Det största slavupproret någonsin leddes av gladiatorn Spartacus. Han var desertör och bandit, men utvecklades till ett militärt geni som ledde 70 000 slavar i kamp mot det romerska riket. Han vann över åtskilliga legioner i Italien. Spartacus blev under det sista slaget sårad i benet, men kämpade vidare tills han föll. Vad som hände med hans kropp är ett mysterium. Kanske bar några av hans män bort honom och begravde honom i hemlighet.  

I min tankevärld är vänster – i politisk bemärkelse – förknippad först och främst med ståndpunkten för folket mot herrarna”, där folket är de som arbetar för att förtjäna sitt uppehälle och herrarna de som inte är beroende av sitt eget arbete, utan som istället mer eller mindre lever på överskottet från andras arbete. Folket äro de många och herrarna äro jämförelsevis mycket få. Att stå till vänster i politiken är således att stå på de mångas sida mot de få, fattiga mot rika, de förtryckta mot förtryckarna, utsugna mot utsugarna, och så vidare.

Minns hur det upprörde alla i min omgivning när några i tidskriften kommentar (med tidstypiskt litet k) i slutet av 60-talet skrev en artikel med rubriken ”Varför inte kalla det utsugning?” (taget ur minnet)

Jag instämmer också i vad som står på Wikipedia, nämligen att vänster är ”en kategorisering som uppkom 1790 i den franska nationalförsamlingen under franska revolutionen. De radikalaste ledamöterna (republikanerna) satt då till vänster i nationalförsamlingens sessionssal.”

I ovanstående grundar sig min syn på vänster-begreppet. Vänstern är alltså inte ett begrepp man kan leka med hur som helst, det har en bestämd historisk betydelse som är oupplösligen kopplat till upplysningen och uppvaknandet ur det feodala, agrara och religiösa Europa, där man började utforska det fantastiska – att alla människor faktiskt är lika – såvida de får chansen.   

Alltmer ensam
Men vem tänker längre så bland alla som idag ser sig själva som vänster? Jag känner mig ganska ensam om detta – i mångas ögon – antikverade tankesätt. Jag uthärdar emellertid att hävda att jag har rätt i denna fråga och de andra fel.

Hur har vänsterbegreppet blivit så oändligt tänjbart, många gånger helt skiljt från sin ursprungsbetydelse, ja till och med till sin egen motsats, alltså politisk höger?

Högern i politiken – då vänstern etablerade sig på tidiga 1800-talet – var framför allt det gamla samhällets makthavare; adeln (de stora jordägarna), brukspatroner, den högre ämbetsmannakåren och det högre prästerskapet, de som utan slokande mustascher såg sig själva som fina och det vanliga folket som smutsiga och mer eller mindre retarderade, ja till och med som en oförbätterlig grå massa. Ännu var andra folkslag (kulturellt och utseendemässigt avvikande) något man möjligen sett på bild, så ”rasism” i dagens bemärkelse var knappast aktuellt i några sammanhang och alltså inte heller främmande för någon. För herrarna var folket en primitiv sort som knappast kunde ges rösträtt eller andra rättigheter. De måste styras.

Men, mellan högern och vänstern svävade en viktig grupp människor, de med universitetsutbildning och borgerliga yrken; hantverkare, lärare, jurister, läkare, stora och små företagare… Många av dessa blev vänstermän (och kvinnor) – fast de kallade sig oftast liberaler. I dessa kretsar har jag mina rötter, så jag känner mentaliteten rätt väl.

60-talsvänster
Från denna liberala borgerlighet var hoppet till den mer proletära vänstern på 60-talet inte särskilt långt. Man kände igen många av vänsterns värderingar. Rättvisa människor emellan, likhet inför lagen, yttrandefrihet, upplysning, allas rätt till kunskap bildning, alla ska ha samma chans… När vi så upptäckte klassamhället och att det var det som stod i vägen för att dessa goda (även borgerliga) dygder och möjligheter skulle förverkligas för alla, drogs vi åt vänster. Det var alltså lätt att bli vänster på 60-talet.

Efter murens fall och Sovjets kollaps fick kapitalistiska idéer och de fria marknadskrafterna åter ett väldigt uppsving. Det skulle rädda världen. Vänstern och kommunistiska idéer tappade sin lockelse (Öststaterna hade väl inte på mycket länge varit förebilder för oss).

