker att ryska statskontrollerade medier som Tass är en mer pålitlig informationskälla än fria västliga medier? Trots att ryska medier uttryckligen är förbjudna att rapportera negativt om kriget, och inte ens får kalla det för ett krig?
Jaha, isåfall har jag bara en fråga: Vad har Tass rapporterat om morden på civila i Bucha? En objektiv bild?
Mats Ö!
Säkerligen inte mindre objektiv än det som Ukraina serverar godtrogna västerländska medier (det är helt osannolikt hur svenska media helt öppet vidareförmedlar vad ukrainska media säger – utan någon kommentar att detta är den ukrainska versionen; det är man mycket noga med när det gäller eventuella rapporter om vad ryssarna säger).
Det finns en hel diskussion om just Bucha och vad som är trovärdigt i det som visas och vad som verkar vara propagandistiskt tillrättalagt (för att det ska framstå som ryska grymheter – det är väl ingen slump att nästan det första Zelensky säger apropå de ”befriade” områdena i Charkov-regionen att man hittat tortyrkammare). Men – dessa ifrågasättanden av vad som hänt kommer givetvis inte väst till del då ju väst endast är intresserat av att få den ukrainska versionen, hur orimlig den än är (exempelvis att ryssarna skulle ha beskjutit kärnkraftverket Zaporizjzja när de själva befann sig där).
Jag måste säga att mot bakgrund av vad västmedia rapporterat från kriget, vad som uppenbarligen bekräftats av händelsernas utveckling och vad Tass rapporterat så ligger Tass hästlängder före i objektivitet. Jag kan, som sagt, inte undvika att följa västmedia då jag lever i Sverige – men jag kan försöka få in även annan information (se mitt förra inlägg) för att i någon mån balansera den ”informationsblackout” vi lever under idag. Med detta vill jag givetvis inte säga att Tass är någon odiskutabel sanningsgarant (Tass rapporterar ju, liksom ukrainska medier, som del av en krigförande parts sätt att ge SIN version av vad som händer).
Däremot bör Tass’ rapporter tas på lika stort allvar som den andra sidans (och kanske framförallt västliga underrättelsetjänsters och tankesmedjors rapporter).
Märkligt resonerat, Mats Ö!
Det vanliga, vetenskapliga, sättet att betrakta de stridande sidornas egen rapportering om de olika krigshändelserna på ömse sidor av fronterna är att de ljuger! Ända till en opartisk sida med oväldig expertis sagt sitt i frågan. Är det något fel att hålla fast vid denna helt sansade attityd? ”Morden på civila i Bucha” är i enlighet med detta varken klarlagda eller bevisade.
Mats Österholm!
Att du ens insinuerar att vi skulle ha fått en objektiv bild av händelserna i Bucha från västmedia är närmast att betrakta som ett smaklöst skämt.
Såg du videofilmerna där offren hade vita armbindlar, som indikerar samarbete med Ryssland? Såg du den ukrainska videon där en soldat frågar sin chef om han får skjuta på dom som saknar blåa armbindlar och chefen svarar ja? Varför var det inget blod på gatan runt offren om dom nu hade blivit dödade där?
Det hela anknyter till den Kalle Anka variant på propaganda som hela tiden flödar ut från Ukraina.
Ryssarna skjuter på sina egna vid ett kärnkraftverk, dom skjuter på sitt eget fängelse för krigsfångar och dom skjuter sina egna sympatisörer i Bucha.
Nu kör dom ett nytt Bucha i Izium och varför inte? Det gick ju bra förra gången, tack vare konsekvent ljugande media i väst.
Tillgängliga fakta tyder på att det i alla dessa fall var ukrainska armén som stod för skjutandet och som Sören Lander skriver så förefaller ryska medier vara oerhört mycket mer trovärdiga än dom i väst. Sannolikt beror det på att ryssarna har fattat att dom inte har en chans att vinna mediekriget i väst, men att dom behöver visa upp en mer trovärdig attityd mot det egna folket och mot sina allierade i öst.
Det som inträffat nu är att Alla Pugatjova tagit avstånd från kriget. Hon är inte vem som helst. Att beskriva henne som Rysslands ”Lill-Babs” är en klar underdrift. Under sovjettiden är mitt intryck att hon var likvärdig med Vysotskij. Han brände sig hårt och gick bort i unga år, medan Pugatjova snarast verkar bli yngre med åren. Spotify (utan att göra reklam) har mycket musik med både Vysotskij och Pugatjova.
Det framgår från Gorbatjov, att Andropov tyckte om att sjunga Vysotskij, vars musik är extremt lättsjungen (inte texten, naturligtvis), ligger i ett mycket snävt intervall och klaras med tre ackord på gitarren. Pugatjova har en utveckling som är intressant, från hennes tidiga sånger till de senare, över en tid som Vysotskij valde att inte få. Jag gissar att de flesta skribenterna här minns Pugatjova från sovjettiden, en av de få som klarade övergången från Sovjetunionen till Ryssland utan problem (Vysotskij avled 1980).
Putin kan naturligtvis inte röra Pugatjova. Hon kan säga och göra vad hon vill i Ryssland, särskilt som hennes senaste man, Galkin, nu lämnat Ryssland och är i säkerhet.
Mats L!
Men vad var det här? Rysslands Lillbabs!
Vad tror du hade hänt om t ex svenska Veronica Maggio hade gått ut och sagt att vi måste bekämpa det amerikanska proxykriget i Ukraina?
Hon hade blivit krossad i Kalle Anka-media och antagligen även av olika politiker som vill få sin religiösa trohet gentemot USA bekräftad.
Det här ger snarast intrycket att det är mer demokratisk takhöjd i Ryssland än i Sverige.
Anders Å!
Du verkar inte ha läst vad jag skrev. Om du inte är väl förtrogen med Alla Pugatjova, har lyssnat till hennes sånger under hela hennes karriär, eller hört henne i en av Rysslands mest populära filmer, så tror jag du helt missat min poäng. Jag märker, Anders Åberg, att du förstår mycket lite av rysk kultur. Om du överhuvudtaget inte sett Vesyolye Rebyata, så tror jag att du har en hemläxa att göra, borde vara open access, reklamfri och med engelsk text (i alla fall i min browser).
(Veronica Maggio, vem är det?)
Mats L!
Jag märker att du inte är väl förtrogen med Svensk kultur och du verkar helt ha missat poängen.
Sannolikheten för att en stor svensk artist som redovisar en avvikande mening skulle krossas fullständigt är mycket stor.
Hur det egentligen är i Ryssland vet jag inte. Jag kan inte ryska och har aldrig varit där, men av det du skriver så verkar det ändå finnas viss takhöjd för avvikande åsikter där, som det finns all anledning att misstänka inte längre finns här.
Anders Åberg!
Har du något – det allra minsta – att anföra gällande de pågående ryska brotten mot mänskligheten i Ukraina?