Till min stora förvåning började man tala om ideologiernas död. De politiska partierna (grundade sig på klasstänkande) började ”förnya” sig och anpassa sin retorik till den nya tiden. Minns ni Socialdemokraternas valaffisch från 1985 med en finansvalp med sin hund i en sportbil? När Miljöpartiet dök upp lanserade de sig som ett alternativ mellan höger och vänster, vilket förvirrade begreppen ytterligare. Och ej att förglömma Högerpartiets vandring; Moderaterna – Nya moderaterna – det nya arbetarpartiet. Ja politiken polvändes.

I skolan, där jag jobbade, slutade man dessutom tro att kunskap. Vänsterpartiet (och Socialdemokraterna) försvarade lärares degradering till handledare (nedgradering av utbildning), avskaffande av betyg (det enda en arbetarunge hade chans att stiga i graderna med) m m, vilket alltså var höger i min tankevärld. Kommunisterna (VPK – V) stödde på sin tid både det auktoritära (djupt reaktionära) systemet i Sovjet och dess imperialistiska angrepp på Tjeckoslovakien t ex. Vänster blev höger.

Kampen mellan oss som ser vänster på mitt sätt och de som försökt ”modernisera” och anpassa vänstern till något mer salongsfähigt och historielöst, har alltså pågått länge. För denna vänster är politik idag främst en fråga om mode, livsstil, ”värdegrund” istället för klasskamp. Partierna bärs inte längre upp av medlemmar ur arbetarklassen, utan av människor ur den (halv-) bildade medelklassen (utan försörjningsproblem) och medierna sätter normen. Man reproducerar medialt gångbara åsikter, och ägnar sig åt opportunism (en del kallar det för ”politisk korrekthet”).

Så, när folkets valda representanter i vänsterns partier blivit nästan omöjliga att skilja från de gamla vanliga herrarna har ett hål öppnat sig i politiken, som först dagsländepartiet Ny Demokrati upptäckte och som Sverigedemokraterna nu fyllt upp.

Identitetspolitik och vänstern
En betydelsefull del av denna vänster har på senare tid ägnat sig åt så kallad identitetspolitik. De kallas nu nedsättande på ledarsidor och i långa tidskriftsartiklar för Identitetsvänstern. Och det stämmer att vänsterprofilen på senare tid övergått till att hävda allas rätt till sin identitet, att få bli erkänd som en del av sitt kollektiv, sin särart. Som om arbetarklassen skulle ha kämpat för att först och främst bli erkända som klass? Identiteten gäller idag framför allt kön, sexuell läggning, religion, nationalitet eller kultur. Det har blivit väldigt mycket  pride och hbtq för, ja över hela världen faktiskt. Ok, de frågorna finns. Men ständigt ökade klassklyftor är viktigare frågor i min vänstervärld.

Folket mot herrarna alltså!
Klassklyftor och krig är produkter av väldens stora orättvisor. Detta är vad jag tycker att vänstern ska sätta i fokus. Jag tror dessutom att det är det bästa sättet att mota alla högerextrema, främlingsfientliga och öppet rasistiska tendenser som är på frammarsch överallt idag, samt att stämma flyktingfloden och kväva terroristerna i sina syrefattiga hålor. Sedan ska vi förstås också se till att ingen diskrimineras eller stängs ute från samhällsgemenskapen på grund av att man är annorlunda, för vi är alla olika på det individuella planet. I framtiden ska ingen längre vara jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna (som det står i Bibeln (Gal 3), alltså, alla ska vara lika inför lagen.

* Pepprat rödgrönt

Föregående artikelEn global enhetsfront mot globalisterna?
Nästa artikelAlgeriet (6)
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

18 KOMMENTARER

  1. Sedan hösten 1982 har Socialdemokraterna slutat att ”lyssna på rörelsen”! Vi som bor i Stockholm vet bäst. Vi har en akademisk utbildning, något våra föräldrar saknade., de hade bara folkskolan. Nu ska de verkliga kunskaperna fortsätta utveckla samhället.

    Gemensamt hos både S-politiker och akademiska forskare, båda boende och/eller i speciellt Stor-Stockholmsområdet lägger om den landsortutbildning Tage Erlander lade grunden för, nämligen genom att bygga ut den allmänna folkskolan till en nioårig medborgarskola för alla. För att motverka den befintliga realskolan och dess auktoritära människo-och kunskapssyn, ett verkligt hinder för demokratin, skulle skolans övergripande uppgift vara demokratisk fostran för att ge en allsidig bildning för en demokratisk samhällsutveckling.

    Idag har man slutat att lyssna på rörelsen. Utvecklingen har stoopats upp.

  2. Knut: Jag har, i all vänskaplighet, en del invändningar emot din text. Låt mig ta en. Du skriver: ”Efter murens fall och Sovjets kollaps fick kapitalistiska idéer och de fria marknadskrafterna åter ett väldigt uppsving.”

    Detta är att kraftigt överdriva Sovjetunionens ideologiska inflytande. ”Kapitalistiska idéer och de fria marknadskrafterna” fick sin stora skjuts framåt, berättar historieböckerna, med Ronald Reagan och Margret Thatcher i början på 80-talet. Den ”finansvalp” du refererar till sågs ju redan 1985.

    I detta kapitalistiska genombrott spelar Falklandskriget våren 1982 en stor roll. Här leddes ”vänstern” redan av sin moralistiska kompass. Argentina var ju en ruskig diktatur varför ”vänstern” stödde den av Thatcher ledda nykoloniala ”befrielsestyrkan”. Tvärt emot allt vad ”vänstern” lärt sig om imperialism på olika marxistiska grundkurser, så visade den sig vara att föredra våren 1982.

    Men tänk om britterna lidit nederlag, Thatcher tvingats avgå och det vänsterinriktade labourpartiet vunnit eller gått framåt i valet 1983? Kanske hade gruvarbetarna segrat i konflikten 1984?

    Men har ”historieböckerna” rätt? Vi som var med minns att 1977 segrade Deng Tsiao Ping i Kina, som därefter slog in på en mycket kapitalistisk kurs. Den hade pågått 4-5 år när Reagan och Thatcher började få genomslag.

    Så det lustiga är att det verkar som om Kina varit den drivande kraften i världspolitiken: först inspirerade man ”maoistiska rödskägg” på 60-talet och sedan ”välslickade finansvalpar” på 80-talet.

  3. Numer är det vänstern och Socialdemokratien som bombar och står i. Man får väl döpa om dem till nåt annat. Vänsterpartiet kunde inte ens stödja Brexit enär det var fel personer som röstade.

  4. Stämmer ganska bra med min uppfattning: ”vänster” har blivit en identitetsmarkör som inte har någon som helst politisk bäring.

    Så skulle man inte kunna börja bygga nåt annat begrepp istället? Det är ju inte första gången politiska grupperingar har förlorat sin mening – ta till exempel frikyrkorna… Det finns otroligt många som inte känner sig hemma i de vänsterståndpunkter som har hopats som en skräphög sen 1790. Men som lik förbannat vore beredda att kämpa för folklig jämlikhet mot diverse eliter.

  5. Knut!
    Som vanligt ett välskrivet inlägg. Håller helt med dig då du skriver: ”Klassklyftor och krig är produkter av väldens stora orättvisor. Detta är vad jag tycker att vänstern ska sätta i fokus.” Jag tror dock att du underskattar den negativa betydelsen av att delar av vänstern har ansett att Sovjetunionen har något med vänster eller socialism att göra.

    Socialism är ett mångtydiga och svårfångat begrepp. Det kan, och används, lite hur som helst. En strömning inom socialdemokratin definierar socialism som statligt ägande. Härav följet att statligt/kommunalt ägande inom ramen för ett kapitalistiskt samhälle utgör socialistiska öar. Denna uppfattning om det statligt ägande delas av många kommunister som anser att Sovjetunionen och folkrepublikerna i Östeuropa efter andra världskriget var socialistiska stater.

    Eftersom det fanns statligt ägande i Sovjetunionen liknade Trotsky Sovjetunionen vid en kvaddad bil som gick att reparera; han kallade Sovjetunionen en degenererad arbetarstat. De renläriga stalinisterna ser Sovjetunionen under Stalin och Lenin som en socialistisk arbetarstat. De kinesiska kommunisterna ansåg att Stalin var bra till 70 % och att kapitalismen återupprättas efter Stalins död.

    Dock! Ägandet är enbart det juridiska utanpåverket. Det gäller att se till de verkliga klassförhållandena.

    Den enkla definitionen på socialism är det klasslösa samhälle; ingen frisk och arbetsför person skall kunna leva på någon annan persons arbete. Denna definition måste konkretiseras.

    Vissa borgerliga rättigheter måste stärkas och utvecklas. Det gäller då de demokratiska fri- och rättigheterna:
    * yttrandefrihet
    * organisationsfrihet
    * pressfrihet
    * fria och hemliga val
    * flerpartisystem
    * rättssäkerhet

    En av hörnpelarna i den borgerliga demokratin, som är en inskränkning av demokratin, måste avlägsnas och det handlar om enskilt ägande och dispositionsrätt till produktionsmedlen.

    För att det skall vara möjligt med ett klasslöst samhälle måste den tekniska utvecklingen ha kommit så långt att det är meningsfullt med samarbete och planering på en övergripande och samhällelig nivå. Dessutom krävs att befolkningen som helhet har kunskap om hur olika produktionsenheter skall drivas och hur samhällelig planering och styrning skall genomföras. Därför krävs:
    * gemensam/samhällelig kontroll av produktionsmedlen
    * ersättning för utfört arbete grundas på arbetad tid, intensitet och arbetsförhållanden
    * arbetsrotation både inom och mellan produktion och förvaltning och intellektuellt arbete skall varvas med manuellt arbete.
    * de som arbetar på en arbetsplats bestämmer hur arbetet skall organiseras och genomföras
    * en demokratisk planering kring vad som skall produceras
    * valda representanter skall ersättas enligt ovan och vara direkt avsättbara

    Om ovanstående synsätt tillämpas på Ryssland/Sovjetunionen från och med 1917 är det enkelt att konstatera att Ryssland/Sovjetunionen aldrig har varit socialistiskt. Den ryska revolutionen 1917 var en borgerlig revolution som gav bönderna rätten till jorden men som inte upphävde de kapitalistiska produktionsförhållandena. Som kronan på verket ifördes 1921 den nya ekonomiska politiken (NEP) som gav ytterligare koncessioner till privat ägande av produktionsmedlen. NEP är bekräftelsen på att 1921 fanns det inga förutsättningar för att bygga socialism i Sovjetunionen. Inte heller fanns dessa förutsättningar i oktober 1917.

    Däremot var det rätt av bolsjevikerna att genomföra en statskupp i oktober 1917 och avsätta den provisoriska regeringen för att fullt ut genomföra den borgerliga revolutionen med utdelning av jorden till bönderna och för att få slut på kriget. Den av bolsjevikerna initierade ryska rådsregeringen hade större demokratisk legitimitet eftersom den baserades på sovjeterna. Den ryska revolutionen öde besegrades då bolsjevikerna i början av 1918 vägrade acceptera resultatet av valen till den konstituerande församlingen.

    I samband med att NEP infördes i början av 1921 kan följande klasser urskiljas i Sovjetunionen:
    * kapitalister: företagare med anställda lönearbetare och rika bönder som anställer fattiga bönder och/eller lantarbetare
    * småbourgeoisie: mellanbönder som varken behöver sälja sin arbetskraft eller som köper arbetskraft, hantverkare och andra fria yrkesutövare som varken behöver sälja sin arbetskraft eller har anställda
    * fattigbönder som delvis brukar den egna jorden och delvis säljer sin arbetskraft
    * byråkratklassen: det översta skiktet inom parti, stat och sovjeter och företag

    Genom förstatliganden av de privatägda företagen och forcerade industrialiseringen samt införandet av statliga och kollektivjordbruk i slutet på 1920-talet bröt byråkratklassen nacken på kapitalisterna och bönderna och upphöjde sig själv som oinskränkt härskande klass med diktatoriska rättigheter. Resten av befolkningen reducerades till rättslösa lönearbetare med mindre rättigheter än vad som fanns i många kapitalistiska länder. Till detta skall läggas frambringade svältkatastrofer i början på 1930-talet i bland annat Ukraina med miljontals döda, skenrättegångar med hundratusentals oskyldiga avrättade. Miljontals sända till Gulag. Inga demokratiska fri- och rättigheter.

    Detta är i större eller mindre omfattning uppenbart för vanligt folk. Därför föredrar man borgerlig demokrati och kapitalism framför socialism. Dessutom skall man komma ihåg att levnadsstandarden för folket i många kapitalistiska länderna var högre än den i Sovjetunionen och Östeuropa. För att vänstern skall kunna gå framåt måste den inse att försöken att byggs socialism i Sovjetunionen och Östeuropa var kvalificerade misslyckanden som inte berodde på en slump utan på en i grunden felaktig politik. De ”realsocialistiska staterna” i Östeuropa baserades på sovjetiska bajonetter och en inhemsk byråkratklass som gick i dess ledband. Inte mycket till socialism där heller.

  6. Knut!
    Det är ju trevligt att läsa att man ”inspirerat” – även om jag inte riktigt förstår på vilket sätt – liksom att man är en ”hederlig vänsterperson”.

    Var det bloggartikeln: Vilka får vara med i kampen?

    Där försökte jag resonera om det knepiga begreppet identitetspolitik – som jag själv inte använder – och där skrev du ju en kommentar som jag ställde några frågor till.

    När det gäller denna artikel så är jag inte säker på att jag förstår helt vad du menar.

    Det sätt som du beskriver begreppet ”vänster” på tror jag att jag håller med om även om jag brukar använda andra ord. Det handlar väl om någon sorts klassperspektiv som utgångspunkt?

    Det som jag inte förstår är varför du känner dig ensam om detta. Socialistiska synsätt har ju ö h t trängts tillbaka ordentligt i samhället de senaste decennierna. Men bland de alltför få människor som idag uppfattar sig som vänster så är det i alla fall min uppfattning att de flesta ser det på detta vis. Att det inom vissa kulturbärande skikt kan verka annorlunda, då de just har som jobb att skriva om mode, livsstil, ”värdegrund” eller ”kultur”, är en annan sak. De hörs naturligtvis mera, men det betyder ju inte att de är flera.

    Jag tycker också att klassklyftor och krig bör vara i fokus och skulle vilja tillägga miljö/klimat.

    Men dessa frågor är ju trots allt inte de enda.

    Annars tror jag att Katrine Marcal fångade något viktigt i en artikel i Afonbladet där hon skrev:
    ”Man brukade säga att vänstern hade vunnit striden om kultur och högern den politiska striden om ekonomi i samhället. Den politiska kompromiss som har rått i västvärlden de senaste trettio åren har varit en kombination av (ny)liberala ekonomiska reformer och (i sammanhanget) radikal politik gällande kvinnors, HBTQ-personers och etniska minoriteters rättigheter. Kulturellt har samhället i denna mening gått åt vänster samtidigt som det ekonomiskt har gått åt höger.”

    Denna situation har vi haft att förhålla oss till. När många fler samlas i pride-tåg än i motståndet mot Nato (som du och jag) så kan vi önska att det vore annorlunda. Men de flesta som går i pride är nog inte vänster och å andra sidan kan vi ju inte skita i även dessa mänskliga rättigheter.

  7. Anders F!
    Du har fattat rätt, det var din text om identitetspolitik jag inspirerades främst av. Glömde hänvisa ordentligt. Tack för Katrine Marcal, väl fångat. Men som jag ser det är problemet att en överbyggnad inte kan sväva fritt utan förankring i ekonomin. Då blir den snart höger (nyleiberal som nu). Jag använder inte ordet socialism, det är för mig oanvändbart som politiskt begrepp. Därför försöker jag håla mig till det klassiska vänsterbegreppet som kan inrymma mer och är mindre symbolladdat.

  8. Får vi inte vara nöjda om vi också fortsättningsvis lyckas hålla Sverige utanför stormaktskonflikterna. Oavsett om detta är höger eller vänster. Inte sedan Napoleonkrigen har vi ju haft en så krigsaktivistisk politisk klass som vi har i dag.

    Inlägget ”Fredsvilja och folkförsvar – tio punkter för fortsätt alliansfrihet” på alliansfriheten.se den 9 augusti, tycker jag beskriver uppgiften på ett utmärkt sätt.

  9. Nåja, som jag sa ovan är ”vänster” också ganska identitetspräglat. Det tenderar att beteckna yrkesintellektuella snarare än t ex fackföreningsfolk, det tenderar att beteckna analys snarare än mobilisering. Och åtminstone jag tycker att mobilisering är viktigare än analys – ”en riktig folkrörelse är mer värt än tio perfekta program” lär Marx ha sagt, och här hade han rätt…

  10. PS. Anders Fraurud belyser min ståndpunkt: HBTQ-personer som bekämpar förtryck av sig själva följer franska revolutionens vänster på så sätt att de bekämpar hierarkier – men de uppfattar det inte så själva. De associerar inte ”vänster” med 1790, de associerar det med allt bråte som har hopats i efterhand. Och det är det subjektiva som gäller, om man vill nå nånvart.

    För oss som inte hör den gruppen till gäller att vi måste fråga oss om vi vill delta i deras marscher som en sorts välgörenhet, eller bekämpa den överhet som förtrycker oss. T ex ta tillbaka lite av det ekonomiska överskott som överklassen har snott åt sig sen 1980. På grundval av det senare kan man sedan skapa solidariska allianser av kämpande kollektiv.

  11. Alla tycks förutsätta att det objektivt sett i våra länder finns utrymme för en traditionell vänster. Men hur kan det finnas ett sådant utrymme i en nyliberal världsordning, som förvisso avindustrialiserar våra länder, men som samtidigt industrialiserar den fattiga världen?

  12. Fukuyamaismen hände, men det är snart bara äldre i ledningen som tror på den, så det går över.

  13. Martin!
    Har svårt med att du bara kastar in ”Fukuyamaismen” så där kortfattat. Har Fukuyama en styrelse/ledning att tillgå med äldre och yngre i ledningen och de äldre dör ut, eller vad menar du?

    En äldre som kritiserar identitetspolitik m m är Frank Baude.

    Snarlikt Jan Myrdals syn på sakernas tillstånd, eller?

  14. Bo P!
    De enda länder som industrialiseras är de som avvisar den nyliberala modellen. Såväl Kina som (i lite mindre grad) Indien är snarast blandekonomier av europeiskt 50-talssnitt, fast förstås med mindre social säkerhet. De verkligt nyliberala delarna av världen – Afrika och Latinamerika – har avindustrialiserats så det skriker om det.

    Mängder av ekonomer har beskrivit detta. Lättillgängligast för lekmannen är Erik Reinert och Ha-Joon Chang som båda finns på svenska sedan i våras. Latinamerikafallet belyses grundligast av José Gabriel Palma, finns på engelska på internet.

    Och beträffande Europa, det mest nyliberala av alla områden när det gäller produktionen, så finns förvisso underlag för organiserad opposition – det är ju den högerpopulisterna utnyttjar med stor framgång, just för att den s k vänstern är så usel och inte längre bryr sig mycket om klass utan mest om kulturella minoritetsidentiteter.

  15. Martin K!
    Jag kan inte se att någon på den här tråden har talat för något slags historiens slut, om det är det du syftar på.

  16. Stor oreda under himlen… men jag är tveksam (till skillnad från sagesmannen tillika rorsmannen) om läget är utmärkt. Jag tänker som du Knut att folket mot herrarna (folket mot monopolkapitalet tror jag vi sa en gång) är en användbar politisk pivå, den rörelsetapp kring vilken det mesta snurrar. Men helt plötsligt snurrar man runt kring en massa andra fenomen med märkliga förkortningar. Stor oreda!

    Men i veckan var jag i Oslo och får tillfälle att inhandla dagens Klassekampen och nu hade jag tur att det månatliga magasinet Le Monde ingick.

    Där skriver den mångsidige slovenske filosofen Slavoj Zizek en artikel under rubriken: Frihet, likhet och kjønnsforskjeller. Han menar att de västliga eliterna (vänstern?) går till storms mot ALLT normativt som kan förknippas med den vite mannen från medelklassen (och klasskamp är ett sådant område). Samtidigt är de helt öppna för att legitimera vilket förtryck och vilka konservativa föreställningar som helst i länder som ligger långt från ”väst”. Deras kvinnoförtryck, deras fundamentalism, deras nationalism är helt okej eftersom de är emot det ”västliga” (som alltså också eliterna i väst är).

    Ja, efter att ha läst artikeln flera gånger tycker jag det blev lite mindre oreda, i alla fall i huvudet på mig. Men under himlen är det ju alltjämt en jävla oreda. Usch!

    Men läs gärna Zizek.

  17. Jan Wiklund!
    Jag talar inte om den nyliberala modellen, utan om nyliberalismen som världssystem. Och det går väl inte att förneka att världens ekonomiska centrum inom ramen för detta system idag är på flytt från den nordatlantiska världen till de tidigare s k utvecklingsländerna i östra Asien.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.